fredag 22 augusti 2008

Så, nu vet ni allt om mig

Har hjärtattacksjobbat hela dagen och känner mig helt tom i huvudet nu när saker och ting äntligen lugnat ner sig. Det är då jag ser att Ika svarat på ett skönt fjortisartat (och in-på-huden-utförligt) frågeformulär. Tack, Ika, den snor jag!

OM DIG SJÄLV:

namn: Helena
födelsedatum: 29 april
stjärntecken: Oxe
stad du bor i: Stockholm. Eller förort till.
glasögon/linser: Nej, men snart nuddar boken/tidningen näsan när jag läser, så jag är ett optikerbesök ifrån att vara en four-eyes. Jag längtar faktiskt lite; känns som om jag borde ha glasögon för att komplettera geeklooken.
tandställning: Hade ful, obekväm och pinig nattandställning - med gummisnoddar och huvudspänne! - under "sova över hos kompisar"-åren. Tack för att du påminde mig!
sjukdomar: Bara lite bleksot, inget som tar kål på mig.
husdjur: Två fina kattflickor.
syskon: Bror och syster, 21 respektive snart 25.
vem är din modeikon? Jag har två, båda hämtade från TV-serier: Audrey Horne (hennes skolflickslook = perfektion) och Lorelai Gilmore (som visar att det finns hopp efter 35).

DIN KROPP:

hur lång är du: 168 cm
hur mycket väger du: Jag väger mig inte längre, har insett att det inte är hälsosamt för mig eftersom det genererar så mycket självhat och kontrollbehov.
vilken skostorlek har du: 39
är du nöjd med din kropp: Min kropp: nej. Mitt ansikte: ja. (Skönt att ha något att falla tillbaka på.)
skulle du kunna plastikoperera dig: Nej.
sak du tycker är fulast med dig: Alltså, det börjar synas att idrott var mitt hatämne i skolan.
vilken ögonfärg har du: True blue.
vilken hårfärg har du: Blondin by nature, just nu mörkbrun med lite ljusare slingor. Har skalat av mig mitt Morticia-jag, med blandade känslor.
har du lång överkropp: Relativt sett, kanske. Skulle gärna ha längre ben but what can you do? Tänker inte börja noja över överkroppen OCKSÅ.
har du långa armar: Se ovan, fast byt ut kroppsdel.
har du långa naglar: Ganska så. Jag skulle nog kunna vinna en cat fight eller två.
har du en finne just nu: Nej, har haft kanske sju finnar i hela mitt liv.

DINA KÄNSLOR, TANKAR OCH HUMÖR:

hur är du i ditt humör nu: Lite utschasad men helgpepp.
vad tänker du på just nu: Att jag vill att klockan ska bli halv fem så att jag får gå hem.
saknar du någon just nu: Lorelai Gilmore. Det var på tok för länge sedan jag plöjde GG.
gillar du någon: Många, många.
är du kär: Ja.
är någon kär i dig: Jag vet åtminstone en.
älskar du någon: Ja, flera, på olika sätt.
hatar du någon: Nej. Orka lägga energi på det...
hur är du om du är hungrig: Psychobitch from hell.
hur är du om du är trött: Då regredierar jag till femårsstadiet.
om du sovit i tre timmar: Se frågan "hur är du om du är hungrig?".

DINA ÖNSKNINGAR:

du skulle egentligen vilja heta: Som barn ville jag heta Cordelia, efter Annes själsfrände, men idag är jag rätt nöjd med mitt dopnamn. Det funkar.
du skulle egentligen vilja bo i: En rymlig gul sekelskiftesvilla med snickarglädje och fruktträdgård. (Tänk Madickens hus, fast målat solgult.)
din högsta önskan är: Att vinna 25 000 i 25 år så att jag kan bokhora på heltid. Men jag nöjer mig med att vara frisk och glad.
du skulle vilja ha: Peter Bucks skivsamling och Albert Manguels bibliotek.

DITT RUM:

vilken färg är det i ditt rum: Sovrum: grått med gråsvartmönstrad fondvägg. Vardagsrum: någon slags gräddfärg. Bibliotek: svart med mönstrad fondvägg. Datarum: gul. Kök: diskret mönstrad tapet typ stereotyp kökstapet. Gästrum: en intensivt grönmönstrad tapet som antingen är sjukt ful eller ursnygg, beroende på vem man frågar.

(Jag skippade resten av frågorna om "mitt rum" eftersom det blev så påtagligt att jag inte tillhör den målgrupp som sådana här frågeformulär komponeras för. Kanske en liten hint att jag borde sluta fulblogga...)

måndag 18 augusti 2008

Jag VILL ju tro!



Först var det bara eufori; fangirlig glädje över att mitt fiktiva favoritpar var tillbaka.. OCH TILLSAMMANS! Chrissan hade inte förträngt slutet på "The Truth" och, som jag fruktade, låtit "Arkiv X: I Want To Believe" inledas med att Mulder och Scully befinner sig på var sin sida av kontinenten. Redan vid förtexterna var lyckan all. Så svältfödda var vi på våra favoritagenter (möjligen skulle jag välja Agent Cooper framför Mulder och Scully, men bara om någon höll en laddad Walter PK mot mitt huvud) att det räckte med att se dem igen för att bli glada.

Så här efteråt inser jag att det första livstecknet från Mulder och Scully på sex år lämnar en hel del att önska. Helhetsintrycket blir ett relativt ofokuserat monster of the week-avsnitt... om man endast ser till intrigen, vill säga. Behållningen ligger i gestaltningen av Mulders och Scullys förhållande; det är som om Chris Carter plikttroget slängt ihop en ramberättelse för att få en ursäkt att ge alla shippers vad vi längtat efter i sex år. Det hade kunnat vara oändligt mycket tätare, läskigare och engagerande. Men okej: jag köper det, i egenskap av diehardfan. Därför att jag, som det står på Mulders affisch (som fortfarande hänger i hans arbetsrum!), vill tro. Man bör nog vara diehardfan för att uppskatta "I Want To Believe".

Trots en viss subjektivitet tänkte jag göra en lista över saker jag gillade, och saker jag gillade lite mindre med filmen.

BRA

Kemin mellan Gillian och David är lika magisk som tidigare.
Chris Carter dyker upp i en pytteliten cameo mot slutet av filmen.
Alla flirtar med den trogna publiken: Clyde Bruckman-referensen, pennorna i taket, internskämten...
SKINNER DYKER UPP!
Vissa aspekter av ramberättelsen, det vill säga själva fallet, är intressanta och creepy
Den lilla hälsningen till fansen precis i slutet, när eftertexterna slutat rulla
Många shippiga ögonblick ("ow, scratchy beard!" var sjukt gulligt, och slutscenen ska vi inte tala om!)

MINDRE BRA

Amanda Peet - tillförde... ja, vadå egentligen?
Bitvis ogenomtänkt manus med en del logiska glapp
Inga mythologyaspekter över huvud taget. Vad hände med alien invasion 22/12/12? Det nämnde man inte över huvud taget.
Intrigen kändes framhastad, trots att det dröjt så länge

I slutändan väljer jag nog att se "Arkiv X: I Want To Believe" som ett vykort från två gamla kompisar. Man är glad över att få ett livstecken efter alla dessa år; innehållet är underordnat nostalgifaktorn och det faktum att tystnaden äntligen brutits. Gott så.

tisdag 12 augusti 2008

Istället för Prozac: Stars Hollow

Första arbetsdagen på en månad igår. När väckarklockan ringde tjugo över fucking fem var jag mer zombifierad än en av George Romeros skapelser, grinig, sur och inte så lite bitterfittig.

Fyrtiofem minuter senare går baby ner till köket och finner en glad, ja, trallande hustru som kvittrar "bara bra!" när han undrar hur det känns så här första arbetsdagen efter en lång - men inte tillräckligt lång. Oh no, inte ens på långa vägar, så många olästa böcker och outnyttjade soltimmar - semester.

Orsaken? "Gilmore Girls" visades på Kanal 5 medan jag sminkade mig och åt frukost. Och det var där det slog mig: min mentala hälsa hänger inte, som jag tidigare trott, på utgivningen av Carina Rydbergs nya sf-roman (och tur är väl det, eftersom den är framskjuten), utan på en kontinuerlig dos av Lorelai och Rory Gilmore. Nu när denna enkla lösning på den annalkande höstdepressionen är fastställd är det bara att klick, klick, klicka hem säsong 5-7 och sedan börja njuta av den höga, klara luften, min snygga Lorelai-kappa (som jag - Bridget Jones-kapning, förlåt! - hoppas att jag fortfarande kommer i), tekopparna, promenaderna och allt det där andra som är klyschigt av en anledning.

lördag 9 augusti 2008

Note to self

Jag är på släktturné genom Sverige, har tillbringat större delen av semestern med en till bristningsgränsen full resväska (8 böcker för varje klädesplagg, typ) och hinner inte sätta mig ner och blogga ordentligt. Bara några stolpar till mig själv om vad jag ska skriva om när jag faktiskt har tid.

1) "Arkiv X - I Want To Believe". Prio ett, förstås.
2) Hur lite jag är gjord för ändlösa släktturnéer, ja, alla former av intensivt 24/7-umgänge
3) Way Out West: Neilan, Broder Daniels avskedsspelning och Nicke Grottas imponerande frodiga mustasch

Bara en sak om Way Out West, eller två:

- Varför var inte Håkan med? (Ja, jag vet, han spelade en relativt marginell roll i BD-sagan, men det hade varit en fin gest.)
- När kameran zoomade in på de gråtande små pandabrudarna längst fram (DE FINNS FORTFARANDE! Med stjärnor och allt. Jag som trodde att hela den subkulturella sfären emofierats) under "Shoreline" hade jag också gråten i halsen. Magiskt, och tragiskt. Läs gärna Marcus Birros vackra sorgesång om kvällen då nittiotalet begravdes på riktigt.