måndag 14 januari 2008

Annie Wilkes-ish versus blyg viol



Nu har jag tagit mig i kragen och skickat iväg en kompisförfrågan till Christine Falkenland på Facebook. Om hon inte addar mig blir jag väldigt besviken, för det här är första gången jag låter fangirl-delen av min personlighet ta över så här. Korrektion: andra gången. Första gången var på Kulturhuset för ganska exakt ett år sedan när jag, lagom glad i hatten efter att ha druckit insmugglat vin i petflaska, terroriserade Sarah Waters med jobbiga frågor på Kristoffer Lundström-engelska och sedan bad om ursäkt "for being so Annie Wilkes-ish". Varpå jag bad om en autograf och ställde ännu fler jobbiga frågor. Hon var jättegullig, dock, och verkade mest bli smickrad.

Okej då, tredje gången. Första gången, pre-petflaskevin och Sarah Waters, var på Tesco i Thurrock, Essex, då jag efter en resa av närmast episka proportioner äntligen fick Mardömmar signerad av Stephen King och sedan skrev en text om det. Hmmm, jag är nog Annie Wilkes i lightversion. Inte så restriktiv med mina fangirl-tendenser after all, men oroa dig inte Christine, jag planerar inte att isolera dig i en stuga med brutet ben, en skrivmaskin och en gris jag döpt till Cora.

Andra tillfällen då jag INTE bejakat min fangirl-sida inkluderar den där gången då jag, i ett totalt slumpmässigt händelseförlopp som påminner om en Paul Auster-roman, sprang på Paul Auster på Hedengrens bokhandel. Jag registrerade de mörka ögonen, konstaterade att författarfoton inte gör honom rättvisa. Sedan vände jag på klacken och sprang.

Har ni träffat någon av era favoritförfattare? Om ja: hur reagerade ni? Om svaret blir nej: hur tror ni att ni skulle reagera?

4 kommentarer:

Pi sa...

Springa. Helt klart! Jag har en direkt löjlig kändisfobi.

Jag skulle få klara svårigheter om jag var tvungen att välja mellan att gå fram och prata med Stephen King eller hålla i en spindel.

ka sa...

Jag stod också watersraden på kulturhuset och var fruktansvärt kissnödig men sammanbitet medveten om att K skulle bli mkt gladare för ett signerat ex än ett icke-dito. Så jag uthärdare ochnär jag kom fram till SW höll blåsan på att sprängas samtidigt som jag drabbades av akut kändisfobi enl. föregående kommentar. Visst fick jag ex:et signerat, men vågade inte se kvinnan i ögonen ens. Muttrade bara: To Kerstin el likn.

Lisa sa...

Hahaha! Jag skulle också springa, framför allt om det var Paul Auster.

Men faktum är att jag redan har träffat massa av mina favvoförfattare som journalist. Då reagerar jag jättekonstigt: blir iskall, proffsig och gör allt för att verka påläst men lite blasé. Enda gången det inte lyckades var med Jonathan Safran Foer ... Då jag som du vet blev som en överambitiös skolflicka för at visa hur mycket jag uppskattade hans författareskap.

fru mju sa...

Jag träffade Vivi-Ann Sjögren på en boksignering för kanske fem år sen. Jag hade läst allt av henne och ville _leva_ hennes Andalusiens grova salt. I mitt huvud var hon fortfarande den unga kvinnan hon beskriver i boken men på boksigneringen satt en karismatisk madam på 60+ och jag fick inte många vettiga ord ur mig alls. Men en signerad bok i hyllan fick jag trots allt och nästa gång ska jag våga säga mer... jovisst..