torsdag 24 januari 2008

Slutrapport: Motsols av Mirja Unge



Så, nu har jag besökt Mirja Unge-land. Det är ett säreget, ogästvänligt landskap, fullt av språk som tjorvar och skaver, jobbiga människor och flickor som skär sig. Ändå vill man tillbaka. Allra bäst gillade jag skildringen av ett skitigt, kvalmigt Filippinerna, men gestaltningen av Hanna och Oma, hennes åldriga tyska mormor som gör Hitlerdockor och pendlar all mat hon stoppar i sig, berörde också. Jag hade nog velat läsa ännu mer om det komplexa förhållandet mellan Hanna och Thora, och fastän Motsols inte är Christine Falkenland- eller Maria Fagerberg-kort kommer slutet lite plötsligt, snopet. 100 sidor mer Motsols hade gett berättelsen ett annat djup. Eller vad säger ni som läst den?

4 kommentarer:

CC sa...

Jag vet inte, jag, men denna Motsols kan jag inte säga att jag på långa vägar tyckte lika bra om som Unges övriga verk. Mina största upplevelser av Unge är Järnnätter o Brorsan är mätt. Grymt bra! Men lite precis i början är det nog viktigt med öppenhet o lite tålamod sådär. Alldeles lagom tålamodsprövande, måste jag säga att hon är med sin säregna stil.

Lena sa...

Jag har en undran om Mirja Unges språk och historier kan liknas vad Mare Kandre som jag älskar, även med henne handlar det om ett visst tålamod.

cassiopeia81 sa...

Lustigt att du skriver om Motsols just idag - ett pocketexemplar av denna bok utgör nämligen halva min bokreaskörd idag!

Pi sa...

Jag har bara läst Brorsan är mätt, men jag känner igen det där med jobbiga människor.
Jag fick lust att ta tag i folk och ruska om dem och skrika lite åt dem när jag läste.
Vilket förstås är ett jättebra betyg.