torsdag 17 januari 2008

Läsrapport: Fjärilen i min hjärna

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”


Jag läser Fjärilen i min hjärna nu, suger glupskt åt mig varje vacker fras, varje kommatering. Konstaterar att jag oroat mig i onödan över hur jag skulle reagera: istället för de gråtattacker och svarta minnesbilder av sjukhussalar, människospillror och för tidiga begravningar jag väntat mig sitter jag mest och njuter av Paulruds sanslöst vackra språkbehandling. Missförstå mig rätt: det är skitsorgligt, outhärdligt ibland, och om jag inte hade en (kanske fånig, stelbent svensk) fobi för att gråta på offentliga platser skulle jag säkert ha storbölat mig hela vägen till Centralen. Men. Skönheten tar över. Det är som om dödens närhet tagit Paulruds redan stilsäkra prosa och förhöjt den, skapat klarhet och skönhet i skrymslena mellan raderna. Och jag tänker att det är få förunnat att kunna bearbeta sitt sorgearbete via litteraturen - så som Paulrud gjorde, och så som Hasse i Stundande natten gör i sina litteraturstudier i sjuksal 5. Inte ens fem tumörer i ena lungan kan släcka kärleken till litteraturen, orden, livet. Det känns trösterikt att veta att det finns åtminstone en kärlek som varar hela livet. Jag hoppas på två. Minst.

Inga kommentarer: