lördag 12 januari 2008

Unken biton i Helt otroligt, Lotta!








Är lite post-vinseg idag, därför passade det särskilt bra att min Merri Vik-beställning låg och väntade på köksbordet när jag lockades upp från sängen med löfte om pannkaksfrukost. Det tog inte många timmar att läsa Helt otroligt, Lotta! - Lotta-böckerna må vara roliga och underhållande, men rocket science they ain't - och nu sitter jag och funderar över vad som drev en så uppenbart åldrig Ester Ringnér-Lundgren (hon dog fyra år efter det att Helt otroligt, Lotta! publicerades) att skriva ytterligare en Lotta-bok. Pengarna? För att göra fansen glada? Det här Lotta-fanet hade i alla fall klarat sig utmärkt utan den här lilla husmorsbibeln med en omisskännligt unken biton. Visst, tanten var över 80 när hon skrev boken, men vissa aspekter känns så femtiotalskäcka och bakåtsträvande att man blir mörkrädd: Pauls insisterande att på nedlåtande härskarmanér kalla sin fru för "lilla Lotta" stup i kvarten, att han aldrig har någon aning om vad som finns i kylskåpet ("Du kan säkert ordna något gott att äta, lilla Lotta""), den sneda fördelningen av hushållsarbete... och ärligt talat, hur många tjejer i tjugoårsåldern ägnade sig åt att SYLTA år 1989? Nästan helt borta är de upptåg och knäppheter som gjorde de tidiga Lotta-böckerna så läsvärda, och när Lotta väl gör bort sig får hon syrliga kommentarer från tråk-Paul, som är så träig och trist att jag har svårt att förstå hur Lotta kunde gifta sig med honom. Hon borde ha startat kollektiv med Giggi och Peg istället!

Det kanske blir skevt att läsa Lottaböckerna med genusvetenskapsglasögonen på när Ester Ringnér-Lundgren knappast hade några feministiska ambitioner med sina böcker, men det som kändes pittoreskt och gulligt i böckerna som utspelade sig på 50- och 60-talen blir bara unket och reaktionärt i 80-talsskrud. Dessutom FANNS det emancipatoriska drag i de tidiga Lotta-böckerna, och Lotta framstod i all sin imperfektion som ett skönt och mänskligt alternativ till plastigt perfekta Kitty och alla de andra komplexskapande flickbokshjältinnorna. Varför blir alla flickböcker så trista när hjältinnorna gifter sig? Anne på Grönkulla-serien blev också ointressant så fort Anne fått sin Gilbert; nyckeln till läsvärda barn- och ungdomsböcker riktade till unga flickor och kvinnor är, i alla fall i min värld, samspelet mellan huvudpersonerna och deras kvinnliga vapendragare, den kvinnliga solidariteten. Därför känns det så himla tråkigt att läsa om hur Lottas och Giggis dialoger gått från halsbrytande rolig, Gilmore Girls-doftande (jag vet, jag vet, apart och anakronistisk liknelse, men Lotta och Giggi framstod ibland som en svensk 60-talsmotsvarighet till Lorelais och Rorys dialoger) svada till lama utbyten om barnnamn och kakrecept.

4 kommentarer:

cassiopeia81 sa...

Härligt, mera lottabloggande! Snart har du fått mig inspirerad att börja på någon av de olästa flickböcker jag har hemma...

Jodå, visst blir man lite uppgiven när man läser de senare lottaböckerna. Jag minns t.ex. inledningen i Då kör vi då, Lotta, där Lotta och Paul är nygifta och Lotta går och oroar sig för att Paul redan har ångrat alltihop eftersom han verkar så tyst och bekymrad. Öht är det ju mycket i Lottas och Pauls förhållande som är ganska skrämmande vid en närmare granskning - de verkar ha oerhört svårt att prata med varandra och reda ut saker. Å andra sidan är ju de ständiga missförstånden dem emellan en stor del av handlingen i många lottaböcker.

Pysseltanten sa...

Det går liksom inte att läsa Lotta om man tar på sig sina vuxenglasögon och allt det man bär med sig i kunskaper om genus och livet och alltihopa. Man måste behålla sina barnaögon, annars förlorar böckerna charmen... Eller, läsa med båda glasögonen på. Typ.

Rent kvalitetsmässigt är de senare böckerna inte alls motsvarande de tidigare och det är i och för sig synd - men jag tror inte att författaren skrev av pengabegär utan snarare av lust att berätta om Lotta för alla hängivna läsare...

The Girl Least Likely To sa...

Cassipeia81: Just det där att Lotta går på tå runt Paul, helt livsrädd för att han ska tröttna på henne är ganska fruktansvärt. Personligen fattar jag inte vad hon ser hos honom över huvud taget. Tycker att hon skulle blivit ihop med Mick istället, eller Jonas, killen som hon gick på bio med ibland pre-Paul. Någon skojfrisk och lättsam typ.

Pysseltanten: Nej, det är väl så. Svårt att låta bli att ta på sig vuxenglasögonen, dock... Och jag tror också att Ester Ringnér-Lundgren fortsatte skriva för läsarnas skull.

Ylva sa...

Ja onekligen finns det en unken underton i Lotta-serien, som visserligen funkar i sextiotalsmiljön, men kanske inte åttiotal... Som att tokig och självständig kan man vara när man är ung, ett yrväder är bara charmigt, men när man väl "blivit" gift bör man tänka mer på saftning och syltning! Och är det inte så att Paul ägnar sig redan från början, när de är tonåringar, åt all kalla Lotta för "liten"? Man kan ju tolka det som ett tecken på kärlek, men medan det fortgår genom serien känns det mer som nedlåtenhet...