söndag 28 oktober 2007

Ny Laurie R. King!



Wee, ny Laurie R. King släpps den 26 december! Jag är ett stort fan både av hennes Kate Martinelli-deckare och berättelserna om Sherlock Holmes och Mary Russell. Hur kommer det sig att det alltid är amerikanska kvinnor som bäst skildrar den romantiserade bilden av Dear Old Blighty? Jag tänker på Elizabeth George och Jacqueline Winspear, även de hopplösa anglofiler som skildrar engelska ritualer och vanor bättre än de flesta inhemska brittiska författarna. Touchstone utspelar sig i en ödslig stuga i Cornwall strax efter första världskriget. Den knapphändiga infon räcker för att jag ska börja dregla. Gud, jag är en sådan sucker för det ärkebrittiska och arkaiska att det nästan är pinsamt. Det är nog även Laurie R. King, misstänker jag.

3 kommentarer:

Ylva sa...

Är amerikanska författare bättre på att skildra "det genombrittiska"? Jag håller inte med om det. Däremot tror jag att de är bäst på att skildra vår idé om vad som är "sant brittiskt" och smeker våra fantasier om "afternoon tea framför brasan i the drawing room med leriga wellies i farstun"! Jag ger inte mycket för Elizabet George's icke-trovärdiga schism mellan den aristokratiske Lynley och hans assistent från arbetarklassen.
Det är samma sak med USA-inblandade filmer som Notting Hill, Fyra bröllop..., Love Actually et cetera. De omhuldar vår idé om hur britter och Storbritannien är, de skildrar knappast hur det verkligen ser ut. Det hade kanske inte varit lika mysigt att se...
Detta skriver jag med blödande hjärta eftersom jag själv älskar scenerierna i till exempel Morden i Midsomer och idéer om att äta fasan med Stephen Fry (haha!)
Men en britt (jaja, britt sedan tidig ålder i alla fall) som har den där underbara inramningen men samtidigt skildrar krackeleringarna är i så fall Kazuo Ishiguro. Du måste ha läst Never Let me Go?

The Girl Least Likely To sa...

Jomen exakt, det var det jag menade: att de är bättre på att skildra den anglofila drömbilden av Storbritannien. Jag orkar inte med diskbänksrealism och feta skinheadungar, jag vill ha den där romantiserade afternoon-teabilden fastän jag vet att det inte stämmer. Och är det det sirligt myspysiga jag oftast är ute efter. Med betoning på "oftast", för jag älskar t ex Denise Minas skildringar av 80-talets Glasgow i hennes Paddy Meehan.

Om Kazuo Ishiguro: Jag har inte läst Never Let Me Go, men däremot The Remains of the Day och The Unconsoled. Älskade båda.

Ylva sa...

Oh dear! Då MÅSTE du läsa Never let me go! Den är det bästa jag läst av honom. En konstig roman han skrivit är When we were orphans. Jättekonstig. Fast bra. Jag blir inte klok på den.

Och visst föredrar man myspyset och gröna hedar, små byar utan moderna fula hus, tanter i grå stickade västar och skällande rävar före This is England-realism.
Fast, som sagt, karga Yorkshireskildringar à la Reginald Hill och Skottland och Denise Mina är lika bra. Min absoluta favoritförfattare är Ruth Rendell/Barbara Vine och hon har förmågan att få in både det fula realistiska (i sina samhällskritiska Wexford-deckare till exempel) och det traditionella, det vi romantiserar.

Rule Britannia!