måndag 10 september 2007

Istället för bloggabstinens: en pinsamt dagbokig anteckningsbok

Jag har blivit med anteckningsbok. En nödvändighet såhär i internetlösa tider och även, kanske, en försiktighetsåtgärd - jag får nämligen paradoxalt nog alla mina bästa idéer till blogginlägg när jag inte sitter vid datorn. Anteckningsboken blir en transportsträcka mellan privat och offentligt, krafsig ungflicksstil och prydligt htlm:at typsnitt. Jag skriver det här på tunnelbanan: Medborgarplatsen blir snart Skanstull, den kortaste sträckan mellan två t-banestationer enligt Trivial Pursuit. (Om det står i TP måste det vara sant.) Mina fötter värker; de tänker fortfarande sandaler och ballerinaskor och är, misstänker jag, rätt bittra över att de aldrig fick känna solvarm sand silas mellan tårna i somras. De är i vilket fall som helst fortfarande väldigt anti-högklackat, men de ska tuktas. Skanstull blir Gullmarsplan blir dags att stiga av. Jag noterar att min handstil ser exakt likadan ut som den gjorde under dagbokseran, när jag var tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton men inte arton år gammal. Hafsig, barnslig, gymnasial. Jag har alltid beundrat människor med vacker handstil, helt ovetenskapligt satt likhetstecken mellan en vacker handstil och en vacker personlighet. Stämmer det? Själv vet jag inte. Det är så sällan man får se någons handstil idag, har ni tänkt på det? Jag kan inte låta bli att undra om det är ytterligare ett led i anonymiseringen av nutidsmänniskan. Istället för karakteristiska kråkfötter - ett stiliserat, opersonligt typsnitt of your choice att gömma sig bakom.

Det var inte det här jag ville skriva om. Allt är fel, till och med valet av anteckningsbok. Jag ville ha en Moleskine®, "the notebook used by Hemingway, Picasso, Chatwick". Var det den ofrånkomliga författarromantiken - blivande mästerverk nerkrafsade i ödsliga avgångshallar, Paris i förra seklets början, dekadens, skrivkramp, rödvinsfläckar på första utkastet till "The Snows of Killimanjaro" - eller syntax som drog mig till Moleskine där inne på Akademibokhandeln? Det är så fruktansvärt snyggt att använda komma istället för ett litet prudentligt sammanfattande "och". Vad heter det? 20 poäng svenska säger mig att jag borde veta det här. Hur som helst. Jag minns en skylt på gatan en snörasvinter - minns ni, vi hade ständigt blicken höjd mot hustaken, den ovärdiga, onödiga döden en istapp bort? Och så mitt bland avspärrningar, röda bockar och uppåtvända blickar detta: "Varning för snöras, istappar." Vackert, inte sant? Poesi courtesy of Stockholm stad, allt på grund av ett uteslutet litet "och". (Ellips? Är det så det heter?)

Av strikt ekonomiska och abibliofobiska skäl blev det ingen Moleskine-anteckningsbok. Det blev en billig dagboksaktig anteckningsbok (jag tror till och med att jag har en gammal dagbok i exakt likadan stil) och Mara Lees Ladies. Men ändå. Tanken svindlar - vilka tankar hade kunnat formuleras på likadant papper som det Hemingway använde?

Det var inte alls det här jag ville skriva om.

Vi backar. Buss nu istället för tunnelbana; någonstans längs Nynäsvägen. Jag läser ut Myggor och tigrar med säkerhetsbältet på. Det är ingen tillfällighet. Maja Lundgren bjuder på så många tvära kast, så många ambiguiteter, jag behöver något som ger stadga och skydd. Ännu kan jag inte recensera den eftersom jag fortfarande är kvar i boken, en osund symbios. Jag kan i alla fall passa på att citera mig själv, i en kommentar på Bokhora apropå den smått galna mediabevakningen kring Myggor och tigrar:

"[...]fastän jag själv kan känna mig mätt på dokuinslagen i svensk nutidslitteratur står två saker klara: 1. Maja Lundgren är en väldigt begåvad författare. 2. Hon har en poäng med budskapet i boken, även om hon ofta slåss mot väderkvarnar och ser konspirationer och vendettor där inget finns att hämta. (Maria Küchens babytröja, någon?) Men huvudpoängen, att kultur-Sverige är ett patriarkat med minst sagt tvivelaktiga härksarteknikner [sic!], är en ofrånkomlig sanning, och det är jättesynd att knappt en av de 500 artiklarna fokuserat på varför det är så och vad man kan göra åt det."

Fördelar med att ha en egen blogg, nr 207: man får citera sig själv hur mycket man vill.

7 kommentarer:

Therese sa...

Åh, fler såna här inlägg!
Angående Moleskine-böckerna förresten; man antecknar definitivt inte bättre i dem, tvärtom. När jag bar runt på små vaxduksböcker skrev jag jättemycket, men sedan jag började bära omkring på en Moleskine har jag känt mig... eh, hämmad. Det beror nog inte BARA på boken iofs, men lite; den är så dyr, det är så fint fint papper... alldeles gräddigt och underbart... jag blir liksom rädd att besudla det.

The Girl Least Likely To sa...

Therese, jag kan tänka mig att det funkar precis så. Att man hämmar sig själv genom att skriva i en så prestigefull anteckningsbok. Flera av mina bästa texter har skrivits på, well, typ toapapper eller kladdpapper. Men de är rasande stiliga, Moleskine-böckerna! Du äger alltså en?

Therese sa...

Hm ja, jag fick en i julklapp... Haha. Jag visste faktiskt inte att de fanns innan. Först blev jag jättepepp och tänkte att här ska minsann mästerverk födas. Fast nu skriver jag mest bokningsnummer till tågbiljetter.

Anastasia sa...

Lingvisten dyker upp och säger: Konjunktion heter det ;) Jag gillar också listkommat, förresten, och använder det alltid strax före 'och' som föregår det sista i en lista.

Hur är det i nya lägenheten? Du är vår representant där ute nu när jag har flyttat ännu längre bort. :

E sa...

TP har fel! Kortast är mellan Slussen och Medis.

The Girl Least Likely To sa...

E: Är det så? Hmm, det kan nog vara så att felet ligger hos mig och inte TP. :)

Calliope sa...

Ju finare anteckningsbok, desto mer ångest & skrivkramp, det är min (något bittra) erfarenhet. Jag köpte ursnygga böcker från Paperblanks när jag var i London och på flyget hem drömde jag om alla intelligenta & storslagna texter jag skulle fylla dem med. Behöver jag säga att jag inte skrivit ett ord i dem? Jag använder dem numera som prydnad på ett bord... :)