lördag 20 december 2008

God jul från snorfabriken

Åh! Jag hade så gärna velat fortsätta tro att de fantastiska julkorten som Therese visar upp på sin nya, fina blogg är autentiska. Sekelskiftesjulestetik möter tentakler liksom, kan det bli mer underbart? Jag kontrar med en liten Helenabloggig jultradition i form av Sherilyn Fenn i någon slags julutstyrsel plus lite photoshoppad fejksnö:



In other news: Jag är en hostande, nysande, ynkande snormaskin som inte ens klarar av att titta på ett barnprogram utan att behöva ta till Lottaböcker. Den där scenen i Flickan vid stenbänken när Berta drömmer att hon åker i spökvagnen tillsammans med Clara de Leto (måste det väl vara?) som försöker strypa henne alltmedan vagnen blir allt kallare och kallare, den tog knäcken på mig. Där försvann min eventuella credd som skräckauktoritet...

Ska snyta mig och dricka alkoholfritt mousserande vin döpt efter en berömd psykoanalytiker nu. Kanske vågar jag mig på en ungdomsbok i Kalla kårar-anda också, vi får se.

måndag 15 december 2008

Gripefiering


Mitt uppe i min pågående Maria Gripevurm, som involverar ritualistisk omläsning av Skuggserien såväl som rätt långt framskridna planer att döpa mina förstfödda efter Gripekaraktärer, upptäcker jag att det går att låna "Flickan vid stenbänken" på biblioteket! Visst minns ni TV-serien från 1989? Slottet Rosengåva, den skira grönskan, den stackars osaliga Lydia, spökvagnen, Storråda, Astra regent orbem. Dirgit astra deus... och så förstås förnuftiga, sansade Berta (som man identifierade sig med) och Carolin/Carl, en androgyn, gäckande Tintomarafigur (som man ville vara). Fastän jag inte sett serien sedan den gick på SVT minns jag den klart och tydligt, samtidigt som den - är ni förvånade? - höljts i ett lager mystik genom åren. Vågar jag demystifiera ett av barndomens mest älskade och mytologiserade minnen?

Äh. Klart jag gör. Farväl, grymma värld säger jag bara!

torsdag 4 december 2008

Preggersblogg, del 1

Nu har de börjat komma, de surrealistiska graviddrömmarna om förlossningar hämtade från Alien-filmerna, konstiga Damienbarn och allmän Lynchstämning. Börjar så sakteliga förstå varför graviditet och barnafödande varit ett genomgående underliggande tema i modern skräck- och scifi i åratal. I nattens dröm ammade jag mina tvillingar. En var en alldeles normal och docksöt liten bebisflicka med fjunigt brunt hår och ljuvlig bebisdoft (jo, jag minns att jag snufsade på henne), vid mitt andra bröst låg... min katt Stella, päls, svans, klor, sylvassa huggtänder och allt. Enligt drömmens logik var det självklart att hon var min bebis, och jag lät henne smaska uppsvälld mammatutte fastän hennes tänder bet igenom huden (tur i oturen att hon tappade en tand i början av året). Man behöver ju inte vara Freud för att gissa hur drömmen ska tolkas. Jag har dåligt samvete över hur jag ska hinna med fyra bebisar, varav två som alldeles garanterat kommer att bli försummade eftersom de mänskliga bebisarnas behov måste gå före, kommer att gå före. Jag läser om Linda Skugges "Hejdå Sebastian"-krönika och börjar gråta när hon skriver om hur Sebbe protesterar genom att kissa överallt. Sebbe jamar, Linda öser upp mer mat men egentligen vill Sebbe bara ha gos, Helena gråter som ett spädbarn.

Tur att jag i åtminstone ett avseende är överens med Anna Wahlgren och inte tänker låta människobebisarna sova i vår säng. Det får bli min kattid, hoppas de köper det och inte börjar bete sig skräckfilmsaktigt och letar sig upp på mitt bröst med sylvassa huggtänder om nätterna...

tisdag 18 november 2008

Ett alltigenom onyanserat inlägg om Twilightfilmatiseringen



Åh! Jag är världens största fangirl (möjligen också den äldsta). Gårdagens förhandsvisning av Twilight var för min del en enda lång orgie i fysiska åkommor: hjärtklappning, rodnad, magpirr, ofrivilliga fånleenden... jag tror till och med att min fot domnade bort för att jag satt som fastklistrad i samma ställning under hela filmen. Filmatiseringen spelar på samma strängar som romansviten: det krävs ett gott och innerligt förhållande till sin inre svärmiska tonårstjej för att inte skämmas ihjäl. Jag lämnade skämskudden hemma och iiiihade och aaaahade mig helt ogenerat medan mitt sällskap var mer skämsbenäget. En av mina bokhorakolleger kommenterade att det skämmiga blir än mer plågsamt i visuell form, men jag håller inte riktigt med. Jag tar mycket hellre cheese i visuell form än formulerat med hjälp av åtta olika adverb. Men ojojo så väl Catherine Hardwicke förvaltat den undertryckta längtan och sexuella frustrationen som böckerna formligen dryper av! De. Där. Blickarna! Kristen Stewart och Robert Pattinson har kemi, något annat går inte att säga. Och scenen där en Wayfarerprydd Edward öppnar bildörren åt Bella och eskorterar henne ut på skolgården är lika våldsamt hjärtsnörpig som den där scenen i Mitt så kallade liv när Jordan ÄNTLIGEN tar Angelas hand och Buffalo Tom börjar spela i bakgrunden. En modern klassiker redan nu.

Nej, jag har nog inte riktigt anlänt till det kritiskt nyanserade stadiet än, bär fortfarande mitt bultande tonårshjärta på utsidan av kroppen, så det där långa, reflekterande inlägget med synpunkter på rollbesättning etc kommer i ett senare skede. Så, nu ska jag gå och svimma och oooha och aaaha lite till, samt grunna vidare på följande delikata frågeställning: säg att jag har tillgång till det där frikortet det talas så mycket om just nu (som väl egentligen bara är en fortsättning på Rachels och Ross' dialog i Vänner?) och kan använda det på vem jag vill, fiktiv eller verklig. Vilken Cullenmedlem väljer jag - Edward eller Carlisle? Det tål att tänkas på, non?

/28-åringen som satte upp bilder på Edward Cullen i sitt kontorsbås tidigare idag.

fredag 7 november 2008

'Tis a sad, sad day

From: Helena Dahlgren [mailto:helena-dahlgren@hotmail.com]
Sent: Thursday, November 06, 2008 1:37 PM
To: Konsumentkontakt, konsumentkontakt
Subject: Sandwich lussebulle?

Hej!

Jag undrar om ni kommer att sälja Sandwich Lussebulle i år och i så fall när den släpps? Hoppas på positivt svar, för jag blev smått besatt av den förra året. :)

Med vänlig hälsning,

Helena Dahlgren

Från: Konsumentkontakt, konsumentkontakt (Konsumentkontakt@unilever.com)
Skickat: den 7 november 2008 10:36:08
Till: Helena Dahlgren (helena-dahlgren@hotmail.com)

Hej Helena,

Nej, tyvärr. Sandwich Lussebulle kommer vi inte sälja i år, endast Sandwich Pepparkaka och den vanliga.

Med vänlig hälsning

Marie
Konsumentkontakt GB Glace
Unilever Sverige AB
Box 1056
171 22 Solna
08-619 95 00
www.gb.se


Don't shoot the messenger, okej? Fan, jag VISSTE det! Min munhåla är konsumentprodukternas Bermudatriangel. Fastnar jag för något i mat- eller dryckesväg kan man ge sig tusan på att den kommer att plockas ur sortimentet illa kvickt. (Wasa Appetit, Estrellas ranchchips, Kesofrutti och den där körsbärssaften som Fun light aldrig ens tog längre än till röstningsstadiet, jag saknar er alla.) Jag måste vara en kundpanels mardröm.

The Girl Least Likely To: so fucking alternative. Sandwich lussebulle, vila i frid. Någonstans visste jag att du var för bra för att vara sann - vaniljglass och saffran liksom, vad är oddsen för att något så ljuvligt ska få fortsätta vistas bland oss dödliga? Vi fick i alla fall två adventssäsonger med massor av julmust, clementiner och Millennium. Idag ska jag försöka hålla fast vid de ljusa minnena.

onsdag 5 november 2008

Lyckotårar i tv-soffan




Okej, jag är legendariskt lättrörd och jag är gravid i fjärde månaden, men jag hade ändå inte räknat med den känslotsunami som vällde över mig när jag strax före sex i morse slog på TV:n och möttes av de nyheter jag hade hoppats på men inte riktigt vågat ta till mig. Knappt hade Barack Obama sagt "Hello Chicago" förrän jag grät lika mycket som Oprah (ni såg väl henne i publiken?). Jag vet inte, jag överväldigades väl om insikten i vilket historiskt ögonblick jag bevittnade, hur mycket det kommer att betyda för framtida generationer - och så har jag sett "Lilly Harpers dröm" ett oräkneligt antal gånger och gråter alltid floder över upprättelser (även när de kommer på tok för sent). En fantastisk start på dagen, hur som helst. Nu kvarstår frågan: när kommer the US and A vara redo för en kvinnlig president? En öppet homosexuell? Jag är ärligt talat rätt trött på myrsteg, dagens jättekliv till trots.

Från världspolitik till de små glädjeämnena i livet: idag åt jag årets första clementin! Söt, saftig, med den där oemotståndliga, distinkt juliga smaken. Bliss.

onsdag 29 oktober 2008

Buffy, den popkulturella skammen och jag



Jag är inte särskilt benägen att skämmas när det gäller popkulturella vanor och laster, men en sak skäms jag över: att jag, i slutet av mitt tjugoåttonde levnadsår, fortfarande är mer eller mindre Buffyoskuld. Min skam går så djupt att jag - skämskudde, tack! - vid några tillfällen kan ha gjort sken av att ha sett betydligt fler avsnitt av Buffy the Vampire Slayer än vad jag defacto gjort. De jag anförtrott min mörka hemlighet brukar mest se frågande ut. Va, har jag inte sett Buffy? Men det är ju en sådan klockren Helenaserie! Jag vet. Därav skammen. Det är ju så uppenbart en serie som jag är predestinerad att älska att det känns snudd på oförsvarbart att komma och säga att min Buffykunskap börjar och slutar med några slumpmässiga avsnitt.

Orsaken till min okunskap kring Sunnydales befolkning? Mest tajming, faktiskt, eller brist på. Jag växte upp i ett hem utan kabelteve, och när Buffy väl började gå på TV4 hade jag flyttat hemifrån/var för djupt insyltad i Morrissey, greasy spoons och Londonpornografi att jag aldrig riktigt kände lockelsen att bli bästis med en blond california girl - även om hon råkar vara The Slayer. Vi befann oss i fel dimensioner, helt enkelt, Buffy och jag. När jag sedan återupptog mitt kärleksförhållande med amerikanska kultserier (well, återupptog och återupptog - jag kan åtminstone komma på en serie som alltid fanns där, mitt svåra fall av anglofili till trots) snodde X-Files all uppmärksamhet. Att sätta sig in i sju säsonger vampyrmytologi kändes som något av ett sisyfosprojekt, särskilt som jag lärt mig att prata om serien som om jag visste vad jag snackade om.

Men. Bättre sent än aldrig, right? Just nu är jag förkyld och febrig, och som alltid när min kroppstemperatur stiger över 37 grader blir jag helt inkapabel till att läsa. Maratonglo på tv-serier går dock alldeles utmärkt. Egentligen var jag sugen på lite Millennium, men när säsong 1 av Buffy (lån från kusin) låg och frestade alldeles bredvid Lance Henriksens väderbitna fejja var det inget snack om saken. Nu har jag sett ett par avsnitt och beställt säsong tre (säsong två ska jag få låna av samma kusin). Bollen är i rullning, jag är i full färd med att ta igen vad jag missat och lära mig en av 90- och 00-talets viktigaste popkulturella läxor. And I LOVE it! Det blev ju kärlek vid första ögonkastet, precis som jag anat. Nu har jag ett helt universum framför mig och känner mig alldeles lycklig och fylld av förväntan. Dags att sluta skämmas.

fredag 17 oktober 2008

Whatever happened to Corey & Corey: redux

I går blev jag intervjuad om Stephenie Meyers böcker (tydligen är det "höstens hetaste kulturdebatt", whaddyanow) till ett inslag som kommer att sändas i P1 Kino ikväll. Intervjun gick bra, jag kände mig avspänd och lyckades få in en del snygga iakttagelser som jag hoppas inte hamnar på redigeringsgolvet. När intervjun var slut berättade reportern, helt casual, att Corey Feldman även blir intervjuad i samma program. (Vampyrer är den gemensamma nämnaren.) Min reaktion? Not so casual. Jag tror faktiskt jag började hoppa upp och ner av förtjusning.

Jag har ju tidigare skrivit om Corey och Corey, de två unga skådespelare som mer än några andra lyckades förkroppsliga allt som var bra med amerikansk 80-talsfilm. "Lost Boys: The Tribe", som alltså satt Corey F och Corey H på kartan igen, ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning. Det kan bli hur kefft som helst, och rent principiellt ska man väl låta gamla klassiker få vila i frid. Men jag förstår verkligen varför man valde att plocka upp tråden. Bara premisserna - blodtörstiga tonårsvampyrer i "the coastal town they forgot to bomb", neongrälla pariserhjul och hysteriskt blippande spelarkader på den fallfärdiga boardwalken, och nu tydligen också lite surftema - är ju helt briljanta.

I väntan på filmen, som haft premiär i USA och, om jag inte är helt felunderrättad, kommer att gå direkt till DVD i Sverige, lät jag mig översköljas av 80-talsnostalgi och klicka hem två av Corey & Coreys bästa 80-talsverk:





Corey gånger 2, Steven Spielberg, Stephen King, Gary Busey, Big Ed och Megan "Anne på Grönkulla" Follows, vad mer kan en popkulturhora med grav nostalginoja be om?

måndag 13 oktober 2008

Uncle Stevie om Prison Break

Som om jag behövde fler skäl att älska Stephen King:

Stephen King lovebombar Prison Break!

En liten spoilervarning är på plats, dock.

Ni har väl kommit ihåg att bevaka Uncle Stevies nya novellsamling "Just After Sunset", förresten? Släpps officiellt den 11 november, men går redan att klicka hem på en nätbokhandel nära dig. Jag bryter mitt bokköpstopp för Uncle Stevies skull, så jag hoppas den är värd det. Dock kommer jag inte att recensera förrän på släppdatumet; någon ordning på torpet får det vara.

fredag 22 augusti 2008

Så, nu vet ni allt om mig

Har hjärtattacksjobbat hela dagen och känner mig helt tom i huvudet nu när saker och ting äntligen lugnat ner sig. Det är då jag ser att Ika svarat på ett skönt fjortisartat (och in-på-huden-utförligt) frågeformulär. Tack, Ika, den snor jag!

OM DIG SJÄLV:

namn: Helena
födelsedatum: 29 april
stjärntecken: Oxe
stad du bor i: Stockholm. Eller förort till.
glasögon/linser: Nej, men snart nuddar boken/tidningen näsan när jag läser, så jag är ett optikerbesök ifrån att vara en four-eyes. Jag längtar faktiskt lite; känns som om jag borde ha glasögon för att komplettera geeklooken.
tandställning: Hade ful, obekväm och pinig nattandställning - med gummisnoddar och huvudspänne! - under "sova över hos kompisar"-åren. Tack för att du påminde mig!
sjukdomar: Bara lite bleksot, inget som tar kål på mig.
husdjur: Två fina kattflickor.
syskon: Bror och syster, 21 respektive snart 25.
vem är din modeikon? Jag har två, båda hämtade från TV-serier: Audrey Horne (hennes skolflickslook = perfektion) och Lorelai Gilmore (som visar att det finns hopp efter 35).

DIN KROPP:

hur lång är du: 168 cm
hur mycket väger du: Jag väger mig inte längre, har insett att det inte är hälsosamt för mig eftersom det genererar så mycket självhat och kontrollbehov.
vilken skostorlek har du: 39
är du nöjd med din kropp: Min kropp: nej. Mitt ansikte: ja. (Skönt att ha något att falla tillbaka på.)
skulle du kunna plastikoperera dig: Nej.
sak du tycker är fulast med dig: Alltså, det börjar synas att idrott var mitt hatämne i skolan.
vilken ögonfärg har du: True blue.
vilken hårfärg har du: Blondin by nature, just nu mörkbrun med lite ljusare slingor. Har skalat av mig mitt Morticia-jag, med blandade känslor.
har du lång överkropp: Relativt sett, kanske. Skulle gärna ha längre ben but what can you do? Tänker inte börja noja över överkroppen OCKSÅ.
har du långa armar: Se ovan, fast byt ut kroppsdel.
har du långa naglar: Ganska så. Jag skulle nog kunna vinna en cat fight eller två.
har du en finne just nu: Nej, har haft kanske sju finnar i hela mitt liv.

DINA KÄNSLOR, TANKAR OCH HUMÖR:

hur är du i ditt humör nu: Lite utschasad men helgpepp.
vad tänker du på just nu: Att jag vill att klockan ska bli halv fem så att jag får gå hem.
saknar du någon just nu: Lorelai Gilmore. Det var på tok för länge sedan jag plöjde GG.
gillar du någon: Många, många.
är du kär: Ja.
är någon kär i dig: Jag vet åtminstone en.
älskar du någon: Ja, flera, på olika sätt.
hatar du någon: Nej. Orka lägga energi på det...
hur är du om du är hungrig: Psychobitch from hell.
hur är du om du är trött: Då regredierar jag till femårsstadiet.
om du sovit i tre timmar: Se frågan "hur är du om du är hungrig?".

DINA ÖNSKNINGAR:

du skulle egentligen vilja heta: Som barn ville jag heta Cordelia, efter Annes själsfrände, men idag är jag rätt nöjd med mitt dopnamn. Det funkar.
du skulle egentligen vilja bo i: En rymlig gul sekelskiftesvilla med snickarglädje och fruktträdgård. (Tänk Madickens hus, fast målat solgult.)
din högsta önskan är: Att vinna 25 000 i 25 år så att jag kan bokhora på heltid. Men jag nöjer mig med att vara frisk och glad.
du skulle vilja ha: Peter Bucks skivsamling och Albert Manguels bibliotek.

DITT RUM:

vilken färg är det i ditt rum: Sovrum: grått med gråsvartmönstrad fondvägg. Vardagsrum: någon slags gräddfärg. Bibliotek: svart med mönstrad fondvägg. Datarum: gul. Kök: diskret mönstrad tapet typ stereotyp kökstapet. Gästrum: en intensivt grönmönstrad tapet som antingen är sjukt ful eller ursnygg, beroende på vem man frågar.

(Jag skippade resten av frågorna om "mitt rum" eftersom det blev så påtagligt att jag inte tillhör den målgrupp som sådana här frågeformulär komponeras för. Kanske en liten hint att jag borde sluta fulblogga...)

måndag 18 augusti 2008

Jag VILL ju tro!



Först var det bara eufori; fangirlig glädje över att mitt fiktiva favoritpar var tillbaka.. OCH TILLSAMMANS! Chrissan hade inte förträngt slutet på "The Truth" och, som jag fruktade, låtit "Arkiv X: I Want To Believe" inledas med att Mulder och Scully befinner sig på var sin sida av kontinenten. Redan vid förtexterna var lyckan all. Så svältfödda var vi på våra favoritagenter (möjligen skulle jag välja Agent Cooper framför Mulder och Scully, men bara om någon höll en laddad Walter PK mot mitt huvud) att det räckte med att se dem igen för att bli glada.

Så här efteråt inser jag att det första livstecknet från Mulder och Scully på sex år lämnar en hel del att önska. Helhetsintrycket blir ett relativt ofokuserat monster of the week-avsnitt... om man endast ser till intrigen, vill säga. Behållningen ligger i gestaltningen av Mulders och Scullys förhållande; det är som om Chris Carter plikttroget slängt ihop en ramberättelse för att få en ursäkt att ge alla shippers vad vi längtat efter i sex år. Det hade kunnat vara oändligt mycket tätare, läskigare och engagerande. Men okej: jag köper det, i egenskap av diehardfan. Därför att jag, som det står på Mulders affisch (som fortfarande hänger i hans arbetsrum!), vill tro. Man bör nog vara diehardfan för att uppskatta "I Want To Believe".

Trots en viss subjektivitet tänkte jag göra en lista över saker jag gillade, och saker jag gillade lite mindre med filmen.

BRA

Kemin mellan Gillian och David är lika magisk som tidigare.
Chris Carter dyker upp i en pytteliten cameo mot slutet av filmen.
Alla flirtar med den trogna publiken: Clyde Bruckman-referensen, pennorna i taket, internskämten...
SKINNER DYKER UPP!
Vissa aspekter av ramberättelsen, det vill säga själva fallet, är intressanta och creepy
Den lilla hälsningen till fansen precis i slutet, när eftertexterna slutat rulla
Många shippiga ögonblick ("ow, scratchy beard!" var sjukt gulligt, och slutscenen ska vi inte tala om!)

MINDRE BRA

Amanda Peet - tillförde... ja, vadå egentligen?
Bitvis ogenomtänkt manus med en del logiska glapp
Inga mythologyaspekter över huvud taget. Vad hände med alien invasion 22/12/12? Det nämnde man inte över huvud taget.
Intrigen kändes framhastad, trots att det dröjt så länge

I slutändan väljer jag nog att se "Arkiv X: I Want To Believe" som ett vykort från två gamla kompisar. Man är glad över att få ett livstecken efter alla dessa år; innehållet är underordnat nostalgifaktorn och det faktum att tystnaden äntligen brutits. Gott så.

tisdag 12 augusti 2008

Istället för Prozac: Stars Hollow

Första arbetsdagen på en månad igår. När väckarklockan ringde tjugo över fucking fem var jag mer zombifierad än en av George Romeros skapelser, grinig, sur och inte så lite bitterfittig.

Fyrtiofem minuter senare går baby ner till köket och finner en glad, ja, trallande hustru som kvittrar "bara bra!" när han undrar hur det känns så här första arbetsdagen efter en lång - men inte tillräckligt lång. Oh no, inte ens på långa vägar, så många olästa böcker och outnyttjade soltimmar - semester.

Orsaken? "Gilmore Girls" visades på Kanal 5 medan jag sminkade mig och åt frukost. Och det var där det slog mig: min mentala hälsa hänger inte, som jag tidigare trott, på utgivningen av Carina Rydbergs nya sf-roman (och tur är väl det, eftersom den är framskjuten), utan på en kontinuerlig dos av Lorelai och Rory Gilmore. Nu när denna enkla lösning på den annalkande höstdepressionen är fastställd är det bara att klick, klick, klicka hem säsong 5-7 och sedan börja njuta av den höga, klara luften, min snygga Lorelai-kappa (som jag - Bridget Jones-kapning, förlåt! - hoppas att jag fortfarande kommer i), tekopparna, promenaderna och allt det där andra som är klyschigt av en anledning.

lördag 9 augusti 2008

Note to self

Jag är på släktturné genom Sverige, har tillbringat större delen av semestern med en till bristningsgränsen full resväska (8 böcker för varje klädesplagg, typ) och hinner inte sätta mig ner och blogga ordentligt. Bara några stolpar till mig själv om vad jag ska skriva om när jag faktiskt har tid.

1) "Arkiv X - I Want To Believe". Prio ett, förstås.
2) Hur lite jag är gjord för ändlösa släktturnéer, ja, alla former av intensivt 24/7-umgänge
3) Way Out West: Neilan, Broder Daniels avskedsspelning och Nicke Grottas imponerande frodiga mustasch

Bara en sak om Way Out West, eller två:

- Varför var inte Håkan med? (Ja, jag vet, han spelade en relativt marginell roll i BD-sagan, men det hade varit en fin gest.)
- När kameran zoomade in på de gråtande små pandabrudarna längst fram (DE FINNS FORTFARANDE! Med stjärnor och allt. Jag som trodde att hela den subkulturella sfären emofierats) under "Shoreline" hade jag också gråten i halsen. Magiskt, och tragiskt. Läs gärna Marcus Birros vackra sorgesång om kvällen då nittiotalet begravdes på riktigt.

onsdag 23 juli 2008

PEPPEN!



Nästa fredag smäller det! Jag känner mig som en nervig greyhound före startskottet.

tisdag 22 juli 2008

Fell in love with a dog




Åh! Har tillbringat den senaste timmen med en jaktlabbstik med världens mjukaste öron och konstant viftande svans. Vi gick fot, sprang över ängar och kliade mage tills mitt hjärta höll på att explodera - inte av dålig kondition, utan av ren, skär kärlek, den där totalt osjälviska som bara djur kan frammana. Jag, som ser mig själv som en utpräglad kattmänniska (återigen det där med kategorisering - Brenda vs Kelly, katt vs hund and never the twain shall meet... borde kanske tagga ner lite och bli mer tillbakalutat gråskalig), sitter och googlar uppfödare och valpbilder. En chokladbrun jaktlabb ligger just nu högst upp på önskelistan.

Som barn antog min djurtokighet smått galna proportioner. Jag kattvaktade, hundpromenerade, suktade guldhamstrar och virvelmarsvin utanför zooaffärer. Om nätterna drömde jag om alla djur som skulle bli mina en dag, och mina dikter och noveller handlade uteslutande om djur. En gång kom jag hemsläpande med den näpnaste kattunge du kan tänka dig, helt fluffig och rosatungad och pipande. Allt mina föräldrar behövde göra vad att säga ja, så skulle hon bli min. Jag fick en NYMFPARAKIT. En aggressiv nymfparakit med ett uppblossande självhat, som bland annat yttrade sig genom att han maniskt satt och plockade bort fjädrar tills han blev ännu fulare och surare. Han var väl deprimerad, stackarn.

Mina föräldrars konstanta vägran att ge mig det enda jag ville ha har satt djupa spår i mig. Än idag får jag något religiöst i blicken när jag träffar en katt/hund/häst/guldhamster, ja, vad som helst utom vandrande pinnar och nymfparakiter. Dagens hundhäng har fått att den där djursvältfödda lilla tjejen med näsan tryckt mot zooaffärsrutan vaknat till liv. Nu får jag ju faktiskt bestämma själv, men nej, det vore inte rätt mot min chokladbruna jaktlabb (som jag redan döpt till Cujo, eller möjligen Polly Jean). Men någon dag..

måndag 21 juli 2008

Go Brenda, go Brenda!

Nu står det klart att Shannen Doherty gör comeback som Brenda Walsh i den spinoff-serie på good old Bevvan som håller på att spelas in. Och bara så där blev TV400 helt plötsligt en måstekanal. Jag var alltid mer Team Brenda än Team Kelly, har med någon promille i blodet hävdat att ingen Team Kelly-anhängare kan vara min vän, och ser fram emot en TV-uppgörelse värdig Alexis och Krystle i Dynastin. Bring it on!

Äntligen min



Nog för att jag redan äger Twimpan i såväl den bisarrt uppdelade (och snåljåpiga) dvd-utgåvan som på gamla knastriga VHS-band cirka 1996, men vem kan motstå en hel skiva full med extramaterial och - det magiska ordet! - deletes scenes? Inte jag. Jag är lite nördig på det sättet, ser om intervjuerna med skådisar, manusförfattare och regiassistenter lika många gånger som själva avsnitten. Vissa vill inte lära sig trollkarlens trick. Det vill jag, fast å andra sidan tror jag knappast att det kommer hända med Lynch. Ni minns väl "ledtrådarna" till Mulholland Drive? "Notice the red lamp" och så vidare. Röda lampor är en av mina favvolynchmarkörer (dagens nya sammansatta ord), tillsammans med rökhöljda chanteuser och kaffe.

tisdag 15 juli 2008

Istället för balkonghäng

1. Hur gammal är du om fem år?
33

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Min make.

3. Hur lång är du?
168 cm

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Körde double feature söndags: Cloverfield (rolig och oväntat innovativ monsterrulle. Tänk Blair Witch Project möter Godzilla) och I Am Legend (läs boken istället).

5. Vem ringde du senast?
Mamma.

6. Vem ringde dig senast?
Lil' sis ringde från England för att gratta på bröllopsdagen igår.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
"Detsamma på alla punkter! Puss!" från Sara.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms:a helt klart. Är ingen telefonmänniska.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta sedan 28 år tillbaka.

10. När såg du senast din mamma?
För ganska exakt en vecka sedan.

11. Vilken ögonfärg har du?
True blue baby.

12. När vaknade du i dag?
Hade osexigt nog ställt väckarklockan på 08.30, men jag låg och slumrade i en dryg timme. Mycket dekadent!

13. Vilken är din favoritjulsång?
Just Like Christmas med Low.

14. Vilken är din favoritplats?
Verandan på vårt landställe, med helgmålsringningen som ett svagt eko över sjön och ett glas svalt vitt vin i näven.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Det mesta som involverar stora, svettiga folksamlingar.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Rent fysiskt alltså? På samma plats som nu, fast äldre och förhoppningsvis med ett par kids och en mer eller mindre lyckad skribentkarriär.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
ALLT! Vampyrer, häxor, gastar, rabiessmittade hundar, män med mustasch, magsjuka, kidnappare, you name it. Pappa fick ta ner affischen på Snövit och de sju dvärgarna eftersom jag tyckte mig se en mörk skugga i bakgrunden som alldeles säkert var häxan. Jag var ett rädhågset litet barn.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Julie Burchill.

19. Hur stor är din säng?
160 cm bred plus man och tjocka katter.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Både och.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Sex stycken.

23. Hur många landskap har du bott i?
Ett plus ett grevskap (Essex).

24. Vilka städer har du bott i?
Stockholm + diverse förorter samt London.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Barfota om jag är hemma, fast jag är inte helt Ernst Kirchsteigig med det.

26. Är du social?
Inte så värst, faktiskt. Eller jo: om jag är på rätt humör.

27. Vilken är din favoritglass?
Häägendazs Macadamia Bristle, mmm.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Är inte någon efterrättstjej. Ge mig två förrätter istället, s'il vous plait!

29. Tycker du om kinamat?
Ja, fast thaimat är ännu godare.

30. Tycker du om kaffe?
Du, jag är ett steg från att få det intravinöst.

31. Vad dricker du till frukost?
Kaffe, "black as the sky on a moonless night".

32. Sover du på någon särskild sida?
Ja: min.

33. Kan du spela poker?
Nej, kortspel är djävulens påfund.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Ja, med katter och hubby.

35. Är du en beroendemänniska?
Det lutar åt det, ja.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Inte mig veterligt.

37. Vill du ha barn?
Ja, det tror jag.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, franska, spanska och lite bevingade fraser på latin.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nope.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Ingetdera. Jag gillar insjöar.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
God mat och god litteratur.

42. Äger du dyrbara smycken?
Nej.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Lost, Dexter och Sommar med Ernst. Och nej, jag är inte ironisk.

44. Kan du rulla med tungan?
Eh, ja?

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Med risk för att låta som Peter Dalle i Yrrol: Jag känner massvis med roliga människor. Svårt att välja bara en.

46. Sover du med gosedjur?
Ja, två spinnande, ludna gosebjörnar.

47. Vad har du för ringsignal?
Vanlig tråkig ring-ringsignal.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Nej, min mamma har slängmani.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Inget rött i närheten.

50. Flirtar du mycket?
Inte medvetet i alla fall.

51. Kan du byta olja på bilen?
Hell no!

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nej, har inget körkort.

53. Vilken var den senaste boken du läste?
"The Keeper" av Sarah Langan. Helt okej americanaskräck, fast Peter Straub är bättre.

54. Läser du någon dagstidning?
DN, SvD + alla andra på nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nope.

56. Dansar du i bilen?
Lite sittdans ibland,

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
106,7 Rockklassiker i bilen (inte mitt val).

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Idéer till en artikel.

59. När var du i kyrkan senast?
För 366 dagar sedan, på mitt eget bröllop.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Svenskläraren. Såklart.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
Jag kampar inte. Too camp for camping.

Det där var... meningsfullt.

söndag 13 juli 2008

R.I.P. Don Davis



Yrvaken och inte så lite rosévinsdäst läser jag på Weird Science att Don S. Davis avlidit 65 år gammal. För en hel generation popkulturaficionados är Davis synonym med Twin Peaks kanske mest mångfacetterade karaktär, Major Garland Briggs. Han spelade även Dana Scullys pappa i två av de mest sevärda tidiga Arkiv X-avsnitten, "One Breath" och "Beyond the sea". Jag har sett Twin Peaks så många gånger, med så många olika ögon och infallsinklar, men ofta tänker jag att det är innanför Major Briggs medaljtäta kostym (Log Lady till Major Briggs: "You have shiny objects on your chest") som seriens hjärta och själ finns.

Sov gott, Don. Världen kommer att vara en tristare plats utan dina storhjärtade majorer. Jag kan inte låta bli att köra några av mina favoritcitat med Don-anknytning, från Twimpan och X-Files, som en liten hyllning till en av de mest trofasta genreskådisarna.

"Hello Starbuck. It's Ahab. People would say to me. 'Life is short. Kids, they grow up fast. Before you know it, it's over.' I never listened. To me, life went at a proper pace of many rewards. Until the moment that I knew, I understood, I would never see you again, my little girl. Then my life felt as if it had been the length of one breath, one heartbeat. I never knew how much I loved my daughter until I could never tell her. In that moment I would have traded every medal, every commendation, every promotion, for one more second with you. We'll be together again, Starbuck. But not now. Soon."

(Don S. Davis som William Scully i "One Breath")

"Bobby, may I share something with you? "A vision I had in my sleep last night. As distinguished from a dream, which is a mere sorting and cataloguing of the days events by the subconscious; a vision fresh and clear as a mountain stream, the mind revealing itself to itself. In my vision I was on the verandah of vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it, a light from within this gleaming, radiant marble. I had known this place. I had, in fact, been born and raised there and this was my first return, a reunion with the deepest well-springs of my being. As I wondered about I noticed happily that the house has been immaculately maintained and there had been added to it a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with its original construction that one would not detect any difference. Returning to the house's grand foyer, there came a knock on the door. I opened it, and my son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We we're, in this moment, one. My vision ended, and I awoke with an overwhelming feeling of optimism and confidence in you, and your future. That was my vision Bobby, it was you."

(Don S. Davis som Major Garland Briggs i Twin Peaks)

Usch, blev helt snyftig nu.

fredag 11 juli 2008

De utlovade bilderna från Dr Loft-festivalen



Petite moi och The Dad Most Likely To Shake His Stuff at a Rock Festival (aka pappa) ute på den dammiga (badvattnet var GRÅTT dagen efter!) åkern i Empuriabrava, Katalonien.



The Editors, som är förband åt R.E.M. under större delen av Europaturnén, var bra. En lite gulligare, mer melodiös version av Interpol.



Iggys roadieboss/livegna slav är min nya stilikon! Bland alla bandanas, hockeyfrillor och oversizetshirts var han en lisa för min anglofilsjäl, som hämtad från en cockneysylta längs Mile End Road med polyesterkostym och glottal stops och allt.



Iggy 2008: fortfarande förtjust i sin överkropp. Kortet togs minuter innan han bjöd upp publiken på scenen. Jag fruktade ett Courtney Love på Hultsfred-upplopp, men det gick bra. Jag stannade dock på rätt sida av kravallstaketet. Den ende som kan få mig att klättra uppför ett kravallstaket är Morrissey.



Jag ser lite sådär svalt road ut.

Tyvärr hade det blivit beckmörkt när R.E.M. steg på, men Mike Mills bar en av sina glittriga Nudiekostymer, Michael var au naturel och corporate chic i kostym och Peter Buck var, well, Peter Buck.

Jag enligt 118100

De fina tekniknördstjejerna på Lilla gumman låter 118100 svara på vilka de är i sina presentationer, och Mats Strandberg fyllesmsade hela midsommaraftonen. Jag kunde förstås inte låta bli att ställa 118100 den kniviga, smått existentiella om man ska dra på de rödvinsmarinerade hobbyfilosofväxlarna, frågan "Vem är Helena Dahlgren?" Så här löd svaret:

"Helena är en glad pingla på 28 år som bor på Tyresö. 118 100 tror att hon ofta ses på stan med sina väninnor. Helena heter Anna Åsa i mellannamn och är född på en tisdag 29 april."

Tja, om de flitiga googlarna på 118100 mötte mig på en glad extrovertdag, sure! Och idag är en sådan. Varför, frågar ni? Jo, små barn, det ska jag gladeligen berätta för er. Om en dryg timme går den glada pinglan från Tyresö på fyra (4!) veckors semester. Läs, -mat, och -sömnkoma, here I come!

måndag 7 juli 2008

Snart spanska spaningar

Jag har varit på den katalanska musikfestivalen Doctor Loft (lökigt namn, bra grej) där bland andra The Editors, Iggy & The Stooges och R.E.M. spelade. Valda delar av musikhistorien - i alla fall min musikhistoria, men mer om det senare - på ett gigantiskt solrosfält mitt ute i den spanska - förlåt, katalanska! - landsbygden. Dammigt, svettigt, trångt och alldeles, alldeles underbart. Ett helt gäng rapporter med bildbevis, inklusive en passionerad och kanske lite defensiv kärleksförklaring till R.E.M. kommer så snart jag är hemma igen.

(Just den här veckan ser det här ut att bli en renodlad musikblogg. Ska bli spännande att se vad som händer nästa vecka.)

torsdag 3 juli 2008

Ian ska få vila i frid, comprende?

Det här gjorde mig lite ledsen i ögat faktiskt. Min favoritmörkerman ska få vila i frid! Oavsett hur lockande en gravsten med "Love will tear us apart"-inskription kan te sig.

Jag brukar säga att det är Ian Curtis förtjänst att jag är gift med världens bästa man, så när Ians grav skändas känns det som my business.

måndag 30 juni 2008

Ett litet kontrollfreak, snart bortom sin comfort zone

Kommunal varslar om busstrejk i Stockholm* från och med imorgon, och som alltid när saker plötsligt befinner sig bortom min handlingsförmåga vaknar min inre (I WISH yttre, minus botoxen dårå!) Bree Van de Kamp till liv. Jag bor i en kommun som är helt och hållet beroende av bussförbindelser. Mellan vår lilla förortsidyll och Staden ligger en lång motorvägssträcka, så att cykla eller gå är inte att tala om. Återstår att min käre make får leka chaufför åt mig, en lösning som är lite sådär ur a) miljösynpunkt och b) frihetssynpunkt, eftersom vi binder upp oss till varandra och varje spontanfika, shoppingtur eller afterwork blir ett logistiskt problem. För att inte tala om att jag missar min dyrbara lästid.

Jag sympatiserar förstås med busschaufförernas situation - finns det NÅGON yrkesgrupp, lapplisor möjligen undantagna, som får ta så mycket oförtjänt skit som busschaffisarna, företrädelsevis i rusningstrafik, när avgången redan är försenad? - men är av födsel och ohejdad vana väldigt skeptisk till förändringar. Det tog mig flera veckor att acklimatisera mig till min nya, Centralbrofria färdrutt till jobbet.

* Först skrev jag bara "busstrejk", utan geografisk förtydling. Sedan insåg jag att det finns andra delar av Sverige än Stockholm. Eller, jag har hört vaga rykten, läst om det i sagorna etc...

fredag 27 juni 2008

Roligt tidsfördriv


Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com



Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com



Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com



Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com




Create Fake Magazine Covers with your own picture at MagMyPic.com


Fånigt men beroendeframkallande.

Oh the HUMANITY!



Somliga av kommentarerna i den här diskussionen om hur "fet" toppmodellen Karolina Kurkova gått och blivit får mig att stånga mitt huvud blodigt mot dataskärmen i ren och skär frustration. Herregud, vad är det för fel på folk? Jag borde vara van, men likväl: man baxnar. Att majoriteten av de kommentatorer som, liksom brasilianarna, anser att Kurkova är ett fetto i klass med Homer Simpson i "Your fingers are too fat to dial"-avsnittet tycks vara kvinnor är så beklämmande att jag fäller en liten tår i blodsörjan. Systerskapet ÄR en utopi, fucking science fiction.

Hej förresten. Jag har kommit på att jag vill skriva om annat än böcker då och då, lite vardagsbetraktelser eller - som i det här fallet - random primalskrik över sakernas och mänsklighetens allmäntillstånd, och då passar Ye Olde Blogge utmärkt. Någon som fortfarande håller uppsikt...?

söndag 24 februari 2008

"Dig, Lazarus, Dig" - Nick Cave & The Bad Seeds



Nu ligger Nicke Grottas nya singel, "Dig Lazarus, Dig" från kommande skivan med samma namn, ute på nätet. Jag gillar låten. Tror jag. Har lite svårt att fokusera på något annat än Nicks hemska mustasch som får honom att se ut som en slovensk hallick. Shave, Nicholas, shave!

torsdag 14 februari 2008

Mitt senaste skräckfynd



Jag har, som jag meddelat på den andra (oändligt mer aktiva) bloggen, trätt in i en intensiv skräckfas. Fas och fas förresten, det är väl att betrakta som ett slags ständigt utgångsläge för mig. Hur som helst: just nu är det mycket skräck, oavsett om det handlar om "plethora of gore and perversion"-kungen Bentley Little eller skräck i filmformat. När jag som av en händelse råkade slinka in på CDON.com och upptäckte att del ett och två av Masters of Horror-boxen nu finns att köpa var det inte mycket annat att göra än att klicka sig 549 kronor fattigare. Jag är ju barnsligt förtjust i skräck i utportionerat, novellesque Tales from the Crypt-format, och tror och hoppas att Masters of Horror är allt mitt mörka gothhjärta vill att det ska vara: snyggt, suggestivt och genuint läskigt. Och på tal om Bentley Little: hans novell "The Washingtonians" har filmats i Masters of Horror-serien! Det är den första Little-filmatiseringen, mycket, misstänker jag, på grund av att hans berättelser är lite too much i visuell tappning även för oss med magar av stål, men det känns verkligen som en bra kombination. Återkommer när jag sett mer!

fredag 1 februari 2008

Bloggpaus

Äsch, mitt lilla huvud är enkom fyllt av litteraturrelaterade inlägg som passar bättre på Bokhoran. Uppenbarligen är jag mer litteratur än popkultur. Tar en liten paus här tills jag hittar på något kul att skriva om.

Någon som såg mig på TV i går förresten?

onsdag 30 januari 2008

"En vinnande häxbrygd av feghet och gemyt"

Nej, jag tror inte att det faktiskt är Ebbas mamma som kommenterar det här inlägget om Ebbas oförklarliga aversion mot min kändiscrush Chris Isaak. Ett: tvivlar starkt på att Ebbas mamma, som ju tillhör arbetarklassen eftersom hon jobbar så mycket, har tid att följa och kommentera bloggar. Två: tvivlar nästan ännu starkare på att mamma von Sydow kan formulera meningar som "en vinnande häxbrygd av feghet och gemyt". "Ebbas mamma", vem du än är, jag gillar din stilistiska förmåga! När Morrissey stämdes av Mike Joyce och Andy Rourke för uteblivna royalties kallade en domare honom "devious, truculent and unreliable". Moz kontrade med att tacka domaren för att ha gett honom en klockren albumtitel. Nu undrar jag om inte "en vinnande häxbrygd av feghet och gemyt" skulle vara en vinnande tagline?

tisdag 29 januari 2008

Ebba von S har noll koll



Som om man behövde fler orsaker att ogilla Ebba von Sydow: i näst senaste (tror jag, läste hos frisören - jo, det är sant, ingen vit lögn, hårtorkar och färgpytsar var involverade) numret av Veckorevyn får redaktionsmedlemmarna svara på frågan "Vilken är din pinsammaste kändiscrush?". Ebba, det nötet, svarar "Chris Isaak". Chris. Isaak! Aka Cary Grant i rockabillykostym, aka Special Agent Chester Diamond i Twin Peaks: Fire Walk With Me", aka den enda icke-fiktiva man som kan hota stor-Stockholms lyckligaste äktenskap.

Får lust att citera Heathers: oh the HUMANITY!

måndag 28 januari 2008

Ernst-Hugo + skräck = sant



Min älskade make, som delar min förkärlek till allt skräckligt (hade ni trott något annat?), meddelade nyss att han köpt Riket på DVD för 69 kronor. I love! Har faktiskt bara sett brottsstycken av Lars von Triers mästerliga sjukhusserie, i alldeles för späd ålder. Minns bara mörka korridorer, diffusa obehagskänslor, och så Ernst-Hugos "DANSKJÄVLAR!". Långt senare såg jag ett par avsnitt av Stephen Kings remake Kingdom Hospital som... inte var bra. Kan du stava till "vansinnesprojekt", Stevie-Boy? Eller "Sisyfosarbete", kanske? Att göra en remake på Riket känns ungefär lika nödvändigt som att göra en remake på Twin Peaks.

(En Twin Peaks-remake? Seriöst, blodet fryser till is av blotta tanken.)

Mer tips i kategorin Ernst-Hugo + skräckstämning:



Vansinnigt underhållande episodskräckisar av Tales from the Crypt- och Alfred Hitchcock Presents-snitt, med Ernst-Hugo som The Crypt Keeper/Alfred Hitchcock. Av de fyra avsnitten gillade jag nog Mikael Håfström-regisserade "Dödsängeln" och supermorbida "Kött" bäst, men samtliga små episoder har sin charm. Serien visades första gången på Canal+ 1997, men jag har vaga minnen av att den även gått på SVT en sensommar. Någon som kan backa upp det?

fredag 25 januari 2008

The Girl Least Likely To goes Bokhora!

Nu är det officiellt: jag är den nya, femte bokhoran! Fortsättningsvis är det hit ni ska gå för att läsa mina bokrelaterade skriverier. Den här bloggen kommer att leva vidare, men då med mer renodlat popkulturell inriktning.

Är så exalterad att jag håller på att svimma! Det här kommer att bli jättebra, lovar.

Mitt liv - en Roy Andersson-film?

På bussen tidigt i morse: lysrören spöklikt gulvita, trötta, liksom instängda människor hopkurade på sätena, Beate Grimsruds drömspel i medvetandet. Jag kunde inte låta bli att känna mig som en statist i en Roy Andersson-film.

torsdag 24 januari 2008

Slutrapport: Motsols av Mirja Unge



Så, nu har jag besökt Mirja Unge-land. Det är ett säreget, ogästvänligt landskap, fullt av språk som tjorvar och skaver, jobbiga människor och flickor som skär sig. Ändå vill man tillbaka. Allra bäst gillade jag skildringen av ett skitigt, kvalmigt Filippinerna, men gestaltningen av Hanna och Oma, hennes åldriga tyska mormor som gör Hitlerdockor och pendlar all mat hon stoppar i sig, berörde också. Jag hade nog velat läsa ännu mer om det komplexa förhållandet mellan Hanna och Thora, och fastän Motsols inte är Christine Falkenland- eller Maria Fagerberg-kort kommer slutet lite plötsligt, snopet. 100 sidor mer Motsols hade gett berättelsen ett annat djup. Eller vad säger ni som läst den?

onsdag 23 januari 2008

Bra sagt av Daniel Sjölin



"Att läsa romaner utan språklig ambition är värre än att hänga tvätt", säger Daniel Sjölin i en intervju hos Bokhororna. Se där, ytterligare en anledning att älska Daniel. Och visst har han rätt?

JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE!



Vaknar till nyheter, de värsta tänkbara. Heath Ledger, en av Hollywoods i särklass mest begåvade unga skådespelare, har hittats död i sitt hem i New York. Han blev 28 år. Tjugoåtta! Jag fyller tjugoåtta om några månader, det är ingenting, ett snäpp ovanför valpålder, tjugoåtta och döden borde aldrig mötas. Det finns allt att säga; det finns ingenting att säga. Just nu tänker jag mest på Michelle Williams och lilla Matilda Rose, två år. Men också på scenen i Monster's Ball, den som röjde alla tvivel om att Heath Ledger är - "var"? Nej, jag vill inte, inte än - sin generations bästa skådespelare. Minns ni? Ett white trash-solkigt vardagsrum, hat och brustna drömmar i Billy Bob Thorntons hela aura. Och så helt plötsligt: Heaths ord. "Well, I always loved you". Och så ett pistolskott. Jag grät tills jag blev tillfälligt blind, och det är otroligt svårt att hålla tårarna tillbaka nu.

Det finns allt att säga; det finns ingenting att säga.

tisdag 22 januari 2008

Attention, Stephen King-fans!



I dag släpps Stephen Kings nya roman Duma Key, och det säger väl sig självt att jag förhandsbeställt ett ex. Hoppas, hoppas att mitt bokpaket hinner komma innan helgen så att jag kan ligga på soffan och sträckläsa vad jag tror och hoppas är skräckkungen i högform.

Det ultimata Hollywoodparet!





Okej, nu tar vi en liten paus från bokbloggandet en sekund för att istället bearbeta det här. Hollywoods roligaste, snyggaste, smartaste, mest genomsympatiska komedienn tillsammans med sin manliga motsvarighet! For real, tydligen, såväl som i kommande filmen Birds of America. Mitt nya favvopar!

... och så en solobild på Lauren eftersom jag saknar Gilmore Girls så mycket att det nästan finns fog för att tala om ett fysiskt beroende, en fantomsmärta i mitt röda, bultande popkulturhjärta:



Åh Lauren, break my heart, why doncha? Tror bestämt det är dags att ge mig själv Gilmore Girls-samlingsboxen i (ganska mycket för tidig) födelsedagspresent.

Tack Masha för ovärderlig info!

måndag 21 januari 2008

Fjärilen i min hjärna i topp hos Adlibris!

Oj! Nu ligger Fjärilen i min hjärna etta på Adlibris' försäljningslista. Oerhört välförtjänt.

Halvvägsrapport: Motsols

Hon har ett mycket speciellt språk, Mirja Unge; an acquired taste. Först retade jag mig på hennes språkbehandling, tyckte det kändes sökt, skrivarskolekonstruerat. Nu gillar jag språket men stör mig som fan på den jobbiga new age-morsan och hennes örtdekokter, det ständiga pratet om karma, stjärnformationer och det onda i att tvätta bort "kroppens naturliga hölje". Gross! Jag har lite fobi för sånt där.

söndag 20 januari 2008

Boksöndag

Boklördag övergick i boksöndag, i flera bemärkelser än en. Har precis kommit hem från übersmarrig brunch på Kung Carl med Bokhora-Johanna L och Läsdagboks-Camilla. Det blev väldigt mycket bokprat, förstås, och Johanna var snäll och lånade vidare Wish You Were Here av Mike Gayle till stackars pseudodeprimerade moi som överdoserat på döden och sjukhussalar den senaste veckan. Lite sympatisk, ärkebrittisk lad lit med solsken, musik och lättsamma problem är, misstänker jag, precis vad jag behöver just nu. Är väldigt förtjust i Gayles tidigare böcker, särskilt Dinner for Two och de två som är döpta efter Pulp-låtar/skivor, My Legendary Girlfriend och His'n'Hers. (Ja, det är så lätt att impa på mig.)

När vi var på Stadsbiblioteket post-brunch bevittnade vi flera intressanta saker. Nummer ett: Låt den rätte komma in på tyska ("In dem Stockholmer Vorort Blackeberg wird die Leiche eines Jungen gefunden..."). Nummer två: klockringningen som signalerar stängningsdags. Nummer tre: en glasögonprydd Maja Lundgren som skyndade ut från facksalen när det började klämta stängningsdags. Undrar om hon håller på och researchar till en ny roman? Jag hoppas det, vågade givetvis inte gå fram och fråga.

lördag 19 januari 2008

Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud



Reservationsmeddelande från biblioteket: Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud finns nu att hämta. Jag är på väg dit, ska bara mysbyxedrälla en liten, liten stund till. Har någon sett mig någon annanstans?, som nominerades till Augustpriset 2007, beskrivs som en drömspelshistoria och har tydliga metainslag: fiktiva karaktärer som Raskolnikov och Sisyfos dyker upp i berättelsen, liksom en romankaraktär från huvudpersonens (eller är det Beate Grimsruds?) bokproduktion. Låter lovande! Jag tyckte väldigt mycket om Jag smyger förbi en yxa och har Grimsrud på min "up and coming"-lista. Vill läsa mer, med andra ord.

Alltså, det är smått stört hur mycket jag läst den här veckan! Fem romaner på lika många dagar. Eller: har jag verkligen läst mer än vanligt, eller är det så enkelt att jag bytt läsmönster, ersatt mastodontromaner på 800+ sidor med små smäckra kortromaner? I vilket fall som helst har jag verkligen börjat uppskatta det lilla formatet. Det är oändligt mycket svårare att skriva 100 koncentrerade, formfulländade sidor än att blaja på i 500. Men oroa er inte, alla mina gamla tegelstenar som står och ruvar i bokhyllorna, jag älskar er fortfarande. Också. Men det finns något väldigt tilltalande i att kunna läsa en bok i en enda sittning, upplevelsen blir så mycket mer intensiv då. Christine Falkenland är en annan författare som skriver romaner under 200 sidor, och gör det med bravur. Jag minns en kvalmig tågresa mellan Örebro och Stockholm en sensommar, då jag påbörjade och läste ut Själens begär, Falkenlands kanske bästa roman vid sidan av Min skugga. (Ni har väl kommit ihåg att förhandsbeställa/reservera 4 x prosa, Falkenlandoskulder? Bara kollar...) Kondens på fönsterrutorna, svettklibbiga lår som fastnade på sätet. Och så helt plötsligt befann jag mig på en herrgård i något slags odefinierbar ickenutid; karpar i dammen, prunkande blommor i orangeriet, ett kammarspel präglat av sadism och sexuell besatthet i Ola Hansson-miljö. Värmen och fukten gjorde det hela till en 3D-upplevelse. Jag tvivlar på att läsupplevelsen skulle ha blivit så stark om jag hade varit tvungen att göra ett avbrott för att påbörja Golgota-vandringen i T-Centralens läbbiga tunnlar.

Vad föredrar ni, långa eller korta romaner?

Välkommen tillbaka, Boklördag!

Lördagförmiddag. Långfrukost med blåbärspannkakor, nybryggt perkolatorkaffe och - äntligen, nu är mina cirklar åter orubbade! - Boklördag. I dag handlar det bland annat om vårens debutanter, och jag antecknar namn som verkar särskilt intressanta. Hassan Loo Sattarvandi, Johan Kinde, Amanda Svensson, Mia Ajvide. Ja, det är Johns fru som debuterar som romanförfattare med Om en flicka vill försvinna senare i vår. Exakt när den kommer och vad den handlar om går tyvärr inte att utröna, för det står inte ett ord om Mia Ajvide i debutantartikeln. Hon är med på omslaget - omslaget till nyhetsdelen, till och med - men är över huvud taget inte omnämnd i själva artikeln. Mycket frustrerande. Kan någon berätta mer, eller måste jag googleforska?

En debutroman som inte heller är omnämnd i Boklördag, men som garanterat kommer att bli det senare (författaren är nämligen litteraturskribent i DN...), är Myrrha av Ulrika Kärnborg. Det är en kärlekshistoria i det viktorianska England och, well, det är väl ungefär allt jag behöver veta. You had me at "viktorianska England", Ulrika.

fredag 18 januari 2008

Omläsning: Svart dam

Nu har det kommit, mitt tredje Adlibris-paket den här veckan, min tredje tema döden-bok på knappt fem dagar: Svart dam av Maria Fagerberg. Jag har läst drygt två tredjedelar av de 85 sparsmakade sidorna, nerkrupen brevid sovande ömkligt febrig make och snarkande katter och jo, visst håller den för omläsning, så här nästan fyra år senare. Det är avskalat, drivet, nyktert, mörkt och otroligt sorgligt. Nina, det 29-åriga berättarjaget, imponerar med sin trotsighet, det ständiga iakttagandet, ifrågasättandet. Hennes fege, livrädde man med sina klumpiga kindklappar och sin katastrofalt tajmade otrohet avskyr man. (Visst gör man?) En liten besvikelse bara: språket är så mycket kantigare än jag minns det, meningarna så korta och avhuggna. Jag som älskar kommatecken och vindlande associationsbanor, meningar som vällustigt sträcker ut sig, men okej, jag kan fatta den estetiska poängen i att hålla det kort. Särskilt med tanke på innehållet.

En annan invändning är Ninas ständiga refererande till musik, filmer, TV-serier. Det blir lite ihåligt med tanke på romanens egentliga tema. Kanske en konstig invändning från en som själv, kanske ännu mer i sina dagliga tankebanor än i blogginläggen, närpå slår knut på sig själv av allt tvångsmässigt refererande till popkultur. Jag vet inte, det stör mig en smula, det där. Är det verkligen realistiskt att en människa i sina sista skälvande minuter - sekunder, rentav? - kommer att tänka på den där Trainspotting-scenen där Renton sjunker ner, ner till tonerna av "Perfect Day", som Nina gör? Jag älsk-älskar sekvensen i Vanilla Sky då ett helt liv sammanfattas av en räcka skivomslag och musikvideos, så varför inte i litterär form? Är det en mognadsprocess, tro, ett steg från det där nittiotalistiska sönderrefererandet som jag är ett typexempel för? Kan inte dra mig till minnes att alla låttexter och filmsnuttar i Svart dam störde mig för fyra år sedan. Äsch, jag är yrvaken och sugen på glass och nybryggt kaffe, känner att jag inte riktigt kan utveckla det här på ett tillfredsställande sätt. Tror jag behöver läsa något lite lättsmält nu. Fluffiga kattungar, solsken, äppelkäckhet... eller nej, nu ska vi inte kasta oss mellan ytterligheter. En vanlig roman om friska, levande människor räcker. Ska konsultera bokberget.

OMG! OMG! OMG!





Bilder från kommande X-Files-filmen! De är snyggare än någonsin, och mitt hjärta svämmar över av geek love. Någon som läst den boken btw? Geek Love av Katherine Dunn, alltså, inte alla X-Files-böcker som jag knarkade i början på 90-talet och som fortfarande enlig rapport från lillkusin finns att låna på skolbibliotek runtom i Sverige. Det gläder mig.

Startrapport: Hudens tid

Hej, mycket att göra här bland pappershögarna, men jag tänkte bara rapportera att Hudens tid är bra. Jättebra, till och med, möjligen skitbra - ursäkta språket. Snellmans språkbehandling skriker "The Girl Least Likely To går upp i brygga!" lång väg, alla de där långa, associativa meningarna med många, många kommatecken, halsbrytande tankepiruetter mellan dofter, smaker, tid och rum, Zarah Leander, Edith Piafs söndervärkta knogar, östra Finland i vinterskrud, spyframkallande tvättmedelsreklam, ett par oranga, dansnötta damskor... I LOVE IT! Om Lisa har rätt i att detta är Anja Snellmans sämsta bok anar jag ett nytt favoritförfattarskap.

Mkt lycklig och upprymd!

torsdag 17 januari 2008

Ett biblioteksbesök senare..

Hudens tid - Anja Snellman
Mannen under trappan - Marie Hermansson
Ge sig hän - Pia Tafdrup
Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna - Rickard Berghorn & Annika Johansson
Motsols - Mirja Unge
Avund - Kathryn Harrison
Drowning Ruth - Christina Schwarz
Jägarna på Karinhall - Carl-Henning Wijkmark
Agnes Cecilia - en sällsam historia - Maria Gripe
Kärleken till Sofia Karlsson - Anders Paulrud

Läsrapport: Fjärilen i min hjärna

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”


Jag läser Fjärilen i min hjärna nu, suger glupskt åt mig varje vacker fras, varje kommatering. Konstaterar att jag oroat mig i onödan över hur jag skulle reagera: istället för de gråtattacker och svarta minnesbilder av sjukhussalar, människospillror och för tidiga begravningar jag väntat mig sitter jag mest och njuter av Paulruds sanslöst vackra språkbehandling. Missförstå mig rätt: det är skitsorgligt, outhärdligt ibland, och om jag inte hade en (kanske fånig, stelbent svensk) fobi för att gråta på offentliga platser skulle jag säkert ha storbölat mig hela vägen till Centralen. Men. Skönheten tar över. Det är som om dödens närhet tagit Paulruds redan stilsäkra prosa och förhöjt den, skapat klarhet och skönhet i skrymslena mellan raderna. Och jag tänker att det är få förunnat att kunna bearbeta sitt sorgearbete via litteraturen - så som Paulrud gjorde, och så som Hasse i Stundande natten gör i sina litteraturstudier i sjuksal 5. Inte ens fem tumörer i ena lungan kan släcka kärleken till litteraturen, orden, livet. Det känns trösterikt att veta att det finns åtminstone en kärlek som varar hela livet. Jag hoppas på två. Minst.

Tonight's the night!

Förresten...

I kväll är det dags! Lånelistan, den digra, ligger i handväskan, jag har stämt träff med min make, som också ska bli med lånekort igen, vid tidskriftshyllorna halv sex. Allt är klart för en afton bland böcker, nyinsatt linoleum och snälla bibliotekarier. Återkommer med besöksrapport i morgon!

Hej, mission impossible

En anonym bloggläsare har gett mig en utmaning som heter duga: att lista 5-10 böcker som ALLA måste läsa. Det där gamla ordspråket med lillfingret och hela armen dyker ofrånkomligt upp i huvudet... Att begränsa alla hundratals fantastiska läsmåsten till fem, tio ynka titlar - snacka om mission impossible! Jag ska i alla fall försöka. Stay tuned, Anonym! Under tiden kan du - och alla andra som är på jakt efter bra lektyr - lusläsa min blogg, som är full med läsmåsten. Läs Stundande natten, den är alldeles magisk i sin enkla, rena utformning. En bok som får mig att vilja läsa och skriva mer på svenska.

onsdag 16 januari 2008

Vill läsa Mister Pip



Meh! Nu när två av mina favoritbokbloggerskor kärleksbloggat om Mister Pip MÅSTE jag ju läsa! Jag som är pank, har fyrtio (minst!) olästa böcker i bokhyllan och är mitt uppe i min tema döden-festival. Det kan inte hjälpas; vankas det postkolonialism och intertextualitet måste goda intentioner, personlig ekonomi och läsplanering åsidosättas.

Boktips: Svart dam av Maria Fagerberg



Det blev inte särskilt mycket läsfåtöljshäng i går kväll, utan jag, Carl-Henning Wijkmark och lillkatten drog oss tillbaka till sängkammaren ganska snart. Egentligen föredrar jag att läsa i sängen, förutsatt att det inte är monsterstora bjässar av Blonde-varianten jag läser. Nästan alla mina maratonläsningar har skett bekvämt nerbäddad i (aldrig på - viktigt!) sängen, pyjamasklädd och invirad i skönaste duntäcket med lillkatten spinnande bredvid huvudkudden och storkatten ditospinnande vid fötterna. Mitt finaste maratonläsningsminne är från september 2004, då jag låg i sängen och sträckläste Svart dam av Maria Fagerberg och Öde av Christine Falkenland direkt efter varandra medan ett mjukt höstregn trummade mot fönsterrutorna och storkatt & lillkatt sov sött bredvid mig. Med undantag för ett par toalett- och kaffepauser lämnade jag inte sängen förrän båda de små litterära juvelerna var utlästa.

Med tanke på mitt pågående tema döden-projekt, och med mitt finaste läsmaratonminne i bakhuvudet, lade jag in en Adlibris-beställning på just Svart dam i går kväll. Jag misstänker att den nådde en alldeles för liten läsekrets när den kom ut 2003, så jag tänkte promota lite så här snart fem år senare. Svart dam tar inte många timmar att läsa, men innehållet stannar med en desto längre. Det handlar om Nina, 29-årig doktorand med man och dotter som mitt i livet, innan hennes avhandling om rap- och Third Wave Feminism-texter hinner bli färdig, blir dödssjuk i cancer. Så hemskt och orättvist att man inte vet vart man ska ta vägen, och det ÄR bitvis väldigt jobbigt att läsa, men också bländande välskrivet och osentimentalt. En tematisk släkting till Stundande natten, med andra ord, och likheterna slutar inte där. Båda romanerna utspelar sig i september - Svart dam i september 2001, vilket öppnar möjligheter för fina mikro/makro-observationer, tvillingtornens kollaps som en metafor för Ninas dödskamp, tusentals släckta liv versus ett enda... Även stora delar av Stundande natten utspelar sig just i september, vilket får mig att fundera på om det är så att osedvanligt många dör just i september, eller om det bara är en slump att två tematiskt lika romaner om att möta döden i en sjukhussal utspelar sig i gränslandet mellan sommar och höst. Litteraturvetaren i mig tror inte på slumpen i det här fallet. Döda höstlöv, döda kroppar, förgänglighet, dödlighet, livets kretslopp... Jag ska sluta leka litterära associationsleken nu. Men se till att läsa Svart dam! När jag maratonläste den tillsammans med ljuvliga Öde hade jag lånat båda på biblioteket, men insåg rätt snabbt att det här var böcker värda att äga. Tack vare helgens bokbyte och min smått morbida tema döden-festival kommer de snart båda två att stå i bokhyllan - där de hör hemma. För bibliotek i all ära, men visst bör man äga riktigt bra böcker?

Årets första bokfemma: senaste

Veckans bokfemma har tema "senaste": senaste bokinköpen, senaste biblolånen, senaste bokbesvikelserna... listan kan göras lång. Jag har valt att lista de senaste fem böckerna jag läst, och noterar med ett visst inslag av självgod "yay, me!"-mentalitet att samtliga fem böcker lästs inom de senaste två veckorna. Liten disclaimer för att de två översta böckerna är ganska tunna medan den tredje är en ungdomsbok, men ändå. Det kommer att bli mycket läst i år om jag fortsätter så här.

1. Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Finstämt, rakt och osentimentalt om Hasse som ligger för döden i en sjukhussal. Årets bästa so far!

2. Charlie av Margareta Suber

En tunn och lättläst liten bok om livsglada, manhaftiga Charlie som brottas med sin sexuella identitet på en skandinavisk badort (vilken är det? Varberg? Båstad?) på 30-talet. Ett måste för alla som vill ha koll på queerlitteratur.

UPPDATERAT! Badorten är Hangö i Finland - tack, Sonja! Jag är pinsamt Sverige- och Stockholmscentrisk.

3. Helt otroligt, Lotta! av Merri Vik

Det enda som är helt otroligt med det här sorgliga sista kapitlet i en tidlös flickbokserie är att Wahlströms publicerade den. Ett riktigt lågvattenmärke med en unken doft av förnumstig husmoderlighet; dessutom är de galna upptågen helt borta. Istället får man genomlida otaliga kapitel om Lotta och Paul i trädgårdstäppan, Lotta och Paul på skärgårdsutflykt, Lotta och Paul, affischnamn för det ojämställda äktenskapet... Maria Sveland, läs Helt otroligt, Lotta! så kommer nog din man - och majoriteten av den manliga befolkningen, för den delen - framstå som ett under av jämställdhet och feministisk upplysning efteråt.

4. The Interpretation of Murder av Jed Rubenfeld

Välskriven och -researchad deckare med historiska, kulturella och arkitektoniska inslag. Platsen är Manhattan, året är 1909 och både Sigmund Freud och Carl Jung är med på ett hörn i utredningen. Är du det minsta intresserad av psykoanalys, New Yorks historia och arkitektur - look no further! Som bonus får du en spännande mordhistoria.

5. The Bone Garden av Tess Gerritsen

Ännu mer historiskt präglad deckare, denna gång i rejält blodkladdig tappning. I love it! För en längre recension, klicka här.

Vackert och osentimentalt om resan mot döden



"Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Men så var det värmen man gett och fått, "älska en vacker kväll", sanningens glimt i det mjuka greppet när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv."

Jag älskar Stundande natten! Det finns i Carl-Henning Wijkmarks prosa en pregnans och skärpa som jag kan sakna i svensk nutidslitteratur. Inte ett ord, inte ett skiljetecken är onödigt, och framför allt lyckas Wijkmark med den svåraste uppgift en romanförfattare ställs inför: att beröra utan att bli sentimental. Det är stort. Härmed utser jag Stundande natten till 2008 års största läsupplevelse - än så länge. Nästa projekt blir att läsa de andra Augustpris-nominerade romanerna så att jag med säkerhet kan säga att Stundande natten var den bästa boken. Just nu hyser jag inga som helst tvivel om den saken.

tisdag 15 januari 2008

Tisdagskväll i läsfåtöljen

I kväll ämnar jag sitta i läsfåtöljen med Stundande natten tills det är dags att nanna kudden. Än så länge gillar jag den verkligen, särskilt språket - avskalat, enkelt, utan krumbukter men ändå poetiskt. Blir nyfiken på Carl-Henning Wijkmarks tidigare, ganska digra romanproduktion. Åsa Linderborg får ursäkta, men jag tycker det är fint att Wijkmark, efter att i många år ha varit mer uppskattad utomlands än i Sverige, får det erkännande som Augustpriset ändå innebär. Dessutom är det svårt att skriva om döden. Nästan lika svårt som att skriva om kärlek. Det ljuder en stillsam klang av melankoli genom sidorna i Stundande natten, men ledordet är just detta: stillsamt. Oerhört sympatiskt.

Ny leveransavisering från Adlibris



Se där ja, nu är memento mori numéro dós på väg hem till mig också. Tur att jag är osedvanligt lycklig och stabil just nu, annars tvivlar jag på att mitt psyke hade klarat Stundande natten och Fjärilen i min hjärna direkt efter varandra. Jag kommer ändå att gråta floder, särskilt till Fjärilen i min hjärna. Ser ni en rödögd gestalt med uttorkad pergamenthud på stan får ni gärna sticka till mig en pappersnäsduk eller två.

Någon som redan börjat läsa?

Charlie är en liten pärla

Några av mina favoritpassager i Margareta Subers Charlie, liten, kanske onödigt flyktig för oss som gillar karaktärsfördjupningar och whiplashframkallande tjockisböcker, men naggande god:

"Deras lunch var redan framdukad vid bästa bordet i ett litet rum utåt havet. De stora fönstren släppte in sältan i luften och vågskvalpet till dem. Det luktade kåda, fuktigt duktyg och stekt fågel, det var en aptitlig atmosfär att slå sig ned i."

"Närmaste verkligheten: gröna trädvalv omkring tennisplanen, som lyser rödbrun mellan vita linjer. Nunna i kanariegul jacka slänger upp racketen i en otränad serve, Martin, guldbrun i huden och vitklädd, springer efter en boll. På andra sidan nätet Sara lätt framåtböjd, beredd att ta emot Nunnas oberäkneliga boll. Allt detta finns till en sekund."


Visst är det vackert? Jag är barnsligt svag för romaner som utspelar sig på badorter: Bonjour Tristesse, Tender Is the Night och det inledande kapitlet i Rebecca när berättarjaget träffar Max de Vinter, Agatha Christies Evil under the Sun... listan kan göras lång över fantastiska romaner i badortsmiljö. Nu kan jag lägga Charlie till den listan, även om den, liksom de böcker jag listat, är så mycket mer än bara en badortsskildring. Likväl: är man atmosfärsknarkare kan vikten av en dramaturgiskt och stämningsmässigt tacksam miljö där personer från olika bakgrunder möts på ett naturligt sätt. Och visst ligger det en omisstaglig air av glamour över gamla badorter? Jag associerar till tjusiga medelålders damer i turban, hedonistiskt strandliv med cocktails före lunch, Zelda Fitzgerald, draperade baddräkter, galouise-cigaretter med silvermunstycke, old school-glamour. Oh ja, badortsskildringar är underbara!

En mer utförlig recension av Charlie kommer senare.

måndag 14 januari 2008

Checklista inför biblioteksbesök

Jag har ju tidigare lovat att 2008 ska bli året då jag, som fick bli utsläpad med milt våld när biblioteket stängde klockan 19 när jag var en lite mer kortväxt men ändå lika stor abibliofob, ska bli en flitig biblioteksbesökare igen. Dels av ekonomiska och utrymmesmässiga skäl - jag vågar knappt tänka på alla olästa böcker jag har i (de oklanderligt sorterade) bokhyllorna - men kanske främst därför att jag tycker att bibliotek är en så genomsympatisk och underbar företeelse. Gratis läsupplevelser till alla, oavsett klass, kön, ålder och etnicitet, kan det bli mer demokratiskt än så? I think not. Jag känner hur ett hyllningstal till biblioteken bubblar upp inom mig, men jag väljer att kväsa det. I alla fall just nu. Istället tänkte jag meddela att torsdag blir dagen då jag återigen blir med lånekort. Varför först då?, frågar ni i kör. Jo, mina små lammungar, det ska jag berätta för er. Det är därför att det är först då mitt lilla bibliotek har kvällsöppet. Jag är spänd som ett barn på julaftons morgon, slår upp böcker jag vill läsa i Opac 5.0, drar mig till minnes lukterna, ljudet av sidor som vänds, de snälla bibliotekarierna. Kommer det att vara lika magiskt som jag minns det, eller är jag så blind av nostalgi att jag inte kan se klart? Vi får se på torsdag.

Under tiden: här är de böcker jag vill låna och som åtminstone i dag finns inne på mitt bibliotek. Nästan alla mina önskeböcker har hamnat på min lista via andra bokbloggare, vilket känns jättekul. Innan jag började bokblogga var jag totalt insnöad på anglosaxisk litteratur, medan svensk och nordisk litteratur med ett par undantag var som ett stort svart kunskapshål. Det senaste året har min litterära diet blivit betydligt mer allsidig, och jag är övertygad om att jag åtminstone delvis har mina bokmaliga bloggkompisar att tacka för det. Så, tack, bokmaliga bloggkompisar!

Min (ytterst preliminära) "att låna"-lista

- Rädslans geografi av Anja Snellman (Tack Lisa!)
- Bikupesång av Frode Grytten. (Tack, Johanna L, Bokhoras Norge-ambassadör tillika Murakami-fantast!) Mitt förstahandsval, Gryttens hitintills enda roman Sommaren är inte att lita på, finns tyvärr inte i min kommun, så det får bli ett senare projekt. Är otroligt pepp på att läsa Bikupesång, mycket tack vare att jag utlovats Morrissey-anspelningar. Ja, jag är så lätt att få omkull.
- Mörkrets mästare : skräcklitteraturen genom tiderna av Rickard Berghorn och Annika Johansson (Tack Martina!)
- Avund av Kathryn Harrison (Tack Saga för att du påminde mig om hur mycket jag saknat Kathryn Harrison!) Vi får väl se om jag klarar av att läsa Harrison i översättning - hey, jag har ett mångårigt rykte om att vara för snobbig för att befatta mig med engelsk-svenska översättningar att tänka på! Dock läste jag Kyssen på svenska när den kom, och jag har för mig att översättningen var helt okej. Vi får se det här som ett experiment.
- Balen och Höstflugorna av Irène Némirovsky (Tack Ka och Caroline!) Jag kanske lånar Storm över Frankrike också, förresten; såg att den också fanns på Trollbäckens bibliotek. Ni ser ju att Årets Biblo-utnämningen var tokmotiverad.

Och så några böcker jag snokat rätt på av mig själv:

- Ge sig hän av Pia Tafdrup såg jag på Akademibokhandeln på Kungsholmen härom dagen, drogs till omslaget och gillade baksidestexten.
- Har någon sett mig någon annanstans? av Beate Grimsrud - en av de Augustnominerade romaner det varit relativt tyst om. Jag är väldigt svag för Beate Grimsrud, så det här kan bara bli bra.

Death by books: snart är det ett faktum.

Jag älskar Säkert!

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården
Behövde aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Då lär man sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som haft en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r
Och jag grät mig till sömns efter alla da'r

De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Man skulle va horan, madonnan
Smart och korkad på samma gång
Man skulle ha en kille med bil
Man skulle ha en silverring
Jag var inte ens kysst
Men jag visste vem jag var

Så jag grät mig till sömns efter alla da'r
Så jag grät mig till sömns efter alla da'r

Tack kära år som går
Tack kära dagar som lägger en paus mellan nu och då
Och en paus mellan dig och mig
Jag såg dig på stan igår
Du såg ledsnare ut än då
Jag skrattade mig till sömns

Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

© Annika Norlin 2007

Går det att lyssna på "Och jag grät mig till sömns" utan att börja gråta? Jag misslyckas varenda gång. Det är så välformulerat, så äkta, så sant, och jag blir skitglad när jag tänker på alla vackra, coola, roliga, smarta, bokmaliga tonårstjejer- och killar vars vardag består av att bli knuffade in i skåp, psykade och/eller ignorerade, som nu har den här låten som kramas länge och hårt, säger att den förstår hur jävligt allt är, men att det kommer att gå över. Hur var det nu, vann Annika Norlin en Grammis för bästa textförfattare? Om inte så är det skandal.

Dessutom: gitarriffet formligen dryper av The Smiths! Det är en allmänt vedertagen sanning att de sorgsnaste, vackraste texterna helst ackompanjeras av en glad melodi.

Annie Wilkes-ish igen



OMG! Christine Falkenland och jag är Facebook-kompisar! Jag är nästan lika exalterad som när jag blev Myspace-kompis med Hep Alien. (Gilmore Girls-fans, you work it out.)

PS: Härmed utser jag bilden här ovanför, tagen 1991 i samband med publiceringen av Illusio, till tidernas snyggaste författarfoto. Mer nittiotalssnygg går det inte att bli på den här sidan Twin Peaks-brudarna. Notera Mädchen Amick-ögonbrynen! Tack, Therese som lade ut bilden åt mig för ett tag sedan.

"Ett tag sedan?" Hmm, det var nog närmare ett år sedan, nu när jag tänker på saken. Jag hänger inte med.

Döden döden döden



Ett stycke memento mori i kubik i form av årets Augustvinnare Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten är på väg hem till mig as we speak. Ska bli intressant att läsa; det låter onekligen som en bok för mig. Stillsamt, sparsmakat och insiktsfullt om döden, ja tack. (Har jag nämnt att jag lider av dödsskräck och använder fiktioner som terapi?) Den andra memento mori-boken, Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud, är försenad från förlaget - på grund av stor efterfrågan, gissar jag. Just nu ligger Paulruds sista (usch, det är så sorgligt!) roman på 10e plats över Adlibris' mest sålda böcker. Döden säljer; ett jävligt krasst uttalande, men så är det ju. Någon som hunnit läsa Fjärilen i min hjärna ännu? Egentligen ska den ju inte komma ut förrän den 18 januari, men jag har noterat att Adlibris ofta säljer i synnerhet svenska böcker långt före det officiella publiceringsdatumet. Förra sommaren lade jag mina gothsvarta klor på Carina Rydbergs fantastiska, überläskiga Den som vässar vargens tänder flera veckor i förväg. Ur led är tiden osv, men jag har i alla fall inget emot att Adlibris allt som oftast ligger ett par steg före.

Bloggkändis, moi?

Jag brukar av principiella skäl låta bli att skriva om bloggosfären - bara ordet är sjukt osexigt, tycker ni inte? - men nu kan jag faktiskt inte låta bli. Noterar att jag just nu ligger femma på Bloggtoppens lista över de mest besökta litteraturbloggarna. Framför mig ligger Camilla Läckberg, Bokhora, Peter Englund och Markus Birro; idel bloggkändisar av rang, i bloggkändissammanhang ljusår ifrån en liten abibliofobisk kontorsråtta med kategoriseringsissues och popkulturellt betingad Aspergers. Jag är så töntig att jag inte kan låta bli att brista ut i ett litet "yay, me!" och hoppas att jag inte jinxar något. Fortsätt för all del att läsa!

Självgott bloggosfär-inlägg, over and out.

Annie Wilkes-ish versus blyg viol



Nu har jag tagit mig i kragen och skickat iväg en kompisförfrågan till Christine Falkenland på Facebook. Om hon inte addar mig blir jag väldigt besviken, för det här är första gången jag låter fangirl-delen av min personlighet ta över så här. Korrektion: andra gången. Första gången var på Kulturhuset för ganska exakt ett år sedan när jag, lagom glad i hatten efter att ha druckit insmugglat vin i petflaska, terroriserade Sarah Waters med jobbiga frågor på Kristoffer Lundström-engelska och sedan bad om ursäkt "for being so Annie Wilkes-ish". Varpå jag bad om en autograf och ställde ännu fler jobbiga frågor. Hon var jättegullig, dock, och verkade mest bli smickrad.

Okej då, tredje gången. Första gången, pre-petflaskevin och Sarah Waters, var på Tesco i Thurrock, Essex, då jag efter en resa av närmast episka proportioner äntligen fick Mardömmar signerad av Stephen King och sedan skrev en text om det. Hmmm, jag är nog Annie Wilkes i lightversion. Inte så restriktiv med mina fangirl-tendenser after all, men oroa dig inte Christine, jag planerar inte att isolera dig i en stuga med brutet ben, en skrivmaskin och en gris jag döpt till Cora.

Andra tillfällen då jag INTE bejakat min fangirl-sida inkluderar den där gången då jag, i ett totalt slumpmässigt händelseförlopp som påminner om en Paul Auster-roman, sprang på Paul Auster på Hedengrens bokhandel. Jag registrerade de mörka ögonen, konstaterade att författarfoton inte gör honom rättvisa. Sedan vände jag på klacken och sprang.

Har ni träffat någon av era favoritförfattare? Om ja: hur reagerade ni? Om svaret blir nej: hur tror ni att ni skulle reagera?

söndag 13 januari 2008

Bokbytesrapport

Är precis hemkommen från bokbytet, med väsentligt tyngre börda än vad jag hade på vägen dit. Förutom några smärre besvikelser (pulsen höjdes och snålvattnet rann till när jag spottade Envy av Kathryn Harrison och Bebådelsen av Mare Kandre bland bokhögarna, men ack ve, snabba fellow bokhoror med lägre startnummer hann före) är jag väldigt nöjd med min lilla (?) bokhög. Vi börjar med de böcker jag bytte in:



Från vänster: Dårskaper i Brooklyn, som jag givetvis äger på originalspråk, av Paul Auster, Nineteen Minutes av Jodi Picoult, Shopaholic and Baby av Sophie Kinsella, The Divide av Nicholas Evans, Cigarettflickan av Carol Wolper, Lämna inga spår av Hannah Nyala, Amberville av Tim Davys och Jaktsäsong av Mats Strandberg. Den sistnämnda hade jag i två ex, ett egenhändigt inköpt och ett som följde med decembernumret av Hennes. Vill bara understryka det ifall Mats skulle råka läsa det här och bli ledsen. Jaktsäsong är det mest underhållande och välskrivna man kan läsa i den annars rätt torftiga genren svensk chick lit. Helt klart en bok att hålla fast vid - fast kanske inte i två identiska exemplar.

Nu till böckerna jag bytte till mig:



Innan du somnar av Linn Ullman, Storlek 37 av Denise Rudberg (lugn, vi kommer till det), Tystnad och eko av Sun Axelsson, Stor av Caroline Giertz, Retribution av Jilliane Hoffman, Lazy Ways to Make a Living av Agibail Bosanko, Öde av Christine Falkenland, Sunglasses after Dark av Nancy A. Collins, Hjärtljud av Jens Christian Grøndahl, förra årets Augustvinnare Svinalängorna av Susanna Alakoski, Händelser av vatten av Kerstin Ekman, Trekant av Mian Lodalen och så - djupt andetag - Matilde av Denise Rudberg. Jo, ni läste rätt. Jag plockade på mig två (2!) Denise Rudberg-romaner. Visserligen alldeles mot slutet av bokbytet, då alla första, andra, tredje och tiondehandsval valts ut, men ändå. Det är ju inte direkt någon hemlighet att Denise Rudberg inte tillhör mina favoritförfattare, och då uttrycker jag mig väldigt diplomatiskt. Jag har kastat böcker tvärs genom rummet, svurit över tryckfel, språkfel, ihåliga intriger och kass dialog, hatbloggat mig till magkatarr. Ändå kan jag inte hålla mig borta. Jag börjar misstänka att jag har ett komplicerat hatkärleksförhållande till Denise Rudbergs romaner. Eller går det gamla ordspråket "håll dina vänner nära och dina fiender närmare" att applicera på litteratur?

Anyhoo, bortsett från rudbergskan tycker jag att jag bytte till mig flera fynd. Ser särskilt fram emot att läsa Alakoski, Grøndahl, vampyrboken (som vann Bram Stoker Award 1990 och har ett oemotståndligt pulpsnyggt omslag) och Axelsson. Öde och Händelser vid vatten har jag redan läst, men jag är mycket nöjd med att ha uppgraderat dem till "äga"-status. Särskilt Öde. Christine Falkenland ÄR den mest begåvade prosaisten vi har i Sverige just nu, och Falkenland-oskulder gör klokt i att investera i 4 x prosa som utkommer senare i vår.

Tack, kära bokhoror och värdinnan Lisa för en fantastiskt trevlig eftermiddag! En sann bokhora kan aldrig få för många böcker. Nu ska jag ägna mig åt lite bokkategorisering - givetvis efter konstens alla regler, med hänsyn till såväl namn, kronologi, genre och språk. Det finns vissa indikationer på att min kategoriseringsmani börjar gå för långt. Uppmärksamma bokbytare kunde observera mig sortera om Denise Rudberg-hörnan* så att böckerna skulle ligga i kronologiskt riktig ordning.

* Denise Rudberg-hörnan var rätt stor, vilket väl kan tolkas som ett sundhetstecken?

Bokbytepackning

Jag håller på och rekar bokhyllorna inför Bokhorornas tredje bokbyte i dag klockan 14. Samtidigt läser jag Majgull Axelssons DN-krönika (som tyvärr inte finns på nätet) om att rensa upp i boksamlingen och oj, vad jag känner igen mig! Jag har liksom Majgull extremt svårt för att göra mig av med böcker, rationaliserar och nostalgirantar så fort det blir tal om att rensa bland Läslusens bokklubbsval anno 1991 eller kanske förpassa åtminstone en av alla otaliga Maria Lang-utgåvor till vinden. Vet jag däremot att mina lästa böcker kommer till ett kärleksfullt och bokhorigt hem, att fler människor kan roas/uppröras/engageras av böcker jag inte kommer att läsa om... ja, då är det en helt annan sak. Alltså är bokbytardagar ett idealiskt tillfälle att rensa i boksamlingen och, som bonus, få plocka med sig nya, roliga läsupplevelser. Bokbytesrapport, med listor över de böcker jag bytte in respektive till mig, kommer senare i dag.

Ses vi på bokbytet?

lördag 12 januari 2008

Unken biton i Helt otroligt, Lotta!








Är lite post-vinseg idag, därför passade det särskilt bra att min Merri Vik-beställning låg och väntade på köksbordet när jag lockades upp från sängen med löfte om pannkaksfrukost. Det tog inte många timmar att läsa Helt otroligt, Lotta! - Lotta-böckerna må vara roliga och underhållande, men rocket science they ain't - och nu sitter jag och funderar över vad som drev en så uppenbart åldrig Ester Ringnér-Lundgren (hon dog fyra år efter det att Helt otroligt, Lotta! publicerades) att skriva ytterligare en Lotta-bok. Pengarna? För att göra fansen glada? Det här Lotta-fanet hade i alla fall klarat sig utmärkt utan den här lilla husmorsbibeln med en omisskännligt unken biton. Visst, tanten var över 80 när hon skrev boken, men vissa aspekter känns så femtiotalskäcka och bakåtsträvande att man blir mörkrädd: Pauls insisterande att på nedlåtande härskarmanér kalla sin fru för "lilla Lotta" stup i kvarten, att han aldrig har någon aning om vad som finns i kylskåpet ("Du kan säkert ordna något gott att äta, lilla Lotta""), den sneda fördelningen av hushållsarbete... och ärligt talat, hur många tjejer i tjugoårsåldern ägnade sig åt att SYLTA år 1989? Nästan helt borta är de upptåg och knäppheter som gjorde de tidiga Lotta-böckerna så läsvärda, och när Lotta väl gör bort sig får hon syrliga kommentarer från tråk-Paul, som är så träig och trist att jag har svårt att förstå hur Lotta kunde gifta sig med honom. Hon borde ha startat kollektiv med Giggi och Peg istället!

Det kanske blir skevt att läsa Lottaböckerna med genusvetenskapsglasögonen på när Ester Ringnér-Lundgren knappast hade några feministiska ambitioner med sina böcker, men det som kändes pittoreskt och gulligt i böckerna som utspelade sig på 50- och 60-talen blir bara unket och reaktionärt i 80-talsskrud. Dessutom FANNS det emancipatoriska drag i de tidiga Lotta-böckerna, och Lotta framstod i all sin imperfektion som ett skönt och mänskligt alternativ till plastigt perfekta Kitty och alla de andra komplexskapande flickbokshjältinnorna. Varför blir alla flickböcker så trista när hjältinnorna gifter sig? Anne på Grönkulla-serien blev också ointressant så fort Anne fått sin Gilbert; nyckeln till läsvärda barn- och ungdomsböcker riktade till unga flickor och kvinnor är, i alla fall i min värld, samspelet mellan huvudpersonerna och deras kvinnliga vapendragare, den kvinnliga solidariteten. Därför känns det så himla tråkigt att läsa om hur Lottas och Giggis dialoger gått från halsbrytande rolig, Gilmore Girls-doftande (jag vet, jag vet, apart och anakronistisk liknelse, men Lotta och Giggi framstod ibland som en svensk 60-talsmotsvarighet till Lorelais och Rorys dialoger) svada till lama utbyten om barnnamn och kakrecept.