tisdag 8 januari 2008

John Ajvide Lindqvist + trasig lampa = morgonskräck

Lampan i trappan mellan övervåningen och nedervåningen har pajat. Tidigt - okristligt tidigt, but what's a working girl to do? - i morse fick jag famla mig fram i kompakt beckmörker nerför trappan, alltmedan mitt skräckskadade undermedvetna mässade "TINDALOS... TINDALOS... TINDALOS" och en vit, tarmliknande tingest kravlade runt mina fötter. Tingesten visade sig vara en svart, morgonpigg katt, men skräckstämningen var total tills jag hittade lysknappen i hallen.

Jag börjar misstänka att John Ajvide Lindqvists skräckföljetong är mer än vad mina stackars överspända morgonnerver klarar av. Ingen annan i dag verksam svensk författare kan som Ajvide Lindqvist suggerera fram de där vaga oroskänslorna som, när de väl tagit fäste hos läsaren, får ett helt eget liv och skrämmer ihjäl en. Eftersom jag av skäl jag redogjort för tidigare finner en småpervers njutning i att bli skrämd - via fiktioner, nota bene, IRL är jag ungefär lika modig som Lille Skutt - håller jag på att längta mig fördärvad efter Ajvide Lindqvists tredje roman, Människohamn, som ska komma ut under året. Medan jag väntar hoppas jag på att "Tindalos" ska gå att köpa i bokform. Jag vet, jag vet, den går att få tag på i ljudboksform, men jag är ingen ljudbokstjej. Jag vill ha pappersprasslet, bladvändandet, omslaget. Och när jag fått griller i mitt huvud är jag väldigt svårövertalad.

UPPDATERAT: Jag visste att jag kände igen ordet! Tindalos är ju en del av Cthulhu-mytologin! Det var Frank Long som uppfann de hiskliga Hounds of Tindalos i novellen med samma namn från 1931, och Lovecraft himself nämner dem i "The Whisperer in Darkness" från 1935. John Ajvide Lindqvist, om det inte vore för den lilla omständigheten att vi båda är lyckligt gifta skulle jag fria till dig nu.

1 kommentar:

Marianne sa...

Inledningen påminner mig om den gången för en massa år sedan då det var strömavbrott i mitt hus och kompisen och jag skulle gå ned 6 våningar i kolmörker. Det var på Fångarna på fortets tid och kompisen är bra på att imitera.
Det gick väldigt långsamt och plötsligt hörde jag Gunde Svan bakom mig: "Skynda! skynda!".
Vi fortsatte när jag hade repat mig och lite senare skulle porten öppnas inifrån.
Jepp. Kayo: "Lyssna på mig. Teknik."

Herregud. :o)