fredag 4 januari 2008

Recension: Nineteen Minutes av Jodi Picoult



"In nineteen minutes, you can mow the front lawn, color your hair, watch a third of a hockey game. In nineteen minutes, you can bake scones or get a tooth filled by a dentist; you can fold laundry for a family of five....In nineteen minutes, you can stop the world, or you can just jump off it. In nineteen minutes, you can get revenge."

Jodi Picoult är en av de samtida amerikanska författare som tycks prenumerera på bestsellerlistorna, och med all rätt. Att skriva underhållningslitteratur med ett budskap är inte lätt, men Picoult brukar lyckas beröra och engagera samtidigt som hennes böcker är effektiva bladvändare. Lyckas hon i sin senaste roman, Nineteen Minutes, där hon beskriver de mekanismer som leder till en Columbine-artad dödsskjutning på en skola i New Hampshire? Jadå, Picoult levererar igen. Det är spännande, sidorna vänder sig nästan av sig själva, karaktärerna känns levande och äkta och språket flyter på utan att någonsin utge sig för att vara något annat än ett medel att berätta en historia så effektivt som möjligt. Om jag låter lite sval i mitt omdöme är det Lionel Shrivers fel. I redan massivt ombloggade Orange Prize-vinnaren We Need to Need to Talk about Kevin skildrar Shriver ett liknande händelseförlopp, och gör det så mycket bättre. Egentligen är det orättvist att jämföra de två författarna då de verkar i helt olika litterära sfärer: medan Jodi Picoult är en uttalad bestsellerförfattare, med berättelser anpassade för att tilltala den stora massan, är Shriver en mer - vågar jag säga det utan att låta snobbig? - litterär författare, med tydligare ambitioner. Såväl språkmässigt som i personbeskrivningarna spelar de i olika ligor. När jag läste "Kevin" fulgrät jag, drabbades ända in i märgen av moderns beskrivning av hur en liten pojke från en kärnfamilj växer upp och blir ett kvällspressfenomen. När jag läste Nineteen Minutes kände jag med karaktärerna, i synnerhet med Peter som efter år av mobbning en dag går över gränsen, big time. Samtidigt upprördes jag som gammal freak and geek lite över hur Picoult drar så tydliga paralleller mellan Peters utanförskap och dödsskjutningarna. Det är svårt, det där: å ena sidan går det inte att ignorera det faktum att flertalet av skolskjutningar begås av så kallade "loners", ensamvargar som ofta har ett förflutet som utstötta och/eller mobbade. Samtidigt vore det fruktansvärt om alla tystlåtna, inåtvända mobbningsoffer skulle utmålas som potentiella mördare. Picoult gör flera försök att resonera kring komplexa frågeställningar om popularitet, högstadiets kristallklara hierarkier och dess konsekvenser, men hon ger egentligen inga svar. Gott så; hon väcker åtminstone viljan att fundera vidare hos läsaren.

Som tidsfördriv och bladvändare fungerar Nineteen Minutes utmärkt, och det är väl ungefär de förväntningar jag hade på boken innan jag började läsa. Jag är dock glad att jag - okarakteristiskt nog - väntade på pocketgåvan och kommer att ta med Nineteen Minutes till bokbytardagen nästa söndag, då jag starkt tvivlar på att det blir omläsningsläge. Först till kvarn, kära bokmalar, först till kvarn!

Inga kommentarer: