torsdag 13 september 2007

Mer ur den pinsamt dagbokiga anteckningsboken (not a Moleskine in sight)

Ja, det var visst sträckan mellan Slussen och Medborgaplatsen som var kortast, my mistake. Det är däremellan jag befinner mig nu - vad är det med mig, skrivande och tunnelbaneåkande, det börjar nästan bli en vana. Mörk tunnel, svettigt ylle, fötter som tuktats in i den högklackade världen igen. Idag är jag Audrey Horne. Inte skolflicks-Audrey från säsong ett, utan den mer affärsbetonade Audrey i tweedkavajer och -kjolar från slutet av säsong två, när hon slutit fred med sin pappa och börjat arbeta i Horne-koncernen. Corporate Audrey. Corporate Audrey, Corporate Barbie, usch, jag är en lika god kålsupare. Objektifiera mera liksom.

Det är mitt favoritväder idag: soligt, klart och krispigt, terminsstart vid Yale, glödande höstlöv i John Irvings (eller Stephen Kings - fast då tänker jag mer på glöd i bemärkelsen "your hair is winter fire, January embers / my heart burns there, too" - känner ni igen citatet?) New England, promenad på torget i Stars Hollow (R.I.P.), ni kan den här sången nu. Har ni tänkt på vilka blickar man får när man skriver på offentliga platser? En annorlunda slags blick, väsensskild från den jag fick av två män i en grossistlastbil tidigare i morse. De tutade också; uppenbarligen går Corporate Audrey hem. (Men sen då? När tutandet, blickarna, visslandet slutar och jag blir osynlig? Kommer jag att sakna det då?) Nej, den här blicken är - ja, vad är den? Nyfiken? Vaksam? Rädd? Många verkar i alla fall tro att jag skriver om dem. De tror rätt. Hej, ni två tonårskillar (den ena med keps, den andra med längre hår) som stod bakom mig i busskön och diskuterade Judd Apatow-filmer alldeles nyss, nu är ni odödliggjorda. Jag blev så glad över vetskapen om att tonårspojkar faktiskt diskuterar Judd Apatow-filmer, även om jag misstänker att Freaks and Geeks gått er förbi. Kolla upp, ni kommer att gilla det även om humorn är mindre pubertal än i, säg, 40 Year Old Virgin och Superbad. Igår besökte jag mitt alldeles egna barn- och tonårskabinett, smulade kardemummaskorpor över gamla dagböcker där en oproportionerligt stor del handlade om Sylvia Plath, Brett Anderson och unga brittiska män med frodiga polisonger och målarfläckar på kläderna. Vad är det nu poeten säger? "I'm so glad to grow older, to move away from those awful times." Jo. Litet sidospår: "poeten" är, när han förblir oidentifierarbar bortom ett citat, alltid, alltid Morrissey. Vissa saker förändras aldrig. Jag iordningställde mitt flickboksbibliotek också: mest Lotta och Kitty, lite mindre Mary Lou, Kaja och Tvillingarna, de fina gamla tygryggarna synliga längst fram, de nyare, grälla gömda bakom.

På mitt nattduksbord ligger:

- Ladies av Mara Lee (I LOVE! Särskilt kapitlen om Paris och barndomsskildringarna, tillbakablickarna, dåtiden hellre än nuet, varför är det alltid så med mig?)
- Skugga av Karin Alvtegen, aka Sveriges kanske trevligaste författare. Jag var på releasefesten för just Skugga i tisdags - tack, Bokhora! Mina läppar och tänder färgades rödblå av vinet, jag kände knappt någon och drog i finklänningen, rättade till luggen men Karin var så fruktansvärt sympatisk, urgullig verkligen!
- I samma klass av Esther Ringnér-Lundgren

Gissa vilken bok jag tänker sträckläsa nu?

4 kommentarer:

victoria@zebrasthlm.se sa...

Hej,

Jag skulle vilja skicka dig ett oredigerat exemplar av Tim Davys debutroman Amberville.

Kontakta mig gärna.

Mvh,

Victoria

Pi sa...

Men självklart känner jag igen citatet. Bens vykort till Bev, från It. Jag är så löjligt kär i den barndomsskildringen.

The Girl Least Likely To sa...

Pi: Exactement! Gud, jag älskar verkligen den boken. Särskilt, som sagt, barndomsskildringen.

Ika sa...

Åh, det finns fler än jag som bloggar Ester Ringnér-Lundgren och Lotta!