lördag 20 december 2008

God jul från snorfabriken

Åh! Jag hade så gärna velat fortsätta tro att de fantastiska julkorten som Therese visar upp på sin nya, fina blogg är autentiska. Sekelskiftesjulestetik möter tentakler liksom, kan det bli mer underbart? Jag kontrar med en liten Helenabloggig jultradition i form av Sherilyn Fenn i någon slags julutstyrsel plus lite photoshoppad fejksnö:



In other news: Jag är en hostande, nysande, ynkande snormaskin som inte ens klarar av att titta på ett barnprogram utan att behöva ta till Lottaböcker. Den där scenen i Flickan vid stenbänken när Berta drömmer att hon åker i spökvagnen tillsammans med Clara de Leto (måste det väl vara?) som försöker strypa henne alltmedan vagnen blir allt kallare och kallare, den tog knäcken på mig. Där försvann min eventuella credd som skräckauktoritet...

Ska snyta mig och dricka alkoholfritt mousserande vin döpt efter en berömd psykoanalytiker nu. Kanske vågar jag mig på en ungdomsbok i Kalla kårar-anda också, vi får se.

måndag 15 december 2008

Gripefiering


Mitt uppe i min pågående Maria Gripevurm, som involverar ritualistisk omläsning av Skuggserien såväl som rätt långt framskridna planer att döpa mina förstfödda efter Gripekaraktärer, upptäcker jag att det går att låna "Flickan vid stenbänken" på biblioteket! Visst minns ni TV-serien från 1989? Slottet Rosengåva, den skira grönskan, den stackars osaliga Lydia, spökvagnen, Storråda, Astra regent orbem. Dirgit astra deus... och så förstås förnuftiga, sansade Berta (som man identifierade sig med) och Carolin/Carl, en androgyn, gäckande Tintomarafigur (som man ville vara). Fastän jag inte sett serien sedan den gick på SVT minns jag den klart och tydligt, samtidigt som den - är ni förvånade? - höljts i ett lager mystik genom åren. Vågar jag demystifiera ett av barndomens mest älskade och mytologiserade minnen?

Äh. Klart jag gör. Farväl, grymma värld säger jag bara!

torsdag 4 december 2008

Preggersblogg, del 1

Nu har de börjat komma, de surrealistiska graviddrömmarna om förlossningar hämtade från Alien-filmerna, konstiga Damienbarn och allmän Lynchstämning. Börjar så sakteliga förstå varför graviditet och barnafödande varit ett genomgående underliggande tema i modern skräck- och scifi i åratal. I nattens dröm ammade jag mina tvillingar. En var en alldeles normal och docksöt liten bebisflicka med fjunigt brunt hår och ljuvlig bebisdoft (jo, jag minns att jag snufsade på henne), vid mitt andra bröst låg... min katt Stella, päls, svans, klor, sylvassa huggtänder och allt. Enligt drömmens logik var det självklart att hon var min bebis, och jag lät henne smaska uppsvälld mammatutte fastän hennes tänder bet igenom huden (tur i oturen att hon tappade en tand i början av året). Man behöver ju inte vara Freud för att gissa hur drömmen ska tolkas. Jag har dåligt samvete över hur jag ska hinna med fyra bebisar, varav två som alldeles garanterat kommer att bli försummade eftersom de mänskliga bebisarnas behov måste gå före, kommer att gå före. Jag läser om Linda Skugges "Hejdå Sebastian"-krönika och börjar gråta när hon skriver om hur Sebbe protesterar genom att kissa överallt. Sebbe jamar, Linda öser upp mer mat men egentligen vill Sebbe bara ha gos, Helena gråter som ett spädbarn.

Tur att jag i åtminstone ett avseende är överens med Anna Wahlgren och inte tänker låta människobebisarna sova i vår säng. Det får bli min kattid, hoppas de köper det och inte börjar bete sig skräckfilmsaktigt och letar sig upp på mitt bröst med sylvassa huggtänder om nätterna...