tisdag 4 december 2007

Om decembermörker, julkalenderfanatism och litterära varmbad

Decembermörkret är allomfattande, nertyngande och märkligt karaktärsdanande. Jag går till jobbet i beckmörker och går hem i samma kompakta svartsörja, och är så djupt insnurrad i det proverbiala ekorrhjulet att jag - yyyyynk! - inte ens hinner se julkalendern. Det jag såg i helgen gillade jag, men jag är i och för sig inte världens mest tillförlitliga när det gäller att bedöma julkalendrar. Jag är nämligen julkalenderfanatiker, kan på sant (jul)kalenderbitarmanér rabbla alla SVT:s julsatsningar under min medvetna livstid, dvs från Albert och Herbert och framåt, och är pinsamt onyanserad och partisk i alla julkalenderrelaterade diskussioner. Ge mig frikostiga inzoomningar på vintriga sagostäder, julstökande invånare som kolliderar med varandras omsorgsfullt lackade julklappar och en drömskt julig signaturmelodi så är jag nöjd. Årets julkalender innehåller dessutom scener från NORDPOLEN (!) och Vanna Rosenberg som jag gillat ända sedan Agnes Cecilia- och Rapport till himlen-eran. What's not to love liksom? Men nu får jag nära min julkalenderfanatism på avstånd, och frågan är om den kanske inte gör sig bäst så.

Berövad morgonmys med tända ljus och julkalendern på TV får jag hitta ljuspunkter på annat håll. I litteratur, till exempel. Mer specifikt: Clare Chambers' Learning to Swim, som jag bloggade om igår. "A warm bad of a novel: you slip into it and just don't want to get out", lyder en av blurbarna (det ÄR ett vedertaget ord - exhibit A: artikeln i DN häromveckan) och precis så är det. Frusna vintersjälar som får strumpbyxorna nersölade av förbipasserande bilar behöver den litterära motsvarigheten till varmbad, allra helst om morgnarna, i rusningstrafik, när den medhavda ryggsäcken får ondskefulla blickar av medpassagerare och man i alla fall kan trösta sig med att belysningen är exemplarisk. Lite senare, när det visar sig att ryggsäcken blev medsläpad och hatad helt i onödan eftersom spinningpassen, de som ska rättfärdiga helgernas måttlösa svullande av Annas kardemummakakor och mammas kolakakor, är inställda på obestämd tid på grund av fel på stereon, gör tanken på nästa litterära varmbad alltihop lite, lite mer uthärdligt. Vad gör folk som inte kan vända sig till böckernas värld gråa pissdagar som denna? Tar till flaskan? Knarkar? Konsumerar skvaller och tröstar sig med att Amy Winehouse och Brittan i alla fall har det värre?

2 kommentarer:

Em sa...

Jag har sen några år tillbaka börjat följa julkalendern igen och det skapar helt klart extra känslor av julstämning!

Och du vet väl att man kan se i efterhand på SVT:s hemsida de gånger man - ve och fasa - råkar missa ett avsnitt?

The Girl Least Likely To sa...

Em: Nej, det visste jag inte! Tack för tipset!