torsdag 13 december 2007

R.E.M., Tom Perrotta och jag

Michael Stipe would have understood, Dave was pretty sure of that. If there was one message R.E.M. had sent to the world, it was that standing still got you nowhere. They'd never been afraid of changing directions or taking risks. Even Dave was having trouble getting used to Monster, all the raw feedback and distortion, the glaring absence of the sensitivity and subtlety that had been the band's hallmarks for more than a decade. It was like they woke up one morning, looked in the mirror, and said, "Fuck it, man. We're tired of being ourselves. Let's be someone else for a while." If Stipe had been in the car, Dave would have told him that he knew that feeling.

(The Wishbones - Tom Perrotta)

Litet hallelujah moment på bussen i morse. Så klart att Tom Perrotta också är R.E.M.-fan! Det här förklarar så mycket, och ger intensiva Technicolor-flashbacks till hösten 1994, då "Strange Currencies" gick på repeat på min flickrumsstereo. Eller 1992, då mandolinintrot i "Losing My Religion" blev soundtracket till mitt - och Brenda Walshs - liv, och gav löften om ett liv bortom iskalla kvällar utanför Kringlans ungdomsgård och dagboksskrivande på ett låst flickrum. Jag gick direkt från New Kids on the Block till R.E.M., och Michael, Peter, Mike och Bill öppnade dörren till en helt ny värld: Neil Young, Velvet Underground, Nirvana, Sonic Youth, Radiohead, Patti Smith... kött, blod och själ istället för plastig pojkbandspop. R.E.M. hjälpte mig att befästa min musikaliska och popkulturella identitet (det vill säga min identitet, för vad är jag utan det?) och för det kommer jag alltid vara dem tacksamma. Då är det lätt att förlåta att de inte gjort ett riktigt relevant album sedan 1998:s Up, och att prognosen för en ny Automatic for the People inte är särskilt god.

Inga kommentarer: