tisdag 11 december 2007

Årets 5 sämsta (som blev 3 och en smärre b-uppsats om garderingar och boknej)

Veckans Bokfemma handlar om årets litterära bottennapp; ett slags bokslut över det sämsta man läst under året. Vilka fem böcker är de sämsta jag läst i år? Har jag över huvud taget läst fem dåliga böcker i år? Orsaken till att jag tvekar är att jag har en ganska hög success rate när det gäller mitt läsande. Inte hundraprocentig, men inte långt därifrån - de flesta böcker jag läser skulle jag, utifrån en 1-5-skala, betygsätta med en fyra. Jag har flera teorier om hur det kommer sig att jag så sällan läser böcker jag genuint ogillar. Teori nr 1: Jag är sjukt noggrann - somliga skulle nog säga kräsen, eller snobbig - när jag väljer ut mina framtida läsprojekt. Med devisen "So many books, so little time" finns det helt enkelt inte utrymme för så många nitlotter, och decennier av intensivt läsande har gjort mig säker på vad jag gillar och inte gillar i bokväg. Några exempel på vad jag INTE gillar och över huvud taget inte befattar mig med:

- Verklighetsbaserad eländeslitteratur, så kallad feel bad-litteratur, skriven av "vanliga människor", dvs människor utan stilistisk begåvning som blir utgivna därför att det finns ett (i mitt tycke) ofattbart stort antal läsare med en glupande aptit på elände, misär och någon typ av upprättelse mot slutet. Ni vet den där gamla klyschan om att alla har en historia inom sig? Det är inte sant. Och även i de fall då man har något att berätta - och missförstå mig rätt, många av de icke-litterära feel bad-författarna har fantastiska, gripande och hemska historier att förmedla. Bara lite för gripande och hemska för min smak - är detta ingen garanti för att man kan förmedla historien på ett effektivt och litterärt tillfredsställande sätt. Oh no. Ergo: feel bad-litteratur typ Pojken som kallades Det, tsunamiberättelser och Linda Rosings självbiografi - som på så många sätt är feel bad förkroppsligad, nu när jag tänker på det - och jag väljer två olika vägar. And never the twain shall meet. Gott så.
- Paulo Coelho. Nej, jag tänker inte röra Alkemisten med en fem meter lång pinne. Kejsaren är naken, people, och Agneta Sjödin och Madonna är inte personer som jag skulle ta boktips från.
- Martina Haag. Jag har läst några av hennes prisbelönta krönikor, pinat mig igenom ett radioframträdande där hon med babyröst läste utdrag ur Martinakoden av snittet "asså gud, hemma hos mig och Erik är det så sjuuukt stökigt, vi är såhär lite crazy fastän vi verkar vara värsta rika mediabohemerna med villa i Äppelviken och kids med lagom galna namn och ojojoj, fniss fniss, har jag gjort bort mig nu igen?" och med en blandning av fascination och äckel begravt mig i hemmahos-reportage från ovannämnda villa i Äppelviken med de (för all del väldigt söta) kidsen med lagom galna namn och - det här måste sägas - en väldigt söt katt. Om jag ska vara diplomatisk kan jag sammanfatta mitt intryck av Martina Haag som författare, krönikör och Mama-ikon (är det någon skillnad?) så här: hon är inte riktigt min kopp te.

Måste komma ihåg att äta på regelbundna tider. Och ta Novalucol mot halsbrännan.

Teori nr 2: jag har, återigen med "So many books, so little time"-devisen i åtanke, lärt mig att våga sluta läsa böcker jag inte gillar. Det kan finnas en viss tjusning i att läsa en halvkass bok för att rensa smaklökarna efter en riktigt stor läsupplevelse, men om jag kommer på mig själv med att bli förbannad på hur dåligt det är, ja, då ger jag upp. Som resultat av detta elimineras antalet lästa dåliga böcker rätt radikalt. Ibland slinker dock ett par misstag igenom mitt elitistiskt präglade kevlarfilter. Här är några av dem jag läst i år:

1. The Book of the Dead - Patricia Cornwell



Jag har ursäktat, rationaliserat, väntat, gett chans på chans på chans. Nu är det slut, Patricia, hör du det? Inga mer bisarra karaktärsutvecklingar, floskelgeneratorer och lövtunna intriger. Jag har hittat nya kompisar att hänga med, och vi har mycket roligare tillsammans än vad vi har haft sedan 1999. Så hej hej, Patty, it's been real. Det vore trevligt att stanna och prata om gamla tider - den gastkramade spänningen när Scarpetta möter sin nemesis i New Yorks tunnelbanesystem, hela The Body Farm, scenen där Scarpetta skäller ut en kusk i Central Park för hur han behandlar sin häst, mina tårar i slutet av Point of Origin - men Tess, Laura och Karin ropar på mig. De lockar med nagelbitarspänning, blodiga obduktionsscener, god språkbehandling och genomtänkta intriger; saker som du gjort mig svältfödd på.

2. My Best Friend's Girl - Dorothy Koomsom




Platt, förutsägbart och nyanslöst med en riktigt otäck underton: den "dåliga" flickan som är otrogen med berättarjagets fästman dör en plågsam död i cancer medan den snälla, stackars bedragna flickan får prinsen och den dåliga flickans dotter - som, i en intrigtwist som är ovanlig utamför fiktionernas värld, visar sig vara resultatet av den dåliga flickans affär med den snälla flickans fästman. Det faktum att My Best Friend's Girl marknadsförs som en varm och mysig feel good-bok är ganska obehagligt.

3. Jenny S - Denise Rudberg



Vilket slöseri med papper! Låt oss glömma mineralvattenflaskor för ett ögonblick och fokusera på detta: varje år offras hundratusentals vackra, friska, levande träd. Somliga av dem har oturen att bli en ny Denise Rudberg-roman. Det är bara att beklaga.

14 kommentarer:

Martina sa...

Jag håller med dig när det gäller din nej-nejlitteratur... eller, tja, "litteratur", det är en lite för snäll benämning.

Jag har faktiskt läst Pojken som kallades Det (det fanns inget annat att läsa just då) och visst, det är en hemsk historia, speciellt eftersom den är sann, men karln har för evigt stannat på en tolvårings nivå. Jag hade inte alls blivit förvånad om det visat sig att den skrivits av en tolvårig spökskrivare, så uselt var språket. Och Martina Haag ska vi bara inte nämna i litteratursammanhang (men jag måste säga att hon iallafall är snäppet bättre än Rosing).

Anna Nyberg sa...

Oh, jag får eksem av att böcker benämns som sanna! För tusan, författaren är död, det finns ingen sanning, allt är diskursivt och godtyckligt, vill jag skrika.

Jag tycker ändå det är kul med din lilla lista över hemska böcker. Jag har en ovana(?) att sluta läsa när jag märker att det inte tar sig och därför kan jag bara lista bra böcker (nästan).

Marianne sa...

Finns det överhuvudtaget någon tanke bakom omslaget på Rudbergs bok?
(Jag har lite svårt för att kalla den "roman".)
Någonstans läste jag att hon har skrivkramp och svårt att få ur sig nästa bok.
Tack.

AnnCharlott sa...

Jag kan nog tycka om det du kallar "Verklighetsbaserad eländeslitteratur" om den är välskriven, som t.ex. Mannen utan öde av av Imre Kertész. Men nu är han kanske inte direkt någon "vanlig människa" :)
Sen finns ju också en distinktion mellan dåliga böcker, som i "faller inte mej på läppen" och de som är dåliga på grund av uselt språk, ogenomtänkt struktur och obefintlig intrig.

The Girl Least Likely To sa...

Martina: Jo, jag använde "litteratur" i en väldigt vid bemärkelse där.

Anna Nyberg: Jag brukar som sagt också ha för vana att sluta läsa när jag märker att det osar pekoral, och faktum är att det bara är bok nummer 1 (The Book of the Dead) som jag läste från pärm till pärm. Detta för att det fanns en tid då jag gillade Cornwells böcker - innan de blev värdelösa. De andra två kom jag dock bara halvvägs i innan jag gav upp.

Marianne: Rudberg är omslagsflicka på alla sina "romaner". Samma sak med Liza Marklund. Jag tvivlar starkt på att det finns någon djupare tanke bakom det hela.

30-nånting sa...

jag klarar inte av Denise Rudbergs böcker och ändå har jag köpt och läst ett flertal av hennes böcker. Det är lite som med Patricia C för dig, utom att jag aldrig gillat Denises böcker. Jag gillar genren och därför tror jag att Denises böcker ska vara lättlästa och underhållande på tåget. Den sista jag läste var den första boken i ordningen och den var jag riktigt förbannad när jag lade ifrån mig. Jag hoppas att jag då lärde mig läxan en gång för alla!

The Girl Least Likely To sa...

Anncharlott: Absolut, jag kan också uppskatta så kallad eländeslitteratur OM den är välskriven. Det är den springande punkten.

Marianne sa...

Jo, jag vet. Men här ser det ju ut som om hennes huvud sitter på hundkroppen.

På mitt förrförra jobb hade jag och en kollega förresten Marklund-tävlingar. Den som först hittade en inskjuten bisats blev bjuden på godis.
Det tog ofta en stund innan någon vann, om man säger så :-)

Ika sa...

Det här är den tredje bokfemman från den här veckan där Jenny S ingår. Och det roar mig faktiskt, eftersom jag har haft något av ett horn i sidan till henne sedan jag läste Storlek 37 för flera år sedan. Den var ju en sån språklig katastrof! Ärligt talat, vad finns det som rättfärdigar att man låter trycka en bok utan korrekturläsning?

Dock har jag fått ett recensionsexemplar av Tillsammans, och jag måste medge att jag är lite nyfiken på hur Rudberg finner sig till rätta i rollen som ungdomsboksförfattare.

Ika på konsonantmylla

The Girl Least Likely To sa...

Ika: Jag läste Väninnan för några år sedan och var länge övertygad om att bibblan råkat köpa in ett okorrigerat recensionsex. Helt bedrövligt hur många stav- och slarvfel det finns. Man kan ju undra om man från förlagets sida ville få ut boken så fort som möjligt eftersom behovet av en svensk chicklit-drottning bedömes vara stort? Det här var när Helen Fielding och Marian Keyes - som borde bli gravt förolämpade av att buntas ihop med Rudberg eftersom de är såååå mycket bättre IMHO - precis slagit igenom, så det känns som en logisk förklaring.

Calliope sa...

Det var den mest träffande (och roligaste) beskrivning av Martina Haag jag någonsin läst! Jag läste hennes Underbar och älskad av alla en gång när jag var sjuk och tyckte att jag behövde något uppiggande, enkelt och skojigt - den var banal, tråkig och dum. När den sedan dessutom blev film med henne själv i huvudrollen, tja jag vet inte vad jag ska säga...Ack ve, kanske?

The Pale Green Woman sa...

Fniss! Jag har haft mina misstankar om Denise och har inte läst något av henne, men nu är jag helt övertygad om att jag inte ens ska försöka! :-)

The Girl Least Likely To sa...

Pale Green Woman: Nej, Denise Rudberg är en upplevelse du klarar dig utan. Trust me.

Ylva sa...

Tack för en skarp och på pricken lista! Håller med Calliope om din träffande beskrivning/tolkning av Haag...
Och jag tror att insikten att man måste ge upp böcker man inte gillar är något som mognar fram i en erfaren läsares hjärna. Det är ett stort steg - och ett stort framsteg - att släppa tvånget att slutföra det läsprojekt man satt igång. Grattis till att du nått dit!

Och dina avslutande ord om trädmorden fick mig att falla av stolen av skratt!
Jag tror jag måste läsa det igen, bara för det!