tisdag 4 september 2007

Istället för lästid: letargi

Jag har - ofrivilligt, I might add - ovanligt mycket fritid att disponera just nu, och kan inte låta bli att förundras över hur vissa saker aldrig förändras. Det mänskliga psyket, till exempel. Mer specifikt: mitt. Förut, när min tillfälliga hiatus från 9-till-5, läsa i rusningstrafik, jobbajobbajobba, träna, äta, sova låg ett par veckor framåt i tiden, mös jag när jag tänkte på allt jag skulle göra. Böcker som skulle sträckläsas i sängar, läsfåtöljer, badkar, det mesta som involverar horisontellt viloläge. Långa, stärkande promenader i soligt höstlandskap. (Inte kan väl jag rå för att det är dåligt väder?) Jag hade till och med tänkt ta itu med Den Där Romanen, förvandla hjärnspöken och popkulturella käpphästar till ord. Istället sitter jag med otvättat hår i en solkig morgonrock och spionerar på gamla ex på Facebook. Är inte Facebook lite av en scam? När man väl hittat de där personerna från ens förflutna man vill spionera på måste man ju bli kompis med dem för att kunna snoka reda på allt som kan tänkas vara intressant. Jag vill inte göra mig tillkänna, jag vill smyga omkring i svart slokhatt och vara suspekt och subtil. Absolut inte ge mig tillkänna, absolut inte bli kompis.

The Ruins är fortfarande inte utläst, trots att den är nästan lika spännande som jag hoppats. På nattduksbordet ligger ett par decimetrar romankonst som bara för några dagar sedan gav magpirr och läslust. Nu är jag mest sur över att min Adlibris-beställning av Myggor och tigrar blev felskickad, och jag grämer mig över att jag inte köpte Världens sista roman i Den Där Bokhandeln på Götgatan (jag gick förbi häromdagen och noterade namnet, men nu är hjärnan tom - ytterligare ett exempel på mitt allmänt letargiska tillstånd) när jag fortfarande hade råd. Tom Perrottas nya roman, som inte ens kommit ut än, hägrar också. Jag har inte läst en rad av Tom Perrotta i hela mitt liv, men helt plötsligt känns det väldigt angeläget att jag läser in mig på hans samlade verk. Jag längtar amerikanska prep schools, helyllequarterbackar, paranta soccer moms, subtil satir, The American Dream gone haywire. Allt är Jennifer Weiners fel. (När kommer hon ut med något nytt? Jag behöver henne just nu.)

Slutsats: Gräset är grönare på någon annans lönespec.

Idag ska jag i alla fall tvätta håret och läsa ut The Ruins. Det får räcka så.

3 kommentarer:

Martina sa...

"Den Där Bokhandeln" är verkligen en av mina favoritaffärer, men de är så fruktansvärt dyra! Att komma in där är verkligen att förflyttas till en bokhandel sådan den borde vara, men Bok och bild på Drottninggatan är ju adlibris/bokus-billiga... Förresten, bokhandeln på Götgatan heter Söderbokhandeln om jag inte minns fel . En riktigt trevlig sak är att jag går i skolan cirka tre minuter därifrån - frestelse... Men Pocketshop ligger på cirka en minuts avstånd från samma skola.

Anonym sa...

gå med i swedens network så kan du spana på alla som är med där:)

The Girl Least Likely To sa...

Martina: Jo, de är i dyraste laget men ibland kan jag tycka att det är berättigat att betala lite extra för upplevelsen av att gå runt i en vacker bokhandel och bläddra. Och ja, Söderbokhandeln heter den!

Anonym: Tack för tipset, men han är inte svensk... :)