fredag 30 november 2007

Evening + nytt TV-gig

Åh vad fin Evening var! Jag älskar filmer som tar sig tid, som vågar vara långsamma och dröja kvar vid till synes små, oviktiga händelser. Som när Claire Danes sätter sig ner och sjunger för sina två små barn medan middagen kokar över på spisen. Så mycket kärlek i den vardagliga scenen. Skådespelarna är alla fantastiska och det osar Oscarsnomineringar lång väg om flera av insatserna: Claire (givetvis), en makalös Vanessa Redgrave, Meryl Streep, Toni Collette, Natasha Richardson, Glenn Close som tillknäppt, konservativ Newport-mamma och så Streeps dotter Mamie Gummer som gör en imponerande debut. Är du sugen på en perfekt spelad ensemblefilm med vacker scenografi och långsamt tempo är Evening helt klart rätt film.

Dessutom: Michael Cunningham! Om ni inte redan läst The Hours och Specimen Days, rätta till misstaget pronto. Han är, enligt min blygsamma åsikt, en av den samtida anglosaxiska litteraturens mest begåvade författare. Just Specimen Days, ett slags magisk-realistisk sci-fi uppdelad i tre historier där den första i 1800-talsmiljö med Walt Whitman-förtecken drabbade mig hårdast, måste jag börja rekommendera till fler. Samt läsa om.

I eftermiddag är det återigen dags för Axess-inspelning, denna gång på temat mode. Självklart kommer jag att koppla detta till litteratur. Vilka böcker har egentligen haft störst genomslagskraft i modet? Hur ser det litterära modet ut för läsare såväl som böckerna själva? Böcker har ju kommit att bli en typ av modeaccessoar med snygga limited edition-utgåvor, pocketskydd och alla möjliga slags attiraljer. Bu eller bä, av eller på? Förhoppningsvis ska jag hinna svara på de frågorna, och om jag inte helt missminner mig visas programmet redan i morgon kväll klockan 20.30. Återkommer.

Nu: frukost. Gud, det är ett illavarslande tecken när man bloggar pre-kaffekonsumtion, va?

torsdag 29 november 2007

Läsrapport 1 & 2

Läsrapport 1: Jag läser ut Ut ur skuggan med regnstril mot busstaket, utan att en enda gång titta upp och möta morgonsura blickar eller störa mig på otympliga ryggsäckar och resväskor. För en gångs skull är belysningen ombord acceptabel - sing hallelujah! Efteråt befinner jag mig i en drömsk, overklig sagostämning - den stämning, som infinner sig när man läst en riktigt bra bok och fortfarande befinner sig i glappet mellan fiktion och verklighet. Det är en underbar plats att uppehålla sig i. Befriande med en svensk debutant som vågar skriva om något annat än självbiografiska upplevelser i 2000-talets Stockholm, tyckte Calliope när hon läste Ut ur skuggan. Jag är benägen att hålla med. Skriv mer, Jessica!

Läsrapport 2: Handling: bisarra experiment i kargt skotskt ölandskap, barnamord, djurplågeri, galenskap, total isolering från det myndighetsreglerade samhället. Persongalleriet: en tvivelaktig fadersfigur, en psykotisk bror som bränner upp hundar och skrämmer barn med maskar, en dvärg och - framför allt - ett stycke antihjälte med klara issues. Vi kan kalla honom Frank. Stil och komposition: diskbänksrealism möter skräck, rejäl twist på slutet som, i alla fall så här med facit i hand, går att förutse i försiktigt utplacerade ledtrådar. Jag kan inte påstå att det var en trivsam upplevelse att läsa The Wasp Factory. Ändå kan jag inte värja mig från atmosfären, den nattsvarta humorn, MISÄREN i det hela. Alltså måste Iain Banks ha gjort något rätt. Dessutom: är vi - det kollektiva läsarvi:et - inte rätt fel ute om vi börjar sätta likhetstecken mellan huruvida en roman är njutbar och huruvida det är ett kvalitativt litterärt verk? Givetvis är det fritt fram att undvika litteratur man mår dåligt av - personligen slipper jag mer än gärna att läsa om brinnande hundar och lustmord på kaniner - men att feel bad-litteratur undantagslöst är "bad" litteratur, nej, det går jag inte med på. Slutomdömet för The Wasp Factory blir alltså minst sagt splittrat. Vad tycker ni andra som har läst den?

onsdag 28 november 2007

Startrapport: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

"Ibland när jag möter någon på gatan, eller någon annanstans, föreställer jag mig hur det vore att vara den människan istället. Och resten av promenaden hemåt fantiserar jag om att jag är kvinnan med den vackra röda kappan, på väg hem till sin man som hon älskar. Eller så är jag herren med den grå hatten som jag brukar se utanför cigarrboden. Då fylls alltid min kropp av ängslan och rädsla för döden. För det är så han ser ut. Mannen med den grå hatten."

Lyckad spontanshopping på Pocketshop i går: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn, en bok jag haft på min episka "att läsa"-lista ända sedan den kom ut - jag är lockad att skriva "i våras", men det var nog snarare förra året någongång, ur led är tiden indeed. Hur som helst. Det är verkligen min typ av roman, en perfekt vinterroman med massor av atmosfär. 20- och 30-tal i priviligerad miljö, uttråkad överklassflicka som ser världen genom kameralinsen, kall champagne och överhettade kinder, homoerotik, längtan och förbjudna tankar. Jag associerar - kanske felaktigt - till första boken i Skuggserien, det är något med tiden som dras ut, stannar upp, i stora, vackra rum, en försagd husa som ljudlöst, kattlikt, smyger in i en nedsläckt kammare, lägger svala kompresser på en migränhet panna för att sedan försvinna lika tyst som hon kom. Kanske lite Christine Falkenland också. Ut ur skuggan får MVG för stämning och språkbehandling; resten är det för tidigt att uttala sig om.

(Resten? Finns det något annat än språk och stämning? Inte i min värld, där intrigen alltid, alltid är underordnad de två s:en. Jag kan förlåta intrighål större än Dolly Partons du-vet-vad så länge jag serveras en schysst stämning och vacker språkbehandling.)

tisdag 27 november 2007

Dagens hat

Dagens, nej veckans, för det här börjar verkligen bli en inre följetong av gnäll och uppdämda frustrationer, hat: att ALLA bussar har kass belysning. Hallå SL, abibliofobiker med massa bra läsmaterial i handväskan sitter i mörkret och svär över förlorad lästid! Hur ska man fördriva 25-30 minuters kollektivåkande om man inte får läsa?

måndag 26 november 2007

Jag har en girl crush på Claire Danes



Gud, Claire Danes blir bara vackrare och vackrare! Efter att ha hållit låg profil i många år - på tok för låg profil, in, like, my humble opinion (för att citera Angela Chase) - är hon nu aktuell i flera filmer, däribland Neil Gaiman-filmatiseringen Stardust och bioaktuella Evening, som Michael "Timmarna" Cunningham skrivit manus till. På torsdag ska jag och min ömma moder gå och se Evening - visst känns det som en perfekt mor-och-dotterfilm? I alla fall om mor och dotter är kulturintresserade bokmalar med en särskild svaghet för välskrivna och - spelade snyftare. Allt talar för uppskrivning av yours truly på fredag: Claire Danes, Vanessa Redgrave, Michael Cunningham-inblandningen, Meryl Streep + vansinnigt porträttlik dotter... Very excite!

(Nej, det är ingen felskrivning utan en Borat-referens. Antal gånger jag sett Borat: sju, and counting. Sasha Baron Cohen ÄR Storbritanniens största komiska fynd sedan Ricky Gervais, och brottningsscenen med Azamat Bagatov får mig fortfarande att hamna i skrattkoma.)

Önskelistan växer...

Kom på ytterligare en bok jag tänker önska mig från tomten: 20th Century Ghosts av Joe "Stephen Kings son" Hill. Heart-Shaped Box var en välbehövlig vitamininjektion i den moderna skräckgenren; originell och lagom bloddrypande med små kul detaljer som ett spöke till salu på Ebay och två hundar som lystrar till namnen Bon och Angus. Pappa King kan vara stolt. Novellsamlingen 20th Century Ghosts belönades med prestigefyllda Bram Stoker Award, British Fantasy Award och International Horror Guild Award - inte illa för en debutant. Eftersom mitt sug efter skräck i behändligt novellformat kan slå till lite när som helst borde jag frångå min "bara en Adlibris- beställning i månaden"-princip* och införskaffa lite samtida americanaskräck.

* Jag har givetvis ingen gräns för hur många böcker den där lilla ynka beställningen får innehålla. Herregud, någon måtta får det vara på återhållsamheten.

Joe Hills hemsida, som innehåller roliga blogginlägg om skrivande, popkultur, musik och (så klart) Maine, hittar ni här. Så här ser Joe Hill, aka Joseph Hillstrom King, ut enligt egen utsago:



I själva verket är han en karbonkopia av sin fader skräckmästaren som ung:



Vågar man hoppas på ett litterärt samarbete mellan far och son? King den yngres popkulturella sensibilitet och mörka, drastiska humor plus King den äldres pålitliga förmåga att framkalla skräck i det vardagliga... luktar succé, ne c'est pas? Dessutom vet vi att King den äldre samarbetar bra med andra författare; jag tänker på samarbetet med Peter Straub, som än så länge resulterat i The Talisman och The Black House och så småningom - enligt rykten inom en inte alltför avlägsen framtid - ska generera en tredje och sista Jack Sawyer-roman.

På tal om familjen King: någon som läst fru King, Tabitha? Till skillnad från valda delar av familjen King uppehåller hon sig i en identifierbar verklighet utan inblandningar av spöken, vampyrer och barnamördare. Mycket småstadsskildringar och excentriska karaktärer. Jag lånade Pearls val på biblioteket för många år sedan, men har inte något som helst minne, vare sig positivt eller negativt, kopplat till läsningen vilket kan bero på två orsaker: 1. Den var så tråkig/intetsägande/dålig att den inte lämnade något som helst bestående intryck. 2. Jag läste den aldrig. Jag lutar åt orsak nummer två.

Stephen, Joe och Tabitha är inte de enda författande medlemmarna av King-klanen; förra året utkom yngsta sonen Owen (omnämnd i bakgrundsinfot till underskattade, härliga slibbiga långnovellen "The Library Policeman") med en kritikerrosad novellsamling. Dottern Naomi, däremot, har gett sig in på en helt annan bana: hon är präst! Jag väntar på din roman, Naomi - kombinationen skräck och religion är ju klockren.

lördag 24 november 2007

Blurbens genomslag på den svenska bokmarknaden

Jag börjar låta som en trasig skiva med mitt ständiga hyllande av DN:s boklördagar, men faktum är att de lyckats även den här lördagen. Allra bäst gillade jag artikeln om författarblurbar, ett ämne jag avhandlat
flera gånger tidigare i höst, och om hur dessa är på väg att få genomslagskraft även på den svenska bokmarknaden. Jag har vid flera tillfällen stått i en bokhandel och på vinst och förlust köpt en för mig helt okänd bok av en författare jag aldrig hört talas om bara för att Bret Easton Ellis/Augusten Burroughs/Zadie Smith/Elizabeth Berg/yada yada yada skrivit ett entusiasmerande omdöme på omslaget. För mig fungerar blurbarna lite på samma sätt som när man låter vänner och bekanta med dokumenterat bra boksmak rekommendera oprövade litterära kort. Jag vet ju att jag till exempel gillar Augusten Burroughs, och jag vet att Johanna L alltid rekommenderar bra böcker, ergo impulsköp av The Book of Joe, som båda talat varmt om - Augusten i form av en blurb, Johanna på Bokhora. Om jag någon gång kan sluta lyssna på "Four Strong Winds" och drömma mig bort till Albertas storslagna landskap tänkte jag läsa den i helgen. Återkommer med omdöme.

Eftermiddagens och kvällens plan: thaimat, vin och Twin Peaks, möjligen i omvänd ordning. Nästa vecka kommer jag att vara överlycklig ägarinna till Twin Peaks: The Definite Gold Box Edition. Okej att jag redan har 90-talets och följaktligen tidernas bästa TV-serie både på dvd och knastrigt kassettband anno tidigt 90-tal, men dude... DELETED SCENES! Fatta att det finns scener från Twin Peaks jag ännu inte sett; potentiellt livsomvälvande scener som kan komma att få mig att se hela serien med nya ögon.

Geek for life!

Vinterns, årets och livets bästa låt



Ju mer jag distanserar mig från mitt frenetiskt skivköpande, ängsliga High Fidelity-förflutna, desto mer står en sak klar: att Neil Young är den enda artist man behöver. Möjligen Morrissey och Nick Cave också, men framför allt Neilan - hey, det finns en orsak till att "Harvest Moon" framfördes i kyrkan när jag gifte mig. I dag är det exakt en månad kvar till julafton, men ni ska få en tidig julklapp i form av ett videoklipp där Neil, uppbackad av världens finaste Emmylou Harris och ett fantastiskt storband med steel guitar och allt, framför min absoluta favoritlåt, "Four Strong Winds". Det är faktiskt inte Neilan själv som skrivit det, utan en kanadensisk countryartist vid namn Ian Tyson, och legenden säger att Neilan upptäckte låten via en jukebox på en sylta någonstans i Alberta. Han blev som förhäxad av låten och stoppade in quarter efter quarter för att få höra den bitterljuva sången om förlorad kärlek och Alberta-provinsen om och om igen. Nu, många år senare, finner jag mig själv göra samma sak, minus småmynten i jukeboxen på en sylta på kanadensiska landsbygden. Många har gett sig på "Four Strong Winds", bland annat finns en hjärtknipande gammalmansdarrig version på Johnny Cashs allra sista American-skiva, inspelad veckor innan han dog, men inget slår Neilans version.

Inget - INGET! - skulle göra mig lyckligare än om Neilan skulle bestämma sig för att ge sig ut på världsturné, lämna Crazy Horse (bless'em) hemma och ackompanjeras av ett äkta countryband. Enligt mina smånördiga internetefterforskningar har han spelat "Four Strong Winds" vid två tillfällen i år, så det kanske finns en liten mikroskopisk chans att han skulle spela den om han bestämde sig för att besöka Stockholm? Det är många om i den ekvationen, men det skiter jag i.

Är ni lika sålda på Neilan som jag? I så fall rekommenderar jag senaste numret av brittiska musiktidningen Uncut (finns i välsorterade tidningsaffärer) där han pratar ut om näradöden-upplevelsen då han fick en hjärnblödning 2005, musiken och mycket mer. Eller, alltså, Neilan gör ju en grej av att aldrig prata ut, men man kan läsa om honom i alla fall, och beskåda hans buskiga ögonbryn som börjar få ett eget liv. Vad är dealen med gubbar och gigantiska, okontrollerbara ögonbryn?

fredag 23 november 2007

"To those of us who knew the pain of Valentines that never came, and those whose names were never called when choosing sides for basketball"

Det är mycket high school-ångest i mitt liv just nu. Dels via Mitt så kallade liv-boxen - alldeles nyss satt jag med en whisky i handen och tårar rinnande längs kinderna och led med Angela när hon och Jordan gjorde slut - men också tack vare 70-talet bäst bevarade singer/songwriter-hemlighet, Janis Ian. Det är ingen slump att den cyniska goth-outsidern i Mean Girls heter Janis Ian; original-Janis Ians kanske mest kända låt "At Seventeen", som jag spelat sönder den senase tiden, är en träffande och ömsint hyllning till alla oss som alltid blev valda sist på skolgympan, ett ledmotiv för freaks & geeks runtom i världen. Tänk en mer politisk Joni Mitchell i slick produktion så har ni Janis Ian. Between the Lines från 1975 har varit min kompis under tidiga morgonpromenader längs regnvåta, nyvakna gator hela veckan. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde "At Seventeen" spöklikt ekande från en gammal transistorradio i ett råkallt inackorderingsrum i östra London. Den gången var det Whistlers cover jag hörde, och hur mycket jag än älskar Kerry Shaws röst, den mest änglalika och ärkebrittiska man kan finna bortom Harriet Wheeler och Sarah Nixey, är Janis Ians original överlägset. Dagens skivtips!

torsdag 22 november 2007

Startrapport: The Wasp Factory

Nu är jag nästan halvvägs in i The Wasp Factory och fastän det är ett slags litteratur jag inte brukar läsa så ofta - alla former av feel bad, särskilt den icke-litterära, Dave Pelzer-alstrade varianten, men även mer ambitiöst litterära varianter typ diskbänksrealism går bort för mig, och The Wasp Factory ÄR feel bad-litteratur, om än välskriven och atmosfärisk sådan - är jag fängslad. Särskilt av miljön. Ödsligt skotskt ölandskap är en väldigt tacksam kuliss om man är ute efter massor av atmosfär; se bara på The Wicker Man (OBS! Originalet med Britt Ekland-nakenchocken, inte den amerikanska nyinspelningen med Nicholas Cage.) Mitt största problem med The Wasp Factory är djurplågeriscenerna. Jag är ganska tjockhudad när det gäller fiktiva vidrigheter, man skaffar sig inte hylldecimetrar skräcklitteratur utan att ha en hög tolerans för blod, tortyr, skräck och hiskligheter. När djur är inblandade blir huden så tunn att den går sönder och blöder, dock. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på de stackars vanvårdade katterna i Ormars skepnad av Minette Walters - förmodligen är det alldeles för close to home för mig, då mina två små pälsänglar tillbringade sitt första levnadsår i en liknande miljö. Åsa Larssons Solstorm, en av de få svenska deckare som väckt mitt intresse på senare år, har jag inte ens vågat läsa. Orsaken? Det ska tydligen finnas en riktigt hemsk scen med en liten hund. Usch, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Så nej, jag är inget fan av Franks djurplågeritendenser och bläddrar snabbt förbi de sekvenserna, men jag är glatt överraskad över Iain Banks språkbehandling och förmåga att skapa stämning. Det verkar som om Simon LeBon (och min kollega) hade rätt igen.

Ni andra som frossar i skräckligheter, vad är era akilleshälar? Vad får era litterära kevlarsjälar att spricka? Djur? Barn? Mordiska clowner? (Om jag vore Cirkus Scott et al skulle jag överväga att stämma Stephen King. Hans Pennywise har ju traumatiserat en hel generation skräckläsare och måste, tänker jag, ha påverkat biljettförsäljningen till cirkusar världen runt negativt. Nog för att det finns fler orsaker till att undvika cirkusar, men det är en annan historia och ett annat blogginlägg.) Jag är säker på att jag har missat flera bra romaner på grund av min ovilja att läsa om djur som far illa, men satt i proportion till hur dåligt jag mår över att läsa djurplågeriskildringar är det nog lika bra.

onsdag 21 november 2007

Varning: Fulblogg!

Lite fulblogg nurå om det är lugnt. Jag överkonsumerade äckligt automatkaffe i går - vi snackar obscena mängder, litervis med kaffe, Lorelai hade varit stolt - och har legat illamående, koffeinstirrig, surmagad och synnerligen vaken halva natten. I dag straffar jag mig själv genom att undvika kaffe (särskilt äckligt automatkaffe - 20% koffein, 80% garvsyra) och hinka grönt te istället. Abstinenshuvudvärken är redan ett faktum, surmagen är still going strong och dessutom är jag ful i håret.

Från djupet av mitt nertyngda novemberhjärta:

YYYYYYNK!

Sympati, s'il vous plaît, och tips på tröstlitt. Richard i The Secret History läser The Great Gatsby och PG Wodehouse när han är i behov av uppmuntring, själv brukar jag alternera mellan Lottaböcker, Jane Austen, CS Lewis' Narnia-böcker och gamla pusseldeckare à la Agatha Christie och Maria Lang. Vad är dealen med att man regredierar till barndomens favoriter så fort det börjar anas ynk? Just nu hade det där bokpaketet suttit väldigt fint, men ni ska nog se att det hinner bli både helg och tråkvardag igen innan det dyker upp. Det där sista sa jag mest för att återigen kunna stämma upp i ett YYYYYYYYNK!.

Fulblogg, over and out.

tisdag 20 november 2007

Bantarcola, gräddost och marmelad, grekkompis och andra obetalbara felöversättningar i 90-talets bästa debutroman

Jo, jag håller ju på och läser om The Secret History för tionde eller elfte gången, och den är - faktiskt - precis lika bra som när jag läste den första gången, andäktig och yr vid ett hörnbord på Trollbäckens bibliotek våren 1995. En sak bör dock poängteras: den vinner på att läsas på originalspråk. Det där är ju en evig käpphäst för mig, men tro mig, i det här fallet är det mer än berättigat. Eftersom jag inte har något liv har jag suttit och jämfört den svenska översättningen med originalet och hittat en hel del minst sagt tveksamma ordval. Nedan följer en liten sammanställning över de allra roligaste felöversättningarna. Nille Lindgren, jag hoppas du idag vet att "geeky" inte har något med greker att göra, inte ens när det gäller en grekiskstuderande, och att "bantarcola" inte är ett vedertaget begrepp i svenskan.

(Vad härligt det känns att återvända till mina gamla besserwissertendenser, förresten! På den gamla hederliga Skunken, i en pre-Blogspotsk tideräkning, ägnade jag många inlägg åt att klaga på dåliga översättningar från engelska till svenska. Det känns fint att vara tillbaka på gammal upptrampad mark, som att dra på sig ett par gamla slitna jeans ungefär.)

1. ”I hate his geeky friend” översätts som ”Jag hatar hans grekkompis”
2. ”Diet Coke” blir - en personlig favorit - ”Bantarcola”
3. “He’s hilarious”, säger Judy Poovey om Bunny i Tartts original. På svenska heter det “han är enorm”.
4. "Cream cheese and jam" = "gräddost och marmelad"

Annars är översättningarna av Dennis Lehanes böcker ett mecka för oss som gillar roliga översättningstabbar. I en av McKenzie/Gennaro-deckarna, jag tror att det kan vara Svart nåd, grillar någon peppar. Paprika kanske hade funkat bättre både på grillen och i språksammanhang?

Jag vet att det finns åtminstone en översättare i läsekretsen och flera som läser tvåspråkigt, så kom igen, spill the beans! Vilka är era roligaste felöversättningar?

Adlibris-beställning of the month

Åh, jag är så nöjd med den Adlibris-beställning jag lade in alldeles nyss:

CHAMBERS, CLARE: LEARNING TO SWIM
PERROTTA, TOM: LITTLE CHILDREN
PICOULT, JODI: NINETEEN MINUTES
PERROTTA, TOM: THE WISHBONES
CUSK, RACHEL: ARLINGTON PARK

Litterärt och underhållande på en gång. Jag blev så lycklig över att Adlibris har Tom Perrottas Joe College i sortimentet nu. Visserligen inte i lager, men ändå. The Abstinence Teacher gav massor med mersmak för Tom Perrotta - ni som ännu inte är övertygade om Perrottas storhet, återbekanta er med min lilla lovebombing här. Jag har inte sett filmatiseringen av Little Children, och det är jag glad över. Jag vet inte vad ni tycker, men jag kör stenhårt på "först boken, sedan filmen"-metoden. Annars ser jag bara en halvnaken Kate Winslet var och varannan sida. Inte, och det här tål att understrykas, för att en halvnaken Kate Winslet skulle vara en dålig grej. Gud, har ni SETT henne i nya reklamkampanjen för Trésor? Helt breathtaking, och då menar jag inte Seinfeld-breathtaking utan de facto-breathtaking, som i: får andnöd av hennes överjordiska, men ändå arketypiskt brittiska, skönhet. Hon får mig att tänka på Lizzie Bennett-promenader i engelska landsbygden, gröna kullar och mjölkvita, fuktiga skyar. Dessutom - hej, jag sparkar in lite öppna dörrar under kafferasten om det är lugnt? - är det befriande med en Hollywoodskådis som inte dukat under för det sjuka lollipop-idealet. Kate Winslet kan vara det tjusigaste jag vet.



The English Rose personifierad.

Oväntad boktipsare + inblickar i en koffeinförgiftad popkulturhoras hjärna

Minns ni Duran Duran? 80-tal, stylade luggar, svärmiska flickor, feel free att lägga till info här, jag var lite för ung för att riktigt uppskatta dem - min Duran Duran-erfarenheten är, som så mycket annat, begränsad till andrahandserfarenhet via litteratur. Här använder jag "litteratur" i ordets mest vida, förlåtande, postmoderna bemärkelse: det var nämligen i Evas kalender jag läste om Duran Duran. Minns ni Evas kalender? Skönhetstips av typen "för klara, vackra ögon, lägg ett par gurkskivor över ögonen nästa gång du unnar dig ett härligt skumbad", idolbilder, kärleksråd och - faktiskt - en kalender där man kunde göra anteckningar om läxor, killar man inte vågade fråga chans på och låtar att spela in från Tracks. För varje månad fanns några lagom hejiga och personliga dagboksanteckningar från en fiktiv högstadieelev. Det här med att hon var fiktiv är något jag kommit underfund med i mogen ålder; när jag var i Evas kalender-åldern (egentligen för ung för Evas kalender-åldern, på samma sätt som jag var för ung för OKEJ- och Mitt livs novell - det fanns något förtjust voyeuristiskt över mitt förhållande till högstadiepopkultur. När jag sedan kom i Evas kalender/Okej/Mitt livs novell-åldern var det svartklädda, Galoise-rökande pseudointellektuella gymnasister som lockade) var jag övertygad om att hejiga dagbokstjejen var en äkta högstadieelev. Jesus, är det här det mest svårlästa inlägget någonsin eller vad? Mina associationsbanor är inte synkade med min syntax, känner jag. My bad. Var var jag någonstans? Just det, den hejiga fiktiva dagbokstjejen äääälskade Duran Duran. Hon var kär i John Taylor och inbillade sig att en kille i 9C påminde lite grann om honom. (På samma sätt, gissar jag, som min kille i 9C påminde om Luke Perry - om man kisar i ett nersläckt rum...) Själv var jag mer en New Kids on the Block kinda girl (Jonathan, den patologiskt blyge som senare gick ut med sin panikångest hos Oprah, var min favorit) men jag minns att den hejiga fiktiva dagbokstjejen i Evas kalender väckte min nyfikenhet för Duran Duran.

Dags att byta stycke, eller hur?

Anyway, med undantag för några månader av intensivt "Ordinary World"-lyssnande någon gång i början av 90-talet har jag över huvud taget inte tänkt på Duran Duran förrän Camilla skrev om Simon LeBons bokklubb för ett par år sedan. Även den gången föll stackars Simon och hans gamla band snabbt i glömska - vad är det, någon slags Duran Duran-relaterad minnesvortex? - innan jag ens hann kolla upp vad Simon läste för slags böcker. Flygplanslitt och dussindeckare, var nog min snabba kvalificerade gissning. Nu råkar det förhålla sig så att jag är sugen på att Upptäcka Nya Böcker, specifikt Nya, Bra, Roliga Anglosaxiska Romaner. Efter att ha surfat in på pålitliga Lisa Jewells hemsida och lagt till Learning to Swim av Clare Chambers, Shouting at the Shipmen av Tim Geary och Arlington Park* av Rachel Cusk till "att läsa"-listan (som alldeles strax ska bli en Adlibris-beställning, förutsatt att de har böckerna inne) surfade jag vidare till Simon's Library och blev förvånad - på gränsen till chockad - över vilka bra böcker han rekommenderar. Kolla själva! Murakami, Tartt, Ellroy... han tipsar till och med om The Wasp Factory, som jag precis börjat läsa och gillar. Om ni är på jakt efter nya, pålitliga boktipsare (förutom yours truly, är jag frestad att lägga till, men det är väl att påpeka det uppenbara) är Simons boksidor väl värda en titt.

* Det var en äldre Rachel Cusk hon tipsade om, men själva omnämnandet av Rachel Cusk frigjorde en mental anteckning om Arlington Park - se där, en insikt i min hjärna som just nu känns snårigare än Inland Empire och betydligt mindre välformulerad.

måndag 19 november 2007

Everyman av Philip Roth - en grrreat American novel i 182-sidorstappning



"He never thought of himself as anything more than an average human being, and one who would have given anything for his marriage to have lasted a lifetime. He had married with just that expectation. But instead marriage became his prison cell, and so, after much tortuous thinking that preoccupied him while he worked and when he should have been sleeping, he began fitfully, agonizingly, to tunnel his way out. Isn't that what an average human being would do? Isn't that what average human beings do every day?"

Är det möjligt att på ett tillfredställande, djuplodande sätt beskriva en mans liv och död på mindre än 200 sidor? Innan jag läste Everyman hade jag svarat nej på den frågan; nu måste svaret bli ja. Min faiblesse för det storslagna, utvikande och volumniösa får faktiskt ursäkta just idag, för Philip Roth lyckas på exakt, behärskad prosa ta vara på märgen, själen, hjärtat, medvetandet, människans ofrånkomliga dödlighet, allt det göttaste i den mänskliga existensen samtidigt som han ger inblickar i sju decennier Amerika i utveckling - och detta på 182 sparsmakade sidor. Jag är imponerad och vill ha mer! Vad säger bloggsfärens största Roth-fan om bästa ingången i Nathan Zuckerman-världen? Jag tänker The Ghost Writer - The Human Stain - Exit Ghost, vad sägs om det?

Iain Banks, anyone?



Någon som har koll på Iain Banks? Iain Banks utan M:et, alltså; inte sci-fi utan - inbitna Banks-fans, ursäkta om mina google-efterforskningar är felaktiga! - mörkerlitteratur, en fullkomligt bedårande genre som jag aldrig tröttnar på. Han är ett av de där namnen som brukar svischa förbi i periferin när jag letar nytt läsmaterial på Sci-Fi-bokhandeln, och vid varje svisch har jag gjort en mental anteckning att läsa något av honom. Än så länge har inte de mentala anteckningarna lett någonstans - jag har gått vidare till B för Clive Barker, L för H.P. Lovecraft och G för Neil Gaiman, gamla beprövade mörkermän som färdas på vägen som förenar skräck och fantasy. Men. Nu har jag fått låna Banks' debutroman från 1985, The Wasp Factory, av en arbetskamrat och citatet på baksidan verkar mycket lovande:

"Two years after I killed Blyth I murdered my young brother Paul, for quite different reasons than I'd disposed of Blyth, and then a year after that I did for my young cousin Esmeralda, more or less on a whim. That's my score to date. Three. I haven't killed anybody for years, and I don't intend to ever again.
It was just a stage I was going through."


Mordiska bekännelseromaner - don't you just love 'em?
Nu vill jag veta mer om Iain Banks från er som inte stannat vid mentala anteckningar. Vad ska man läsa/undvika? Om ni skulle jämföra Banks med någon annan författare, vem skulle ni välja? Är Iain M. Banks-böckerna lika läsvärda?

söndag 18 november 2007

En uppsexad bokfemma: litterära sängkamrater

Nu har jag grunnat färdigt på Ylvas bokfemma, vägt kandidaterna fram och tillbaka, lagt till och dragit ifrån och... fått en lista som påminner ganska exakt om den ursprungliga. Trogna bloggläsare lär knappast bli förvånade över mina val; fastän jag i verkliga livet föredrar stillsamt humoristiska Norrlands-lugna musiknördar med stort hjärta och nästan lika stora kockkunskaper torskar jag alltid dit på de mörka, svåra, überintellektuella fiktiva männen.

1. Sherlock Holmes - ingen överraskning där. Hela min samling fiktiva pojkvänner, från Agent Cooper till Christer Wijk, är liksom en manifestation av hur mycket jag vill ligga med Sherlock Holmes. Han är Mannen med stort M bland mina litterära förälskelser, med en knivskarp profil och en ännu skarpare hjärna, och hans svåråtkomliga ensamvargsnatur gör honom bara än mer åtråvärd.

2. Henry Winter i The Secret History. Man kan väl diskutera hur sunt det är att en femtonåring blir blixtförälskad i en överbeläst och arrogant klassicist med vissa mordiska tendenser, men faktum kvarstår: Henry är och förblir en av mina största litterära förälskelser. För en kunskapstörstande liten förortstjej tedde han sig helt oemotståndlig, och än idag har jag ett väldigt gott öga till honom; om vi ska vara helt ärliga är Henry Winter en starkt bidragande orsak till mina årliga omläsningar av The Secret History. Han kan sju eller åtta språk flytande, hade vid arton års ålder översatt Anacreon - med kommentarer - och översätter Paradise Lost till latin, mest som en kul grej, medan de andra studenterna på Hampden College super skallen av sig på frat parties. I min högst subjektiva fantasivärld ser han ut som en något yngre, stiffare version av Michael C. Hall från Six Feet Under och Dexter. Så här beskriver Donna Tartt själv sin romankaraktär:

Henry's a perfectionist, I mean, really-really kind of inhuman -- very brilliant, very erratic and enigmatic. He's a stiff, cold person, Machiavellian, ascetic and he's made himself what he is by sheer strength of will. His aspiration is to be this Platonic creature of pure rationality and that's why he's attracted to the Classics, and particularly to the Greeks -- all those high, cold ideas of beauty and perfection. I think it's what in the end that gets him into trouble.
Fastän jag håller med om Tartts beskrivning av Henry tycker jag ändå att han, mitt i sitt kyligt distanserade übermensch-sätt, har mänskliga drag. När han är tillsammans med Camilla anas en ömhet mitt i allt överanalyserande och översitteri, and I love it.

3. Heathcliff i Wuthering Heights. Den där himlastormande, svartögda, förtvivlade passionen som hela tiden tangerar det våldsamma är sjukt sexigt. "Heathcliff, it's me, your Cathy, I've come home. I´m so cold, let me in-a-your window."

4. Edward i Stephenie Meyers vampyrromaner. Okej, nu beger vi oss ut i dunkla, gumsjuka vatten. Edwards fysiska uppenbarelse kommer nämligen aldrig bli mer än sjutton år, men då han föddes redan 1905, har upplevt två världskrig och läst vansinnigt många böcker måste han väl sägas vara ovanligt mogen för sin ålder? Jag föll pladask för Edwards sirligt anakronistiska sätt, och det skadar knappast att han ser ut som en mörk, underskön gud.

5. Huvudpersonen i Paul Austers The Invention of Solitude, mest för att det är så nära Paul Auster himself man kan komma i fiktionernas underbara värld. Siri, jag är ledsen, men jag är lite tänd på din man.

Vilka är era litterära lovers?

lördag 17 november 2007

DN Kultur i mitt hjärta!

Bokhororna, Patrik Marber och Wes Anderson i en och samma tidning. I dag har DN och Boklördag överträffat sig själva. Jag kan inte tänka mig en bättre början på helgen än att dyka ner i DN med baljor av starkt, svart kaffe, fil med gottsamvetemüsli, knäckebrödsmackor och spinnande solkatter i fönsterbläcket. Lycka! Helgen fortsätter med promenader, Angela Chase (som borde välja Brian Krakow istället för Jordan Catalano - bara jag som tycker det?), tvåsamhet och Everyman - så underbart att läsa en genuint bra bok igen! Ska försöka svara på Ylvas lista över vilka litterära figurer man helst vill ligga med också. Bästa bokfemman hittills! Jag funderar även på en besläktad bokfemma: de fem författare man helst vill ligga med - på ett av äkta maken sanktionerat, högst hypotetiskt sätt à la Ross' och Rachels lista i Friends, så klart. I alla fall så länge Paul Auster håller sig i Brooklyn, höhö.

Reading is sexy.

fredag 16 november 2007

Dumpningsläge

Jag är på upplösningen av Book of the Dead och sällan har jag känt mig så likgiltig inför vem den skyldige är. Om vi ska vara helt ärliga är jag rätt likgiltig över huruvida Scarpetta, Marino, Benton Wesley, Lucy och hela gänget med uppfuckade, självgoda, motarbetade översittare lever eller dör. Jag är ledsen Patricia, men jag tror det är dags att vi börjar träffa andra. Minns ni den tjutande dumpningsbilen som kastade ner Ally McBeal i en container i en av hennes många hallucinationer? Beep, beep Patricia, beep, beep.

Eftersom jag fortfarande längtar mord och ruskigheter tänker jag ägna helgen åt lite kvalitativ spänning. Varför inte helgmysa med Ira Levin, pappa till Rosemary's Baby, Stepford Wives och A Kiss Before Dying och senaste tillskottet till himlens Literary All Stars-lag? Vilket svinn det varit den senaste veckan - först Norman Mailer och nu Ira Levin, vem blir det tredje tillskottet? Jag är morbid och tror liksom Lorelai Gilmore att folk dör i tretal. Anyhoo. Just A Kiss Before Dying har jag aldrig läst, men sett snuttar ur 90-talsfilmatiseringen med Matt Dillon och Sean Young (vad hände med henne?) och läst mycket om romanens twist som dyker upp redan halvvägs in i berättelsen. A Kiss Before Dying publicerades redan 1953 - var Levin en föregångare inom den idag allmänt vedertagna twistkulturen inom spänningsgenren? Triptych av Karin "Patricia Cornwell-substitut" Slaughter har tydligen också en mitt-i-boken-twist som vänder allt upp och ner, vilket fått amerikanska recensenter att jämföra med A Kiss Before Dying. Nu råkar Triptych ligga oläst i min bokhylla, så det kanske är läge för lite komparativt läsande?

onsdag 14 november 2007

Maja Lundgren i Babel!



I kväll talar Maja Lundgren, kvinnan bakom höstens i särklass mest omtalade svenska roman, ut i Babel. Missa inte!

Bokfemman vecka 46: litterär middagsbjudning

Jag har inte hunnit med någon bokfemma på ett tag nu, men den här veckans tema var bara för oemotståndligt:

Veckans tema är middagsbjudning, men den här gången för författare. Nämn fem författare som du skulle vilja bjuda hem på middag och motivera varför.


1. Oscar Wilde. En given förstaplatstagare - Wilde var under sin livstid smått legendarisk för sina witty aforismer och sin förmåga att trollbinda alla festdeltagare med sin bländande konversationsförmåga. Vi skulle ha det alldeles rasande trevligt, Oscar och jag, det är jag övertygad om.

2. Stephen Fry. Ingen middagsbjudning är komplett utan min platoniske make. Givna samtalsämnen: blessay-formatet versus snuttifiering, London, iPods, P G Wodehouse, Hugh Laurie. Dessutom vore det intressant att höra vad Wilde tycker om Stephens tolkning av honom i Wilde.

3. Donna Tartt. Jag träffade författaren till den mest vällästa romanen i min samling (den obscent snygga Penguin Classics-utgåvan ligger just nu på mitt nattduksbord så att jag kan plocka fram den och njuta av meningar jag kan utantill närhelst jag känner för det) när hon var i Sverige för att marknadsföra The Little Friend och blev helt golvad över hennes sydsatscharm, humor och - faktiskt, trots att hon ser ut som en sträng skolfröken på alla författarporträtt - charm. Dessutom har jag hört rykten om att hon kan dricka vem som helst under bordet, särskilt om det serveras bourbon.

4. Joyce Carol Oates. Mest för att se till att hon får något i sig.

5. Bret Easton Ellis. Ellis gick på Bennington, förlagan till såväl Den hemliga historiens Hampden College som Camden College, där Ellis' roman The Rules of Attraction utspelar sig, tillsammans med Donna Tartt. Att, med ett glas Merlot i handen och Tom Waits på stereon, lyssna på hur två av det unga litterära Amerikas mest framstående författare bondade på frat parties och i bibliotek samtidigt som embryona till deras alster växte fram... visst låter det underbart?

Bubblare: Paul Auster och Siri Hustvedt, Agatha Christie, Marian Keyes.

tisdag 13 november 2007

Tre nyanser av snö

I morse när jag drog upp persiennerna och såg det gnistrande vinterlandskapet utanför dansade jag en liten happy dance. Mentala flash forwards till tända ljus, Low, Chris Isaak och Ron Sexsmith i julskrud på stereon medan det bakas pepparkakor med spisrosor på kinderna och slöa, spinnande katter som gonar sig i spisvärmen... Jag log och nynnade på "Ja, se det snöar" medan jag plockade fram min lilarutiga Lorelai Gilmore-vinterkappa och en stickad basker från förrådet. Lite senare, på väg till bussen, gick jag och njöt av hur allt liksom dämpas och tystnar i snötäcket. Sedan tog det nästan två timmar att ta sig till jobbet, och nu är min kärlek till snön död. Fascinerande fallstudie, det där. Och på tal om fascinerande: hur kommer det sig att första snön (i ett nordiskt land!) varje år möts med sådan förvåning? Inställda bussturer, bilar som halkat av vägen, total jävla lamslagning. Jag sparkar in öppna dörrar med tår som fortfarande är i chocktillstånd efter att ha fått stå och vänta på en buss som aldrig kom.

måndag 12 november 2007

Hur många chanser ska man ge ett författarskap?

Min Patricia Cornwell-dissning fick mig att börja grunna på en intressant och, i alla fall för mig, svårbesvarad fråga: Exakt hur många chanser ska man ge en gammal favoritförfattare som inte lever upp till ens förväntningar? Ska man anlägga något slags sportperspektiv på det hela - three strikes and you're out, typ? En eller två halvkassa böcker kan jag förlåta i ett långvarigt och produktivt författarskap; både Joyce Carol Oates och Stephen King ger ju nya alster i en manisk, närmast omänsklig takt och då spelar inte missarna så stor roll om man slår ut det över hela romanproduktionen. Men tre, fyra böcker i rad, för att återgå till Cornwell? Kanske borde man ta hänsyn till huruvida de otillfredställande verken utkommer efter varandra, då det pekar på ett större problem än en tillfällig formsvacka? Jag har inte läst Exit Ghost, men i Aftonbladet hyllar Ragnar Strömberg Philip Roths näst senaste roman Everyman (som jag ska läsa så fort jag plikttroget pinat mig igenom 400+ sidor bitter rättsmedicinsk expert på slentrianprosa) och fiaskostämplar ny-nya romanen Exit Ghost samtidigt som Strömberg inte för en sekund fråntar Roth sin status som en av Amerikas mest framstående prosaister. Jag är inne på hans linje - en riktigt begåvad författare kan tillåta sig själv att tackla av då och då utan att någon skugga faller över författarskapet i stort. En svala gör ingen sommar, och ett stycke Tommyknockers väger inte tyngre än It, Bag of Bones, The Stand och ett par hylldecimetrar självklar skräcklitteratur, för att återgå till Stephen King-exemplet. På samma sätt förlåter jag Douglas Kennedy för det halvpinsamma, M Night Shyamalan-artade slutet på The Woman in the Fifth. Men ändå. Någonstans måste även den mest trofasta läsare smälla igen boken (som man köpt i inbundet format samma vecka som den kom ut, mot sitt bättre vetande) och säga "NU RÄCKER DET!". Jerry Seinfeld har visat oss hur svårt det är att göra slut med vänner. Jag hävdar att det är minst lika svårt att göra slut med en författare man läst och uppskattat i decennier.

Vad tycker ni? Har ni "gjort slut" med ett författarskap? I så fall, vad var orsaken, och hur många halvdana böcker stod ni ut med innan ni bestämde er för att det var dumpningsdags?

Bestsellerlitt



DN publicerade
New York Times bestsellerlista i sin eminenta USA-special i lördags. Jag har läst två av topp 15-böckerna - The Almost Moon och The Abstinence Teacher - inom loppet av de senaste två veckorna och har en tredje på g - hur ska man tolka det? Välvillig tolkning: jag har koll på sprillans ny amerikansk litteratur. Tolkning från magsur antiamerikan: jag är en slav för det amerikanska kulturemperiet. I vilket fall som helst, den tredje bestsellern är den bok som just nu toppar listan - Book of the Dead av Patricia Cornwell. "No one is better than Cornwell" lyder blurben (jo, det ÄR ett vedertaget ord - SAOB, anteckna!), och jag kan inte låta bli att undra om det rör sig om a) ett pressklipp från en gammal Cornwell, på tiden då hon faktiskt var bra eller b) kreativ källkritik ("No one [except Tess Gerritsen, Kathy Reichs, Karin Slaughter and all the other forensic crime novelists out there] is better than Cornwell"). Nej, nu var jag elak. Men allvarligt talat, det är rätt bedrövligt, såväl språkligt som intrigmässigt. Scarpetta är drygare än någonsin och missförstådd och motarbetad av alla andra brottsbekämpare i USA och Europa, och nu när Cornwell skriver i tredje person istället för första (jag tjatar, jag vet) framstår alla Scarpettas mindre smickrande sidor som outhärdliga. Kan det vara så att till och med Cornwell tröttnat på sin litterära skapelse?

Det litterära Stockholm goes pusseldeckare

Typisk grå måndag: doften av regnfuktigt ylle, våta lövhögar, begynnande halsont. Jag var ute och irrade på Kungsholmen tidigare i morse, en hopplös söderortsbo utanför sitt naturliga element, nertyngd av svår Mondayitis när jag helt plötsligt hade ett härligt life imitating art-moment. Mitt i måndagstristessen och det begynnande halsontet: Skillinggränd, hem åt Puck och Einar Bure i Maria Langs 50-talsdeckare! I En skugga blott från 1952, en underbar Stockholmsbaserad pusseldeckare där Shakespeare-citat trängs med undansmugglande Stagneliusbrev och mordlystna akademiker, upptäcker Puck ett lik i sitt badkar i den trivsamma lägenheten på Skillinggränd. Den utspelar sig de där tröstlösa veckorna mellan Allhelgona och första advent, och eftersom jag gillar att följa mina favoritböcker in i årstiderna - John Irving, The Secret History och allmän New England-porr på hösten, Dickens julsagor i december - funderar jag på att tillbringa kvällen på Skillinggränd anno 1952.

söndag 11 november 2007

Jag hjärta Angela Chase



Några favoritcitat från Mitt så kallade liv eftersom min tillvaro just nu till väldigt stor del består av flanellskjortor, Buffalo Tom och högstadieångest:

"School is a battlefield for the heart. My parents keep asking how school was. It's like saying, "How was that drive-by shooting?" You don't care how it was, you're lucky to get out alive."

Angelas pappa: So, how's school?
Angela: I'm starting to like Anne Frank.
Angelas pappa: Is she a sophomore too?

"People are always saying you should be yourself, like yourself is this definite thing, like a toaster. Like you know what it is even. But every so often I'll have, like, a moment, where just being myself in my life right where I am is, like, enough."

"I bet people can actually die of embarrassment. I bet it's been medically proven."

Angela Chase, jag är så glad att du fanns i min femtonårstillvaro. Jag tror att alla osäkra, överanalyserande mörkermarinerade tonårsflickor behöver en Angela Chase. Vuxna sådana också, förresten. På väg till brunchen på Mississippi Inn igår såg jag en Mitt så kallade liv-box i skyltfönstret på Pet Sounds - hett tips för alla nittiotalsnostalgiker.

lördag 10 november 2007

Istället för fiktioner: ett så kallat liv

Den här helgen släpper jag taget om mina böcker och provar det där med IRL istället. Allrakäraste syster är hemma på blixtvisit från England, och vi ska prata, promenera, dricka vin och nostalgi-ooha och aaha över My So Called Life, som ÄNTLIGEN släppts på region 2-DVD. Systerhelgen börjar med brunch på Mississippi Inn tillsammans med Broder Daniel (han heter faktiskt så, vår vackre, Murakami-frälste lillebror, mycket passande med tanke på mina gamla pandarötter som alltid är ungefär två kajalstreck bort). Blåbärspannkakor, kaffe, "black as the sky on a moonless night" och bellinis, mmm, jag blir helt lyrisk bara jag tänker på det. Matporr!

Ursäkta Ernst Kirschsteiger-metamorfosen, men visst blir man glad av den första snön? Skit samma att det bara är ett tunt, tunt täcke som säkerligen kommer att smälta bort när solen legat på ett par timmar, jag blir så lycklig av den bleka vintersolen, det där distinkta ljuset som bara snö kan orsaka. Snart är det nästan legitimt att börja spela sönder Chris Isaaks julskiva och dricka glögg! Jag är så säsongsbunden att det är pinsamt, and I love it.

fredag 9 november 2007

Gästspel av en deckardrottning

Ytterligare ett skäl att gilla The House at Riverton: Agatha Christie, THE Agatha Christie, dyker upp på en middagsbjudning! Väldigt passande då berättarjaget är smått besatt av detektivromaner, bevakar utgivningen av Sherlock Holmes-berättelserna och nämner The Mysterious Affair at Styles vid flera tillfällen. För mig är Agatha Christie synonym med loja söndagar i badkaret. Ända sedan jag - oh the horror! - flyttade till en bostad utan badkar har Christie-söndagarna kommit av sig lite. Samma sak med annan typisk badkarslitt; glossiga magasin, chicklit-romaner och flickböcker, lättsmält underhållningslitteratur som går bra ihop med varmvattenångor och rosa badskum. Istället har det blivit mycket läsfåtöljslektyr - stora, tjocka roman-romaner med Syfte och Mening. Måste låna ett badkar i helgen, för jag längtar sömniga brittiska hålor, stiffa majorer och hemtrevliga, oblodiga mord. Tänkte även ägna mig åt betydligt blodigare, mer omysiga mord i helgen: Patricia Cornwells sprillans nya deckare, The Book of the Dead, ligger på nattduksbordet och jag känner för att återbekanta mig med hennes Scarpetta-böcker. Förmodligen kommer jag bara bli deprimerad när jag upptäcker hur mycket kvaliteten har försämrats på hennes senare böcker. Varför, åh varför bestämde hon sig för att byta berättarperspektiv från första person till tredje? Det har förstört allt.

torsdag 8 november 2007

A friendly reminder

Gud, jag känner för att parafrasera Jack Torrance i The Shining just nu. All work and no play makes Helena a dull girl. Jag jobbar, sover, äter och åker buss med The House at Riverton, blir förtjust över stillsamma beskrivningar av hur den bleka vintersolen trevar sig in mellan tunga sammetsgardiner och leker med en uttråkad överklassflickas taftklänning. Jepp, där har ni mitt liv just nu. Jobb, sömn, utfodring, taft, Old Britannia. Lite simning också, förresten. Jag ska skriva ett läsvärt inlägg vilken dag som helst, lovar. Under tiden kan ni läsa min artikel - well, om vi ska vara helt sanningsenliga är det mer av en notis; vi snackar drygt 1000 tecken, short’n’sweet – om Gilmore Girls som alternativ bildningmetod i nya numret av Axess. Det har bara gått några månader sedan sista avsnittet sändes i svensk TV, men tomrummet är enormt. Jag såg Lauren Graham, som är precis lika förtjusande halsbrytande verbal som Lorelai, hos Conan O’Brien härommorgonen, och fylldes av en enorm längtan till Stars Hollow. Har hört lösryckta rykten om en filmatisering – vågar man hoppas? Jag tar det säkra före det osäkra och köper upp mig på alla säsonger på DVD.

onsdag 7 november 2007

Bra om Coelho

Jag har länge närt ett - inbillar jag mig - sunt förakt mot Paulo "Plattitydkungen" Coelho och har nästan tappat räkningen på de gånger jag blivit påtvingad Alkemisten av stjärnögda Agneta Sjödin-newagare som hävdar att den "förändrar liv". Ylvas text om Coelhos kvinnosyn artikulerar nästan allt jag ogillar med nutidens mest överskattade författare. Läs, läs, läs!

Uppdaterat: Upptäckte precis att jag satt citattecken kring Alkemisten istället för att kursivera. Det säger en hel del om vad jag tycker om Coelhos litterära kvaliteter - inte ens mitt undermedvetna klarar av att behandla hans litterära verk som, well, litterära verk.

tisdag 6 november 2007

Hög på Arcade Fire

Någon som var på Arcade Fire i går? Jag var där, och är fortfarande helt hög. Det var ångande, nervigt indiedisco för generationen som tror de är för gamla för att gå på ståplatskonserter. När de kastade sig in i en oemotståndlig version av "Neighborhood #1 (Tunnels)" dansade jag som om det vore 1999. Och: orgelintrot på "Intervention"! Har du inte redan införskaffat Arcade Fires två fullängdare, Funeral och Neon Bible, reparera skadan omdelbart. Fans av Six Feet Under (RIP) har kanske redan hört Arcade Fire i slutet av näst sista avsnittet är Brenda föder barn till tonerna av underbara "Cold Wind".

måndag 5 november 2007

Nytt läsprojekt



Ny vecka, ny bok. Jag hittade The House at Riverton via en bokbloggarkollega, någon som delar min förkärlek för det gammaldags sirligt brittiska och atmosfäriska (var det du, Piratdrottningen Alwilda?) och än så länge är det trevlig läsning. Trevlig, nota bene, inte världsomvälvande jättefantastisk läsning - vilket är helt okej. Ibland behöver man böcker som "bara" är trevliga, och med tanke på min kvintett av Stora Läsupplevelser - Water for Elephants, We Need to Talk About Kevin, I Am Charlotte Simmons, The Almost Moon och The Abstinence Teacher, herregud vilka bra böcker jag läst den senaste månaden! - är nog The House at Riverton precis vad jag behöver just nu. Här finns massor att gilla: den inledande Rebecca-parafrasen ("Last November I had a nightmare. It was 1924 and I was back at Riverton again"), miljöerna (ett stort, majestätiskt herresäte i Essex åren mellan första världskrigets utbrott och det dekadenta 20-talet med societetsfester och hedonistiskt leverne), det stillsamma, behagliga språket, de parallella tidsspåren, hemligheterna som sakta men obönhörligt nystas upp. Om jag inte skulle på Arcade Fire ikväll hade jag definitivt tillbringat kvällen i läsfåtöljen med The House at Riverton, tända ljus, en stor kopp te och spinnande katter - det hör bestämt till bilden, inte sant?

Remember, remember the fifth of November...



"Remember, remember the fifth of November,
the gunpowder, treason and plot.
I know of no reason, why gunpowder, treason
should ever be forgot

Guy Fawkes, 'twas his intent
to blow up king and parliament.
Three score barrels were laid below,
to prove old England's overthrow

By God's mercy he was catched,
With a dark lantern and lighted match.
Holler boys, holler boys, let the bells ring,
Holler boys, holler boys, God save the King"


I dag är det 402 år sedan Guy Fawkes försökte spränga parlamenthusen i London. I kväll kommer eldar att tändas runt om i Storbritannien; utklädda barn, de som inte ligger i sockerkoma i sviterna efter Halloween, kommer att springa runt och pipa "penny for the guy, sir" - i min värld låter fortfarande alla engelska barn som Oliver Twist, alternativt Pip i South Park. Än idag är det oklart exakt varför man firar Guy Fawkes: är det för att planerna att spränga upp Houses of Parliament misslyckades, eller - ett mer anarkistiskt och roligt alternativ - för att han över huvud taget försökte sig på det? Jag vet inte, men jag vet i alla fall att Guy Fawkes Night är en av mina favorithögtider inom den anglosaxiska världen.

För er som vill bekanta er med Guy Fawkes-traditionen via litteraturens och filmens värld kan jag rekommendera V for Vendetta, filmatiseringen av Alan Moores briljanta serieroman, och Agatha Christies novell "Murder in the Mews". Båda bjuder frikostigt på mörka, novemberödsliga gränder, svartkantad Londonromantik och insikt i Guy Fawkes-myten. Själv ska jag tillbringa Guy Fawkes Night med kanadensiska Arcade Fire, som spelar på Annexet ikväll. Trist arena, lysande band - jag tror på den kombon, även om det givetvis hade varit trevligt att sitta nersjunken i en plyschfåtölj på Cirkus. Gud, jag ÄR 55 år gammal.

söndag 4 november 2007

TV-länk + bräckliga, innerliga gubbar

Jag glömde helt bort att berätta om sändningstiden för mitt skräckinhopp i Var fjortonde dag. Det var i alla fall igår kväll, men för er som missade det kan ni titta på webb-TV på www.axess.se. Programmet heter "Museernas uppgift". Jag dyker upp fram emot slutet, efter 23 minuter ungefär, och förutom att fotografen missade att zooma in på mina eminenta böcker tycker jag att det blev helt okej.

Har promenerat i ett kristallklart, soligt och New England-krispigt Trollhättan. Snart blir det hemfärd till tonerna av nya Neil Young. Neilan bara fortsätter att leverera, skiva efter skiva. Som vanligt är det när tempot sjunger och den där bräckliga innerligheten framträder som det blir riktigt, riktigt bra. Veckans skivtips! På tal om bräcklig innerlighet: Västgötaslätten var försjunken i kolmörker, inte en enda förbipasserande bil, bara vägen Lost Highway-strimmig när Freddie Wadling började sjunga "Blott en dag" ackompanjerad av Fläskkvartetten. Jag satt och höll tillbaka tårarna, så vackert var det.

fredag 2 november 2007

Skräckprat på Bokhora

Jag åker på släkthäng över helgen = inget bloggande, men under min (ytterst tillfälliga) IRL-tillvaro kan ni som ännu inte tröttnat på kombon The Girl Least Likely To och skräck läsa en liten intervju med mig på Bokhora. Trevlig helg!

torsdag 1 november 2007

Startrapport: The Abstinence Teacher



Ni vet hur man ibland - inte särskilt ofta, men tillräckligt ofta för att bibehålla tron på mänskligheten - träffar någon man bara störtdiggar från första ögonblicket? Den där sällsynta genomsympatiska människotypen som, utan att du riktigt vet hur, gör fikapausen/konsertkön/tågresan/whatever till ett rent nöje? Allting stämmer: er verbala timing är perfekt, du känner hur du blir en lite mer underhållande, lite fyndigare Technicolor-version av dig själv medan en kopp kaffe blir till tre. Du går och lägger dig den kvällen med förnyat hopp om mänskligheten och en ny kontakt i telefonboken. I nio fall av tio träffas ni aldrig igen, men det gör ingenting. Ni har haft ert moment.

Jag har precis haft ett sådant moment med Tom Perrotta i sängen med mina katter. Åh, ni måste läsa The Abstinence Teacher! Det är en vansinnigt underhållande och träffsäker satir över den moralpanik som råder i USA just nu. I fokus står Ruth, öppensinnad lärare i sexualundervisning på en high school i en liten välmående stad någonstans i nordöstra USA. När högervindarna växer sig allt starkare i den lilla staden vänder sig alltfler rättrådiga invånare emot hennes devis "Pleasure is good, shame is bad and knowledge is power". Till slut tvingar skolledningen och en 28-årig oskuld med silikonbröst och Miss America-look Ruth att byta titel från Sexual Education Teacher till Abstinence Teacher. Hejdå, sexualundervisning, goddag moralkakor... eller? Jag är bara på sida 62 än så länge, så jag vet inte hur det hela kommer att utveckla sig. En sak vet jag i alla fall: det var länge sedan jag hade så roligt tillsammans med en bok. Perrottas skarpa iakttagelser, sympatiska tilltal och humor - jag skrattar högt hela tiden, senast när Ruth och två kompisar satt och föreställde sig den stele, homofobiske skolchefen bära omkring på en pinupbild på Burt Reynolds i plånboken - har lyft den här grå torsdagskvällen till helt nya dimensioner. Tom, jag störtdiggar dig, och bara vissa internetbokhandlar *harkel - Adlibris - harkel* ser till att köpa in fler titlar (varför är Joe College, hypad av Jennifer Weiner som, liksom Lisa Jewell, alltid ger bra boktips, så svår att få tag på?) ska jag se till att det blir en fortsättning på det vi har på gång. Vad sägs om en biltur till Trollhättan tillsammans i morgon? (Tur att jag aldrig blir bilsjuk.)

Skräckprat: uppdatering

Skräckpratet i Var fjortonde dag gick bra, tror jag, även om fyra minuter är på tok för kort tid för ett så fascinerande ämne som skräck. Bloggläsare kommer att känna igen sig: fokus på den subtila, krypande skräcken, de två herrarna James, yada yada. Passade på att dissa alla amerikanska remakes på asiatisk skräckfilm också. Jag lägger ut länk så fort jag vet mer om sändningstider.