onsdag 30 januari 2008

"En vinnande häxbrygd av feghet och gemyt"

Nej, jag tror inte att det faktiskt är Ebbas mamma som kommenterar det här inlägget om Ebbas oförklarliga aversion mot min kändiscrush Chris Isaak. Ett: tvivlar starkt på att Ebbas mamma, som ju tillhör arbetarklassen eftersom hon jobbar så mycket, har tid att följa och kommentera bloggar. Två: tvivlar nästan ännu starkare på att mamma von Sydow kan formulera meningar som "en vinnande häxbrygd av feghet och gemyt". "Ebbas mamma", vem du än är, jag gillar din stilistiska förmåga! När Morrissey stämdes av Mike Joyce och Andy Rourke för uteblivna royalties kallade en domare honom "devious, truculent and unreliable". Moz kontrade med att tacka domaren för att ha gett honom en klockren albumtitel. Nu undrar jag om inte "en vinnande häxbrygd av feghet och gemyt" skulle vara en vinnande tagline?

tisdag 29 januari 2008

Ebba von S har noll koll



Som om man behövde fler orsaker att ogilla Ebba von Sydow: i näst senaste (tror jag, läste hos frisören - jo, det är sant, ingen vit lögn, hårtorkar och färgpytsar var involverade) numret av Veckorevyn får redaktionsmedlemmarna svara på frågan "Vilken är din pinsammaste kändiscrush?". Ebba, det nötet, svarar "Chris Isaak". Chris. Isaak! Aka Cary Grant i rockabillykostym, aka Special Agent Chester Diamond i Twin Peaks: Fire Walk With Me", aka den enda icke-fiktiva man som kan hota stor-Stockholms lyckligaste äktenskap.

Får lust att citera Heathers: oh the HUMANITY!

måndag 28 januari 2008

Ernst-Hugo + skräck = sant



Min älskade make, som delar min förkärlek till allt skräckligt (hade ni trott något annat?), meddelade nyss att han köpt Riket på DVD för 69 kronor. I love! Har faktiskt bara sett brottsstycken av Lars von Triers mästerliga sjukhusserie, i alldeles för späd ålder. Minns bara mörka korridorer, diffusa obehagskänslor, och så Ernst-Hugos "DANSKJÄVLAR!". Långt senare såg jag ett par avsnitt av Stephen Kings remake Kingdom Hospital som... inte var bra. Kan du stava till "vansinnesprojekt", Stevie-Boy? Eller "Sisyfosarbete", kanske? Att göra en remake på Riket känns ungefär lika nödvändigt som att göra en remake på Twin Peaks.

(En Twin Peaks-remake? Seriöst, blodet fryser till is av blotta tanken.)

Mer tips i kategorin Ernst-Hugo + skräckstämning:



Vansinnigt underhållande episodskräckisar av Tales from the Crypt- och Alfred Hitchcock Presents-snitt, med Ernst-Hugo som The Crypt Keeper/Alfred Hitchcock. Av de fyra avsnitten gillade jag nog Mikael Håfström-regisserade "Dödsängeln" och supermorbida "Kött" bäst, men samtliga små episoder har sin charm. Serien visades första gången på Canal+ 1997, men jag har vaga minnen av att den även gått på SVT en sensommar. Någon som kan backa upp det?

fredag 25 januari 2008

The Girl Least Likely To goes Bokhora!

Nu är det officiellt: jag är den nya, femte bokhoran! Fortsättningsvis är det hit ni ska gå för att läsa mina bokrelaterade skriverier. Den här bloggen kommer att leva vidare, men då med mer renodlat popkulturell inriktning.

Är så exalterad att jag håller på att svimma! Det här kommer att bli jättebra, lovar.

Mitt liv - en Roy Andersson-film?

På bussen tidigt i morse: lysrören spöklikt gulvita, trötta, liksom instängda människor hopkurade på sätena, Beate Grimsruds drömspel i medvetandet. Jag kunde inte låta bli att känna mig som en statist i en Roy Andersson-film.

torsdag 24 januari 2008

Slutrapport: Motsols av Mirja Unge



Så, nu har jag besökt Mirja Unge-land. Det är ett säreget, ogästvänligt landskap, fullt av språk som tjorvar och skaver, jobbiga människor och flickor som skär sig. Ändå vill man tillbaka. Allra bäst gillade jag skildringen av ett skitigt, kvalmigt Filippinerna, men gestaltningen av Hanna och Oma, hennes åldriga tyska mormor som gör Hitlerdockor och pendlar all mat hon stoppar i sig, berörde också. Jag hade nog velat läsa ännu mer om det komplexa förhållandet mellan Hanna och Thora, och fastän Motsols inte är Christine Falkenland- eller Maria Fagerberg-kort kommer slutet lite plötsligt, snopet. 100 sidor mer Motsols hade gett berättelsen ett annat djup. Eller vad säger ni som läst den?

onsdag 23 januari 2008

Bra sagt av Daniel Sjölin



"Att läsa romaner utan språklig ambition är värre än att hänga tvätt", säger Daniel Sjölin i en intervju hos Bokhororna. Se där, ytterligare en anledning att älska Daniel. Och visst har han rätt?

JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!



Vaknar till nyheter, de värsta tänkbara. Heath Ledger, en av Hollywoods i särklass mest begåvade unga skådespelare, har hittats död i sitt hem i New York. Han blev 28 år. Tjugoåtta! Jag fyller tjugoåtta om några månader, det är ingenting, ett snäpp ovanför valpålder, tjugoåtta och döden borde aldrig mötas. Det finns allt att säga; det finns ingenting att säga. Just nu tänker jag mest på Michelle Williams och lilla Matilda Rose, två år. Men också på scenen i Monster's Ball, den som röjde alla tvivel om att Heath Ledger är - "var"? Nej, jag vill inte, inte än - sin generations bästa skådespelare. Minns ni? Ett white trash-solkigt vardagsrum, hat och brustna drömmar i Billy Bob Thorntons hela aura. Och så helt plötsligt: Heaths ord. "Well, I always loved you". Och så ett pistolskott. Jag grät tills jag blev tillfälligt blind, och det är otroligt svårt att hålla tårarna tillbaka nu.

Det finns allt att säga; det finns ingenting att säga.

tisdag 22 januari 2008

Attention, Stephen King-fans!



I dag släpps Stephen Kings nya roman Duma Key, och det säger väl sig självt att jag förhandsbeställt ett ex. Hoppas, hoppas att mitt bokpaket hinner komma innan helgen så att jag kan ligga på soffan och sträckläsa vad jag tror och hoppas är skräckkungen i högform.

Det ultimata Hollywoodparet!





Okej, nu tar vi en liten paus från bokbloggandet en sekund för att istället bearbeta det här. Hollywoods roligaste, snyggaste, smartaste, mest genomsympatiska komedienn tillsammans med sin manliga motsvarighet! For real, tydligen, såväl som i kommande filmen Birds of America. Mitt nya favvopar!

... och så en solobild på Lauren eftersom jag saknar Gilmore Girls så mycket att det nästan finns fog för att tala om ett fysiskt beroende, en fantomsmärta i mitt röda, bultande popkulturhjärta:



Åh Lauren, break my heart, why doncha? Tror bestämt det är dags att ge mig själv Gilmore Girls-samlingsboxen i (ganska mycket för tidig) födelsedagspresent.

Tack Masha för ovärderlig info!

måndag 21 januari 2008

Fjärilen i min hjärna i topp hos Adlibris!

Oj! Nu ligger Fjärilen i min hjärna etta på Adlibris' försäljningslista. Oerhört välförtjänt.

Halvvägsrapport: Motsols

Hon har ett mycket speciellt språk, Mirja Unge; an acquired taste. Först retade jag mig på hennes språkbehandling, tyckte det kändes sökt, skrivarskolekonstruerat. Nu gillar jag språket men stör mig som fan på den jobbiga new age-morsan och hennes örtdekokter, det ständiga pratet om karma, stjärnformationer och det onda i att tvätta bort "kroppens naturliga hölje". Gross! Jag har lite fobi för sånt där.

söndag 20 januari 2008

Boksöndag

Boklördag övergick i boksöndag, i flera bemärkelser än en. Har precis kommit hem från übersmarrig brunch på Kung Carl med Bokhora-Johanna L och Läsdagboks-Camilla. Det blev väldigt mycket bokprat, förstås, och Johanna var snäll och lånade vidare Wish You Were Here av Mike Gayle till stackars pseudodeprimerade moi som överdoserat på döden och sjukhussalar den senaste veckan. Lite sympatisk, ärkebrittisk lad lit med solsken, musik och lättsamma problem är, misstänker jag, precis vad jag behöver just nu. Är väldigt förtjust i Gayles tidigare böcker, särskilt Dinner for Two och de två som är döpta efter Pulp-låtar/skivor, My Legendary Girlfriend och His'n'Hers. (Ja, det är så lätt att impa på mig.)

När vi var på Stadsbiblioteket post-brunch bevittnade vi flera intressanta saker. Nummer ett: Låt den rätte komma in på tyska ("In dem Stockholmer Vorort Blackeberg wird die Leiche eines Jungen gefunden..."). Nummer två: klockringningen som signalerar stängningsdags. Nummer tre: en glasögonprydd Maja Lundgren som skyndade ut från facksalen när det började klämta stängningsdags. Undrar om hon håller på och researchar till en ny roman? Jag hoppas det, vågade givetvis inte gå fram och fråga.

lördag 19 januari 2008

Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud



Reservationsmeddelande från biblioteket: Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud finns nu att hämta. Jag är på väg dit, ska bara mysbyxedrälla en liten, liten stund till. Har någon sett mig någon annanstans?, som nominerades till Augustpriset 2007, beskrivs som en drömspelshistoria och har tydliga metainslag: fiktiva karaktärer som Raskolnikov och Sisyfos dyker upp i berättelsen, liksom en romankaraktär från huvudpersonens (eller är det Beate Grimsruds?) bokproduktion. Låter lovande! Jag tyckte väldigt mycket om Jag smyger förbi en yxa och har Grimsrud på min "up and coming"-lista. Vill läsa mer, med andra ord.

Alltså, det är smått stört hur mycket jag läst den här veckan! Fem romaner på lika många dagar. Eller: har jag verkligen läst mer än vanligt, eller är det så enkelt att jag bytt läsmönster, ersatt mastodontromaner på 800+ sidor med små smäckra kortromaner? I vilket fall som helst har jag verkligen börjat uppskatta det lilla formatet. Det är oändligt mycket svårare att skriva 100 koncentrerade, formfulländade sidor än att blaja på i 500. Men oroa er inte, alla mina gamla tegelstenar som står och ruvar i bokhyllorna, jag älskar er fortfarande. Också. Men det finns något väldigt tilltalande i att kunna läsa en bok i en enda sittning, upplevelsen blir så mycket mer intensiv då. Christine Falkenland är en annan författare som skriver romaner under 200 sidor, och gör det med bravur. Jag minns en kvalmig tågresa mellan Örebro och Stockholm en sensommar, då jag påbörjade och läste ut Själens begär, Falkenlands kanske bästa roman vid sidan av Min skugga. (Ni har väl kommit ihåg att förhandsbeställa/reservera 4 x prosa, Falkenlandoskulder? Bara kollar...) Kondens på fönsterrutorna, svettklibbiga lår som fastnade på sätet. Och så helt plötsligt befann jag mig på en herrgård i något slags odefinierbar ickenutid; karpar i dammen, prunkande blommor i orangeriet, ett kammarspel präglat av sadism och sexuell besatthet i Ola Hansson-miljö. Värmen och fukten gjorde det hela till en 3D-upplevelse. Jag tvivlar på att läsupplevelsen skulle ha blivit så stark om jag hade varit tvungen att göra ett avbrott för att påbörja Golgota-vandringen i T-Centralens läbbiga tunnlar.

Vad föredrar ni, långa eller korta romaner?

Välkommen tillbaka, Boklördag!

Lördagförmiddag. Långfrukost med blåbärspannkakor, nybryggt perkolatorkaffe och - äntligen, nu är mina cirklar åter orubbade! - Boklördag. I dag handlar det bland annat om vårens debutanter, och jag antecknar namn som verkar särskilt intressanta. Hassan Loo Sattarvandi, Johan Kinde, Amanda Svensson, Mia Ajvide. Ja, det är Johns fru som debuterar som romanförfattare med Om en flicka vill försvinna senare i vår. Exakt när den kommer och vad den handlar om går tyvärr inte att utröna, för det står inte ett ord om Mia Ajvide i debutantartikeln. Hon är med på omslaget - omslaget till nyhetsdelen, till och med - men är över huvud taget inte omnämnd i själva artikeln. Mycket frustrerande. Kan någon berätta mer, eller måste jag googleforska?

En debutroman som inte heller är omnämnd i Boklördag, men som garanterat kommer att bli det senare (författaren är nämligen litteraturskribent i DN...), är Myrrha av Ulrika Kärnborg. Det är en kärlekshistoria i det viktorianska England och, well, det är väl ungefär allt jag behöver veta. You had me at "viktorianska England", Ulrika.

fredag 18 januari 2008

Omläsning: Svart dam

Nu har det kommit, mitt tredje Adlibris-paket den här veckan, min tredje tema döden-bok på knappt fem dagar: Svart dam av Maria Fagerberg. Jag har läst drygt två tredjedelar av de 85 sparsmakade sidorna, nerkrupen brevid sovande ömkligt febrig make och snarkande katter och jo, visst håller den för omläsning, så här nästan fyra år senare. Det är avskalat, drivet, nyktert, mörkt och otroligt sorgligt. Nina, det 29-åriga berättarjaget, imponerar med sin trotsighet, det ständiga iakttagandet, ifrågasättandet. Hennes fege, livrädde man med sina klumpiga kindklappar och sin katastrofalt tajmade otrohet avskyr man. (Visst gör man?) En liten besvikelse bara: språket är så mycket kantigare än jag minns det, meningarna så korta och avhuggna. Jag som älskar kommatecken och vindlande associationsbanor, meningar som vällustigt sträcker ut sig, men okej, jag kan fatta den estetiska poängen i att hålla det kort. Särskilt med tanke på innehållet.

En annan invändning är Ninas ständiga refererande till musik, filmer, TV-serier. Det blir lite ihåligt med tanke på romanens egentliga tema. Kanske en konstig invändning från en som själv, kanske ännu mer i sina dagliga tankebanor än i blogginläggen, närpå slår knut på sig själv av allt tvångsmässigt refererande till popkultur. Jag vet inte, det stör mig en smula, det där. Är det verkligen realistiskt att en människa i sina sista skälvande minuter - sekunder, rentav? - kommer att tänka på den där Trainspotting-scenen där Renton sjunker ner, ner till tonerna av "Perfect Day", som Nina gör? Jag älsk-älskar sekvensen i Vanilla Sky då ett helt liv sammanfattas av en räcka skivomslag och musikvideos, så varför inte i litterär form? Är det en mognadsprocess, tro, ett steg från det där nittiotalistiska sönderrefererandet som jag är ett typexempel för? Kan inte dra mig till minnes att alla låttexter och filmsnuttar i Svart dam störde mig för fyra år sedan. Äsch, jag är yrvaken och sugen på glass och nybryggt kaffe, känner att jag inte riktigt kan utveckla det här på ett tillfredsställande sätt. Tror jag behöver läsa något lite lättsmält nu. Fluffiga kattungar, solsken, äppelkäckhet... eller nej, nu ska vi inte kasta oss mellan ytterligheter. En vanlig roman om friska, levande människor räcker. Ska konsultera bokberget.

OMG! OMG! OMG!





Bilder från kommande X-Files-filmen! De är snyggare än någonsin, och mitt hjärta svämmar över av geek love. Någon som läst den boken btw? Geek Love av Katherine Dunn, alltså, inte alla X-Files-böcker som jag knarkade i början på 90-talet och som fortfarande enlig rapport från lillkusin finns att låna på skolbibliotek runtom i Sverige. Det gläder mig.

Startrapport: Hudens tid

Hej, mycket att göra här bland pappershögarna, men jag tänkte bara rapportera att Hudens tid är bra. Jättebra, till och med, möjligen skitbra - ursäkta språket. Snellmans språkbehandling skriker "The Girl Least Likely To går upp i brygga!" lång väg, alla de där långa, associativa meningarna med många, många kommatecken, halsbrytande tankepiruetter mellan dofter, smaker, tid och rum, Zarah Leander, Edith Piafs söndervärkta knogar, östra Finland i vinterskrud, spyframkallande tvättmedelsreklam, ett par oranga, dansnötta damskor... I LOVE IT! Om Lisa har rätt i att detta är Anja Snellmans sämsta bok anar jag ett nytt favoritförfattarskap.

Mkt lycklig och upprymd!

torsdag 17 januari 2008

Ett biblioteksbesök senare..

Hudens tid - Anja Snellman
Mannen under trappan - Marie Hermansson
Ge sig hän - Pia Tafdrup
Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna - Rickard Berghorn & Annika Johansson
Motsols - Mirja Unge
Avund - Kathryn Harrison
Drowning Ruth - Christina Schwarz
Jägarna på Karinhall - Carl-Henning Wijkmark
Agnes Cecilia - en sällsam historia - Maria Gripe
Kärleken till Sofia Karlsson - Anders Paulrud

Läsrapport: Fjärilen i min hjärna

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”


Jag läser Fjärilen i min hjärna nu, suger glupskt åt mig varje vacker fras, varje kommatering. Konstaterar att jag oroat mig i onödan över hur jag skulle reagera: istället för de gråtattacker och svarta minnesbilder av sjukhussalar, människospillror och för tidiga begravningar jag väntat mig sitter jag mest och njuter av Paulruds sanslöst vackra språkbehandling. Missförstå mig rätt: det är skitsorgligt, outhärdligt ibland, och om jag inte hade en (kanske fånig, stelbent svensk) fobi för att gråta på offentliga platser skulle jag säkert ha storbölat mig hela vägen till Centralen. Men. Skönheten tar över. Det är som om dödens närhet tagit Paulruds redan stilsäkra prosa och förhöjt den, skapat klarhet och skönhet i skrymslena mellan raderna. Och jag tänker att det är få förunnat att kunna bearbeta sitt sorgearbete via litteraturen - så som Paulrud gjorde, och så som Hasse i Stundande natten gör i sina litteraturstudier i sjuksal 5. Inte ens fem tumörer i ena lungan kan släcka kärleken till litteraturen, orden, livet. Det känns trösterikt att veta att det finns åtminstone en kärlek som varar hela livet. Jag hoppas på två. Minst.

Tonight's the night!

Förresten...

I kväll är det dags! Lånelistan, den digra, ligger i handväskan, jag har stämt träff med min make, som också ska bli med lånekort igen, vid tidskriftshyllorna halv sex. Allt är klart för en afton bland böcker, nyinsatt linoleum och snälla bibliotekarier. Återkommer med besöksrapport i morgon!

Hej, mission impossible

En anonym bloggläsare har gett mig en utmaning som heter duga: att lista 5-10 böcker som ALLA måste läsa. Det där gamla ordspråket med lillfingret och hela armen dyker ofrånkomligt upp i huvudet... Att begränsa alla hundratals fantastiska läsmåsten till fem, tio ynka titlar - snacka om mission impossible! Jag ska i alla fall försöka. Stay tuned, Anonym! Under tiden kan du - och alla andra som är på jakt efter bra lektyr - lusläsa min blogg, som är full med läsmåsten. Läs Stundande natten, den är alldeles magisk i sin enkla, rena utformning. En bok som får mig att vilja läsa och skriva mer på svenska.

onsdag 16 januari 2008

Vill läsa Mister Pip



Meh! Nu när två av mina favoritbokbloggerskor kärleksbloggat om Mister Pip MÅSTE jag ju läsa! Jag som är pank, har fyrtio (minst!) olästa böcker i bokhyllan och är mitt uppe i min tema döden-festival. Det kan inte hjälpas; vankas det postkolonialism och intertextualitet måste goda intentioner, personlig ekonomi och läsplanering åsidosättas.

Boktips: Svart dam av Maria Fagerberg



Det blev inte särskilt mycket läsfåtöljshäng i går kväll, utan jag, Carl-Henning Wijkmark och lillkatten drog oss tillbaka till sängkammaren ganska snart. Egentligen föredrar jag att läsa i sängen, förutsatt att det inte är monsterstora bjässar av Blonde-varianten jag läser. Nästan alla mina maratonläsningar har skett bekvämt nerbäddad i (aldrig på - viktigt!) sängen, pyjamasklädd och invirad i skönaste duntäcket med lillkatten spinnande bredvid huvudkudden och storkatten ditospinnande vid fötterna. Mitt finaste maratonläsningsminne är från september 2004, då jag låg i sängen och sträckläste Svart dam av Maria Fagerberg och Öde av Christine Falkenland direkt efter varandra medan ett mjukt höstregn trummade mot fönsterrutorna och storkatt & lillkatt sov sött bredvid mig. Med undantag för ett par toalett- och kaffepauser lämnade jag inte sängen förrän båda de små litterära juvelerna var utlästa.

Med tanke på mitt pågående tema döden-projekt, och med mitt finaste läsmaratonminne i bakhuvudet, lade jag in en Adlibris-beställning på just Svart dam i går kväll. Jag misstänker att den nådde en alldeles för liten läsekrets när den kom ut 2003, så jag tänkte promota lite så här snart fem år senare. Svart dam tar inte många timmar att läsa, men innehållet stannar med en desto längre. Det handlar om Nina, 29-årig doktorand med man och dotter som mitt i livet, innan hennes avhandling om rap- och Third Wave Feminism-texter hinner bli färdig, blir dödssjuk i cancer. Så hemskt och orättvist att man inte vet vart man ska ta vägen, och det ÄR bitvis väldigt jobbigt att läsa, men också bländande välskrivet och osentimentalt. En tematisk släkting till Stundande natten, med andra ord, och likheterna slutar inte där. Båda romanerna utspelar sig i september - Svart dam i september 2001, vilket öppnar möjligheter för fina mikro/makro-observationer, tvillingtornens kollaps som en metafor för Ninas dödskamp, tusentals släckta liv versus ett enda... Även stora delar av Stundande natten utspelar sig just i september, vilket får mig att fundera på om det är så att osedvanligt många dör just i september, eller om det bara är en slump att två tematiskt lika romaner om att möta döden i en sjukhussal utspelar sig i gränslandet mellan sommar och höst. Litteraturvetaren i mig tror inte på slumpen i det här fallet. Döda höstlöv, döda kroppar, förgänglighet, dödlighet, livets kretslopp... Jag ska sluta leka litterära associationsleken nu. Men se till att läsa Svart dam! När jag maratonläste den tillsammans med ljuvliga Öde hade jag lånat båda på biblioteket, men insåg rätt snabbt att det här var böcker värda att äga. Tack vare helgens bokbyte och min smått morbida tema döden-festival kommer de snart båda två att stå i bokhyllan - där de hör hemma. För bibliotek i all ära, men visst bör man äga riktigt bra böcker?

Årets första bokfemma: senaste

Veckans bokfemma har tema "senaste": senaste bokinköpen, senaste biblolånen, senaste bokbesvikelserna... listan kan göras lång. Jag har valt att lista de senaste fem böckerna jag läst, och noterar med ett visst inslag av självgod "yay, me!"-mentalitet att samtliga fem böcker lästs inom de senaste två veckorna. Liten disclaimer för att de två översta böckerna är ganska tunna medan den tredje är en ungdomsbok, men ändå. Det kommer att bli mycket läst i år om jag fortsätter så här.

1. Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Finstämt, rakt och osentimentalt om Hasse som ligger för döden i en sjukhussal. Årets bästa so far!

2. Charlie av Margareta Suber

En tunn och lättläst liten bok om livsglada, manhaftiga Charlie som brottas med sin sexuella identitet på en skandinavisk badort (vilken är det? Varberg? Båstad?) på 30-talet. Ett måste för alla som vill ha koll på queerlitteratur.

UPPDATERAT! Badorten är Hangö i Finland - tack, Sonja! Jag är pinsamt Sverige- och Stockholmscentrisk.

3. Helt otroligt, Lotta! av Merri Vik

Det enda som är helt otroligt med det här sorgliga sista kapitlet i en tidlös flickbokserie är att Wahlströms publicerade den. Ett riktigt lågvattenmärke med en unken doft av förnumstig husmoderlighet; dessutom är de galna upptågen helt borta. Istället får man genomlida otaliga kapitel om Lotta och Paul i trädgårdstäppan, Lotta och Paul på skärgårdsutflykt, Lotta och Paul, affischnamn för det ojämställda äktenskapet... Maria Sveland, läs Helt otroligt, Lotta! så kommer nog din man - och majoriteten av den manliga befolkningen, för den delen - framstå som ett under av jämställdhet och feministisk upplysning efteråt.

4. The Interpretation of Murder av Jed Rubenfeld

Välskriven och -researchad deckare med historiska, kulturella och arkitektoniska inslag. Platsen är Manhattan, året är 1909 och både Sigmund Freud och Carl Jung är med på ett hörn i utredningen. Är du det minsta intresserad av psykoanalys, New Yorks historia och arkitektur - look no further! Som bonus får du en spännande mordhistoria.

5. The Bone Garden av Tess Gerritsen

Ännu mer historiskt präglad deckare, denna gång i rejält blodkladdig tappning. I love it! För en längre recension, klicka här.

Vackert och osentimentalt om resan mot döden



"Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Men så var det värmen man gett och fått, "älska en vacker kväll", sanningens glimt i det mjuka greppet när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv."

Jag älskar Stundande natten! Det finns i Carl-Henning Wijkmarks prosa en pregnans och skärpa som jag kan sakna i svensk nutidslitteratur. Inte ett ord, inte ett skiljetecken är onödigt, och framför allt lyckas Wijkmark med den svåraste uppgift en romanförfattare ställs inför: att beröra utan att bli sentimental. Det är stort. Härmed utser jag Stundande natten till 2008 års största läsupplevelse - än så länge. Nästa projekt blir att läsa de andra Augustpris-nominerade romanerna så att jag med säkerhet kan säga att Stundande natten var den bästa boken. Just nu hyser jag inga som helst tvivel om den saken.

tisdag 15 januari 2008

Tisdagskväll i läsfåtöljen

I kväll ämnar jag sitta i läsfåtöljen med Stundande natten tills det är dags att nanna kudden. Än så länge gillar jag den verkligen, särskilt språket - avskalat, enkelt, utan krumbukter men ändå poetiskt. Blir nyfiken på Carl-Henning Wijkmarks tidigare, ganska digra romanproduktion. Åsa Linderborg får ursäkta, men jag tycker det är fint att Wijkmark, efter att i många år ha varit mer uppskattad utomlands än i Sverige, får det erkännande som Augustpriset ändå innebär. Dessutom är det svårt att skriva om döden. Nästan lika svårt som att skriva om kärlek. Det ljuder en stillsam klang av melankoli genom sidorna i Stundande natten, men ledordet är just detta: stillsamt. Oerhört sympatiskt.

Ny leveransavisering från Adlibris



Se där ja, nu är memento mori numéro dós på väg hem till mig också. Tur att jag är osedvanligt lycklig och stabil just nu, annars tvivlar jag på att mitt psyke hade klarat Stundande natten och Fjärilen i min hjärna direkt efter varandra. Jag kommer ändå att gråta floder, särskilt till Fjärilen i min hjärna. Ser ni en rödögd gestalt med uttorkad pergamenthud på stan får ni gärna sticka till mig en pappersnäsduk eller två.

Någon som redan börjat läsa?

Charlie är en liten pärla

Några av mina favoritpassager i Margareta Subers Charlie, liten, kanske onödigt flyktig för oss som gillar karaktärsfördjupningar och whiplashframkallande tjockisböcker, men naggande god:

"Deras lunch var redan framdukad vid bästa bordet i ett litet rum utåt havet. De stora fönstren släppte in sältan i luften och vågskvalpet till dem. Det luktade kåda, fuktigt duktyg och stekt fågel, det var en aptitlig atmosfär att slå sig ned i."

"Närmaste verkligheten: gröna trädvalv omkring tennisplanen, som lyser rödbrun mellan vita linjer. Nunna i kanariegul jacka slänger upp racketen i en otränad serve, Martin, guldbrun i huden och vitklädd, springer efter en boll. På andra sidan nätet Sara lätt framåtböjd, beredd att ta emot Nunnas oberäkneliga boll. Allt detta finns till en sekund."


Visst är det vackert? Jag är barnsligt svag för romaner som utspelar sig på badorter: Bonjour Tristesse, Tender Is the Night och det inledande kapitlet i Rebecca när berättarjaget träffar Max de Vinter, Agatha Christies Evil under the Sun... listan kan göras lång över fantastiska romaner i badortsmiljö. Nu kan jag lägga Charlie till den listan, även om den, liksom de böcker jag listat, är så mycket mer än bara en badortsskildring. Likväl: är man atmosfärsknarkare kan vikten av en dramaturgiskt och stämningsmässigt tacksam miljö där personer från olika bakgrunder möts på ett naturligt sätt. Och visst ligger det en omisstaglig air av glamour över gamla badorter? Jag associerar till tjusiga medelålders damer i turban, hedonistiskt strandliv med cocktails före lunch, Zelda Fitzgerald, draperade baddräkter, galouise-cigaretter med silvermunstycke, old school-glamour. Oh ja, badortsskildringar är underbara!

En mer utförlig recension av Charlie kommer senare.

måndag 14 januari 2008

Checklista inför biblioteksbesök

Jag har ju tidigare lovat att 2008 ska bli året då jag, som fick bli utsläpad med milt våld när biblioteket stängde klockan 19 när jag var en lite mer kortväxt men ändå lika stor abibliofob, ska bli en flitig biblioteksbesökare igen. Dels av ekonomiska och utrymmesmässiga skäl - jag vågar knappt tänka på alla olästa böcker jag har i (de oklanderligt sorterade) bokhyllorna - men kanske främst därför att jag tycker att bibliotek är en så genomsympatisk och underbar företeelse. Gratis läsupplevelser till alla, oavsett klass, kön, ålder och etnicitet, kan det bli mer demokratiskt än så? I think not. Jag känner hur ett hyllningstal till biblioteken bubblar upp inom mig, men jag väljer att kväsa det. I alla fall just nu. Istället tänkte jag meddela att torsdag blir dagen då jag återigen blir med lånekort. Varför först då?, frågar ni i kör. Jo, mina små lammungar, det ska jag berätta för er. Det är därför att det är först då mitt lilla bibliotek har kvällsöppet. Jag är spänd som ett barn på julaftons morgon, slår upp böcker jag vill läsa i Opac 5.0, drar mig till minnes lukterna, ljudet av sidor som vänds, de snälla bibliotekarierna. Kommer det att vara lika magiskt som jag minns det, eller är jag så blind av nostalgi att jag inte kan se klart? Vi får se på torsdag.

Under tiden: här är de böcker jag vill låna och som åtminstone i dag finns inne på mitt bibliotek. Nästan alla mina önskeböcker har hamnat på min lista via andra bokbloggare, vilket känns jättekul. Innan jag började bokblogga var jag totalt insnöad på anglosaxisk litteratur, medan svensk och nordisk litteratur med ett par undantag var som ett stort svart kunskapshål. Det senaste året har min litterära diet blivit betydligt mer allsidig, och jag är övertygad om att jag åtminstone delvis har mina bokmaliga bloggkompisar att tacka för det. Så, tack, bokmaliga bloggkompisar!

Min (ytterst preliminära) "att låna"-lista

- Rädslans geografi av Anja Snellman (Tack Lisa!)
- Bikupesång av Frode Grytten. (Tack, Johanna L, Bokhoras Norge-ambassadör tillika Murakami-fantast!) Mitt förstahandsval, Gryttens hitintills enda roman Sommaren är inte att lita på, finns tyvärr inte i min kommun, så det får bli ett senare projekt. Är otroligt pepp på att läsa Bikupesång, mycket tack vare att jag utlovats Morrissey-anspelningar. Ja, jag är så lätt att få omkull.
- Mörkrets mästare : skräcklitteraturen genom tiderna av Rickard Berghorn och Annika Johansson (Tack Martina!)
- Avund av Kathryn Harrison (Tack Saga för att du påminde mig om hur mycket jag saknat Kathryn Harrison!) Vi får väl se om jag klarar av att läsa Harrison i översättning - hey, jag har ett mångårigt rykte om att vara för snobbig för att befatta mig med engelsk-svenska översättningar att tänka på! Dock läste jag Kyssen på svenska när den kom, och jag har för mig att översättningen var helt okej. Vi får se det här som ett experiment.
- Balen och Höstflugorna av Irène Némirovsky (Tack Ka och Caroline!) Jag kanske lånar Storm över Frankrike också, förresten; såg att den också fanns på Trollbäckens bibliotek. Ni ser ju att Årets Biblo-utnämningen var tokmotiverad.

Och så några böcker jag snokat rätt på av mig själv:

- Ge sig hän av Pia Tafdrup såg jag på Akademibokhandeln på Kungsholmen härom dagen, drogs till omslaget och gillade baksidestexten.
- Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud - en av de Augustnominerade romaner det varit relativt tyst om. Jag är väldigt svag för Beate Grimsrud, så det här kan bara bli bra.

Death by books: snart är det ett faktum.

Jag älskar Säkert!

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården
Behövde aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Då lär man sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som haft en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r

De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Man skulle va horan, madonnan
Smart och korkad på samma gång
Man skulle ha en kille med bil
Man skulle ha en silverring
Jag var inte ens kysst
Men jag visste vem jag var

Så jag grät mig till sömns efter alla da'r
Så jag grät mig till sömns efter alla da'r

Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

© Annika Norlin 2007

Går det att lyssna på "Och jag grät mig till sömns" utan att börja gråta? Jag misslyckas varenda gång. Det är så välformulerat, så äkta, så sant, och jag blir skitglad när jag tänker på alla vackra, coola, roliga, smarta, bokmaliga tonårstjejer- och killar vars vardag består av att bli knuffade in i skåp, psykade och/eller ignorerade, som nu har den här låten som kramas länge och hårt, säger att den förstår hur jävligt allt är, men att det kommer att gå över. Hur var det nu, vann Annika Norlin en Grammis för bästa textförfattare? Om inte så är det skandal.

Dessutom: gitarriffet formligen dryper av The Smiths! Det är en allmänt vedertagen sanning att de sorgsnaste, vackraste texterna helst ackompanjeras av en glad melodi.

Annie Wilkes-ish igen



OMG! Christine Falkenland och jag är Facebook-kompisar! Jag är nästan lika exalterad som när jag blev Myspace-kompis med Hep Alien. (Gilmore Girls-fans, you work it out.)

PS: Härmed utser jag bilden här ovanför, tagen 1991 i samband med publiceringen av Illusio, till tidernas snyggaste författarfoto. Mer nittiotalssnygg går det inte att bli på den här sidan Twin Peaks-brudarna. Notera Mädchen Amick-ögonbrynen! Tack, Therese som lade ut bilden åt mig för ett tag sedan.

"Ett tag sedan?" Hmm, det var nog närmare ett år sedan, nu när jag tänker på saken. Jag hänger inte med.

Döden döden döden



Ett stycke memento mori i kubik i form av årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten är på väg hem till mig as we speak. Ska bli intressant att läsa; det låter onekligen som en bok för mig. Stillsamt, sparsmakat och insiktsfullt om döden, ja tack. (Har jag nämnt att jag lider av dödsskräck och använder fiktioner som terapi?) Den andra memento mori-boken, Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud, är försenad från förlaget - på grund av stor efterfrågan, gissar jag. Just nu ligger Paulruds sista (usch, det är så sorgligt!) roman på 10e plats över Adlibris' mest sålda böcker. Döden säljer; ett jävligt krasst uttalande, men så är det ju. Någon som hunnit läsa Fjärilen i min hjärna ännu? Egentligen ska den ju inte komma ut förrän den 18 januari, men jag har noterat att Adlibris ofta säljer i synnerhet svenska böcker långt före det officiella publiceringsdatumet. Förra sommaren lade jag mina gothsvarta klor på Carina Rydbergs fantastiska, überläskiga Den som vässar vargens tänder flera veckor i förväg. Ur led är tiden osv, men jag har i alla fall inget emot att Adlibris allt som oftast ligger ett par steg före.

Bloggkändis, moi?

Jag brukar av principiella skäl låta bli att skriva om bloggosfären - bara ordet är sjukt osexigt, tycker ni inte? - men nu kan jag faktiskt inte låta bli. Noterar att jag just nu ligger femma på Bloggtoppens lista över de mest besökta litteraturbloggarna. Framför mig ligger Camilla Läckberg, Bokhora, Peter Englund och Markus Birro; idel bloggkändisar av rang, i bloggkändissammanhang ljusår ifrån en liten abibliofobisk kontorsråtta med kategoriseringsissues och popkulturellt betingad Aspergers. Jag är så töntig att jag inte kan låta bli att brista ut i ett litet "yay, me!" och hoppas att jag inte jinxar något. Fortsätt för all del att läsa!

Självgott bloggosfär-inlägg, over and out.

Annie Wilkes-ish versus blyg viol



Nu har jag tagit mig i kragen och skickat iväg en kompisförfrågan till Christine Falkenland på Facebook. Om hon inte addar mig blir jag väldigt besviken, för det här är första gången jag låter fangirl-delen av min personlighet ta över så här. Korrektion: andra gången. Första gången var på Kulturhuset för ganska exakt ett år sedan när jag, lagom glad i hatten efter att ha druckit insmugglat vin i petflaska, terroriserade Sarah Waters med jobbiga frågor på Kristoffer Lundström-engelska och sedan bad om ursäkt "for being so Annie Wilkes-ish". Varpå jag bad om en autograf och ställde ännu fler jobbiga frågor. Hon var jättegullig, dock, och verkade mest bli smickrad.

Okej då, tredje gången. Första gången, pre-petflaskevin och Sarah Waters, var på Tesco i Thurrock, Essex, då jag efter en resa av närmast episka proportioner äntligen fick Mardömmar signerad av Stephen King och sedan skrev en text om det. Hmmm, jag är nog Annie Wilkes i lightversion. Inte så restriktiv med mina fangirl-tendenser after all, men oroa dig inte Christine, jag planerar inte att isolera dig i en stuga med brutet ben, en skrivmaskin och en gris jag döpt till Cora.

Andra tillfällen då jag INTE bejakat min fangirl-sida inkluderar den där gången då jag, i ett totalt slumpmässigt händelseförlopp som påminner om en Paul Auster-roman, sprang på Paul Auster på Hedengrens bokhandel. Jag registrerade de mörka ögonen, konstaterade att författarfoton inte gör honom rättvisa. Sedan vände jag på klacken och sprang.

Har ni träffat någon av era favoritförfattare? Om ja: hur reagerade ni? Om svaret blir nej: hur tror ni att ni skulle reagera?

söndag 13 januari 2008

Bokbytesrapport

Är precis hemkommen från bokbytet, med väsentligt tyngre börda än vad jag hade på vägen dit. Förutom några smärre besvikelser (pulsen höjdes och snålvattnet rann till när jag spottade Envy av Kathryn Harrison och Bebådelsen av Mare Kandre bland bokhögarna, men ack ve, snabba fellow bokhoror med lägre startnummer hann före) är jag väldigt nöjd med min lilla (?) bokhög. Vi börjar med de böcker jag bytte in:



Från vänster: Dårskaper i Brooklyn, som jag givetvis äger på originalspråk, av Paul Auster, Nineteen Minutes av Jodi Picoult, Shopaholic and Baby av Sophie Kinsella, The Divide av Nicholas Evans, Cigarettflickan av Carol Wolper, Lämna inga spår av Hannah Nyala, Amberville av Tim Davys och Jaktsäsong av Mats Strandberg. Den sistnämnda hade jag i två ex, ett egenhändigt inköpt och ett som följde med decembernumret av Hennes. Vill bara understryka det ifall Mats skulle råka läsa det här och bli ledsen. Jaktsäsong är det mest underhållande och välskrivna man kan läsa i den annars rätt torftiga genren svensk chick lit. Helt klart en bok att hålla fast vid - fast kanske inte i två identiska exemplar.

Nu till böckerna jag bytte till mig:



Innan du somnar av Linn Ullman, Storlek 37 av Denise Rudberg (lugn, vi kommer till det), Tystnad och eko av Sun Axelsson, Stor av Caroline Giertz, Retribution av Jilliane Hoffman, Lazy Ways to Make a Living av Agibail Bosanko, Öde av Christine Falkenland, Sunglasses after Dark av Nancy A. Collins, Hjärtljud av Jens Christian Grøndahl, förra årets Augustvinnare Svinalängorna av Susanna Alakoski, Händelser av vatten av Kerstin Ekman, Trekant av Mian Lodalen och så - djupt andetag - Matilde av Denise Rudberg. Jo, ni läste rätt. Jag plockade på mig två (2!) Denise Rudberg-romaner. Visserligen alldeles mot slutet av bokbytet, då alla första, andra, tredje och tiondehandsval valts ut, men ändå. Det är ju inte direkt någon hemlighet att Denise Rudberg inte tillhör mina favoritförfattare, och då uttrycker jag mig väldigt diplomatiskt. Jag har kastat böcker tvärs genom rummet, svurit över tryckfel, språkfel, ihåliga intriger och kass dialog, hatbloggat mig till magkatarr. Ändå kan jag inte hålla mig borta. Jag börjar misstänka att jag har ett komplicerat hatkärleksförhållande till Denise Rudbergs romaner. Eller går det gamla ordspråket "håll dina vänner nära och dina fiender närmare" att applicera på litteratur?

Anyhoo, bortsett från rudbergskan tycker jag att jag bytte till mig flera fynd. Ser särskilt fram emot att läsa Alakoski, Grøndahl, vampyrboken (som vann Bram Stoker Award 1990 och har ett oemotståndligt pulpsnyggt omslag) och Axelsson. Öde och Händelser vid vatten har jag redan läst, men jag är mycket nöjd med att ha uppgraderat dem till "äga"-status. Särskilt Öde. Christine Falkenland ÄR den mest begåvade prosaisten vi har i Sverige just nu, och Falkenland-oskulder gör klokt i att investera i 4 x prosa som utkommer senare i vår.

Tack, kära bokhoror och värdinnan Lisa för en fantastiskt trevlig eftermiddag! En sann bokhora kan aldrig få för många böcker. Nu ska jag ägna mig åt lite bokkategorisering - givetvis efter konstens alla regler, med hänsyn till såväl namn, kronologi, genre och språk. Det finns vissa indikationer på att min kategoriseringsmani börjar gå för långt. Uppmärksamma bokbytare kunde observera mig sortera om Denise Rudberg-hörnan* så att böckerna skulle ligga i kronologiskt riktig ordning.

* Denise Rudberg-hörnan var rätt stor, vilket väl kan tolkas som ett sundhetstecken?

Bokbytepackning

Jag håller på och rekar bokhyllorna inför Bokhorornas tredje bokbyte i dag klockan 14. Samtidigt läser jag Majgull Axelssons DN-krönika (som tyvärr inte finns på nätet) om att rensa upp i boksamlingen och oj, vad jag känner igen mig! Jag har liksom Majgull extremt svårt för att göra mig av med böcker, rationaliserar och nostalgirantar så fort det blir tal om att rensa bland Läslusens bokklubbsval anno 1991 eller kanske förpassa åtminstone en av alla otaliga Maria Lang-utgåvor till vinden. Vet jag däremot att mina lästa böcker kommer till ett kärleksfullt och bokhorigt hem, att fler människor kan roas/uppröras/engageras av böcker jag inte kommer att läsa om... ja, då är det en helt annan sak. Alltså är bokbytardagar ett idealiskt tillfälle att rensa i boksamlingen och, som bonus, få plocka med sig nya, roliga läsupplevelser. Bokbytesrapport, med listor över de böcker jag bytte in respektive till mig, kommer senare i dag.

Ses vi på bokbytet?

lördag 12 januari 2008

Unken biton i Helt otroligt, Lotta!








Är lite post-vinseg idag, därför passade det särskilt bra att min Merri Vik-beställning låg och väntade på köksbordet när jag lockades upp från sängen med löfte om pannkaksfrukost. Det tog inte många timmar att läsa Helt otroligt, Lotta! - Lotta-böckerna må vara roliga och underhållande, men rocket science they ain't - och nu sitter jag och funderar över vad som drev en så uppenbart åldrig Ester Ringnér-Lundgren (hon dog fyra år efter det att Helt otroligt, Lotta! publicerades) att skriva ytterligare en Lotta-bok. Pengarna? För att göra fansen glada? Det här Lotta-fanet hade i alla fall klarat sig utmärkt utan den här lilla husmorsbibeln med en omisskännligt unken biton. Visst, tanten var över 80 när hon skrev boken, men vissa aspekter känns så femtiotalskäcka och bakåtsträvande att man blir mörkrädd: Pauls insisterande att på nedlåtande härskarmanér kalla sin fru för "lilla Lotta" stup i kvarten, att han aldrig har någon aning om vad som finns i kylskåpet ("Du kan säkert ordna något gott att äta, lilla Lotta""), den sneda fördelningen av hushållsarbete... och ärligt talat, hur många tjejer i tjugoårsåldern ägnade sig åt att SYLTA år 1989? Nästan helt borta är de upptåg och knäppheter som gjorde de tidiga Lotta-böckerna så läsvärda, och när Lotta väl gör bort sig får hon syrliga kommentarer från tråk-Paul, som är så träig och trist att jag har svårt att förstå hur Lotta kunde gifta sig med honom. Hon borde ha startat kollektiv med Giggi och Peg istället!

Det kanske blir skevt att läsa Lottaböckerna med genusvetenskapsglasögonen på när Ester Ringnér-Lundgren knappast hade några feministiska ambitioner med sina böcker, men det som kändes pittoreskt och gulligt i böckerna som utspelade sig på 50- och 60-talen blir bara unket och reaktionärt i 80-talsskrud. Dessutom FANNS det emancipatoriska drag i de tidiga Lotta-böckerna, och Lotta framstod i all sin imperfektion som ett skönt och mänskligt alternativ till plastigt perfekta Kitty och alla de andra komplexskapande flickbokshjältinnorna. Varför blir alla flickböcker så trista när hjältinnorna gifter sig? Anne på Grönkulla-serien blev också ointressant så fort Anne fått sin Gilbert; nyckeln till läsvärda barn- och ungdomsböcker riktade till unga flickor och kvinnor är, i alla fall i min värld, samspelet mellan huvudpersonerna och deras kvinnliga vapendragare, den kvinnliga solidariteten. Därför känns det så himla tråkigt att läsa om hur Lottas och Giggis dialoger gått från halsbrytande rolig, Gilmore Girls-doftande (jag vet, jag vet, apart och anakronistisk liknelse, men Lotta och Giggi framstod ibland som en svensk 60-talsmotsvarighet till Lorelais och Rorys dialoger) svada till lama utbyten om barnnamn och kakrecept.

fredag 11 januari 2008

Istället för ranelidska: stridsbergska



"alias Lo, alias Dolly, allas Lolita, karlarnas Lo-li-ta, litteraturens lilla älsklingsfjäril, hägringen, hallucinationen, drömmen (någons) och mardrömmen (någon annans), språket, resan, exilen, kärleken

DET ÄR INGEN MENING MED ATT STANNA NÅGONSTANS"


Ni FÅR inte missa Sara Stridsbergs vackra, poetiska, feministiska text om Lolita i dagens Aftonblad. Sara Stridsberg skriver som ingen annan; jag vill äta hennes språk. Ranelidska är ju ett vedertaget begrepp (i alla fall om man frågar Ranelid själv...). Jag tycker att vi ska slå ett slag för stridsbergskan. Längtar ihjäl mig efter Sub Rosa, som, om utdraget i DN är något att gå efter, är det bästa Sara Stridsberg skrivit.

Helgläsning: Charlie av Margareta Suber



Det är bekvämt att ha belästa, smakpålitliga vänner. Har fått låna en roman jag velat läsa alltsedan den kom ut i nytryck för ett par år sedan: Charlie från 1932, allmänt erkänd som den allra första svenska lesbiska romanen, av Margareta Suber. Jag har läst och gillat Radclyffe Halls The Well of Loneliness, men blev lite beklämd över huvudpersonens självförakt och den mörka bilden av att vara kvinna och homosexuell i det tidiga 1900-talets England. En realistisk skildring, förmodligen, och en oerhört välskriven och drabbande sådan, men knappast upplyftande. Charlie går att läsa som en kompletterande mottext till The Well of Loneliness, något som Birgitta Stenberg också påpekar i förordet. Det är en tunn, tunn roman som jag ser fram emot att stifta bekantskap med. All heder åt Normal förlag som fortsätter att ge ut läsvärd, icke-heteronormativ litteratur!

Någon som läst Charlie?

torsdag 10 januari 2008

Återanknytning: Bitterfittan av Maria Sveland



Johanna Ö bloggar om Bitterfittan och jag blir påmind om att jag kollrats bort av New York, John Ajvide Lindqvist och mjukis-Cthulhusar och helt glömt bort att skriva om mina intryck. Då är ändå inte Bitterfittan en bok man snabbt glömmer. Tvärtom; jag kommer att bära med mig Sara och hennes kamp att kombinera moderskapet med feministisk ideologi länge, länge. Jag läste lämpligt nog Bitterfittan på ett flygplan - inte på väg till tönt-Teneriffa utan till New York via London, men ändå, lite life imitating art-varning där - och var helt uppslukad mellan Arlanda och Heathrow. Det är oerhört viktiga frågor som Maria Sveland ställer, och fastän min nuvarande livssituation kanske inte möjliggör identifiering känner jag ändå med Sara. Massor. Bitterfittan borde vara obligatorisk läsning för alla blivande föräldrar, right up there med Ett barn blir till och Mia Skäringers Mama-blogg eller vad det nu är blivande föräldrar läser. En Team Kärleksblogg-tee åt mig, tack!

Förutom att Sveland väcker viktiga och svåra funderingar kring relationer och jämställdhet gör hon mig otroligt sugen på att läsa Rädd för att flyga. Saras närläsning av Erica Jongs 70-talsklassiker är ett av de allra bästa inslagen i boken. Jag älskar intertextualitet. LOVES IT, som Nicole Richie kanske skulle ha sagt. Dags att konsultera mammas bokhylla, en riktig guldgruva om man vill fylla kunskapsluckor i genren feministbiblar från 70-talet. Jag har sedan tidigare mammas bokhylla att tacka för Kvinnorummet av Marilyn French, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg och flera Doris Lessing-romaner. Tack, mammas bokhylla!

It is happening again



Ett mönster börjar utkristalliseras. Jag läser om en ny, spännande serie som skriker "HEJ HELENA!" lång väg - en blodanalytiker/seriemördare spelad av världens finaste Six Feet Under-David, en kåt och medellivskrisande David Duchovny, en HBO-serie som sägs kunna fylla tomrummet efter just Six Feet Under, fyll på själva. Vid samma tidpunkt som jag läser om de nya, hypade TV-serierna har alla Personer Med Koll redan laddat ner hela första säsongen och skrivit tre Nöjesguiden-krönikor om hur bra det är. Det är en omständighet jag är beredd att bortse från. Jag har ju läst i en av de inititerade krönikorna att det blir svensk TV-premiär snart. Visserligen vid ungefär samma tidpunkt som Personerna Med Koll har börjat ladda ner säsong två, men ändå.

Så kommer den äntligen, dagen då tant Helena ska få se vad allt ståhej handlar om. TV-snacks inhandlas, förväntansfulla blogginlägg författas. Peppen är total. Tills jag öppnar TV-tablån och upptäcker att den nya, fräcka serien börjar uppskattningsvis två timmar efter det att jag ligger i sängen och läser några godnattkapitel innan det är dags att somna för att orka upp dagen efter. TV4, hur tänkte ni när ni lade sändningstiden för Californication till 22.35? Inser ni att ni, medvetet eller ej, uteslutit en hel samhällsgrupp - vi som är för trötta för att orka vara uppe till efter elva, och för tekniskt inkompetenta/goody two shoes-laglydiga för att ladda ner?

Värst av allt: insikten som kommer som ett brev på posten. Att jag blivit en teknofobisk kärring, helt i osynk med den samtid jag så gärna inbillar mig att jag har koll på. Att jag förvandlats till en Killinggänget-sketch om den lönnfeta indiepensionären i stormönstrad Kappahl-klänning (eftersom Cheap Monday-jeansen känns för tighta efter för många ostbrickor framför På spåret) som fortfarande tror sig vara "nere med kidsen". Att mina barn kommer skratta rått åt deras pinsamma dinosauriemorsa som åtta år in i det nya millenniet fortfarande betalade med papperspengar och köpte DVD-boxar.

onsdag 9 januari 2008

VILL HA! (Del II)



Min kropp sjuder av habegär när jag ser de här supersöta handväskorna med litterära motiv. B. Wahlströms-geeken i mig suktar efter en Kitty-väska, medan anglofilen längtar Jane Eyre-väska. Kul att boknördar äntligen börjar bli en målgrupp att räkna med!

PS: Tack Martina och Pysseltanten för tips!

Liten påminnelse inför Grammisgalan



... och så ringer ni och röstar på Anna Järvinen en masse i kväll! Säkert! är ett godkänt alternativ i kategorin "Bästa album", där Anna av någon bisarr anledning inte är nominerad. Inte för att det behövs någon Grammis för att övertala mig om att "Jag fick feeling" är 2007 års bästa svenska album. Är nästan sugen att parafrasera Jane Austen: "Det är en allmänt vedertagen sanning att 'Jag fick feeling' är 2007 års bästa svenska album." Och titta, där kom den, parafrasen!

Jag har druckit en halv liter nattsvart kaffe i min kattiga bautamugg från Ernest Hemingway-muséet i Key West. Om ni undrar.

UPPDATERAT! Något mindre bautastor släkting till min kattiga mugg:



Någon gång ska jag skriva ett inlägg om kopplingen katter-bokälskare. Tror aldrig jag träffat en äkta bokmal i sin allra mest utstuderat bokhoriga form som inte ääälskar katter. Författare är också i regel kattvänner, se bara på Doris Lessing. Note to self: läs Lessings bok om katter (som ALLTID är slut hos Adlibris, ergo note to self-nödvändigheten).

Om "Tindalos" och en blödig djurvän

OBS! Mild spoiler för er som ännu inte läst sista delen av "Tindalos":

Tack, John, för att du lät marsvinet Bill överleva! Jag har en liten akilleshäl när det gäller djur som far illa i litteratur, vilket kanske kan verka lite märkligt med tanke på de volymer skräck jag utsätter mig själv för. Barnaätande clowner, uråldriga vidunder, seriemördare och gastar rör mig inte ryggen, men jag gråter fortfarande inombords när jag tänker på den stackars hästen i Brott och straff. Det finns en liknande scen i The Interpretation of Murder som jag snabbt bläddrade förbi av ren självbevarelsedrift. Tack, John, för att du besparade mig från tårar och ångest pre-kaffe. Det hypotetiska frieriet kvarstår i allra högsta grad.

tisdag 8 januari 2008

Halvvägsrapporter: The Interpretation of Murder och Agatha Christie: An English Mystery

Jodå, det artar sig. 100+ sidor in i The Interpretation of Murder börjar det bli riktigt spännande, och jag är helt kär i New York-skildringarna. Synd att jag inte hann läsa den innan NY-resan, för karaktärerna uppehåller sig ett par kvarter från vårt hotell. Oh well, ingen idé att vara efterklok. Just nu, småuggig efter en kvällspromenad i regnrusket, känns en kopp te och några kapitel mord, psykoanalys och Manhattan-historik som en ganska oslagbar kombo.

Agatha då? Nja, vi är fortfarande lite osams efter hennes korkade kommentar om att män skulle tänka bättre än kvinnor, men nu har Laura Thompson kommit till Agathas fortfarande oförklarade sex dagar långa försvinnande 1926 och jag kan inte låta bli att fascineras. Min teori? Den perfekta hustrun med drottning Victoria-komplex fick nog av att vara duktig och drog ifrån allting. Good for you, Agatha.

VILL HA!

Apropå de lovecraftianska inslagen i John Ajvide Lindqvists läskiga julrysare, I give you...

MJUKIS-CTHULHU!



Ett måste för varje lovecraftian med självaktning, non? På den här sidan kan man beskåda fler Cthulhu-mjukisdjur. Min favvo är Santa Cthulhu, som effektivt sammanflätar två av mina besattheter: jul och H.P. Lovecraft. Fint som snus!

Cthulhu-dockan som går att köpa på darling Science Fiction-bokhandeln är ännu finare:

Trollbäckens bibliotek, here I come!



En liten underdrift som knappast lär ha gått någon bloggläsare obemärkt: jag gillar att äga böcker. Hela processen, från spanandet på Adlibris (jag borde få spons så mycket som jag skriver om Adlibris-beställningar) eller, om jag känner mig äventyrlig, måfåbläddrandet i bokhandel till det att klenoden ligger på mitt nattduksbord och lovar läsupplevelse, är helt underbar. Jag är ingen shopaholic i den klassiska Sophie Kinsella-betonade bemärkelsen, köper relativt sällan nya kläder och favoriserar H&M, Gina Tricot och Kappahl när det väl är dags. Följaktligen gör det ingenting att jag är lite (?) extravagant i mina bokinköp. Jag har gott om plats för mina älsklingar, och de not quite-älsklingar jag inte vill läsa om tar jag med till bokbyten eller ger bort till kompisar. Men. Allt det här tokshoppandet av böcker har en baksida: det var flera år sedan jag besökte ett bibliotek. För mig, som formligen bodde på Trollbäckens bibliotek mellan sju och arton års ålder, är det en deprimerande insikt. Nu har livscirkeln slutits, jag är tillbaka på de gator jag promenerade på som barn, och min gamla favoritbibliotekarie bor granne med mig. Varje gång vi hälsar på varandra drabbas jag av akut dåligt samvete. Nu har jag till och med börjat drömma om Trollbäckens bibliotek igen: mörka, outforskade hörn och böcker som, inser jag när jag vaknar, bara existerar i min fantasi. Hög tid för ett biblobesök, med andra ord. Under min dekadenta köpebokstillvaro har mitt gamla hem, med all rätta utsett till årets bibliotek för ett par år sedan, klivit in i det nya årtusendet. Jag läser med något kletigt bitterljuvt i hjärtat att den engelska avdelningen flyttats upp från referensbiblioteket källaren till avdelningen för skönlitteratur. En ganska naturlig och lyckad åtgärd, sure, men jag gillade att plocka fram den senaste Patricia Cornwell-deckaren (det här var på tiden hon fortfarande var bra) eller senaste Booker-vinnaren, hermetiskt åtskild från gubbarna som läste DN och skolungdomarna på lunchrast.

Etta på min önskelista just nu: ett lånekort på Trollbäckens bibliotek. Jag har slarvat bort mitt gamla, som dessutom har en borttappad Åsa Eriksdotter-bok på sitt samvete. Hmm, undrar om sanningen kommer att krypa fram ändå? Trollbäckens bibliotek kanske samarbetar med Stephen Kings bibliotekspolis? Där har ni förresten ett hett lästips om ni vill läsa om bibliotek ur (visserligen lite svarthumoristiskt) skräckperspektiv: långnovellen "The Library Policeman" som återfinns i Four Past Midnight - som jag har fått signerad av skräckmästaren själv, skryt, skryt. Ni kommer aldrig våga lämna tillbaka en biblioteksbok för sent igen, lovar.

John Ajvide Lindqvist + trasig lampa = morgonskräck

Lampan i trappan mellan övervåningen och nedervåningen har pajat. Tidigt - okristligt tidigt, but what's a working girl to do? - i morse fick jag famla mig fram i kompakt beckmörker nerför trappan, alltmedan mitt skräckskadade undermedvetna mässade "TINDALOS... TINDALOS... TINDALOS" och en vit, tarmliknande tingest kravlade runt mina fötter. Tingesten visade sig vara en svart, morgonpigg katt, men skräckstämningen var total tills jag hittade lysknappen i hallen.

Jag börjar misstänka att John Ajvide Lindqvists skräckföljetong är mer än vad mina stackars överspända morgonnerver klarar av. Ingen annan i dag verksam svensk författare kan som Ajvide Lindqvist suggerera fram de där vaga oroskänslorna som, när de väl tagit fäste hos läsaren, får ett helt eget liv och skrämmer ihjäl en. Eftersom jag av skäl jag redogjort för tidigare finner en småpervers njutning i att bli skrämd - via fiktioner, nota bene, IRL är jag ungefär lika modig som Lille Skutt - håller jag på att längta mig fördärvad efter Ajvide Lindqvists tredje roman, Människohamn, som ska komma ut under året. Medan jag väntar hoppas jag på att "Tindalos" ska gå att köpa i bokform. Jag vet, jag vet, den går att få tag på i ljudboksform, men jag är ingen ljudbokstjej. Jag vill ha pappersprasslet, bladvändandet, omslaget. Och när jag fått griller i mitt huvud är jag väldigt svårövertalad.

UPPDATERAT: Jag visste att jag kände igen ordet! Tindalos är ju en del av Cthulhu-mytologin! Det var Frank Long som uppfann de hiskliga Hounds of Tindalos i novellen med samma namn från 1931, och Lovecraft himself nämner dem i "The Whisperer in Darkness" från 1935. John Ajvide Lindqvist, om det inte vore för den lilla omständigheten att vi båda är lyckligt gifta skulle jag fria till dig nu.

måndag 7 januari 2008

Dagens impulsköp II

PAULRUD, ANDERS: FJÄRILEN I MIN HJÄRNA
WIJKMARK, CARL-HENNING: STUNDANDE NATTEN

Bäst att ha pappersnäsdukarna redo redan nu. Huvva vad dåligt jag kommer att må, särskilt av Paulruds bok, men mina läsimpulser är obevekliga. Två nattsvarta berättelser om döden för varje glättig flickbok.

Någon annan som tänkt läsa Fjärilen i min hjärna? Egentligen är den alldeles för close to home för mig, jag tänker på ett bleknande fotografi av en högt älskad släkting, avskavd till ett skelett av skitcancerns skoningslösa framfart men likväl krampaktigt hållande en cigg. Och så ultraljudsbilden av barnbarnet som Paulrud aldrig hann se. Usch, jag kommer att gråta ihjäl mig. Är jag dum som utsätter mig för det här? Visst, litteratur ska beröra, kännas, riva tag, till och med göra ont ibland, men det här kanske gör FÖR ont? Jag brukar sällan läsa verklighetsbaserade böcker, men är sedan tidigare förtjust i Anders Paulruds vackra språkbehandling. Kanske är den värd en massa tårar och smärtsamma minnesbilder?

Dagens impulsköp



Jag är vansinnigt svag för Merri Viks Wahlströms-serie om befriande ocoola och ständigt intrasslade Lotta, har varit det ända sedan mamma plockade fram sina lådor med gamla flickböcker och gjorde en regnig sommar till en av mina bästa någonsin. Med mammas imponerande samling som utgångspunkt har jag sprungit på antikvariat, finkammat internetbokhandlar och loppisar för att göra min Lottasamling komplett. Jag trodde att jag lyckats med mitt mission i och med Visst är det konstigt, Lotta, Det ordnar sig, Lotta och fristående Liselott, Lottas dotter, men en titt på den här ambitiösa Lotta-sidan visar att jag trodde fel. Det finns en bok efter Det ordnar sig, Lotta: Helt otroligt, Lotta. Visserligen blir Lotta i gammal anrik Anne på Grönkulla-tradition trist och hemmafrupräktig efter giftemålet med Paul, men nörden i mig måste givetvis ha en komplett, kronologiskt riktig samling. Alltså lade jag in en beställning hos Internetbokhandeln - ett hett tips för andra Lotta-fans i behov av att komplettera samlingen! - och le voilà, mitt uppdrag är slutfört. Det åttiotalsdoftande omslaget och Ester Ringnér-Lundgrens höga ålder då hon skrev Helt otroligt, Lotta är lite illavarslande; en del av charmen med Lotta-böckerna är att de är så tydligt förankrade i 60-talet, med snygga omslag och roliga tidsdokument, och Ester/Merri klarade inte av att beskriva Lotta i brytpunkten mellan 70- och 80-tal utan att förlora fräschören och låta lika bakåtsträvande som Agatha Christie i sina sista deckare. Oh well. Som sagt: en äkta nörd gotta do what en äkta nörd gotta do, om ni ursäktar tokanglicismen.

Startrapport: The Interpretation of Murder



Jag fortsätter att nära min faiblesse för historiskt och kulturellt präglade detektivromaner. Den här gången har jag rört mig från 1830-talets Boston till New York anno 1909. Ingen särskilt lång resa geografiskt sett, men ett ordentligt hopp i tiden; från slumkvarter, återlåtning och gravrånare till en tid av förändring och tillväxt. Handlingen i kort: en viss Sigmund Freud är i USA för att ge en serie föreläsningar, och med sig har han Carl Jung. Knappt har de hunnit kliva i land vid Hobokens larmiga kaj förrän en rad otäcka mord på överklassflickor skakar Manhattan. Stratham Younger, ung nyutbildad psykolog och stor beundrare av Freuds då oerhört kontroversiella metoder, börjar titta närmare på moduset och får hjälp av mästaren.

Den största behållningen än så länge är de levande beskrivningarna av ett Manhattan i explosiv förändring. Skyskrapor och järnvägar byggs i ett hisnande tempo, samtidigt som känslan av oövervinnerlighet ökar bland invånarna och det larger than life-stora USA and A, greatest country in the world (jag älskar fortfarande Borat...) vi känner och hatälskar i dag börjar ta form. Eftersom jag precis varit på Manhattan är det extra intressant att läsa om hur den kuliss som idag är emblematisk för New York växer fram. Jed Rubenfeld är själv psykologistudent i botten och skrev sin doktorsavhandling om just Freud, så han om någon borde vara rätt person att skriva den här boken. Han lyckas fördela gracerna mellan historia, psykologi och deckarintrig på ett föredömligt sätt, och de litterära ambitionerna är tydliga och uppskattade - i alla fall av den här lilla språkfascisten. Ändå känns det lite, lite, well, tråkigt emellanåt. Oengagerat, lite torrt... jag kanske bara saknar Tess Gerritsens ogenerade blodtörstighet? Jag är nöjd, lite småförtjust då och då, men inte begeistrad. Återkommer med slutomdöme.

söndag 6 januari 2008

Anders Paulrud död



Alldeles nyss satt jag med gråten i halsen och läste Ingalill Mosanders intervju med obotligt cancersjuke Anders Paulrud i dagens Aftonbladet. Nu nås jag av beskedet att han har dött, 56 år ung. Så otroligt sorgligt, särskilt med tanke på att han skulle bli morfar om en knapp månad. En påminnelse om hur grymt och orättvist livet kan vara ibland. Läs fina Ett ögonblicks verk om ni inte redan gjort det. Fjärilen i min hjärna, en självbiografiskt präglad roman om döden som tyvärr blev hans sista, utkommer den 18 januari.

Dagens idolbild



Dagens present: en idolbild på Paul och Siri, helt skamlöst snodd från Calliope. Glad boksöndag!

Recension: The Bone Garden av Tess Gerritsen



Vi har alla våra laster. Här är några av mina: etterstarkt svart kaffe, skräckfilmer, America's Next Top Model, sauvignon blanc, pepparchips, Aromas godisblandning, historiska detektivromaner med anknytning till 1800-talets Storbritannien eller USA. Varken dåliga recensioner, fula omslag eller allmänna varningsklockor avskräcker mig när det vankas mord i dimmiga gränder, distingerade läkarstudenter som sippar dyr konjak framför en öppen spis, loppberidna fattighus, farsoter och skräddarsydda överrockar. Slänger dessutom författaren in i ett litterärt spår i form av en autentisk författare, då förvandlas jag till en gläfsande hund som vill ha mer, mer, mer. Några exempel på böcker av det här slaget jag slukat de senaste åren: The Dante Club och The Poe Shadow av Matthew Pearl, The American Boy av Andrew Taylor, Laurie R. Kings serie om Sherlock Holmes och Mary Russell, The List of 7 av Mark "Twimpan" Frost. Nu kan jag, lite förvånad, sälla The Bone Garden av Tess Gerritsen till den skaran.

Missförstå mig rätt. Jag läser väldigt gärna Gerritsens härligt bloddrypande medicinska deckare med rättspatologen Maura Isles i centrum. Nu när Patricia Cornwell en gång för alla gått och blivit värdelös behöver jag fullgoda substitut närhelst mina morbida sinnen kräver obduktionsscener, ond, bråd död och gastkramande När lammen tystnar-spänning, och Tess Gerritsen är ett fullgott substitut. Men Gerritsens deckare brukar vara djupt förankrade i nutidens Boston - inte en skräddarsydd överrock i sikte. I The Bone Garden har hon visserligen konstruerat en ramberättelse som utspelar sig på 2000-talet, men den är mest till för att motivera återstoden av berättelsen, som är förlagd till 1830-talets Boston. Nyskilda Julia Hamill har köpt ett gammalt renoveringsobjekt strax utanför centrala Boston och är i full färd med att försöka återställa trädgården till sitt ursprungliga skick när hennes spade stöter mot något hårt. En sten, tror hon, men stenar hör inte hemma i Tess Gerritsen-deckare. Oh no. Stenen visar sig vara ett kvinnoskelett, över hundrafemtio år gammalt. Hur har det hamnat i Julias trädgård?

Det är nu vi lämnar nutiden och tar oss tillbaka till 1830-talets Boston, en tid av stora sociala orättvisor: å ena sidan de priviligerade, välutbildade med stora hus på Beacon Hill, å andra sidan tusentals svältande människor som tvingas leva under omänskliga förhållanden i smutsiga, sjukdomsinfesterade rum i slummen. Läkaryrket var på uppsving under 1800-talets början och skolor öppnades runtom i Amerika, men de sanitära förhållandena i såväl föreläsningssalar som på sjukhus var under all kritik. Det stora antalet läkarhögskolor ledde till att färska lik blev eftertraktade. Med detta i åtanke har Gerritsen skapat en både skrämmande och fascinerande intrig, som så många andra med utgångspunkt i "tänk om..."-taktiken. Tänk om man letade fram kroppar att obducera på med hjälp av gravplundrare som, anställda av erkända läkare vid universiteten, åkte omkring och grävde upp nyligen begravda kroppar på kyrkogårdarna? En av dessa är fattiga läkarstudenten Norris Marshall, som tvingats ta sitt motbjudande extraknäck för att ha råd att betala sin utbildning. Under sina nattliga åkturer hamnar Norris i en värld präglad av ond, bråd död, cynism och desperation, och så småningom korsas hans väg med dåtidens mest fruktade brottsling: The West End Reaper. Han träffar också Rose, en sjuttonårig emigrant från Irland vars syster dött i barnsäng och efterlämnat en liten flicka - ett barn som högt uppsatta personer börjar ställa frågor om. Helt plötsligt befinner sig Rose och lilla Margaret i livsfara, och Norris blir utpekad som The West End Reaper. Samtidigt fortsätter morden, det ena brutalare efter den andra. Marshall tar hjälp av sina klasskamrater, med en viss Oliver Wendell Holmes i spetsen, för att rentvå sitt namn och stoppa morden, men är det redan för sent?

Gerritsen är inte känd för att skriva mysrysiga pusseldeckare, utan brukar fläska på rätt duktigt med utförliga obduktionsscener, blod, tarmar och diverse kroppsvätskor. The Bone Garden är inget undantag. Särskilt de kapitel som utspelar sig på sjukhuset och i läkarhögskolans undervisningssaler kräver en mage av stål - sidorna formligen dryper av blod, var, inälvor och hjärnsubstans. Härdad som jag är av en mångårig blood'n'gore-diet har jag inga större problem med detta, men - för att ta till en gammal klyscha - känsliga läsare varnas. Dock känns det aldrig spekulativt och onödigt, utan Gerritsen vill skildra dåtidens premisser så äkta som möjligt, ända in på anatomilektionerna. Det är skrämmande att läsa om dåtidens rön inom medicinen, om nyförlösta mödrar som dör av läkarnas bristande hygien och tvivelaktiga metoder som återlåtning och operationer utan bedövning. Tess Gerritsen har själv arbetat som läkare i flera år, vilket också märks i hennes gestaltning. Kombinationen av medicin, driven detektivroman och historia är klockren: jag plockade upp boken i går förmiddags och slutade inte läsa förrän boken var slut. En äkta bladvändare, med andra ord. Särskilt roligt var det att återigen träffa Oliver Wendell Holmes, erkänd läkare och poet under 1800-talet som även spelar en betydelsefull roll i Matthew Pearls litterära och historiska blodfest The Dante Club - en av de bättre deckare som kommit ut de senaste åren enligt mig.

En liten invändning mot slutet då, för att inte verka helt begeistrad och okritisk: Gerritsen är ingen Jeanette Winterson, direkt. Språket är ändamålsenligt, för intrigen vidare men helt utan finesser. Det är inte för den vackra meningsuppbyggnaden man läser Gerritsen, men det räknar hon nog inte heller med. Är ni sugna på en gruvligt spännande deckare med historiska inslag, sluta leta. The Bone Garden finns än så länge bara i engelsk hardcover eller storpocket, men låt inte det hindra er. I och med The Bone Garden har Tess Gerritsen tagit steget från "vänta på pocketutgåvan"-status till "hardcover-worthy"-status. Känn dig stolt, Tess. Synd bara att hennes nästa bok med största sannolikhet kommer att utspela sig i nutidens Boston. Min aptit för historiska deckare har väckts igen; härnäst tror jag att det blir en detektivroman förlagd till Manhattan anno 1909. Detektiven? En viss Sigmund Freud. The Interpretation of Murder av Jed Rubenfeld har stått oläst i min bokhylla i flera månader. Inte länge till...

lördag 5 januari 2008

Å andra sidan...

... är utdrag ur nytt Sara Stridsberg-projekt, John Ajvide Lindqvists skräckföljetong och en intervju med stencoola Diablo Cody ett ganska bra substitut för boklördag.

Klockan är nu 13.50, jag har precis frukosterat, druckit två koppar kaffe och läst tidningen. Lutheranen i mig skäms.

Ropen de skalla: boklördag för alla!

Va, FORTFARANDE ingen boklördag? Nu får alla DN:s litteraturskribenter sluta mellandagslata sig. Jag kräver rutiner och struktur i mitt lördagsslappande; rubba inte mina cirklar! Sedan kan man förstås ifrågasätta det rutinmässiga i att jag, som brukar kliva upp senast nio på helgerna, helt plötsligt börjat sova till tolv. Det är säkert boklördags fel.

In other news: jag läser fortfarande mastodontbiografien om Agatha Christie men behöver allt som oftast ta en paus från den ärkekonservativa damen, vars uttalande "Men have better brains than women, don't they?" åtminstone jag hade kunnat vara utan, och ge mig ut i fiktionerna. Just i dag är det Tess Gerritsens senaste deckare The Bone Garden som får helgmysa med mig, mina mjukisbyxor och mitt översövda huvud. Boston i två tidsperioder: nutid och 1830-talet. Tvivelaktiga läkekonster, ond, bråd död, skelettfynd i en kvinnas trädgård och Maura Isles, Gerritsens coola rättsläkare med det goth-svarta håret, som nästan två sekel senare försöker pussla samman bitarna. Gerritsens bästa hittills tror jag bestämt, särskilt språkligt. Inga osköna staccatomeningar typ "She got up. Poured herself a cup of coffee and looked out the window".

fredag 4 januari 2008

Mer nytt och amerikanskt i vår: Change of Heart av Jodi Picoult

Mer boknyheter: den 4 mars släpper Jodi Picoult, vars Nineteen Minutes jag precis bloggade om, sin femtonde (ja, hon har faktiskt hållit på sedan 1992!) roman, Change of Heart. På sin hemsida lovar Picoult att den kommer skaka om oss och få oss att tänka på en del riktigt svåra ämnen - ämnen som, hintar hon, är av särskild betydelse inför valet. Det handlar om dödsstraff och titeln kan tolkas både bokstavligt och bildligt; att säga mer vore lite spoilervarning. Jodi Picoult är fortfarande Jodi Picoult, alltså: bladvändarlitt med en etisk-moralisk twist. Eftersom jag var lite skeptisk till Nineteen Minutes lutar det nog att jag väntar på pocketsläpp, men jag vet ju så väl att det där kan ändras beroende på min litterära aptit. Ibland är det just Picoult jag behöver, och då blir hon helt plötsligt hardcover-worthy, för att travestera ett kärt gammalt Seinfeld-begrepp.

Apropå den eviga fin vs fullitteratur-minan, eller: The Girl Least Likely To gör en pudel

Usch, nu känner jag mig taskig som så kategoriskt satte Picoult och Shriver i två olika kategorier. Underhållning versus litterära ambitioner eller, någonstans där mellan raderna, fult versus fint. Som om det ena behöver utesluta det andra. Det är ju precis det här jag försöker motverka i mitt enkvinnaskorståg i bloggform: den rigorösa uppdelningen i ängsliga kategorier. En bra bok är en bra bok är en bra bok, oavsett om den är skriven av Stephen King eller Philip Roth. Dessutom har ju "litterära" Shriver sålt multum, och "breda" Picoult får nästan undantagslöst bra recensioner, faktum som i sig själva talar för en välkommen uppluckring mellan den eviga ful/fin-dikotomin. Bestsellerlistan på JFK-flygplatsen är en annan indikation på att något är på väg att hända. Gissa vilken bok som ligger på första plats? Nej, det är inte Dan Brown eller någon av hans efterföljare. Inte James Patterson, vars storhet jag aldrig fattat, heller. Det är Claire Messud med sin ljuvliga The Emperor's Children! Le voilà, den litterära underhållningsromanen är ett faktum. Nu kan inte de surmagade kritikerna föraktfullt prata om bästsäljarlitteratur längre. Huruvida den här utvecklingen tyder på att folk börjar bredda sina vyer - oops, nu var elitisten i mig nära att snubbla på tangenterna och skriva "fått bättre smak" - eller om det finns någon annan förklaring (ovanligt belästa kunder just på JFK? Litteraturstudenter vid Columbia och NYU på vift?) ska jag låta vara osagt. Jag ska bara vara glad och komma ihåg att sluta kategorisera.

Recension: Nineteen Minutes av Jodi Picoult



"In nineteen minutes, you can mow the front lawn, color your hair, watch a third of a hockey game. In nineteen minutes, you can bake scones or get a tooth filled by a dentist; you can fold laundry for a family of five....In nineteen minutes, you can stop the world, or you can just jump off it. In nineteen minutes, you can get revenge."

Jodi Picoult är en av de samtida amerikanska författare som tycks prenumerera på bestsellerlistorna, och med all rätt. Att skriva underhållningslitteratur med ett budskap är inte lätt, men Picoult brukar lyckas beröra och engagera samtidigt som hennes böcker är effektiva bladvändare. Lyckas hon i sin senaste roman, Nineteen Minutes, där hon beskriver de mekanismer som leder till en Columbine-artad dödsskjutning på en skola i New Hampshire? Jadå, Picoult levererar igen. Det är spännande, sidorna vänder sig nästan av sig själva, karaktärerna känns levande och äkta och språket flyter på utan att någonsin utge sig för att vara något annat än ett medel att berätta en historia så effektivt som möjligt. Om jag låter lite sval i mitt omdöme är det Lionel Shrivers fel. I redan massivt ombloggade Orange Prize-vinnaren We Need to Need to Talk about Kevin skildrar Shriver ett liknande händelseförlopp, och gör det så mycket bättre. Egentligen är det orättvist att jämföra de två författarna då de verkar i helt olika litterära sfärer: medan Jodi Picoult är en uttalad bestsellerförfattare, med berättelser anpassade för att tilltala den stora massan, är Shriver en mer - vågar jag säga det utan att låta snobbig? - litterär författare, med tydligare ambitioner. Såväl språkmässigt som i personbeskrivningarna spelar de i olika ligor. När jag läste "Kevin" fulgrät jag, drabbades ända in i märgen av moderns beskrivning av hur en liten pojke från en kärnfamilj växer upp och blir ett kvällspressfenomen. När jag läste Nineteen Minutes kände jag med karaktärerna, i synnerhet med Peter som efter år av mobbning en dag går över gränsen, big time. Samtidigt upprördes jag som gammal freak and geek lite över hur Picoult drar så tydliga paralleller mellan Peters utanförskap och dödsskjutningarna. Det är svårt, det där: å ena sidan går det inte att ignorera det faktum att flertalet av skolskjutningar begås av så kallade "loners", ensamvargar som ofta har ett förflutet som utstötta och/eller mobbade. Samtidigt vore det fruktansvärt om alla tystlåtna, inåtvända mobbningsoffer skulle utmålas som potentiella mördare. Picoult gör flera försök att resonera kring komplexa frågeställningar om popularitet, högstadiets kristallklara hierarkier och dess konsekvenser, men hon ger egentligen inga svar. Gott så; hon väcker åtminstone viljan att fundera vidare hos läsaren.

Som tidsfördriv och bladvändare fungerar Nineteen Minutes utmärkt, och det är väl ungefär de förväntningar jag hade på boken innan jag började läsa. Jag är dock glad att jag - okarakteristiskt nog - väntade på pocketgåvan och kommer att ta med Nineteen Minutes till bokbytardagen nästa söndag, då jag starkt tvivlar på att det blir omläsningsläge. Först till kvarn, kära bokmalar, först till kvarn!

torsdag 3 januari 2008

Äntligen: en Oates jag faktiskt längtar efter



Den 1 april ÄR en dag att längta efter, mark my words. Har gjort lite efterforskningar på Wild Nights! Stories about the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway och dreglar lite nu. Seriöst, låter inte det här som varje bokälskares dröm?

"A wonderfully bizarre new collection of stories by Joyce Carol Oates, reimagining the final days of five major American writers.

Edgar Allan Poe, Emily Dickinson, Mark Twain, Henry James, Ernest Hemingway—Joyce Carol Oates evokes each of these American literary giants in her newest work of prose fiction, powerfully and audaciously reinventing the final days of their lives. In subtly nuanced language suggestive of each of these writers, Oates has created an original and haunting work of the imagination, revealing these enigmatic legends in a new and sure-to-be controversial light."


Fem stora författare i dödens väntrum skildrade av en av USA:s skarpaste pennor, kan det bli bättre? Som stor fantast av amerikanska 1800-talsförfattare ser jag extra mycket fram emot kapitlen om Poe, James, Dickinsin och Hawthorne. Och ja, jag vet att Mark Twain också var verksam på 1800-talet, men med undantag för ett par utdrag ur Huckleberry Finn i skolan har jag aldrig läst något av honom. Säkert ett misstag, men jag har helt enkelt aldrig blivit sugen. Jo, förresten, när jag läste The Little Friend. Måste läsa om The Little Friend!

Ahem, ursäkta utvikningen. Oates' nya alster var det, fem stora författare strax innan döden, min 1800-talsfaiblesse, Mark Twain, The Little Friend... så, nu är jag - ding! - tillbaka. Ser verkligen fram emot att läsa Oates' imitationer av de olika författarnas stilar. Jag vet redan att hon, kameleontlikt, kan anamma de flesta stilar och göra dem till sina, och mina beloved 1800-talare spökar redan i hennes språk (särskilt Dickinson och Poe). Oates som Hemingway, dock? Ska bli intressant att se hur hon lyckas med det.

PS: Tack vare Millennium vet jag att Emily Dickinsons sista ord var "Let us go in; The fog is rising". Undrar om Oates tar upp det? Mmm, saknar Frank Black så obeskrivligt mycket. Att Millennium bara fick tre säsonger på sig är en av de största popkulturella orättvisorna någonsin.

Bäst & sämst 2007 enligt Entertainment Weekly + vi måste prata om Lionel Shriver igen



När jag var i NY - tack vare rusningstrafik, snökaos och blöta fötter känns det redan så avlägset, som ett bleknat fotografi i ett album - köpte jag Entertainment Weekly och blev glatt överraskad över hur bra den var. En härlig liten smällkaramell av popkultur i lättillgängligt format, och, framför allt, med vassa skribenter som lyfter populärkulturen ur Klick!-fängelset och tar sina ämnen på allvar. Mer sånt! Förutom film, TV och kändisnyheter bevakar Entertainment Weekly även litteratur - dels genom Stephen King som skriver krönikor om allt från vad han läser just nu till Red Sox och varför Lost är den bästa TV-serien just nu, dels genom bokrecensioner. I december månads sista nummer listar EW:s bokrecensent Jennifer Reese årets 10 bästa och sämsta romaner. Etta kommer Lionel Shrivers The Post-Birthday World, en fantastiskt välskriven och fascinerande Londonskildring med ett Sliding Doors-liknande upplägg som jag läste i våras men helt glömde bort när det var dags att summera bokåret. Lika totaluppslukande och hudlös som We Need to Talk About Kevin är den inte, men väldigt läsvärd i alla fall. Jag hoppas att The Post-Birthday World får den uppmärksamhet den förtjänar när den utkommer i pocket. Info för er som vill vänta på den svenska översättningen: i mars ger Ordfront ut en ny Lionel Shriver-roman på svenska. Dagen efter heter den, och jag skulle tippa på att det är The Post-Birthday World.

Hela EW-listan över årets bästa och sämsta böcker hittar ni här. Bästalistan har många spännande titlar, men jag blir lite avtänd av att recensenten placerat Alice Sebolds utmärkta The Almost Moon på SÄMSTA-listan och likställer bad taste-faktorn med den välförtjänta sämstaettan, OJ Simpsons If I Did It. Visst, mord på en åldrig moder är kanske inte det mest insmickrande av teman, men som recensent måste man väl ändå klara av att läsa om obehagligheter utan att redan där, utan att ta hänsyn till de litterära aspekterna, utdöma verket som smaklöst? Annars blir läslistan helt plötsligt väldigt begränsad. Håller dock med om Cornwell-sågningen och placeringen av bitvis olidliga Book of the Dead på inteböckernas femte plats:

"Like a putrefying corpse left too long on forensic pathologist Kay Scarpetta's table, Patricia Cornwell's thrillers just get stinkier and stinkier. Her latest gory specimen is in such bad shape it's virtually unrecognizable as a novel."

Kunde inte sagt det bättre själv. Patricia, antecknar du?

Engelska hårdingar att längta efter i år

Det är bara den tredje dagen på året, men bokåret 2008 ser redan ut att bli det bästa på länge. När varje Amazon-inloggning genererar ett fånleende och ytterligare en förhandsbokning börjar det bli läge att göra en liten sammanställning över några av 2008 års viktigaste boksläpp. Endast engelsk hardcover den här gången, men en svensk lista kan nog bli aktuell lite senare.

22 januari släpps, som jag tidigare berättat, Stephen Kings nya övernaturliga tegelsten, Duma Key. Kan bli lite hur som helst med tanke på Kings hit and miss-faktor, men jag gillar det jag läst om den än så länge.

Den 1 april lär bli bokvårens absoluta höjdpunkt, med redan ombloggade och -peppade hardcover-releaser av Siri Hustvedt och Jhumpa Lahiri. Ytterligare en orsak till att längta tills 1 april: en ny Joyce Carol Oates (nää?!) med den minst sagt lovande titeln Wild Nights!: Stories About the Last Days of Poe, Dickinson, Twain, James, and Hemingway går att köpa då. Är det en biografi? Roman? Utsökt vacker skenbiografi à la Blonde? Ingen blurb än, så fantasin får springa fri ett tag till. My Sister, My Love: The Intimate Story of Skyler Rampike, som den läskigt produktiva människan ger ut den 24 juni, ger dock romanvibbar. Jag är lite splittrad till Oates' notoriska överproduktivitet. Som Oates-fan jublar jag åt att alltid ha nytt material att se fram emot. Samtidigt hinner jag aldrig börja längta efter en ny Oates, och det kan jag sakna.

En vecka senare, den 8 april, kommer Certain Girls av min chick lit-favvo Jennifer Weiner. Trogna läsare får möta Good in Bed-Cannie 12 år senare, äldre, visare och (3,5 kilo) smalare.

Attention, Marian Keyes-fans! Den 17 juni återvänder Keyes för att visa var chick lit-skåpet ska stå med This Charming Man. Ingen beskrivning tillgänglig än så länge, men jag gillar Smiths-anspelningen. Såklart.

Edward och Bella-lovers, håll ut! I augusti (inget mer specifikt datum ännu) är vår väntan över. Då släpps Breaking Dawn, fjärde boken i Meyers underbara vampyrserie. Under tiden kan ni läsa Meyers första vuxenskräckis The Host som utkommer redan den 6 maj.

Tidigare efterforskningar visar att Paul Auster ska komma ut med en ny roman, Man in the Dark, någon gång under året. Nästan lika vag är den glada nyheten att fantastiska Jenny Diski ger ut en ny roman, än så länge bara kallad "New Novel/Diski" hos Amazon, den 6 november. 288 sidor är den också.

Från Arundhati Roy och Donna Tartt intet nytt, tyvärr. Och börjar det inte bli dags för en ny Anne Tyler? Vill även att Margaret Atwood ska skriva En Riktig Roman igen. Mytologiska utsvävningar och novellsamlingar i all ära, men jag saknar roman-Margaret.

onsdag 2 januari 2008

Onsdagsblues

Gott om plats på bussen, och... ja, det var väl den enda fördelen med att jobba istället för att vara ledig dagarna före trettonhelgen. Det var tungt att kliva upp klockan sex i morse. Ännu tyngre när TV-tablån visar att den ultimata 80-talsmatinén, The Goonies, går på Kanal 5 i eftermiddag. Klockan ett börjar den - missa inte, ni som var smarta och tog ledigt! Spänning, humor, nostalgi och Corey Feldman - en klockren cineastisk upplevelse, med andra ord. Andra filmmåsten som kan beskrivas på samma sätt: Lost Boys och Stand By Me.

tisdag 1 januari 2008

"Kan det inte bli april snart?", del 2



OMG! Bokåret 2008 blir bara bättre och bättre, och än så länge verkar allt handla om ett enda datum: 1 april. Då släpps, som tidigare rapporterats av
Bokhore-Johanna L, Siri Hustvedts nya roman och, som jag upptäckte alldeles nyss då jag lagom champagnebakrusig låg och myste med The New Yorker i sängen, en ny novellsamling av Jhumpa Lahiri! Jag älskade The Interpreter of Maladies och The Namesake - har någon sett filmatiseringen av den senare, förresten? - och brukar med jämna mellanrum logga in på Amazon.com och hålla tummarna. Nu fick jag den glada nyheten på ett ännu bättre sätt, helt oförhappandes, som av sig självt. Unaccustomed Earth heter Lahiris nya novellsamling, och en kvalificerad gissning är att hennes bidrag till decembernumret av New Yorker, novellen "Year's End", återfinns där. Eller är den förresten specialskriven? Det framgår inte, men titeln i kombination med decembernummer andas specialskrivet, gör det inte? Nu ska jag i alla fall gosa ner mig i sängen och läsa "Year's End" samt överväga att gå i ide tills den 1 april.

Vågar man hoppas på att det här blir året som Arundhati Roy och Donna Tartt släpper nytt, eller är det att jinxa det hela?

Önskeboksläpp i år, någon?

Bilddagbok från New York (del II)

"On the morning in question, 18 September 1982, I left the apartment somewhere between 9.30 and 10 o'clock. My wife and I lived in the Cobble Hill section of Brooklyn, midway between Brooklyn Heights and Carroll Gardens. I usually went north on my walks, but that morning I headed south, turning right when I came to Court Street and continuing on for six or seven blocks."

(Oracle Night - Paul Auster)

Lite Brooklyn Heights-bilder innan jag återvänder till mitt gryt. Jag SKA köpa ett hus där - i Brooklyn Heights, that is, inte mitt gryt - ungefär samtidigt som jag installerar mig i slottet där Pride and Prejudice spelades in. De pittoreska husen, närheten till vattnet, Manhattans skyline i relief, så nära men ändå så långt bort, boklådorna, vetskapen om att någonstans i närheten sitter Paul och Siri och redigerar sina senaste alster... Well, nu är nog Siri klar med sin senaste roman (wee!) men jag hoppas innerligt att Paul har något nytt på gång. Amazon.com says no, men man vet ju aldrig. Vågar man hoppas på en formtopp efter ett par smärre besvikelser? Inte för att varken The Brooklyn Follies eller Travels in the Scriptorium var dåliga, men de kändes lite som ett smak- och doftlöst Paul Auster®-destillat; alla element finns där, men det griper inte tag på samma sätt som, säg, Leviathan, Moon Palace eller Oracle Night.

Hur som helst. Brooklyn Heights var det. Vi tog tunnelbanan från Times Square och hoppade av vid Christopher Street, men det finns säkert andra sätt att ta sig dit.











UPPDATERAT: Sök och du skall finna. Enligt en pålitlig Auster-hemsida ska en ny roman med titeln Man in the Dark komma ut under 2008. Ingenting hos Amazon än, dock. Bokåret blir bara bättre och bättre!

So this is 2008

Coolaste ögonblicket i kväll:

När jag, post-00:00-champagne, satte på "The Way It Is" med Nicole Atkins, min darling girl group-sångerska goes David Lynch in alt mode som en omtänksam bloggläsare tipsare om - förlåt, jag tjatar - och min 54-årige gudmoder-om-jag-inte-hade-vuxit-upp-i-ett-ateistiskt/agnostiskt-hem kunde varenda rad. Vi valsade in det nya året sjungandes ikapp: "Oh, in my ears my blood is just roaring when he's the only one I've ever wanted.." Man slutar aldrig förvånas, och - ursäkta kletet här, jag har läst 60% av alla Oprahs bokklubbsval - är inte det ett av livets finare sidor? Tillsammans med rosévin i solsken, goshög med baby & katterna, att läsa en riktigt bra bok, en splurge på Sci-Fi-bokhandeln, "God Only Knows" med The Beach Boys och ungefär 1000 andra saker som jag ska lista någon gång om jag får riktigt tråkigt.

("Oh, how I love all the very simple things in life. God's good air!")

Lite privat nu, om ni ursäktar. Det privata är offentligt, var inte det devisen über alles 2007? Ingen devis jag i vanliga fall sympatiserar med - jag är enkom viktorianska gränder, Pauls & Siris Brooklyn Heights, Mulholland Drive i kvällsskrud, Christines anakronistiska Bohuslän, dimmor och fiktioner, not a non-fiction in sight - men jag har överskridit min konvalescensranson och känner för att ligga med fienden. Ergo, istället för litteraturblogg: dagbok; ett slags egenmänskligt bokslut. För mig var 2007 året då jag gifte mig, fick ett ordentligt jobb, började Blogga På Riktigt, flyttade till ett vuxet hem med sjöutsikt och ett riktigt bibliotek med skinnfåtölj & skräckbibliotek (med actionfigurer!) och fick utlopp för mina litteraturnördiga sidor i media - om än i liten tappning. Ett ganska svårslaget år, med andra ord, men jag tror ändå på 2008. Det hoppas jag att ni också gör.