onsdag 3 oktober 2007

She's lost control again



Johanna Ö skriver om Beröring långt inifrån, biografin om Joy Division-sångaren Ian Curtis skriven av hans änka Deborah, och helt plötsligt är jag sjutton år och inlåst på mitt flickrum med "Love Will Tear Us Apart" på repeat. Oh, ljuva nostalgi! Mamma avskydde Ian Curtis avgrundsmörka, monotona mässande och tyckte han lät som en suicidal grottman - en ganska klockren analys, faktiskt, även om jag personligen råkar vara väldigt svag för suicidala grottmän. Min favvo-grottman = Nick Cave, eller Nicke Grotta, som jag föredrar att kalla honom. Any-hoo. Jag gissar att den svenska utgivningen av Touching from a Distance, som kom ut i Storbritannien redan 1996, är tajmad med Anton Corbijns biopic tillika regidebut Control. Valet av Corbijn som regissör är smått genialt om ni frågar den här Joy Division-fanatikern. Han har tagit flera fantastiska bilder på Ian, bland annat - se upp, nu outar jag mig själv som en äkta geek totalt oförmögen att inleda relationer på gammalt hederligt vis! - den bild som min make hade som presentationsbild på den internetsajt där vi träffades och tog de första trevande kontaktförsöken många, många månar sedan. Valet av skådis kändes till en början lite märkligt. Varför casta Mark E. Smith-killen från 24 Hour Party People när man kan välja Sean Harris, ruskigt porträttlik som Ian i samma film? Oh well, jag är exalterad som ett barn på julafton i vilket fall. Vilken höst det här kommer att bli! Inland Empire! Bokkollo! Lucinda Williams! Arcade Fire! Joy Division-film! Peppen är total.

2 kommentarer:

Hannah sa...

Corbijn heter han! Förresten uttalas ij på holländska som è på franska.

Förlåt, kunde inte låta bli :-)

The Girl Least Likely To sa...

Felet är åtgärdat. Tack, Hannah! Bra med en holländska som läser min blogg. :)