torsdag 11 oktober 2007

Nu ska vi prata om Kevin

Har ni tänkt på att hur mycket man har att säga om en bok ofta (men inte alltid) står i omvänd proportion till hur mycket man gillade den? I alla fall i det där omtöcknade stadiet strax efter det att sista sidan är utläst - i mitt fall på en osig, olivoljemarinerad lunchrestaurang på Järntorget; blaskigt kaffe, de tre tenorerna på alltför hög volym, enerverande Percy Nilegård-typ vid bordet bredvid. Jag känner mig alltid så vilsen och melankolisk när jag läst ut en riktigt bra bok, som om jag fastnat mellan fiktionen och min verklighet. Alltså kommer det att dröja ett tag innan en regelrät recension av We Need to Talk about Kevin dyker upp här. Några saker så länge: Lionel Shrivers skoningslösa utforskning av det ambivalenta moderskapet. Den brutala ärligheten. Ambivalensen inför huvudpersonen. SPRÅKET! Gråten i halsen fram till sista kapitlet, då ögonen blir torra av chocken. Ajajajaj. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.

Här kan ni läsa min ursprungliga reaktion på We Need to Talk about Kevin. Och ni måste fortfarande läsa Shrivers senaste roman, Sliding Doors-inspirerade, Londonbaserade The Post-Birthday World. Inte samma knytnävsslag i solar plexus, men oerhört välskrivet och fängslande. Methinks jag har hittat en ny favvoförfattare, men nu kräver jag fluff och rosa omslag för att bli en lycklig människa igen.

4 kommentarer:

Spectatia sa...

Ja! Just det har jag ofta tänkt på. Det tog minst en månad innan jag fick ur mig posten om filmen The Sheltering Sky, eftersom jag gillade den så otroligt mycket. Och ett par ännu äldre favoriter har ännu inte blivit bloggpost...

Marianne sa...

Förra hösten när Shriver besökte Stockholm var en kompis och jag på Kulturhuset och lyssnade.
Mycket intressant och tänkvärt, och hon har dessutom en helt underbar "uppläsarröst".
Än har jag inte läst något av henne, men det ska nog ordna sig.

På tal om något helt annat: Tack vare dig hittade jag Stephen Frys blogg. Så bra, och låååånga texter, bl.a. sågar han Dan Brown jäms med fotknölarna lite så där i förbifarten. :-)
För ett par veckor sedan visade Viasat History det avsnitt ur "Who Do You Think You Are?" där Fry är huvudperson. Karln verkar genomsympatisk, och vilken tragisk och dramatisk släkthistoria!

The Girl Least Likely To sa...

Marianne: Kul att jag kunde vägleda dig till den eminente Fry. Visst är en del av det underbara med hans blogg den episka längden på varje inlägg? Så anakronistiskt, så HAN!

Marianne sa...

Dessutom har han hittat på ett nytt ord!
Blog + essay (antar jag iaf) = blessy.
Lysande.