lördag 10 november 2007

Istället för fiktioner: ett så kallat liv

Den här helgen släpper jag taget om mina böcker och provar det där med IRL istället. Allrakäraste syster är hemma på blixtvisit från England, och vi ska prata, promenera, dricka vin och nostalgi-ooha och aaha över My So Called Life, som ÄNTLIGEN släppts på region 2-DVD. Systerhelgen börjar med brunch på Mississippi Inn tillsammans med Broder Daniel (han heter faktiskt så, vår vackre, Murakami-frälste lillebror, mycket passande med tanke på mina gamla pandarötter som alltid är ungefär två kajalstreck bort). Blåbärspannkakor, kaffe, "black as the sky on a moonless night" och bellinis, mmm, jag blir helt lyrisk bara jag tänker på det. Matporr!

Ursäkta Ernst Kirschsteiger-metamorfosen, men visst blir man glad av den första snön? Skit samma att det bara är ett tunt, tunt täcke som säkerligen kommer att smälta bort när solen legat på ett par timmar, jag blir så lycklig av den bleka vintersolen, det där distinkta ljuset som bara snö kan orsaka. Snart är det nästan legitimt att börja spela sönder Chris Isaaks julskiva och dricka glögg! Jag är så säsongsbunden att det är pinsamt, and I love it.

4 kommentarer:

Caroline sa...

Oh! Visste inte att MissInn hade brunch - måste rusa!!

Katarina sa...

Sadist! Prata inte om första snön. :( Vi här på västkusten lär väl som vanligt inte komma i kontakt med detta vita magiska puder förens någon gång i februari/mars sådär, som vanligt. *lång utdragen suck*

Ylva sa...

Jag instämmer med föregående talare och känner mig grön av avund, lika grön som marken här i Göteborg. Visserligen har det varit frostigt och krispigt kallt, men snö? Nix. Men hoppet är det sista som överger en.
Och julskivor, julmust och pepparkakor har jag redan tjuvsmakat på.

Jenny sa...

Jag tror starkt på att det är hälsosamt att vara årstidbunden och se det cykliska i tillvaron. Inbillar mig att människorna i bondesamhället, som måste leva i harmoni med årstiderna, hade en form av tillfredsställelse som många nutida stadsmänniskor saknar.