tisdag 22 juli 2008

Fell in love with a dog




Åh! Har tillbringat den senaste timmen med en jaktlabbstik med världens mjukaste öron och konstant viftande svans. Vi gick fot, sprang över ängar och kliade mage tills mitt hjärta höll på att explodera - inte av dålig kondition, utan av ren, skär kärlek, den där totalt osjälviska som bara djur kan frammana. Jag, som ser mig själv som en utpräglad kattmänniska (återigen det där med kategorisering - Brenda vs Kelly, katt vs hund and never the twain shall meet... borde kanske tagga ner lite och bli mer tillbakalutat gråskalig), sitter och googlar uppfödare och valpbilder. En chokladbrun jaktlabb ligger just nu högst upp på önskelistan.

Som barn antog min djurtokighet smått galna proportioner. Jag kattvaktade, hundpromenerade, suktade guldhamstrar och virvelmarsvin utanför zooaffärer. Om nätterna drömde jag om alla djur som skulle bli mina en dag, och mina dikter och noveller handlade uteslutande om djur. En gång kom jag hemsläpande med den näpnaste kattunge du kan tänka dig, helt fluffig och rosatungad och pipande. Allt mina föräldrar behövde göra vad att säga ja, så skulle hon bli min. Jag fick en NYMFPARAKIT. En aggressiv nymfparakit med ett uppblossande självhat, som bland annat yttrade sig genom att han maniskt satt och plockade bort fjädrar tills han blev ännu fulare och surare. Han var väl deprimerad, stackarn.

Mina föräldrars konstanta vägran att ge mig det enda jag ville ha har satt djupa spår i mig. Än idag får jag något religiöst i blicken när jag träffar en katt/hund/häst/guldhamster, ja, vad som helst utom vandrande pinnar och nymfparakiter. Dagens hundhäng har fått att den där djursvältfödda lilla tjejen med näsan tryckt mot zooaffärsrutan vaknat till liv. Nu får jag ju faktiskt bestämma själv, men nej, det vore inte rätt mot min chokladbruna jaktlabb (som jag redan döpt till Cujo, eller möjligen Polly Jean). Men någon dag..

3 kommentarer:

Pi sa...

Nymfparakit? Done that! Min fick kronisk diarré, men levde trots det 12 ilskna, gallskrikande år utlokaliserad till hörselskadade släktingar.
Ett av mina sämre köp.

morrisseygroupie sa...

Min nymfparakit kan mycket väl vara alive and kicking - visst kan de bli lika gamla som papegojor, och Churchills goja dog ju bara härom året? - eftersom min mamma gav bort honom utan att säga något till mig. Just då var jag suicidal, men såhär i efterhand var det nog klokt av mamma. Nymfparakiter är sjukt tråkiga husdjur. Tacka vet jag katter... och hundar!

morrisseygroupie sa...

Ja, det är alltså Helena som kommenterar och är för lat för att logga in på Blogger. :)