måndag 8 oktober 2007

Om avstånd, cityglamour vs förort och det pålåsterska

Sprang på en gammal vän på Akademibokhandeln Söder alldeles nyss, väldigt slumpmässigt, väldigt pålåsterskt. Vi snabbpratade livsval, tangerade förort vs innerstad innan jag tog bussen hem till mitt beloved förortsradhus på trappa. Någonstans är det sådana här urbana, slumpmässiga möten som får mig att upprätthålla kärleken till Staden. Och jag tror att själva grundförutsättningen för att min kärlek till Staden ska förbli intakt är detta: att ständigt befinna sig strax utanför. Jag växte upp med Staden en skakig bussresa bort, vilket fick mig att glamourisera det urbana bortom all vett och sans. Varje bussresa ett äventyr. Senare, på gymnasiet när Moz lärt mig skönheten i den obesvarade kärleken, avslutade jag en dikt med raden "Din perfektion gör sig bäst på avstånd". Det har, medvetet eller ej, förblivit mitt mantra ända sedan dess. När jag flyttade till London efter gymnasiet, fortfarande Mozifierad, valde jag medvetet bort att dela rum med festsugna skoförsäljerskor från Vetlanda i zon 1. Istället bodde jag inackorderad i ett fuktigt, viktorianskt radhus med en patologiskt ensam före detta sjökapten ute i Essex (zon 4). Din perfektion gör sig bäst på avstånd, London. I Paris, på studieresa: jag fascineras av de ruffiga förstäderna på tågresan in mot Paris, åker till La Defense och drabbas av saudade bland de futuristiska höghusen.

Listan fortsätter. Ni vet min fascination fixering med New Jersey och Connecticut? Den kan också förklaras med den där diktraden. New York City är aldrig lika vackert som när skyskraporna anas på andra sidan vattnet en disig förortsmorgon i New Jersey. Om knappt två månader åker jag till New York, och det kan verka rubbat att välja bort en halv dag i världens mesta Stad för att andas in fabrikslukt i New Jersey eller antikshoppa längs Hudsonfloden, men för mig är förstäderna, sovstäderna en förutsättning för att New York City ska kunna fortsätta glänsa. Som Stuart Staples sjunger: "The centre of things, from which everything stems, is not where I belong." Annat än som ständig turist, inte blaserad som innerstadsborna utan med min romantiserat rosaskimrande bild av Staden - oavsett om det är Stockholm, New York, London eller Paris - intakt.

Just det, och så har jag blivit kär i Bang igen. Köp nya numret på tema kärlek nu! Jag ska bli prenumerant och välja Bitterfittan som premie. Två flugor i en smäll, kinda thing.

3 kommentarer:

Anastasia sa...

Du, kom och hälsa på om du har tid! Det är inte så långt eller särskilt dyrt, och jag vet vart godaste kaffet i Virginia serveras!

Caroline sa...

åh herregud, ja! förstäder liksom klistrar sig längs ens lår och ligger som vackra räls genom alla eftermiddagar.

avis på ny.

The Girl Least Likely To sa...

Anastasia: Åhhh, det vore hur kul som helst, men det är så sjukt tight med tid som det är, plus att jag ska fira jul med min familj. Men någon gång ska vi dricka finöl på din front porch!