tisdag 4 december 2007

En liten bok om döden till risgrynsgröten, någon?



Förhandstipsarna hade fel. Det blev inte Åsa Linderborg som fick gå hem med Augustpriset för skönlitteratur i går, utan Carl Henning Wijkmark, som kammade hem priset med sin roman Stundande natten. Jag är notoriskt dålig på att läsa nytt och svenskt, även om jag bättrat mig massor det senaste året, och har följaktligen inte läst Wijkmark men Bokhore-Jessicas rapport väcker nyfikenhet. Så länge jag kan minnas har jag, med varierande framgång, försökt bearbeta min dödsskräck genom att utsätta mig för så mycket fiktiv död som möjligt. Jag vet nog vad en psykoanalytiker skulle säga om min skräckfaiblesse, och jag har själv skrivit om kopplingen skräck/död, till exempel här. Stundande natten är - citerat Adlibris - "en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna" och utspelar sig i en sjukhussal där ett par dödssjuka män ligger och väntar på det oundvikliga. Rent spontant tänker jag på Maria Fagerbergs Svart dam, en sparsmakad och suggestiv berättelse om dödens grymma oundviklighet som jag tyckte oerhört mycket om. Sjukhussalar, morfindropp och dödsångest kanske dock inte är allas tekopp, och det är som
Therese skriver svårt att föreställa sig Stundande natten i glättig julklappspaketering. En liten bok om döden till mormor, kanske?

PS: Stundande natten är redan slutsåld hos Adlibris. Så klart. Augustpris + försäljningssiffror = sant, men det visste vi ju redan.

Inga kommentarer: