lördag 19 januari 2008

Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud



Reservationsmeddelande från biblioteket: Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud finns nu att hämta. Jag är på väg dit, ska bara mysbyxedrälla en liten, liten stund till. Har någon sett mig någon annanstans?, som nominerades till Augustpriset 2007, beskrivs som en drömspelshistoria och har tydliga metainslag: fiktiva karaktärer som Raskolnikov och Sisyfos dyker upp i berättelsen, liksom en romankaraktär från huvudpersonens (eller är det Beate Grimsruds?) bokproduktion. Låter lovande! Jag tyckte väldigt mycket om Jag smyger förbi en yxa och har Grimsrud på min "up and coming"-lista. Vill läsa mer, med andra ord.

Alltså, det är smått stört hur mycket jag läst den här veckan! Fem romaner på lika många dagar. Eller: har jag verkligen läst mer än vanligt, eller är det så enkelt att jag bytt läsmönster, ersatt mastodontromaner på 800+ sidor med små smäckra kortromaner? I vilket fall som helst har jag verkligen börjat uppskatta det lilla formatet. Det är oändligt mycket svårare att skriva 100 koncentrerade, formfulländade sidor än att blaja på i 500. Men oroa er inte, alla mina gamla tegelstenar som står och ruvar i bokhyllorna, jag älskar er fortfarande. Också. Men det finns något väldigt tilltalande i att kunna läsa en bok i en enda sittning, upplevelsen blir så mycket mer intensiv då. Christine Falkenland är en annan författare som skriver romaner under 200 sidor, och gör det med bravur. Jag minns en kvalmig tågresa mellan Örebro och Stockholm en sensommar, då jag påbörjade och läste ut Själens begär, Falkenlands kanske bästa roman vid sidan av Min skugga. (Ni har väl kommit ihåg att förhandsbeställa/reservera 4 x prosa, Falkenlandoskulder? Bara kollar...) Kondens på fönsterrutorna, svettklibbiga lår som fastnade på sätet. Och så helt plötsligt befann jag mig på en herrgård i något slags odefinierbar ickenutid; karpar i dammen, prunkande blommor i orangeriet, ett kammarspel präglat av sadism och sexuell besatthet i Ola Hansson-miljö. Värmen och fukten gjorde det hela till en 3D-upplevelse. Jag tvivlar på att läsupplevelsen skulle ha blivit så stark om jag hade varit tvungen att göra ett avbrott för att påbörja Golgota-vandringen i T-Centralens läbbiga tunnlar.

Vad föredrar ni, långa eller korta romaner?

7 kommentarer:

CC sa...

Jag älskar korta. Och långa. Men de korta är så vackra i sin avskalade fulländning, som nästan alla korta av Duras, Falkenland, o mina dekadenta favoriter. O Grimsrud är inte dum heller. Eller mina nya danska favoriter Hesselholdt, Helle eller Aidt. Men lååånga Prousts Spaning är ju bland det vackraste som någonsin skrivits. O så tyckte även Duras.

The Girl Least Likely To sa...

Håller helt med: korta OCH långa, men visst är det något speciellt med korta, fulländade små pärlor.

Erika sa...

Jag gillar både korta och långa romaner, båda har ju sin charm. Men om jag måste välja så föredrar jag korta romaner, eftersom de ofta blir mer koncentrerade både i språk och handling. Ingen plats för pladder med andra ord, som ju inte är en helt ovanlig tendens i tjockare böcker. Att författaren lyckas välja ett format som passar för berättelsen tycker jag ofta är väldigt viktigt för totalintrycket.

Magix sa...

Både och förstås, men korta kan ibland kännas för korta (även om de kanske vinner i intensivitet). Men visst är det härligt att få sjunka in i en (bra!) tjock roman och inte behöva komma ut ur den på flera dagar =)

Ann sa...

Jag tycker nog bäst om långa, men det tar emot att börja på dem om man ser storleken och inte har oändligt med tid varje kväll. Igår läste jag dock ut en hel roman i ett svep, även om det var en inte alltför finkulturell en. Har du läst nåt av Julia Quinn? Som Austen-fan tycker jag inte att hon gör ett alltför dåligt jobb. Hennes böcker har humor och ett bra språk (+lite sex men det får man ta, det är ju en "modern" tolkning). Eller är hon en paria för litteraturnördar?

The Girl Least Likely To sa...

Ann: Har faktiskt aldrig hört talas om Julia Quinn, men ska kolla upp. Jag har inte så många parior. :)

anna sa...

Jag läste och recenserade Grimsruds roman när den kom på norska. (Sövnens lekasje heter den för övrigt i orginal - fattar inte hur övesättaren tänkt). Och jag tycker den är fett överskattad. Språket är knackigt, korthugget och flyter i största allmänhet inte bra. Innehållet känns som något slags överspännt "nu ska jag vara symbolisk och postmodern på samma gång"-tema som bara rinner ut i rent snömodd. Dessutom är den jävligt långtråkig.