fredag 14 december 2007

Fredagkväll i eskapismens tecken + den tröttsamma klyschan om geeken och cheerleadern

TGIF indeed. Har tillbringat kvällen på det bästa sätt jag känner till: i den litterärt och popkulturellt präglade eskapismens tecken. Vi började med Knocked Up, som trots att den inte levde upp till Freaks and Geeks eller ens 40 Year Old Virgin-höjder var precis vad jag behövde efter en lång, kylslagen vecka av försenade bussar och en konstant röd iskall nästipp. Jag är dessutom barnsligt svag för Seth Rogen, har haft en grej för honom ända sedan Freaks and Geeks-eran. (Jag är fortfarande lite upprörd över att det bara blev en säsong.) En liten* grej bara. Genom hela filmen satt jag och störde mig på att dramaturgin, Judd Apatows ömt geekomfamnande hantverk till trots, så uppenbart dikterade oss att sympatisera med Katherine Heigls rollfigur och tycka att Seth Rogens karaktär ska känna sig lyckligt lottad för att en tjej i hennes kaliber ens tittar åt hans håll. I min begreppsvärld är det den blonda E!-programledaren som ska vara glad för att hon fått Seth Rogens karaktär i säng, inte tvärtom. Vad är dealen med att nördiga killar i fiktionernas värld alltid åtrår de tjejer som ignorerade dem i skolan? Varför är kvinnliga geeks inte bara osynliga utan totalt avsexualiserade i 99,9% av alla filmer som ges ut? Det spelar ingen roll hur många X-Files-avsnitt de kan citera eller hur djupt insyltade de är på serieromaner, shoegazing eller 80-talsfilmer med Winona Ryder. Så fort cheerleadertjejen kastar med sitt Timotejdoftande hår och går mot deras håll är allt kört. Min empiriska erfarenhet säger att det inte är så i verkliga livet, så varför måste geek-killarna alltid få de puckade före detta cheerleader-tjejerna i filmens värld? Är det någon ouppfylld dröm som geeksen som sedermera blir framgångsrika regissörer har, att få ligga med den populäraste tjejen i klassen? Jag är ledsen, men jag fattar inte.

Eskapismen fortsätter - med single malt och dataspel för min make (som valde en tjej som kan citera fler TV-serier än han och aldrig fick vara Lucia i skolan - in your face, manusförfattare in the US and A!), rödvin och Rachel Cusk för mig. För första gången på en vecka får inte Tom Perrotta följa med mig till sängs; jag är allvarlig med att vänta till New York, och min självbehärskning gör mig alldeles matt av beundran. Inför mig själv och min okarakteristiska viljestyrka, that is. Och Arlington Park har jag velat läsa länge, så jag och Tom ska nog klara en liten time out från varandra.

Nu: läsfåtöljen och ett glas rött. "All night the rain fell on Arlington Park..."

* Okej, uppenbarligen inte så liten.

Inga kommentarer: