I vildmarken (del I)

Herrejävlar vad jag älskar Ladies 200+ sidor in. Den poetiska sensibiliteten - jag blir påmind om Christine Falkenland, kanske är det den kompromisslösa avklädningen av kvinnlighet och sexualitet som gör det. Och Laura, en omvänd Dorian Grey-figur som förlorar sin skönhet (whatever that is) för varje sida hon skriver. Jag skriver det det här i den norrbottniska vildmarken. Utanför älvens vrål, kompakt mörker på väg mot utedasset; på något sätt känns tanken på en lampa, spastisk i vinden, otäckare än sammetssvart mörker och eventuella benbrott. David Lynch, so much to answer for.

Inne i den timrade stugan - inte helt olik Log Ladys, den Agent Cooper, Sheriff Truman och Deputy Hawk hittar mitt ute i skogen i ett av säsong etts bästa avsnitt - uppeldad värme, stearinljusets flackance ljus. Jag önskar att jag kunde fler spökhistorier. Hyllmetrar popkultur utanför: Blair Witch Project, Twin Peaks (duh!), Dreamcatcher (boken, inte filmen...), Cabin Fever, Evil Dead.... jag önskar att det fanns en svensk motsvarighet; jag önskar att jag kunde skriva den. Dags att klä av sig nu.

(Genomsvenskt, kroppsstärkande bastubad följt av - om vi vågar - dopp i den skummande, märgkalla älven. Don't get any funny ideas, mister.)

Tillbaka till Ladies, blöt i håret och vederkvickt. Jag portionerar ut de få sidorna som återstår, fördröjer, förhalar, undviker det oundvikliga. Mara Lee, I'm your fangirl. Skriv en till roman!