Whatever happened to Corey & Corey: redux

I går blev jag intervjuad om Stephenie Meyers böcker (tydligen är det "höstens hetaste kulturdebatt", whaddyanow) till ett inslag som kommer att sändas i P1 Kino ikväll. Intervjun gick bra, jag kände mig avspänd och lyckades få in en del snygga iakttagelser som jag hoppas inte hamnar på redigeringsgolvet. När intervjun var slut berättade reportern, helt casual, att Corey Feldman även blir intervjuad i samma program. (Vampyrer är den gemensamma nämnaren.) Min reaktion? Not so casual. Jag tror faktiskt jag började hoppa upp och ner av förtjusning.

Jag har ju tidigare skrivit om Corey och Corey, de två unga skådespelare som mer än några andra lyckades förkroppsliga allt som var bra med amerikansk 80-talsfilm. "Lost Boys: The Tribe", som alltså satt Corey F och Corey H på kartan igen, ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Det kan bli hur kefft som helst, och rent principiellt ska man väl låta gamla klassiker få vila i frid. Men jag förstår verkligen varför man valde att plocka upp tråden. Bara premisserna - blodtörstiga tonårsvampyrer i "the coastal town they forgot to bomb", neongrälla pariserhjul och hysteriskt blippande spelarkader på den fallfärdiga boardwalken, och nu tydligen också lite surftema - är ju helt briljanta.

I väntan på filmen, som haft premiär i USA och, om jag inte är helt felunderrättad, kommer att gå direkt till DVD i Sverige, lät jag mig översköljas av 80-talsnostalgi och klicka hem två av Corey & Coreys bästa 80-talsverk:





Corey gånger 2, Steven Spielberg, Stephen King, Gary Busey, Big Ed och Megan "Anne på Grönkulla" Follows, vad mer kan en popkulturhora med grav nostalginoja be om?