tisdag 18 november 2008

Ett alltigenom onyanserat inlägg om Twilightfilmatiseringen



Åh! Jag är världens största fangirl (möjligen också den äldsta). Gårdagens förhandsvisning av Twilight var för min del en enda lång orgie i fysiska åkommor: hjärtklappning, rodnad, magpirr, ofrivilliga fånleenden... jag tror till och med att min fot domnade bort för att jag satt som fastklistrad i samma ställning under hela filmen. Filmatiseringen spelar på samma strängar som romansviten: det krävs ett gott och innerligt förhållande till sin inre svärmiska tonårstjej för att inte skämmas ihjäl. Jag lämnade skämskudden hemma och iiiihade och aaaahade mig helt ogenerat medan mitt sällskap var mer skämsbenäget. En av mina bokhorakolleger kommenterade att det skämmiga blir än mer plågsamt i visuell form, men jag håller inte riktigt med. Jag tar mycket hellre cheese i visuell form än formulerat med hjälp av åtta olika adverb. Men ojojo så väl Catherine Hardwicke förvaltat den undertryckta längtan och sexuella frustrationen som böckerna formligen dryper av! De. Där. Blickarna! Kristen Stewart och Robert Pattinson har kemi, något annat går inte att säga. Och scenen där en Wayfarerprydd Edward öppnar bildörren åt Bella och eskorterar henne ut på skolgården är lika våldsamt hjärtsnörpig som den där scenen i Mitt så kallade liv när Jordan ÄNTLIGEN tar Angelas hand och Buffalo Tom börjar spela i bakgrunden. En modern klassiker redan nu.

Nej, jag har nog inte riktigt anlänt till det kritiskt nyanserade stadiet än, bär fortfarande mitt bultande tonårshjärta på utsidan av kroppen, så det där långa, reflekterande inlägget med synpunkter på rollbesättning etc kommer i ett senare skede. Så, nu ska jag gå och svimma och oooha och aaaha lite till, samt grunna vidare på följande delikata frågeställning: säg att jag har tillgång till det där frikortet det talas så mycket om just nu (som väl egentligen bara är en fortsättning på Rachels och Ross' dialog i Vänner?) och kan använda det på vem jag vill, fiktiv eller verklig. Vilken Cullenmedlem väljer jag - Edward eller Carlisle? Det tål att tänkas på, non?

/28-åringen som satte upp bilder på Edward Cullen i sitt kontorsbås tidigare idag.

fredag 7 november 2008

'Tis a sad, sad day

From: Helena Dahlgren [mailto:helena-dahlgren@hotmail.com]
Sent: Thursday, November 06, 2008 1:37 PM
To: Konsumentkontakt, konsumentkontakt
Subject: Sandwich lussebulle?

Hej!

Jag undrar om ni kommer att sälja Sandwich Lussebulle i år och i så fall när den släpps? Hoppas på positivt svar, för jag blev smått besatt av den förra året. :)

Med vänlig hälsning,

Helena Dahlgren

Från: Konsumentkontakt, konsumentkontakt (Konsumentkontakt@unilever.com)
Skickat: den 7 november 2008 10:36:08
Till: Helena Dahlgren (helena-dahlgren@hotmail.com)

Hej Helena,

Nej, tyvärr. Sandwich Lussebulle kommer vi inte sälja i år, endast Sandwich Pepparkaka och den vanliga.

Med vänlig hälsning

Marie
Konsumentkontakt GB Glace
Unilever Sverige AB
Box 1056
171 22 Solna
08-619 95 00
www.gb.se


Don't shoot the messenger, okej? Fan, jag VISSTE det! Min munhåla är konsumentprodukternas Bermudatriangel. Fastnar jag för något i mat- eller dryckesväg kan man ge sig tusan på att den kommer att plockas ur sortimentet illa kvickt. (Wasa Appetit, Estrellas ranchchips, Kesofrutti och den där körsbärssaften som Fun light aldrig ens tog längre än till röstningsstadiet, jag saknar er alla.) Jag måste vara en kundpanels mardröm.

The Girl Least Likely To: so fucking alternative. Sandwich lussebulle, vila i frid. Någonstans visste jag att du var för bra för att vara sann - vaniljglass och saffran liksom, vad är oddsen för att något så ljuvligt ska få fortsätta vistas bland oss dödliga? Vi fick i alla fall två adventssäsonger med massor av julmust, clementiner och Millennium. Idag ska jag försöka hålla fast vid de ljusa minnena.

onsdag 5 november 2008

Lyckotårar i tv-soffan




Okej, jag är legendariskt lättrörd och jag är gravid i fjärde månaden, men jag hade ändå inte räknat med den känslotsunami som vällde över mig när jag strax före sex i morse slog på TV:n och möttes av de nyheter jag hade hoppats på men inte riktigt vågat ta till mig. Knappt hade Barack Obama sagt "Hello Chicago" förrän jag grät lika mycket som Oprah (ni såg väl henne i publiken?). Jag vet inte, jag överväldigades väl om insikten i vilket historiskt ögonblick jag bevittnade, hur mycket det kommer att betyda för framtida generationer - och så har jag sett "Lilly Harpers dröm" ett oräkneligt antal gånger och gråter alltid floder över upprättelser (även när de kommer på tok för sent). En fantastisk start på dagen, hur som helst. Nu kvarstår frågan: när kommer the US and A vara redo för en kvinnlig president? En öppet homosexuell? Jag är ärligt talat rätt trött på myrsteg, dagens jättekliv till trots.

Från världspolitik till de små glädjeämnena i livet: idag åt jag årets första clementin! Söt, saftig, med den där oemotståndliga, distinkt juliga smaken. Bliss.