måndag 12 november 2007

Hur många chanser ska man ge ett författarskap?

Min Patricia Cornwell-dissning fick mig att börja grunna på en intressant och, i alla fall för mig, svårbesvarad fråga: Exakt hur många chanser ska man ge en gammal favoritförfattare som inte lever upp till ens förväntningar? Ska man anlägga något slags sportperspektiv på det hela - three strikes and you're out, typ? En eller två halvkassa böcker kan jag förlåta i ett långvarigt och produktivt författarskap; både Joyce Carol Oates och Stephen King ger ju nya alster i en manisk, närmast omänsklig takt och då spelar inte missarna så stor roll om man slår ut det över hela romanproduktionen. Men tre, fyra böcker i rad, för att återgå till Cornwell? Kanske borde man ta hänsyn till huruvida de otillfredställande verken utkommer efter varandra, då det pekar på ett större problem än en tillfällig formsvacka? Jag har inte läst Exit Ghost, men i Aftonbladet hyllar Ragnar Strömberg Philip Roths näst senaste roman Everyman (som jag ska läsa så fort jag plikttroget pinat mig igenom 400+ sidor bitter rättsmedicinsk expert på slentrianprosa) och fiaskostämplar ny-nya romanen Exit Ghost samtidigt som Strömberg inte för en sekund fråntar Roth sin status som en av Amerikas mest framstående prosaister. Jag är inne på hans linje - en riktigt begåvad författare kan tillåta sig själv att tackla av då och då utan att någon skugga faller över författarskapet i stort. En svala gör ingen sommar, och ett stycke Tommyknockers väger inte tyngre än It, Bag of Bones, The Stand och ett par hylldecimetrar självklar skräcklitteratur, för att återgå till Stephen King-exemplet. På samma sätt förlåter jag Douglas Kennedy för det halvpinsamma, M Night Shyamalan-artade slutet på The Woman in the Fifth. Men ändå. Någonstans måste även den mest trofasta läsare smälla igen boken (som man köpt i inbundet format samma vecka som den kom ut, mot sitt bättre vetande) och säga "NU RÄCKER DET!". Jerry Seinfeld har visat oss hur svårt det är att göra slut med vänner. Jag hävdar att det är minst lika svårt att göra slut med en författare man läst och uppskattat i decennier.

Vad tycker ni? Har ni "gjort slut" med ett författarskap? I så fall, vad var orsaken, och hur många halvdana böcker stod ni ut med innan ni bestämde er för att det var dumpningsdags?

12 kommentarer:

Johanna sa...

Jag har gett upp Maggie O'Farrell. Läste 2 el 3 böcker efter "After you'd gone" och tyckte allt var skit med den. SÅÅÅ dåliga i jämförelse, och hon tog sig ju inte. Nu ser jag bara ledset på hennes nya titlar. Synd på så rara ärtor. Den är en otrolig debut. Jag misstänker att hon jobbat på den i typ tio år innan hon fick den publicerad. Ngn annan förklaring finns inte, för mig.

Johanna igen sa...

Nej, skrev fel. "Med dom", inte "med den"!!

The Girl Least Likely To sa...

Just det, Maggie O'Farrell! Jag har inte läst något av henne, men minns att du och flera till pålitliga boktipsare älskade After You'd Gone. Hennes senaste roman har väl ändå fått hyfsat kritik? (Det behöver ju inte betyda att den är bra.) Måste kolla upp After You'd Gone.

Donna Tartt jobbade i tio år på The Secret History, btw. Uppföljaren tog nästan lika lång tid att skriva men är inte ens i närheten av lika bra, så i det fallet funkar inte den teorin. Men jag har stora förhoppningar på den tredje. Cause I'm a believer.

Pi sa...

Jag har svårt att ge upp. Men Tommyknockers och Rose Madder var nära att göra slut på mitt och Stephens ljuva, men aningen ensidiga, förhållande.

John Irving gjorde jag faktiskt slut med till sist. Vårt förhållande har aldrig riktigt repat sig efter En bön för Owen Meany.

Caroline sa...

Åh! Jag överger dem och viskar till mig själv att "det måste vara jag som har förändrats och inte längre ser storheten i dem", hellre än att , oh the horror, tro att de plötsl blivit DÅLIGA FÖRFATTARE.

Karin sa...

Johanna: Å? Har Maggie O'Farrell blivit sämre? Tråkigt! Läste After you'd gone förra sommaren (tips från arbetskamrat) och blev mycket glad och imponerad, men har inte läst något mer ur produktionen.

Helena: Kan inte påminna mig om att ha gjort opp med ett författarskap på det sätt du beskriver. Mitt förhållande med favvosarna har liksom ebbat ut (Stig Dagerman, gymnasielove) eller till-och-från-kärlekar varit på ett rätt plågsamt sätt. Inger Edelfeldt är en sådan som ibland bedårar, ibland avskräcker alldeles.

Karin sa...

Som du ser på tidsmarkeringen är föregående kommentar postad mittinatten. Det förklarar tangentslipparna...

Spectatia sa...

Jag är på nivån "bara en chans till" med Ian McEwan. Ska läsa On Chesil Beach här framöver någon gång, och så får vi se om det brister eller bär.

Ylva sa...

Man får ändå ge dem ett par chanser. Alla har vi völ lågvattenmärken i våra liv, men om en författare efter två kassa kommer med ytterligare en dålig..tja, då får det nog vara.

Och Inger Edelfeldt är just en sådan författare som kan vara så förskräckligt ojämn. Och har varit lite trist i de senaste alstren. Lite förutsägbart med medelålders hennafärgade bohemtanter som finner sig själva... Hmm nej henne har jag faktiskt slutat läsa.
Men sedan är det såklart också man själv som förändras. Och vissa författare kanske blir lite dementa?

Och, faktiskt tyckte jag att The Little Friend var snäppet bättre än The Secret History. Den fastnade i mig på ett helt annat sätt. Kanske för att jag gillar To Kill a Mockingbird så mycket och ser intertextualiteten.

Calliope sa...

Jag kan vara villig att ge dem många chanser, men ibland vill det sig ändå inte. Ett sådant exempel är Paul Auster som i mitt tycke bara blivit tristare allteftersom. De senste böckerna har i bästa fall varit halvbra. Jag tror att vi har en paus i vårt förhållande nu, jag och Paul. Fast han får stå kvar band favoriterna för sina tidigare verk...

elin sa...

jag måste hålla med om paul auster. jag har iofs inte läst brooklyn follies, och resor i skriptoriumet (eller vad den nu heter på svenska, jag läste den på franska) var väl någon slags frisk fläkt, men innan det? halvalkoliserade misslyckade författare going lifecrise och saknar kvinnligt sällskap i bok efter bok efter bok, bara rekvisitan ändras. jag kan förstå att det någonstans också är charmen, men VAD FAN liksom. är jag naiv som fortfarande hoppas på nobelpris?

Anonym sa...

"...ge han en tjans...." just kiddin´ men på allvar när hamnade FÖRFATTAR´n där att han är chanslös om inte vi ger honom en chans. Han ger oss en berättelse som vi behöver - att fly från vardagen ....mm mm. Det är smak sak hur bra berättelsen är. När hur och varför har man vänt på kakan? Det är vi som skall göra....vaddå ..ge schanser??? Inte bara sartrianskt kan man säga: "jag gör det jag trivs med" - varför skulle någon ge mig -dricks eller N_A_Å_B_E_LL_LL_LL pris för det? Plötsligt Hans Schithöghet Läsaren klappar författaren på huvet: good-boy....... och ta en goodis, jepp! Författaren skapas liksom av läsarens gokännade ,typ. Liksom eller typ - nu våndas jag som Flå-Bert med vissa ordval. Hufvud saken är att författaren (lik-som) medanS han är KONSTANT schälv-utlämnande ger en klar och djup och allomfattande, typ, bild av sin .......mamma. Typ. Jessus nu kommerajag ....på: då ha han liksom gjort sitt. Vad skriva i nästa bok - om man nu inte har en till mamma - liksom?