onsdag 31 oktober 2007

Lucinda + skräckprat

Njae, det var lite väl mycket utförliga gitarrunksessioner och bredbent gubbrock igår för att det ska kunna bli toppbetyg. Lokalbytet från tantvänlig sittplats på Chinateatern till ståplats på Berns hjälpte inte heller. Nu för tiden går jag nästan bara på konsert om det utlovas sittplats; återigen, min mentala ålder är 55. Men ändå: Lucindas innerliga tolkning av "Sweet Old World" gjorde allting bra igen. Helt plötsligt fanns inte de svettiga gubbsen, mina värkande fötter (högklackat + ståplats är ett bra självplågartips) och ölsorlet. Det var bara jag, Lucinda och två överfyllda hjärtan. Helt magiskt.

Det är ju Halloween idag, med ett okarakteristiskt klart och soligt väder. Idag skulle jag inte ha något emot dimma, råkall fukt och duggregn - det är snarare passande, eller hur? Passande väder eller ej, jag ska i alla fall iväg och spela in ett inslag för Axess TV om skräck i eftermiddag. Vad är det som får fullt friska, socialt fungerande vuxna människor att frivilligt utsätta sig för allsköns vampyrer, demoner och gastar? På knappt fem minuter ska jag försöka besvara den frågan, och lite till. Önska mig lycka till!

tisdag 30 oktober 2007

Lucinda Williams på Chinateatern i kväll



Ikväll spelar amerikanska altcountry-gudinnan Lucinda Williams, aka Sankta Lucinda, skyddshelgon för sargade själar och alla vi som vill ha vår country alternativ, rå och Hank Williams-tårdrypande, på Chinateatern. Det blir tredje gången jag ser henne live: senaste gången, på Shepherd's Bush Empire i samband med min fantastiska Stephen King-odyssé för ganska precis ett år sedan, kröp hon in under huden redan ett par smäktande steel guitar-riff in i "Fruits of My Labor". Räkna med uppskrivning här imorgon!

Ny X-Files-film, eller: IIIIIIIIHHHH! (det var mitt fangirlskrik)



Okej, så det här vädret gör att jag känner mig som om jag simmar under vatten utan att kunna komma upp till ytan, min mage är nära kollaps efter litervis med blaskigt automatkaffe och ibland känns det som om det enda jag gör är sover och jobbar. Men det gör ingenting, för den 10 december börjar inspelningen av den andra X-Files-filmen!

Mkt, mkt lycklig just nu.

måndag 29 oktober 2007

James + spökhistorier = sant

Jag fortsätter Halloween-peppen med ytterligare en död och begraven James som skrev lysande spökhistorier av klassiskt anglosaxiskt snitt: Henry, kanske mest känd för romanen Portrait of a Lady. Har ni läst långnovellen "The Turn of the Screw"? Om inte, gör det! Mer atmosfärisk, tvetydig och psykologiskt fulländad old school-skräck i sirlig salongsanda kan ni inte hitta. Jag är helt fast.

söndag 28 oktober 2007

Ny Laurie R. King!



Wee, ny Laurie R. King släpps den 26 december! Jag är ett stort fan både av hennes Kate Martinelli-deckare och berättelserna om Sherlock Holmes och Mary Russell. Hur kommer det sig att det alltid är amerikanska kvinnor som bäst skildrar den romantiserade bilden av Dear Old Blighty? Jag tänker på Elizabeth George och Jacqueline Winspear, även de hopplösa anglofiler som skildrar engelska ritualer och vanor bättre än de flesta inhemska brittiska författarna. Touchstone utspelar sig i en ödslig stuga i Cornwall strax efter första världskriget. Den knapphändiga infon räcker för att jag ska börja dregla. Gud, jag är en sådan sucker för det ärkebrittiska och arkaiska att det nästan är pinsamt. Det är nog även Laurie R. King, misstänker jag.

The Girl Least Likely To goes goth



"The aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably."

Jag Halloween-peppar med M.R. James' underbara, gammaldags anglosaxiska spökhistorier, fulla av gamla tågstationer, övergivna kyrkogårdar, engelsk landsbygd och tomma föreläsningssalar. "Oh, Whistle and I'll Come to You, My Lad" är något av det otäckaste jag läst. Perfekt för märgkalla höstkvällar när vinden viner utanför fönstret och läsfåtöljen känns extra nedsutten och gosig. Nästa vecka kommer jag att dyka upp i ett par olika skräckorienterade sammanhang - håll utkik på bloggen!

fredag 26 oktober 2007

Alternativ kategorisering av böcker

Alice Sebolds berättarjag i The Almost Moon kategoriserar sina böcker efter författarnas förnamn. Kanske något att ta efter?

torsdag 25 oktober 2007

Vad Magnus Uggla egentligen menade när han sjöng "den 25e smäller det"



25 minuter på Akademibokhandeln resulterade i en, om jag får säga det själv, ganska oslagbar litterär godispåse. Lite sött, lite salt, lite rosafluffiga skumbananer. En annan bokbloggare (någon jag länkar till, tror jag bestämt - help me out here!) skrev om The House at Riverton för ett tag sedan, och när jag öppnade boken och spottade en Rebecca-parafras var det kört. Nya Patricia Cornwell åkte också ner i varukorgen, trots att jag egentligen gett upp att hon ska producera en ny The Body Farm. Något hände när hon bytte berättarperspektiv från första person till tredje; nu andas hennes böcker direkt-till-TV-thrillers av det slag Kanal 5 brukar visa på söndagskvällar snarare än När lammen tystnar. Ändå fortsätter jag läsa, fortsätter köpa HARDCOVER goddamnit. Hoppet är det sista som överger människan, och jag är villig att ge forna favvoförfattare en, två, tre och tio chanser innan jag bestämmer mig för att göra slut. Varför jag envisas med att köpa och läsa Joy Fieldings ganska mediokra och formulaartade slentrianthrillers vet jag inte. När jag hade badkar var hennes böcker perfekt badkarsläsning trötta vardagskvällar då man inte vill läsa något ansträngande. Nu äger jag inte längre ett badkar, så den ursäkten är körd. Hon kanske funkar i soffan en trött vardagskväll? Längst ner till höger ser ni Anita Shreves nya roman, Body Surfing. Jag är oerhört svag för hennes välskrivna relationsromaner, som ofta utspelar sig vid vatten. Så även den här, som nyligen utkom på svenska under titeln Strandsommar. Det är sommar i en kuststad i New England, misstag och bitterljuva känslor. Klimakterielitt blir inte så mycket bättre än det här.

Ni har väl noterat den grönvita älsklingen i mitten på nedre raden? Jag börjar så smått leka med tanken på att införskaffa fler Penguin Celebrations-utgåvor. Inte alla, det vore lite väl Shopaholic goes bokhora (en Sophie Kinsella-titel jag tyvärr aldrig tror att vi får uppleva...), men sisådär en... tio? Everything Is Illuminated t ex, jag har ju aldrig läst Jonathan Safron Foer fastän jag vet att jag nästan är predestinerad att älska honom - New York, litterärt underbarn, rejäla pålåster- & Siri Hustvedt-vibbar från honom och Nicole... - och jag tänker att det här skulle vara ett helt idealiskt tillfälle att rätta till det lilla misstaget. Samma sak med The Impressionist av Hari Kunzu, What a Carve Up! av Jonathan Coe (jag får The House of Sleep rekommenderad till mig med en alarmerande frekvens, särskilt när jag börjar lovebomba Kate Atkinson - dags att skrida till handling!), How I Live Now av Meg Rosoff och The English av Jeremy Paxman. Alla titlar som hamnat på min episka "att läsa"-lista vid ett eller annat tillfälle. Jag kommer förmodligen att köpa dem förr eller senare, så varför inte passa på nu?

Jag försöker alltid rationalisera mina bokinköp. Det hör väl till sjukdomsbilden för alla typer av beroenden?

Jag vill fortfarande gifta mig med Stephen Fry

Ursäkta om jag tjatar, men ni måste läsa Stephen Frys blogg! Han har redan lanserat begreppet "blessay" (blog + essay, ett uppfriskande inslag i snuttifieringen av det skrivna ordet), och nu kommer nästa steg: "blissertation". ("Blog" + "dissertation", men det fattade ni va? Övertydlighet är som ett tic hos mig; jag är så rädd att folk inte ska fatta poängen att poängen går förlorad. Jag jobbar på det där.) Läs och njut!

Här kan ni läsa mer om min passionerande, synnerligen obesvarade platoniska kärlek till Storbritanniens roligaste man. Och, återigen, tjatvarning men ni måste kolla upp hans romaner. Tänk PG Wodehouse i vass queertappning, och ni har Stephen Fry.

Dagens citat, eller: varför Alice Sebold får mitt alternativa Nobelpris

"When was it that you realized the thread woven through your DNA carried the relationship deformities of your blood relatives as much as it did their diabetes or bone density?"

Jag sjunker djupare och djupare in i The Almost Moon, och hänförs över hur Alice Sebold, här liksom i The Lovely Bones och Lucky, kan skriva så klarsynt och vackert om det hemska. I händerna på en annan författare, med mindre sensibilitet och stilistisk mognad, hade samtliga hennes böcker blivit feel bad-litteratur av värsta sorten. Potentialet finns där: en flicka sexmördas, en collegestudent och klassisk Duktig Flicka blir brutalt våldtagen, en medelålders kvinna dödar sin åldriga mor som hon haft ett minst sagt komplicerat förhållande till. Som sagt, det kan lätt glida över i feel bad-territorium. Inte hos Sebold. Hennes enkla men självlysande språk och inkännande personporträtt gör att det svåra, hemska och sorgliga framstår som poetiskt, ja, jag är frestad att skriva vackert. Inte själva handlingen, givetvis, men sorgearbetet, den inre läkprocessen. Förra veckans bokfemma gick ut på att nominera kandidater till ett personligt Nobelpris. Jag upplåter härmed en av mina fem platser till Alice Sebold, med följande motivering:

"För hennes förmåga att, på en skenbart enkel men självlysande prosa, skriva vackert och inkännande om det outhärdliga."

Mina andra fyra kandidater till mitt alternativa Nobelpris kommer snart. Stay tuned, kids!

onsdag 24 oktober 2007

Bibliofili på hög nivå

I morgon vid den här tiden kommer jag att vara stolt ägare till den här klenoden:



Min nya, högt efterlängtade lilla älskling, tillverkad lagom till Penguin Pockets 70-årsjubileum, behöver inte oroa sig för att känna sig ensam där i bokhyllan under bokstaven T: förutom knubbiga sydstatskusinen The Little Friend har den tre syskon att leka med - den svenska inbundna utgåvan, den svenska pocketutgåvan och den ursprungliga engelska pocketutgåvan. Samtliga exemplar av The Secret History är vällästa och -tummade; den här bokhoran diskriminerar inte utan behandlar alla sina barn lika väl. Jag tänker så här: eftersom jag sedan länge accepterat att jag är bibliofil och geek på livstid kan jag lika gärna uppmuntra den sidan hos mig. Embrace your inner geek, liksom.

Är det någon annan som samlar på utgåvor av sina favoritböcker?

PS: För en sammanställning av samtliga underbara Penguin Celebrations-utgåvor, klicka här. Mitt hjärta sjunger av habegär!

I am a poor, freezingly cold soul

Det är så kallt ute. Inte den där flyktiga kylan som lätt avhjälps med en kopp te och en varm kofta - nej, jag snackar Dickens, lungsjuka sovsalar och sönderfrusna vattenrör. Brrr. Det blev knappast bättre av att det strömmade iskall luft rakt ner på en intensivt läsande yours truly under hela bussresan i morse. (Att söka sig från kalluften till en annan, mindre arktisk plats på bussen var inget alternativ. Det hade involverat fysisk kontakt - kapparm stryks mot kapparm, på tok för intimt - med en främling, och sådant klarar jag inte av så tidigt på morgonen. Helst inte över huvud taget.) På sätt och vis var det nästan lite passande: jag har börjat läsa The Almost Moon nu, och den är precis lika tät och obehaglig och välskriven som jag hoppades. Intrigen har vissa likheter med Stephen Kings roman Gerald's Game: huvudpersonen råkar (?) ta död på en närstående och lämnas ensam med liket, minnen och samvetet på en isolerad plats. Väldigt effektivt grepp; det är nästan omöjligt att sluta läsa.

Men ärligt talat, den här märgkylan, jag börjar tro att min gamla trotjänare Fåfängan kommer att förlora mot Förnuftet. Går det att vara varm och stylish på en gång?

måndag 22 oktober 2007

"I don't know what happened first, and it's kinda laid a mind-fuck on me"



Okej, jag är fortfarande i det där transartade gränslandet mellan film och verklighet och känner på mig att jag kommer drömma om Laura Derns groteskt förvridna ansikte i natt. Exakt vad jag tyckte om Inland Empire vet jag faktiskt inte än. Här är i alla fall några saker jag gillade:

De hårdsminkade tjejerna som dansade till "Locomotion". Den röda lampan i sovrummet ("notice the red lamp" - en gammal Lynchmarkör mitt i all förvirring, I like). Alla oväntade cameos (William H. Macy, Mary Steenbergen, Laura Harring). Harry Dean Stanton (alltid helt underbar). De Donnie Darko-aktiga sitcomkaninerna. Hollywoods mörka baksida. Grace "Sarah Palmer" Zabriskie som bara blir otäckare och otäckare för varje år. David Lynchs röstcameo. Kameravinklarna och, framför allt, LAURA DERN. Herregud vilken makalös prestation, hon bär verkligen upp hela filmen! Varför ser man inte henne i fler och större roller?

Saker jag inte gillade fullt så mycket/måste hinna smälta:

Istället för Angelo Badalamenti: någon slags Enya-musik. Känslan av att Lynch här, till skillnad från i tidigare verk, ibland använder det obegripliga som något slags självändamål. Och trots en av Lynchhistoriens otäckaste scener fann jag mig själv märkligt oberörd. Jag brukar vara mentalt och känslomässigt däckad i en vecka efter att ha sett en ny Lynch-film på bio. Den sista halvtimmen berörde, det gjorde den. Men på det stora hela? Jag vill inte säga att det var en axelryckning, för det finns vissa isolerade scener som är helt jävla briljanta, men som helhetsintryck lever den inte upp till Mulholland Drive, fastän liknande teman och motiv dyker upp. Hmm, jag måste nog se om den för att kunna komma med ett definitivt omdöme.

Men herregud! Laura Derns förvridna ansikte! Jag skulle kunna bildgoogla och skrämma skiten ur er, men så elak vill jag inte vara.

I slutändan summerar nog Laura Derns rollkaraktär Inland Empire bäst: en massiv "mind-fuck". Jag råkar ju vara väldigt svag för mind-fucks i alla dess former, men jag skulle nog inte rekommendera Inland Empire till en David Lynch-oskuld.

Ikväll! Ikväll! IKVÄLL!

söndag 21 oktober 2007

PS

Svaret på fredagsutmaningen:



Det är Deborah Blando, Brasiliens svar på Madonna, som gjorde låten "Decadence avec elegance" 1991. Jag spelade sönder debutskivan A Different Story hela det året, när jag inte varvade med lite Kim Appleby. Lite senare det året släppte R.E.M. Out of Time och inget skulle bli sig likt i min musikaliska värld. Jag kan ångra att jag sålde alla mina kompromosslöst nittiotaliga gladpopsalbum när jag upptäckte indie och alternative; just Deborah Blando och Kim Appleby känns som två roliga tidsdokument från en era som känns väldigt, väldigt långt bort.

Mer om bokkollot

Förslag på tema inför nästa bokkollo: nedsuttna läderfåtöljer, sherry, tweed, gamla inbundna böcker, stilla samtal kring en brasa. Vore lovely eller hur? Jag tänker att Christine Falkenland skulle göra sig perfekt i en sådan miljö, det där anakronistiska och världsfrånvända gone haywire liksom. Skärgårdshotellet var i och för sig en helt fantastisk bokkollomiljö. Tack, alla bokhoror och bokmalar som gjorde de senaste 24 timmarna till en så utomordentligt trevlig upplevelse! Särskilt tack till Camilla som vinner priset för Bästa Roommate. Det är ditt fel att jag har grus i ögonen och gäspar käkarna ur led fast klockan inte ens är åtta. Vi måste diskutera Morrissey, anglofili, Amy Winehouse och Kate Moss' lugg snart igen.

Eftersom jag tycks ha lämnat min hjärna i en av Skärgårdshotellets läsfåtöljer kryper jag till sängs med en Sophie Kinsella från Bokhorornas ljuvliga goodie bag nu.

Brev från (bok)kolonien

Snabbt hej från bokkollot. Vi sitter i lobbyn, några bokhoror och yours truly, och läser med sorlet från frukosterande hotellgäster i bakgrunden, en påminnelse om en verklig värld bortom fiktionerna, bortom spirorna och föreläsningssalarna på Dupont College. Jag och Charlotte Simmons är väldigt tighta vid det här laget. Kanske att jag hinner nosa lite på Philip Roth innan det är dags att ta tåget hem.

Mat, vin, genomsympatiska människor, mysig miljö och - framför allt - böcker en masse. Bokkollo - try it, you'll like it. Fotodokumentation kommer.

fredag 19 oktober 2007

Fredagsutmaning

Okej, attention alla gamla popsnören med lätt autistisk läggning:

Någon som kan identifiera den artist som framförde låten "Decadence avec elegance", som inlägget om Ebba Witt Brattströms dekadensbok hämtat sin titel från? Några ledtrådar: tidigt 90-tal, pop-poppigt (alltså inte indie-), inte engelsk eller amerikansk, något av ett one hit wonder bortom hemlandet. Jag älskade henne och slukade varenda OKEJ-artikel, allra helst de när hon åt prinsesstårta och pratade svenska män. Hade inte tänkt på henne, inte reflekterat över att hon över huvud taget skulle finnas lagrad i min popkulturella minnesbank förrän jag behövde en titel till dekadensinlägget härommorgonen. Nu googlar jag och skäms lite för att jag inte gick direkt från New Kids on the Block till The Smiths. Oh well.

Min helg börjar med kalixlöjrom, Tallegio, plockgodis och skräckfilm och fortsätter med Bokkollot. Jo, jag tror bestämt att det är versalläge. Kanske till och med - dra på trissor! - interjektionsläge! Ska försöka komma igång att inte glömma kameran.

The Almost Moon



Alice Sebold-omnämning i dagens DN! Det är ganska sällan som DN uppmärksammar anglosaxisk oöversatt skönlitteratur, i synnerhet så här nära inpå utgivningsdatum, så jag blev glatt överraskad. Är om möjligt ännu mer pepp på The Almost Moon nu. The Lovely Bones var en av mina största läsupplevelser året den kom ut - 2004? 2005? - så förväntningarna är minst sagt höga. Och snart borde väl Peter Jacksons filmatisering av The Lovely Bones vara klar? Jag hoppas på en drömsk, vacker och sorgsen amerikansk släkting till Heavenly Creatures. Någon som hört något mer om casting?

Preliminär packningslista inför bokkollot:



Mysbyxor (I'm with you, Camilla!), klänning + högklackat till middagen och så det viktigaste: böckerna. Eftersom 770 sidor mastodontroman och nytt arbete inte rimmar så väl följer lovely I Am Charlotte Simmons med. Eftersom jag är läsoptimist packar jag även ner två böcker till: Everyman av Philip Roth och The Book of Joe av Jonathan Tropper. Och nu ser jag att det blir ett ogenomtänkt men ändå tydligt tema i min bokkollolektyr - samtidsamericana i fläskig "Houston, Texas-bo på All You Can Eat-buffé"-tappning (han svämmar ut över alla håll och kanter, Tom Wolfe, och jag älskar det) respektive återhållsam ortotexi light-utformning. Reflektion: för att vara anglofil läser jag anmärkningsvärt mycket genomamerikansk litteratur. Andres Lokkos diagnos på den engelska patienten från 1998 - åh, Bibel, jag kan fortfarande känna en nästan fysisk saknad, fantomsmärtor efter 90-talets bästa popkulturella magasin - stämmer fortfarande: i slutskedet går den engelska patienten (aka anglofilen) in i förnekelsestadiet och nördar in sig på något specifikt amerikanskt, allt för att dölja att hjärtat fortfarande är kvar i en osig greasy spoon i Mile End. Denial, not just a river in Egypt.

torsdag 18 oktober 2007

Tänka + gå = sant (jag VET att det finns ett latinskt ordspråk för det här)

Jag promenerade på Centralbron när det slog mig: det finns en modern motsvarighet till Stella Kleve, och hon heter Christine Falkenland. Läs Själens begär så får ni se själva.

Decadence avec elegance



Äntligen utkommer den, Ebba Witt Brattströms bok om den svenska dekadenslitteraturens power couple extraordinaire, Ola Hansson och Laura Marholm. Som jag längtat! Dekadensen är en fascinerande, om än något åsidosatt del av fin de siècle-litteraturen - en förförisk och suggestiv värld full av prunkande, överdådigt parfymerade drivhusblommor, dandyestetik, livsleva, sexualskräck, sjukdom och död. Centralt för dekadensbegreppet är en pessimistisk tidsanda, präglad av fin-de-siècle-mentaliteten: dekadenterna upplevde att man levde i en döende kultur och deras livsleda och fascination av det degenererade kan ses som en konsekvens av svikna ideal. Parallellt med dekadensen kom Den Nya Kvinnan, som ofta skildrades med skräckblandad förtjusning av dekadenterna. Enligt Witt Brattström kan demoniseringen av Den Nya Kvinnan åtminstone delvis förklaras med medicinska skäl: påfallande många av dekadensförfattarna led av syfilis och såg kvinnan och den kvinnliga sexualiteten som något farligt och ondskefullt men samtidigt oemotståndligt. Oscar Wilde, J.K. Huysmans, Arthur Rimbaud, Herman Bang och Charles Baudelaire är några av de mer internationellt namnkunniga författarskapen inom dekadenslitteraturen, men även Ola Hansson var åtminstone inom Europa ett namn att räkna med. Mina Ola Hansson-favoriter är skandalomsusade novellsamlingen Sensitiva Amorosa och kortnovellen "Gallblomma"; säregna, vackra texter som formligen dryper av sexualskräck och existentiell ångest. Tyvärr har jag inte lyckats få tag på något av Laura Marholm - kvinnlig 1800-talsförfattare som verkar inom en åsidosatt rörelse, you do the math - men jag hoppas att vi får chansen att läsa både Hansson och Marholm i nyutgåvor ASAP.

Annars är min absoluta dekadensfavorit Stella Kleve, som drygt 20 år gammal gav ut skandalromanen Berta Funcke, ett slags litterär fallstudie av en uttråkad, sexuellt frustrerad ung intellektuell överklasskvinna. Hon skriver mer fängslande och äkta om sjukdom, dödslängtan och livsleda i borgerlighetens strypsnara än alla mustaschprydda herrar tillsammans. Tyvärr är även hon smått omöjlig att få tag på, men jag rekommenderar en promenad till Kungliga Biblioteket genom höstlov och innerstadsbrus. Där kan ni läsa originalutgåvan av Berta Funcke från 1885 och fråga er varför ingen modern författare vågar sig på något liknande.

onsdag 17 oktober 2007

Bokkollopepp!

Peppen inför bokkollot växer och växer, trots att jag nästan gett upp hoppet om att Alice Sebolds pinfärska roman ska hinna nå mig innan helgen. (Note to self: beställ aldrig mer böcker från CDON.com.) Bara några dagar kvar nu! Jag har gjort upp en backup-plan bestående av Philip Roths Everyman och Jonathan Troppers The Book of Joe som levererades igår - tack, Adlibris. (Lite spons skulle sitta fint, så mycket som jag beställer... *hint*) Båda ganska snabblästa böcker, misstänker jag, så om abibliofobin skulle slå till förlitar jag mig på Bokhorornas goodie bag som, om jag känner dem rätt, torde vara sprängfull med ljuvliga litterära läckerheter.

Extrem trötthet får mig att uppskatta alliteration.

Men åh! Böcker, trevliga människor, mat, vin och rofylld miljö! Som sagt: PEPPEN!

tisdag 16 oktober 2007

Collegeporr i mitt hjärta!

Hej, jag har börjat jobba i Sveriges motsvarighet till J. Edgar Hoover Building, en dream come true för mig som sett både X-Files (alla säsonger) och När lammen tystnar ohälsosamt många gånger. När jag inte arbetar på min Scully cirka säsong 4-look tränar jag (med poliser, nota bene - helt annorlunda mot Friskis och Svettis!) och läser I Am Charlotte Simmons. Mr Wolfe, jag är nu officiellt ett fan. Helt underbar bok, precis sådär massiv och oinställsamt STOR och vindlande som jag vill ha min prosa hösten 2007. Lägg lite collegeporr på det, och jag reduceras till en liten våt fläck som yrar om valedictorians, college dorms och kegs. 770 sidor har aldrig avverkats så fort - jag kommer på mig själv med att läsa långsammare för att dra ut på läsningen. Helt klart en av de bästa collegeskildringar jag läst. Visserligen en hyfsat smal, tragiskt eftersatt subgenre, det där, men ändå.

Nu ska jag krama min make och höja pulsen, som fortfarande inte återhämtat sig riktigt efter spinningpasset, lite ytterligare med ett par Prison Break-avsnitt. Toodles!

måndag 15 oktober 2007

Smått Bridget Jones-ig TV-debut

Är precis hemkommen från inspelningen av Var fjortonde dag, där jag gjorde ett väldigt kort gästspel och pratade om överskattade respektive underskattade företeelser i svenskt kulturliv. Ni som har Axess TV kan beskåda det hela på lördag klockan 20.30, alternativt kolla i webb-TV. Själv är jag inte fullt så masochistiskt lagd. Jag gör mig nog bäst i skrift - i TV blir det lite Bridget Jones över det hela. Tänk blabbering fool som inte kan skilja på Emilio Ingrosso och Emilio Estevez. (Jag tror att jag sa Ingrosso, men jag tänkte Estevez. Sjukt jobbigt när ens undermedvetna spelar en spratt i krissituationer.) Snygg sminkning, dock.

Jag har även skrivit en liten notis om Gilmore Girls som en alternativ litterär och kulturell bildningsväg i nästa nummer av Axess, som utkommer om några veckor. Den är jag betydligt mer nöjd med.

söndag 14 oktober 2007

Ständigt dessa val...

Berövad min inplanerade helgläsning vankar jag av och an i hemmabiblioteket, smeker bokryggar, läser förstameningar och rannsakar min litterära aptit. Är det myspysdeckare à la Agatha Christie jag är sugen på; afternoon tea i små pittoreska byar, barska majorer, vimsiga kyrkohedar och oblodiga mord? Det är visserligen perfekt lektyr sömniga söndagar som denna, men jag tror att jag vill ha något med mer substans och tyngd. Är 770 sidor Tom Wolfe mer passande för mitt humör? Jag plockar i alla fall fram I Am Charlotte Simmons, ytterligare en av de där böckerna jag köpt men inte hunnit läsa. Ja. Amerikanskt och storvulet i collegemiljö är nog precis vad jag vill läsa idag. Återkommer med omdöme.

Läsprojekt: kvinnliga Nobelpristagare

Caroline skriver om eventuellt läsprojekt: läsa minst ett verk av alla kvinnliga Nobelpristagare i litteratur. Här använder jag "alla" väldigt löst. Herregud, elva (11) kvinnliga pristagare sedan 1901! Man blir lite mörkrädd.

[x] Doris Lessing, 2007: stencool tant (fastän det tydligen bara var vatten i det där gigantiska dricksglaset) och jag har gillat allt jag läst hittills, särskilt Det femte barnet. Kommer att läsa mer.
[ ] Elfriede Jelinek, 2004: inte sådär jättesugen, ärligt talat. Men jag är lättövertalad.
[ ] Wislawa Szymborska, 1996: jag måste bli bättre på att läsa poesi.
[x] Toni Morrison, 1993: ÄLSKAR! Beloved är en av mina största läsupplevelser någonsin.
[x] Nadine Gordimer, 1991: en Engelska C-bekantskap, dvs skolläsning. Tror att jag skulle uppskatta hennes betydligt mer idag.
[ ] Nelly Sachs, 1966
[ ] Gabriela Mistral, 1945
[ ] Pearl Buck, 1938: har länge velat läsa. Var börja? The Good Earth?
[ ] Sigrid Undset, 1928: Kristin Lavransdotter har stått oläst i bokhyllan ända sen jag vann den som "bästa svenskelev"-premie i sjuan. (Varför fick man inget roligare?) Är svalt skeptisk.
[ ] Grazia Deledda, 1926
[x] Selma Lagerlöf, 1909: oh ja, Selma och jag är bästisar och bundis ända sedan jag blev bergtagen av En herrgårdssägen och Gösta Berlings saga.

lördag 13 oktober 2007

Lessing + Shriver = sant?

Jag läser Det femte barnet i min favoritposition, liggande på sängen med pläd och katter, och konstaterar att det finns klara tematiska likheter mellan Det femte barnet och We Need to Talk about Kevin. Barnet det inte går att älska, den där krypande känslan av domedag. Hos Lessing är det mer uttalat skräckbetonat, lite Rosemary's Baby-feeling, men parallellerna finns. Jag tycker verkligen om Lessings språk - klarsynt, no nonsense men ändå målande. Kan inte minna mig senaste gången jag kände mig så här entustiastisk inför en Nobelpristagare, det måste ha varit Günter Grass.

Nästa utflykt i Doris Lessing-land, courtesy of mammas bokhylla: Shikasta, aka scifi-Lessing. Lite senare blir det katt-Lessing och Martha Quest-Lessing. Någon annan som planerar att göra den här helgen till en Lessing-helg?

fredag 12 oktober 2007

Mer Doris Lessing-bonding

Doris Lessing har haft Jenny Diski som fosterbarn! Jenny Diski, min själsfrände, författaren jag alltid återkommer till, oavsett om hon skriver om sexfixerade antropologer,
att röka och dagdrömma sig genom en tågresa i USA eller att resa till Lappland, lantliga Merchant/Ivory-England, Nya Zeeland med grundinställningen att det ultimata tillståndet är statiskt, stillasittande, hemmakärt. Det här måste betyda något. Jag tror att en massiv Adlibris-beställning finns i min omedelbara framtid.

Fredag kväll med Doris Lessing

I en fåtölj i mina föräldrars vardagsrum, med ett glas rött och Det femte barnet. Kan helgen börja bättre? Ju mer jag läser om och av Lessing, desto mer inser jag att hon är en klockren Girl Least Likely To-författare: feminist och kattälskare med flera sci-firomaner på sin meritlista. Horace och kompani, jag applåderar ert val. Applåderar även för Al Gore, nummer 1 på min egentligen ganska konfidentiella "Skulle inte banga på, underkategori 50 plus*". Jag har haft en grej för honom ända sedan han så stiligt alluderade till två av R.E.M.:s bästa skivor i ett kampanjtal i början på 90-talet: "Everybody knows that the Bush administration is out of time, and that the Clinton/Gore ticket is automatic for the people." När han sedan hånglade upp sin (visserligen rätt obehagliga och censurtokiga) fru under Den Där Presidentkampanjen blev jag ännu mer het på gröten. Och viss har han en viss stiff, grånande charm? Grattis till fredspriset i alla fall, Al Gore!

* = kanske inte lika hush-hush som mina "Skulle inte banga på 60 och 70 plus"-listor... Men handen på hjärtat, skulle DU banga på Paul Newman?

Klubben för inbördes beundran

"Du har köpt två moderna klassiker", sa Philip Seymour Hoffman-dubbelgångaren i NK:s bokhandel när jag langade fram Vad jag älskade och Flyga drake, två födelsedagspresenter till svärfar. Det må vara barnsligt och ytligt, men jag blir lika själaglad varenda gång en expedit uppmärksammar mina bokinköp, kanske till och med inleder en gemensam lovebombingsession om bra böcker. Förmodligen är det bekräftelsebehovet som spökar; den där fåfänga längtan efter en klapp på axeln, någon som välkomnar en in i klubben för litterär inbördes beundran. Hur som helst: jag blev glad. Tack, Philip Seymour Hoffman-lookalike. Och ja, jag håller med. Särskilt om Vad jag älskade. Siri Hustvedt, skriv en ny roman pronto!

Skyltningen bland nyutkommet på NK:s engelska bokhandel fick snålvattnet att rinna till, by the way. Bland mycket annat suktade jag nya Alice Sebold (som också borde ha kommit fram vid det här laget!), Richard Russo och Joyce Carol Oates. Min löneförhöjning kommer att komma väl till pass.

Efterlyses: mitt survival kit för helgen

Meh, var är mitt Philip Roth- och Jonathan Tropper-paket, Adlibris? Va? Va? VAAA? Jag som helt kallt räknat med att det skulle hinna anlända till helgen. Nu måste jag fynda läsmaterial bland mina olästa böcker - visserligen trevligt det med, men utanför ramen för mitt snäva tänkande. Jag sitter här och vaggar fram och tillbaka, hör ni det Adlibris? Ni har gjort mig till Rain man genom att tjuvhålla på förstklassig americanaläsning, och nu måste jag antingen svälja ännu mer rosa fluff eller - oh the horror! - ta ett aktivt beslut utifrån min tämligen episka "att läsa"-lista. Vill ni ha det på ert samvete? Va? Va? VAAA?!

Okej, jag måste sluta dricka åtta koppar kaffe om dagen.

Istället för solar plexus-knytslag: sockervaddschock

Jag vet att jag sade att jag var i behov av lite fluff efter den emotionella kallduschen som var We Need to Talk About Kevin, men herregud, att läsa My Best Friend's Girl efter "Kevin" känns som att byta ut ett smakrikt årgångsvin mot en bib Blue Nun. Sååå smetigt och sockersliskigt och tillrättalagt, med en rätt obehaglig moralkakig biton: den onda kvinnan (The Adultress) straffas med döden, vad ska man tycka om det? Oh well. Jag hävdar att det är nyttigt, nödvändigt rentav, att läsa dåliga böcker då och då. Särskilt i direkt anslutning till En Stor Läsupplevelse. Katharsis via sockervadd, typ. Något att rensa smaklökarna med. Håller ni med?

torsdag 11 oktober 2007

Joy Division + Tim Davys (för hungrig för originell rubrik, sorry)

Jag hade precis klivit ut från frisören, helt Uma Thurman i Pulp Fiction (i alla fall i en halv minut, innan regnet förstörde allt) när jag hörde det välbekanta riffet, de monotona trummorna, världens bästa inledning: "Dead Souls" av Joy Division. Helt plötsligt kändes regnet passande; mitt hjärta växte en storlek för varje trumslag. Det här kommer att bli en Joy Division-höst, mark my words.

Och Johanna L? Jag tror så här: Tim Davys = Carl-Johan Vallgren. Samma förlag, samma frisyr, samma kärlek till det absurda. Och är inte "mjukdjur" ett ord Vallgren skulle kunna använda? Det skulle dessutom kunna förklara min instinktiva, omedelbara aversion gentemot Amberville - vi snackar alltså pre-purjolöks- och disktraseterror. (For the record: jag fick varken eller. Men jag ogillar PR-kupper.) Jag har verkligen jättesvårt för Carl-Johan Vallgren. Inte C-J författaren så mycket som C-J Estradören, Musikern, Konstnären, Kulturkavajen. Maja Lundgren, det är inte bara du.

Nu ska vi prata om Kevin

Har ni tänkt på att hur mycket man har att säga om en bok ofta (men inte alltid) står i omvänd proportion till hur mycket man gillade den? I alla fall i det där omtöcknade stadiet strax efter det att sista sidan är utläst - i mitt fall på en osig, olivoljemarinerad lunchrestaurang på Järntorget; blaskigt kaffe, de tre tenorerna på alltför hög volym, enerverande Percy Nilegård-typ vid bordet bredvid. Jag känner mig alltid så vilsen och melankolisk när jag läst ut en riktigt bra bok, som om jag fastnat mellan fiktionen och min verklighet. Alltså kommer det att dröja ett tag innan en regelrät recension av We Need to Talk about Kevin dyker upp här. Några saker så länge: Lionel Shrivers skoningslösa utforskning av det ambivalenta moderskapet. Den brutala ärligheten. Ambivalensen inför huvudpersonen. SPRÅKET! Gråten i halsen fram till sista kapitlet, då ögonen blir torra av chocken. Ajajajaj. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.

Här kan ni läsa min ursprungliga reaktion på We Need to Talk about Kevin. Och ni måste fortfarande läsa Shrivers senaste roman, Sliding Doors-inspirerade, Londonbaserade The Post-Birthday World. Inte samma knytnävsslag i solar plexus, men oerhört välskrivet och fängslande. Methinks jag har hittat en ny favvoförfattare, men nu kräver jag fluff och rosa omslag för att bli en lycklig människa igen.

Eureka!

The Grass Is Singing är det jag har läst! Så klart. Vid tidpunkten (1997) var jag dock helt insnöad på Morrissey-godkänd brittisk arbetarklasslitteratur och Oscar Wilde, så jag minns inte så mycket. Måste konsultera mammas bokhylla. Visst känns Doris Lessing som en mammas bokhylla-författare? På ett bra sätt, alltså.

... and the winner is...



"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepticism, glöd och visionär kraft tagit en splittrad nation och granskat den."

... Doris Lessing! En författare jag både läst och gillat, och en kvinna dessutom. Inte Joyce eller Margaret-gillat, men ändå.

Min spontana reaktion när Horace öppnade dörren med The Annoucement: "Doring Lessing? Men hon har ju redan fått Nobelpriset?" En koffeinförvirrad variant på Gert Fylkings "ÄNTLIGEN!"?

Anyhoo. Jag minns att jag läste Doris Lessing i skolan, men jag i mitt kaffedarriga post-announcementtillstånd inte komma ihåg vare sig titel eller innehåll. Återkommer.

The final countdown

Nu har nedräkningen verkligen börjat. Om drygt tre timmar vet vi. Själv tänker jag följa allt live på DN.se. Vill vara med från och med det att dörren öppnas, det förväntansfulla sorlet dämpas och Horace läser upp motiveringen på fem språk. Jag hoppas fortfarande Oates, men det känns som om det börjar bli Astrid Lindgren-varning på det där, dvs not gonna happen. Vi får väl se.

Uppdatering:

Iskalla händer, oregelbunden puls, ostadig kaffemage, dålig koncentrationsförmåga, en allmän aura av rashäst innan det stora loppet. Den här litteraturjunkien har drabbats av pre-Nobelprissjukan. Någon annan?

onsdag 10 oktober 2007

Mer Oprah

För en komplett lista över alla Oprahs bokklubbsval från starten 1996 till idag, titta här. Här är en High Fidelity-esque topp 10 över mina favoriter:

1. I Know This Much is True - Wally Lamb
2. The Corrections - Jonathan Franzen
3. Here on Earth - Alice Hoffman
4. Fall On Your Knees - Ann-Marie MacDonald
5. Open House - Elizabeth Berg
6. East of Eden - John Steinbeck
7. The Heart is a Lonely Hunter - Carson McCullers
8. Middlesex - Jeffrey Eugenides
9. White Oleander - Janet Fitch
10. We Were the Mulvaneys - Joyce Carol Oates

Om Oprahs bokklubb och säkra kort versus klimakterielittfrämjande



Oprah Winfrey har avslöjat sitt senaste bokklubbsval: Kärlek i kolerans tid av Gabriel García Márquez. Den kommersiella tajmingen hade knappast kunnat vara bättre - en stor, påkostad Hollywoodfilmatisering i Mike Newells regi går upp på amerikanska biografer nästa månad. Många amerikanska författare har klagat på hur Oprah gått från att lyfta fram och stötta i högsta grad levande, nya författarskap till att premiera säkra kort. Först Jeffrey Eugenides' (UNDERBARA, vill bara poängtera det) Middlesex, som vann Pulitzerpriset för flera år sedan och var en stor framgång långt innan Oprah gav sig in i leken, och nu García Márquez - som för övrigt redan varit del av bokklubben tidigare, då med Hundra år av ensamhet. Fastän Oprahs vilja att bilda det amerikanska folket är sympatisk är jag benägen att hålla med Jennifer Weiner i hennes kritik. Många läsvärda författare som verkar i den där besvärliga fållan mellan fin- och fullitteratur har fått ett välförtjänt genombrott då deras böcker valts ut av Oprah. Jag tänker till exempel på Elizabeth Berg, Janet Fitch och Wally Lamb, vars förening av hög litterär kvalitet med underhållning och emotionellt patos, särskilt när det gäller kvinnliga erfarenheter gör dem till ypperliga klimakterielittkandidater. (För övrigt myntade jag begreppet "klimakterielitt" efter att ha läst några av Oprah's bokklubbsval.) Vem ska nu förse mig med klimakterielitt, och vem ska lobba för en litterär subgenre som ofta hamnar i kläm mellan bestsellerlistorna och kultursidorna?

Man kan fråga sig om det är kontroversen kring Oprah's Book Club-utnämnda A Million Little Pieces av James Frey - en debatt om autencitet, lögn och förtal som får Maja Lundgren-debatten att framstå som en västanfläkt - som gjort att Oprah numera satsar på redan beprövade kort. Jag bestrider inte det faktum att Gabriel García Márquez är en oerhört läsvärd författare, men nog känns utmärkelsen läskigt synkroniserad med filmen? Och, som Jennifer Weiner skriver, vad blir Oprahs nästa bokklubbsval? Bibeln?

Om guilty pleasure-läsning och gråtmilda lördagseftermiddagar



Hett tips för er som gärna guilty pleasure-läser engelskspråkig romance och chick lit: bege er till nya Akademibokhandeln Söder och fynda fiction med smetiga, rosa omslag för 59 kronor styck! Jag var där häromdagen och funderade på Nicholas Sparks eftersom jag älskar att fulgråta till Sparks-filmatiseringar regniga lördagseftermiddagar. Det är renande på något sätt; katharsis via känsloporr. Till slut blev det istället My Best Friend's Girl av Dorothy Koomson, en riktigt tårdrypande historia om svek, kärlek och förlåtelse - perfekt substitut för snyftarfilmer, tänker jag. Handlingen i kort: två bästa vänner bryter efter att den ena väninnan varit otrogen med den andras fästman och - the drama! - blivit gravid med dennes barn. De hörs inte av förrän den ena - hon som låg med fästmannen - är döende i cancer och vill att hennes före detta väninna ska adoptera hennes dotter, resultatet av otroheten med huvudpersonens ex. Dramatik och melodrama till tusen! Jag har inte varit på humör för att läsa My Best Friend's Girl ännu - det ska till ett särskilt slags gråljus, en frusen, romantiklängtande själ för att jag ska bli sugen på den här typen av böcker. Med tanke på årstiden och min tendens att alltid bli jättesentimental och lättrörd på hösten borde det ideala tillfället infinna sig snart.

tisdag 9 oktober 2007

Två dagar kvar...

Ser 2007 års mottagare av Nobelpriset i litteratur ut så här?



Enligt Ladbrokes är chansen stor att det blir så, men jag kan inte erinra mig om senaste gången förhandsfavoriten vann, så jag är inställd på att bli förvånad på torsdag. Borde jag panikbeställa Zuckerman-böckerna för att vara på den säkra sidan? På tal om förvånande: Haruki Murakami i Nobelprissammanhang? Han dök upp lite längre ner hos Ladbrokes, strax efter Joyce Carol Oates. Missförstå mig rätt, jag älskar Murakami, men som Nobelpriskandidat känns han lite otippad. För läst, för känd, för många pocketutgåvor att välja mellan på vilken Akademibokhandel som helst. Å andra sidan kanske det är dags att dela ut priset till en populär författare? I så fall har Philip Roth, Murakami och Oates goda chanser. Strax efter ett på torsdag vet vi. Fram tills dess håller jag fast vid hoppet om att årets Nobelpristagare kommer att se ut så här:



Korrektion: så här plus ett kvarts sekel. Vilken babe Joyce Carol Oates var som ung! Jag blir påmind om America's Next Top Models kanske mest underskattade deltagare, Lluvy från säsong fyra. Hon jämfördes ofta med Shelley Duval, men jag tänkte hela tiden på Joyce Carol Oates. Å andra sidan delar Oates och Shelley Duval de där älvlika, överjordiska dragen, så jag kan förstå den jämförelsen.

Alternativ rubrik till det här inlägget: "Från Nobelpris till Top Model på två meningar."

måndag 8 oktober 2007

Oh, and by the way...

Jag kommer att prata om Kevin. Snart. Måste bara samla mig först.

Om avstånd, cityglamour vs förort och det pålåsterska

Sprang på en gammal vän på Akademibokhandeln Söder alldeles nyss, väldigt slumpmässigt, väldigt pålåsterskt. Vi snabbpratade livsval, tangerade förort vs innerstad innan jag tog bussen hem till mitt beloved förortsradhus på trappa. Någonstans är det sådana här urbana, slumpmässiga möten som får mig att upprätthålla kärleken till Staden. Och jag tror att själva grundförutsättningen för att min kärlek till Staden ska förbli intakt är detta: att ständigt befinna sig strax utanför. Jag växte upp med Staden en skakig bussresa bort, vilket fick mig att glamourisera det urbana bortom all vett och sans. Varje bussresa ett äventyr. Senare, på gymnasiet när Moz lärt mig skönheten i den obesvarade kärleken, avslutade jag en dikt med raden "Din perfektion gör sig bäst på avstånd". Det har, medvetet eller ej, förblivit mitt mantra ända sedan dess. När jag flyttade till London efter gymnasiet, fortfarande Mozifierad, valde jag medvetet bort att dela rum med festsugna skoförsäljerskor från Vetlanda i zon 1. Istället bodde jag inackorderad i ett fuktigt, viktorianskt radhus med en patologiskt ensam före detta sjökapten ute i Essex (zon 4). Din perfektion gör sig bäst på avstånd, London. I Paris, på studieresa: jag fascineras av de ruffiga förstäderna på tågresan in mot Paris, åker till La Defense och drabbas av saudade bland de futuristiska höghusen.

Listan fortsätter. Ni vet min fascination fixering med New Jersey och Connecticut? Den kan också förklaras med den där diktraden. New York City är aldrig lika vackert som när skyskraporna anas på andra sidan vattnet en disig förortsmorgon i New Jersey. Om knappt två månader åker jag till New York, och det kan verka rubbat att välja bort en halv dag i världens mesta Stad för att andas in fabrikslukt i New Jersey eller antikshoppa längs Hudsonfloden, men för mig är förstäderna, sovstäderna en förutsättning för att New York City ska kunna fortsätta glänsa. Som Stuart Staples sjunger: "The centre of things, from which everything stems, is not where I belong." Annat än som ständig turist, inte blaserad som innerstadsborna utan med min romantiserat rosaskimrande bild av Staden - oavsett om det är Stockholm, New York, London eller Paris - intakt.

Just det, och så har jag blivit kär i Bang igen. Köp nya numret på tema kärlek nu! Jag ska bli prenumerant och välja Bitterfittan som premie. Två flugor i en smäll, kinda thing.

Bokfrossa

Nu när den 25e inte känns sådär hopplöst långt borta är det hög tid för varje biblioman med självaktning att börja planera för nästa månads bokhög. Själv inledde jag arbetsveckan med två koppar deep, black joe och lite internetshopping:



Egentligen är det helt oförlåtligt att jag, som får något simmigt och kärlekskrankt i blicken så fort orden "The Great American Novel" yttras, fortfarande är Philip Roth-oskuld. Med tanke på mina preferenser och, inte minst, min förkärlek till Joyce Carol Oates skulle jag bli förvånad - nej, chockad - om Roth nu inte skulle falla mig i smaken. Efter Spectatias konsekventa Philip Roth-lovebombing, DN:s boklördag-intervju i samband med utgivningen av den sista (?) Zuckerman-romanen, Exit Ghost, och - okej, jag erkänner - ytterligare ett år där Roth nämns i Nobelprissammanhang kan jag inte längre stå emot min natur. Jag måste bli av med min Philip Roth-oskuld, och snabbt ska det gå. (Vi sparar de ömsint utdragna läsakterna till senare, Philip och jag; vi har en hel livstid åt att lära känna varandra på djupet.) Egentligen vill jag kasta mig rakt in i Nathan Zuckerman-böckerna, men jag tänkte att Everyman, en sparsmakad och unisont hyllad liten roman om döden, är en bra utgångspunkt. Vad säger ni som kan er Philip Roth? Jag tittar på dig, Spectatia! :)



Tack, Johanna L för tipset. Antal minuter mellan det att jag läste recensionen på Bokhora tills dess att The Book of Joe låg i min varukorg på Adlibris: 2. När man lockar med hemvändartema, familjekriser, författarliv och östkust blir jag nästan pinsamt lättflirtad. Känn pressen, Jonathan Tropper!



Yes, nya Alice Sebold finns redan, leveransklar och allt, på ett antal internetbokhandlar trots att det officiella releasedatumet är den 16 oktober. Är det bara jag, eller blir det här allt vanligare? Just nu är samtliga upplagor slutsålda på Adlibris, men hos CDON.com finns den inne. *hint*

Hur, oh, hur, ska jag lyckas tjuvhålla på den här till bokkollot?

På önskelistan (fortfarande):



Jag längtar alltid amerikanskt, nytt och välskrivet på hösten, särskilt om det dessutom vankas småstadsskildringar och östkust. På tal om östkust såg jag ett klipp från Ciderhusreglerna i helgen. Jag började nästan gråta. Gör mental anteckning om att återbesöka John Irving-land. Det är ett av mina favoritländer: ett land där himlen är sådär omöjligt hög och New England-blå, löven (i alla fall i min sönderromantiserade hjärna) alltid är Secret History-färgsprakande, människorna är mysexcentriska och berättandet står i fokus. Jag åker alltid tillbaka, trots att Irvings senaste räcka romaner varit en besvikelse. Men men, som det står på affischen Fox Mulder har på sitt kontor (som jag inte får sätta upp i vardagsrummet för min man för att det är, citat, "för nördigt"): "I want to believe."

söndag 7 oktober 2007

Kvartalsrapport 3: antal lästa böcker mellan juli och september

Dags för ytterligare en kvartalsrapport. Nedan följer en lista, med betyg och allt, över de böcker jag läst under tidsperioden juli-september. För fler kvartalsrapporter, besök Bokhore-Jessica, Du är vad du läser, Cornelia läser, Theresan, Bokidioten och Spectatia. Tipsa gärna om fler kvartalsrapporter!

28 böcker hann jag med under tre månader. Inte så illa med tanke på att större delen av min existens under den tidsperioden ägnats åt arbete, bröllopsplanering, sömn (jag har en nioårings sömnbehov), bloggande och Prison Break-boxen. Visserligen lyser de Stora, Allvarligt Syftande Romanerna med sin frånvaro (kan bero på att det var semestertider), och mina klassiker- och utländska, icke anglosaxiska författarkvoter är mer eller mindre ouppfyllda, men jag är mäkta stolt över att ha lyckats klämma in lite svenskt och nytt.

1. The Sonnet Lover - Carol Goodman


2. Hembiträdet - Marie Hermansson


3. Gone - Jonathan Kellerman


4. The Field of Blood – Denise Mina


5. The Hellfire Club – Peter Straub


6. Förvillelser – Hjalmar Söderberg (omläsning, tredje gången)


7. Historietter – Hjalmar Söderberg


8. The Dead Hour – Denise Mina


9. Ögonen – Maria Lang


10. The Last Breath – Denise Mina


11. The Undomestic Goddess– Sophie Kinsella


12. Dedication – Emma McLoughlin & Nicola Kraus


13. En liten chock – Johanna Lindbäck


14. Eclipse – Stephenie Meyer


15. The Ruins – Scott Smith


16. One Good Turn: A Jolly Murder Mystery – Kate Atkinson


17. On Trying to Keep Still – Jenny Diski


18. Fly – Elise Karlsson


19. Myggor och tigrar – Maja Lundgren

(som helhetsintryck betraktat. Ibland är det en fempoängare, ibland bottenbetyg, ibland vill man ömsom ge Maja Lundgren en kram och en örfil. Men det är aldrig tråkigt.)

20. Ladies – Mara Lee


21. The Memory Keeper’s Daughter – Kim Edwards


22. The Divide– Nicholas Evans


23. Dreams of Terror and Death: The Dream Cycle – H.P. Lovecraft (omläsning, andra gången)


24. The Best of H.P. Lovecraft: Bloodcurdling Tales of Horror and the Macabre – H.P. Lovecraft (omläsning, tredje gången)


25. I samma klass - Esther Ringér-Lundgren


26. Rena mörkret, Lotta! – Merri Vik (omläsning, för vilken gång i ordningen vågar jag knappt säga)


27. Vilken skiva, Lotta! – Merri Vik


28. Water for Elephants – Sara Gruen


Betygssättningen talar väl för sig själv, kan man tycka, men jag vill ändå lyfta fram några av de böcker som lämnat extra starkt av- och intryck:

1. One Good Turn – Kate Atkinson, som för varje boksläpp alltmer börjar kännas som Storbritanniens intressantaste nutida kvinnliga författare.
2. Ladies – Mara Lee. Jag kommer att tjata ett tag till.
3. Förvillelser – Hjalmar Söderberg. Om ni missat min Hjalle-lovebombing, klicka här
4. Denise Minas Paddy Meehan-trilogi - i skrivande stund trilogi, snart kvartett. Det är socialrealistiskt utan att bli diskbänksgrått, läskigt och blodigt utan att bli spekulativt och, framför allt, har Mina i sin antihjältinna Paddy Meehan skapat den mest sympatiska huvudpersonerna i en detektivroman sedan, well, Puck Bure.
5. Water for Elephants – Sara Gruen. Recensionen finner ni här.

Önskelista inför årets sista läskvartal: mer utomeuropeiskt, mer poesi, mer invecklat och krävande, fortsatt hyfsad svenskfekvens. Eller vad håller jag på med? För mig har läsningen alltid, alltid styrts av läslust; det där pirret i magen när jag slår upp första sidan i en ny, efterlängtad bok. Det ska vara magpirret, den rena, otyglade och prestigelösa läsglädjen som leder och motiverar mitt läsande; om jag på köpet blir en mer bildad människa är det bara en bonus. Dessutom presterar jag inte särskilt bra under krav och press, så jag ber att få ta tillbaka önskelistan och säga det här: leve bokhoreriet!

(Fast det är klart, om min otyglade, prestigelösa läsglädje skulle ta mig till nya, outforskade och potentiellt bildande platser är det ju en väldigt trevlig bonus.)

Kvartalsrapport nummer ett och två finner ni någonstans här, på den gamla hederliga skunkdagboken. Kvartalsrapport 2 är daterad 2007-07-03; tyvärr misstänker jag att kvartalsrapport 1 är begravd i en kompakt massa av boktips, popkultur, bekännelser och bilder. Inget av det stilrena, lättorienterade. Bloggen verus den gamla hederliga skunkdagboken, 1-0.