onsdag 16 januari 2008

Vackert och osentimentalt om resan mot döden



"Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Men så var det värmen man gett och fått, "älska en vacker kväll", sanningens glimt i det mjuka greppet när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv."

Jag älskar Stundande natten! Det finns i Carl-Henning Wijkmarks prosa en pregnans och skärpa som jag kan sakna i svensk nutidslitteratur. Inte ett ord, inte ett skiljetecken är onödigt, och framför allt lyckas Wijkmark med den svåraste uppgift en romanförfattare ställs inför: att beröra utan att bli sentimental. Det är stort. Härmed utser jag Stundande natten till 2008 års största läsupplevelse - än så länge. Nästa projekt blir att läsa de andra Augustpris-nominerade romanerna så att jag med säkerhet kan säga att Stundande natten var den bästa boken. Just nu hyser jag inga som helst tvivel om den saken.

Inga kommentarer: