torsdag 22 november 2007

Startrapport: The Wasp Factory

Nu är jag nästan halvvägs in i The Wasp Factory och fastän det är ett slags litteratur jag inte brukar läsa så ofta - alla former av feel bad, särskilt den icke-litterära, Dave Pelzer-alstrade varianten, men även mer ambitiöst litterära varianter typ diskbänksrealism går bort för mig, och The Wasp Factory ÄR feel bad-litteratur, om än välskriven och atmosfärisk sådan - är jag fängslad. Särskilt av miljön. Ödsligt skotskt ölandskap är en väldigt tacksam kuliss om man är ute efter massor av atmosfär; se bara på The Wicker Man (OBS! Originalet med Britt Ekland-nakenchocken, inte den amerikanska nyinspelningen med Nicholas Cage.) Mitt största problem med The Wasp Factory är djurplågeriscenerna. Jag är ganska tjockhudad när det gäller fiktiva vidrigheter, man skaffar sig inte hylldecimetrar skräcklitteratur utan att ha en hög tolerans för blod, tortyr, skräck och hiskligheter. När djur är inblandade blir huden så tunn att den går sönder och blöder, dock. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på de stackars vanvårdade katterna i Ormars skepnad av Minette Walters - förmodligen är det alldeles för close to home för mig, då mina två små pälsänglar tillbringade sitt första levnadsår i en liknande miljö. Åsa Larssons Solstorm, en av de få svenska deckare som väckt mitt intresse på senare år, har jag inte ens vågat läsa. Orsaken? Det ska tydligen finnas en riktigt hemsk scen med en liten hund. Usch, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Så nej, jag är inget fan av Franks djurplågeritendenser och bläddrar snabbt förbi de sekvenserna, men jag är glatt överraskad över Iain Banks språkbehandling och förmåga att skapa stämning. Det verkar som om Simon LeBon (och min kollega) hade rätt igen.

Ni andra som frossar i skräckligheter, vad är era akilleshälar? Vad får era litterära kevlarsjälar att spricka? Djur? Barn? Mordiska clowner? (Om jag vore Cirkus Scott et al skulle jag överväga att stämma Stephen King. Hans Pennywise har ju traumatiserat en hel generation skräckläsare och måste, tänker jag, ha påverkat biljettförsäljningen till cirkusar världen runt negativt. Nog för att det finns fler orsaker till att undvika cirkusar, men det är en annan historia och ett annat blogginlägg.) Jag är säker på att jag har missat flera bra romaner på grund av min ovilja att läsa om djur som far illa, men satt i proportion till hur dåligt jag mår över att läsa djurplågeriskildringar är det nog lika bra.

7 kommentarer:

Ylva sa...

Jag håller helt med dig - det är djurplågeriscener som jag inte står ut med, till exempel den hemska hästincidenten i "Brott och straff" - huh!! Så fort jag anar vad som komma skall bläddrar jag precis som jag byter kanal när man pratar om djur som far illa på tv.
Annars tål jag nästan vad som helst, psykopater, incestvåld, sexuellt relaterad tortyr, experiment med skalpeller, smarta kannibaler á la Hannibal Lector - mums (hehe)!
Och är det verkligen Stephen King som präglat synen på clowner? Jag trodde alla alltid tyckt - VETAT - att de faktiskt ÄR onda. Jag har inte läst eller sett något med onda clowner men har alltid instinktivt avskytt dem.

Martina sa...

Våldtäkter. Så fort det inträffar en våldtäkt i en bok så brukar det numera sluta med att jag genast slår ihop boken och aldrig öppnar den igen (nu senast Iain Pears Den fjärde sanningen). Det är så typiskt, så fort det är med en kvinna (särskilt om hon är vacker) i vissa typer av böcker så blir hon våldtagen.

Annat som jag har svårt för är nån form av tortyr/våld där gärningsmannen är helt övertygad om att han/hon har RÄTT till att tortera/döda andra människor (de flesta psykopater, m.a.o.). Fast de böckerna kan jag oftast läsa ut iallafall.

Jessica på sapere aude sa...

Samma här. Djurplågeri är verkligen det värsta (hey, vegan for a reson). Jag läste just Solstorm på pendeln och grät så jag hulkade när jag kom till den scen du nämnde. Annat klarar jag - gillar jag. Tom Water for elephants sände kårar i just den nerven, men den älskade jag ju ändå.

Katarina sa...

Ylva: Usch ja, den scenen i "Brott och straff" framkallar fortfarande rysningar (av det obehagliga slaget) när jag tänker på den.

Pi sa...

Samma sak här. Djurplågeri berör mig väldigt illa. Även om jag har läst Solstorm utan att ha något minne av någon sådan scen.

Kattungen i Om jag inte hinner vakna, däremot fick mig att gråta hysteriskt. Jag var visserligen tonåring när jag läste den och kunde gråta åt Fame-avsnitt, men jag minns fortfarande det sycket med fasa. Fame, däremot, har jag lyckts förtränga.

Och nej, jag tror inte att vi ska skylla Clownernas dåliga rykte på King. Precis som Ylva har jag avskytt clowner sedan jag var liten.

The Girl Least Likely To sa...

Ylva: Ja, herregud, scenen med hästen är helt fruktansvärd! Mår fysiskt dåligt bara jag tänker på den.

Angående clowner så håller jag med om att de är läskiga utan King-inblandning, men IT befäste liksom den där maggropskänslan som massor med små rädda cirkusbesökare haft i urminnes tider. :)

Martina: Kanske fel fråga att ställa till någon som inte klarar av att läsa om våldtäkter, men har du läst Lucky av Alice Sebold? Det är en självbiografisk berättelse om hur hon blev våldtagen i college, otroligt fint skriven. Fokus ligger inte på själva våldtäkten utan på läkeprocessen efteråt - otroligt fascinerande och stark läsning.

Martina sa...

Nej, har inte läst nånting av Alice Sebold... har funderat på att läsa Flickan från ovan (The lovely bones), men den handlar ju också om våldtäkt bland annat.