torsdag 18 oktober 2007

Decadence avec elegance



Äntligen utkommer den, Ebba Witt Brattströms bok om den svenska dekadenslitteraturens power couple extraordinaire, Ola Hansson och Laura Marholm. Som jag längtat! Dekadensen är en fascinerande, om än något åsidosatt del av fin de siècle-litteraturen - en förförisk och suggestiv värld full av prunkande, överdådigt parfymerade drivhusblommor, dandyestetik, livsleva, sexualskräck, sjukdom och död. Centralt för dekadensbegreppet är en pessimistisk tidsanda, präglad av fin-de-siècle-mentaliteten: dekadenterna upplevde att man levde i en döende kultur och deras livsleda och fascination av det degenererade kan ses som en konsekvens av svikna ideal. Parallellt med dekadensen kom Den Nya Kvinnan, som ofta skildrades med skräckblandad förtjusning av dekadenterna. Enligt Witt Brattström kan demoniseringen av Den Nya Kvinnan åtminstone delvis förklaras med medicinska skäl: påfallande många av dekadensförfattarna led av syfilis och såg kvinnan och den kvinnliga sexualiteten som något farligt och ondskefullt men samtidigt oemotståndligt. Oscar Wilde, J.K. Huysmans, Arthur Rimbaud, Herman Bang och Charles Baudelaire är några av de mer internationellt namnkunniga författarskapen inom dekadenslitteraturen, men även Ola Hansson var åtminstone inom Europa ett namn att räkna med. Mina Ola Hansson-favoriter är skandalomsusade novellsamlingen Sensitiva Amorosa och kortnovellen "Gallblomma"; säregna, vackra texter som formligen dryper av sexualskräck och existentiell ångest. Tyvärr har jag inte lyckats få tag på något av Laura Marholm - kvinnlig 1800-talsförfattare som verkar inom en åsidosatt rörelse, you do the math - men jag hoppas att vi får chansen att läsa både Hansson och Marholm i nyutgåvor ASAP.

Annars är min absoluta dekadensfavorit Stella Kleve, som drygt 20 år gammal gav ut skandalromanen Berta Funcke, ett slags litterär fallstudie av en uttråkad, sexuellt frustrerad ung intellektuell överklasskvinna. Hon skriver mer fängslande och äkta om sjukdom, dödslängtan och livsleda i borgerlighetens strypsnara än alla mustaschprydda herrar tillsammans. Tyvärr är även hon smått omöjlig att få tag på, men jag rekommenderar en promenad till Kungliga Biblioteket genom höstlov och innerstadsbrus. Där kan ni läsa originalutgåvan av Berta Funcke från 1885 och fråga er varför ingen modern författare vågar sig på något liknande.

3 kommentarer:

Erika sa...

Jag är också sugen på att läsa boken. Så jäkla snyggt omslag dessutom! Ebba Witt-Brattström intervjuades för övrigt i Babel igår angående boken, vilket lär gå i repris om du missade det.

The Girl Least Likely To sa...

Jag såg Babel-intervjun såklart. :) Vad är dealen med att Ebba alltid har nybakta bullar på bordet när hon blir intervjuad?

Ylva sa...

Å Berta Funcke, den minns jag från litt veten (stavning anyone?)! Jag älskade hur laddad och uttrycksfull den var! Tack för påminnelsen.
Jag tror att det där med Ebbas bullar kanske handlar om att hon gillar att reta sina gamla partikamrater i FI&co, bara genom att göra en så klassiskt "kvinnlig" manöver. Det bor en liten djävul i Ebba.. a nice one. (Som i Doris Lessing. De har ju likadant hår, kom jag på nu! Ebba och Doris! Tjockt och vågigt. Kanske Ebba kommer att likna henne om ett antal år?)