onsdag 29 oktober 2008

Buffy, den popkulturella skammen och jag



Jag är inte särskilt benägen att skämmas när det gäller popkulturella vanor och laster, men en sak skäms jag över: att jag, i slutet av mitt tjugoåttonde levnadsår, fortfarande är mer eller mindre Buffyoskuld. Min skam går så djupt att jag - skämskudde, tack! - vid några tillfällen kan ha gjort sken av att ha sett betydligt fler avsnitt av Buffy the Vampire Slayer än vad jag defacto gjort. De jag anförtrott min mörka hemlighet brukar mest se frågande ut. Va, har jag inte sett Buffy? Men det är ju en sådan klockren Helenaserie! Jag vet. Därav skammen. Det är ju så uppenbart en serie som jag är predestinerad att älska att det känns snudd på oförsvarbart att komma och säga att min Buffykunskap börjar och slutar med några slumpmässiga avsnitt.

Orsaken till min okunskap kring Sunnydales befolkning? Mest tajming, faktiskt, eller brist på. Jag växte upp i ett hem utan kabelteve, och när Buffy väl började gå på TV4 hade jag flyttat hemifrån/var för djupt insyltad i Morrissey, greasy spoons och Londonpornografi att jag aldrig riktigt kände lockelsen att bli bästis med en blond california girl - även om hon råkar vara The Slayer. Vi befann oss i fel dimensioner, helt enkelt, Buffy och jag. När jag sedan återupptog mitt kärleksförhållande med amerikanska kultserier (well, återupptog och återupptog - jag kan åtminstone komma på en serie som alltid fanns där, mitt svåra fall av anglofili till trots) snodde X-Files all uppmärksamhet. Att sätta sig in i sju säsonger vampyrmytologi kändes som något av ett sisyfosprojekt, särskilt som jag lärt mig att prata om serien som om jag visste vad jag snackade om.

Men. Bättre sent än aldrig, right? Just nu är jag förkyld och febrig, och som alltid när min kroppstemperatur stiger över 37 grader blir jag helt inkapabel till att läsa. Maratonglo på tv-serier går dock alldeles utmärkt. Egentligen var jag sugen på lite Millennium, men när säsong 1 av Buffy (lån från kusin) låg och frestade alldeles bredvid Lance Henriksens väderbitna fejja var det inget snack om saken. Nu har jag sett ett par avsnitt och beställt säsong tre (säsong två ska jag få låna av samma kusin). Bollen är i rullning, jag är i full färd med att ta igen vad jag missat och lära mig en av 90- och 00-talets viktigaste popkulturella läxor. And I LOVE it! Det blev ju kärlek vid första ögonkastet, precis som jag anat. Nu har jag ett helt universum framför mig och känner mig alldeles lycklig och fylld av förväntan. Dags att sluta skämmas.

fredag 17 oktober 2008

Whatever happened to Corey & Corey: redux

I går blev jag intervjuad om Stephenie Meyers böcker (tydligen är det "höstens hetaste kulturdebatt", whaddyanow) till ett inslag som kommer att sändas i P1 Kino ikväll. Intervjun gick bra, jag kände mig avspänd och lyckades få in en del snygga iakttagelser som jag hoppas inte hamnar på redigeringsgolvet. När intervjun var slut berättade reportern, helt casual, att Corey Feldman även blir intervjuad i samma program. (Vampyrer är den gemensamma nämnaren.) Min reaktion? Not so casual. Jag tror faktiskt jag började hoppa upp och ner av förtjusning.

Jag har ju tidigare skrivit om Corey och Corey, de två unga skådespelare som mer än några andra lyckades förkroppsliga allt som var bra med amerikansk 80-talsfilm. "Lost Boys: The Tribe", som alltså satt Corey F och Corey H på kartan igen, ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Det kan bli hur kefft som helst, och rent principiellt ska man väl låta gamla klassiker få vila i frid. Men jag förstår verkligen varför man valde att plocka upp tråden. Bara premisserna - blodtörstiga tonårsvampyrer i "the coastal town they forgot to bomb", neongrälla pariserhjul och hysteriskt blippande spelarkader på den fallfärdiga boardwalken, och nu tydligen också lite surftema - är ju helt briljanta.

I väntan på filmen, som haft premiär i USA och, om jag inte är helt felunderrättad, kommer att gå direkt till DVD i Sverige, lät jag mig översköljas av 80-talsnostalgi och klicka hem två av Corey & Coreys bästa 80-talsverk:





Corey gånger 2, Steven Spielberg, Stephen King, Gary Busey, Big Ed och Megan "Anne på Grönkulla" Follows, vad mer kan en popkulturhora med grav nostalginoja be om?

måndag 13 oktober 2008

Uncle Stevie om Prison Break

Som om jag behövde fler skäl att älska Stephen King:

Stephen King lovebombar Prison Break!

En liten spoilervarning är på plats, dock.

Ni har väl kommit ihåg att bevaka Uncle Stevies nya novellsamling "Just After Sunset", förresten? Släpps officiellt den 11 november, men går redan att klicka hem på en nätbokhandel nära dig. Jag bryter mitt bokköpstopp för Uncle Stevies skull, så jag hoppas den är värd det. Dock kommer jag inte att recensera förrän på släppdatumet; någon ordning på torpet får det vara.