torsdag 4 oktober 2007

Vi måste prata om We Need To Talk About Kevin

Ni som läst We Need To Talk About Kevin: är det meningen att man ska må dåligt och gråta hela tiden när man läser den? Skildringen av en mor som aldrig älskat sin barn kan vara det sorgligaste och starkaste jag någonsin läst, och Lionel Shrivers makalösa språkbehandling (den här gamla MVG-eleven med 60 universitetspoäng i engelska lär sig nya ord hela tiden!) gör allt ännu mer nära till det outhärdligas gräns. Jag tänker att det hon skriver om - att ångra sitt barn - måste vara det största tabut som finns, och just därför är det så fascinerande läsning. Mest jobbig läsning, jag mår verkligen skitdåligt när jag läser. Oftast tycker jag illa om berättarjaget, förakt på gränsen på avsky, samtidigt som det inte går att värja sig ifrån henne. Hela tiden får jag upp en massa "tänk om.."-scenarion i huvudet. Flash-forward till en sjukhussal där jag ligger med en nyfödd bebis vid bröstet och känner... ingenting. Bara en klump där glädjeruset ska vara, ånger istället för eufori. Tänk om det blir så? Tanken är så fruktansvärd att jag, i alla fall igår kväll, efter fyra öl nota bene, övervägde att nöja mig med en sisådär åtta katter och ett hus fullt av böcker.

Måste läsa ut snart, för jag pallar alltså inte. Dave Pelzer, släng dig i väggen; det här är feel bad-litteratur i dess renaste, mest outhärdliga form. Är det bara jag som reagerar så här starkt på We Need To Talk About Kevin?

9 kommentarer:

Kajsa sa...

Haha, jag är väl knäpp men jag sympatiserade skithårt med berättarjaget, jag tyckte bara att Kevin var en jävla bratunge och kunde inte förstå att pappan inte kunde inse det också, men så har jag ju inga egna barn och stör mig mest på andras också...

Johanna K sa...

Åh! Jag tyckte lite som Kajsa. Jag sympatiserade massor med berättarjaget, hoppades att pappan skulle inse att det faktiskt var någonting med ungen, men jag kunde inte tycka illa om Kevin heller. Jag tyckte mest att det var sorgligt att inte mamman och pappan kom överens om vad som borde göras (jag tycker: motsvarande BUP för Kevin, för att få stöd med exempelvis gränsdragning och eventuell utredning av diagnos).

The Girl Least Likely To sa...

Kevin är fortfarande ganska liten där jag är i boken, det kanske är därför jag tycker det är så obehagligt med mammans reaktion mot honom. Vansinnigt intressant och angeläget tema i alla fall.

Johanna K sa...

Och visst är språket väldigt snyggt, men lättillgängligt, också?

Karin sa...

Å, denhär boken är förfärligt vidrig men oerhört intressant ur såväl språkliga som innehållsliga perspektiv. Visst skrämmer den livet ur en som kanske tvekar inför barnaalstring för egen del. Att sympatisera med eller kanske till och med identifiera sig med ett berättarjag som dethär blir i det närmaste omöjligt, då det framställs som så intelligent och framförallt verbalt.

Och Helena: you ain't seen nothing yet! Vänta bara tills...

Karin sa...

PS. Apropos "Dave Pelzer, släng dig i väggen" - kolla in Åsa Anderberg Strollos debut Bryta om. Där kan vi snacka feel bad. DS.

Caroline sa...

Åh, första ggn jag känt ngt som helst intresse för att läsa den här förbaskat omtalade boken! (Jag komme rinte att läsa den men äntl förstår ja vad det är frågan om, iaf.)

camilla sa...

kan det vara ngt för min psykologikurs?

hälsn från en som hatar taskig-barndomsskildringar

The Girl Least Likely To sa...

"Att sympatisera med eller kanske till och med identifiera sig med ett berättarjag som dethär blir i det närmaste omöjligt, då det framställs som så intelligent och framförallt verbalt."

Exakt! Precis så. Det är så kyligt, perfekt genomtänkt, verbalt och distanserat. Rent stilistiskt älskar jag det, men innehållsmässligt blir det dubbelt så vidrigt på det sättet. Jag har fortfarande inte kommit till Thursday, inte på riktigt i alla fall. Varvar med gamla Lottaböcker för att det inte ska bli för outhärdligt. Det är intressant hur Lionel Shriver verkar vara så fascinerad av parallella existenser. Inte i en fantasy-aspekt, så klart, men det där gnagande "what if?" som hon tar flera steg längre i sin underbara roman The Post-Birthday World, som inte alls är jobbig utan mest bra. Kanske att "Kevin" är bättre just pga allt det jobbiga, je ne sais pas.

Kevin ÄR en jävla skitunge redan i spjälsäng, men som barnälskare och, hoppas jag, framtida mor (någon dag) har jag så svårt att ta til mig idén om den genomonda skitungen. Det känns för Damien.

Ska skriva mer om det här snart. Tack för all respons!