lördag 22 september 2007

H.P. Lovecraft



"That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die."


Den senaste tiden har en ohälsosamt stor del av mitt litterära undermedvetna abonnerats av H.P. Lovecraft. Mina drömmar har återigen fått besök av uråldriga, fiskfjälliga havsvidunder, långsamt men målmedvetet har de simmat sig upp mot mitt medvetande, påhejade av Cthulhu-myten som fortfarande lever och frodas i ganska så exakt allt jag älskar inom skräck- och sci-fi-genren. När jag såg Nightmares and Dreamscapes och irriterade mig på hur Stephen Kings i grunden ambitiösa och läsvärda Cthulhu-pastisch "Crouch End" slarvats bort bland kass scenografi och pinsamma specialeffekter kunde jag nästan höra ett missnöjt avgrundsvrål från The Great Old Ones. Igår kväll, ungefär vid samma tid som mitt helgmys i 53-årsskrud skulle ha börjat, fastnade jag med två H.P. Lovecraft-volymer i mitt skräckbibliotek. Jag har numera ett skräckbibliotek, nästan hundra böcker kategoriserade efter författarnamn, kronologi och bindning, och två bekväma skinnfåtöljer med fotpall där mina katter älskar att kura ihop sig, och av alla volymer var det Lovecraft som lockade. Mer specifikt två volymer med de underbara titlarna Dreams of Terror and Death, berättelser från Lovecrafts så kallade drömcykel, och Bloodcurling Tales of Horror and Macabre, hem åt flera av de mest välkända Cthulhu-berättelserna, bland annat "The Call of Cthulhu", "The Dunwich Horror" och "The Shadow Over Innsmouth". Nu är jag lika fast i H.P. Lovecrafts slemmiga tentakler som jag var på gymnasiet. Jag är återigen torsk på The Necronomicon, den förödande boken som driver flera av Lovecrafts in i galenskapens värld och en central del i såväl Cthulhu-myten som i modern skräckhistoria, små sömniga kuststäder i New England och anglofila anakronismer och slumrande, uråldriga gudar. Jag är i gott sällskap. Författare som Neil Gaiman (som skrivit ett lysande förord till Dreamcycle-samlingen som jag tänker citera lite senare i inlägget), Robert Bloch, Clive Barker och Stephen King är alla uttalat inspirerade av Lovecraft, och det är svårt att komma på en modern skräckfilm helt utan lovecraftianska drag. Stephen King får ursäkta, men kungen av skräck dog redan 1937.

Innan jag totalt geggar ner mig i lovebombingträsket och blir Homer Simpson (har ni hunnit läsa Ola Larmos dissning av svenska bokbloggares oförmåga att nyansera sitt skrivande? Jag ska skriva något om det. Snart. Men först lite ogenerad lovebombing med disclaimer) bör påpekas att Lovecraft har sina brister. Det finns mycket att anmärka på: hans stundtals obehagliga syn på den vita, västerländska mannens överlägsenhet (en ofrånkomlig biprodukt av att ha levt i 1900-talets början, misstänker jag, men det är väl egentligen ingen ursäkt), det överbelastade, svulstiga språket med sina märkliga anakronismer och en hög, ibland nästintill biblisk ton som många kritiserat men som jag älskar och anser förhöjer innehållet i hans berättelser. Så. Nu fick jag det sagt. Nu återvänder vi till kontentan av hela det här inlägget, nämligen att H.P. Lovecraft regerar. Vad är det, i slutändan, som skiljer utbytbara dussinförfattare från odödliga författare? Jag har funderat i åratal, och just nu, en disig förmiddag när det inte krävs en alltför överaktiv fantasi för att föreställa sig lovecraftianska havsvidunder krypa i land vid Drevviken, tror jag att det är det här: när en författares verk blir ett universum, en helt unik och säregen plats man som läsare kan förflytta sig till närhelst man vill. H.P. Lovecrafts unika vision och högstämda, anglofilt anakronistiska språk skrämmer skiten ur mig varje gång jag börjar läsa en av hans berättelser. Ändå dras jag tillbaka till hans universum, gång på gång. Så här skriver Neil Gaiman i "Concerning Dreams and Nightmares", ett förord till The Dream Cycle of H.P. Lovecraft som är lika kompromisslöst fanboy-nördigt som initierat och läsvärt:

"If Literature is the world, then Fantasy and Horror are twin cities, divided by a river of black water. Horror is a rather more dangerous place, or it should be: you can walk around Fantasy alone. And if Horror and Fantasy are twin cities, then H.P. Lovecraft is the kind of long street that runs from the outskirts of the first city to the end of the other, built up on every side."

Hejdå, mysböcker och DVD-boxar; goddag, havsvidunder, livsfarliga skrifter och the horror, the horror! Just nu läser jag ofullständiga fragment från Lovecrafts tidigare verksamma år. Många av dem balanserar farligt nära pekoral, medan vissa, som "The Descendant", en tidig Necronomicon-berättelse, är både genuint skrämmande och läsvärd. Det pompösa språket och de våldsamma känsloutbrotten är bara en del av charmen, tycker jag. Kan ni motstå en berättelse som början så här?

"Writing on what the doctor tells me is my deathbed, my most hideous fear is that the man is wrong. I suppose I shall seem to be buried next week, but..."

Det kan i alla fall inte jag.

8 kommentarer:

Calliope sa...

Vilket fantastiskt bra citat av Gaiman! Som vanligt lyckas han formulera sig både originellt & mitt i prick. (apropå det här med att hämningslöst ösa beröm över författare)

Själv gillar jag mer Lovecrafts idéer och förmåga att inspirera andra mer än hans egna verk, men är stolt ägare till inte mindre än 3 plysch-Cthulus...
http://www.toyvault.com/cthulhu/index.html

Sara sa...

Har du läst "Död men drömmande"?

Johanna L sa...

Jag läste också Ola Larsmo och blev förnärmad. "Books! My favorite!". Nej, nej. Jag tycker vi blir bättre hela tiden. Förr fanns det så många som bara skrev av baksidestexten och sen la till en kortkort kommentar. Nu är det längre, egnare, mer utvecklat.

The Girl Least Likely To sa...

Callipe: Gaiman! My favorite! Hehe. Jag är ju redan ett stort fan av honom författare, men i och med det här förordet har han vunnit min respekt i andra avseenden också. Det vore fantastiskt roligt om han kunde släppa en nonfiction-bok om skräck, fantasy och läsande, en Danse Macabre för det nya millenniet, liksom.

Sara: Nope, men jag ska reparera skadan.

Johanna L: Ja, exakt! Jag tog också lite illa vid mig. Jag tycker också att vi bokbloggare blir bättre, mer genomtänkta och personliga (på ett bra, roligt och läsvärt sätt) hela tiden. Och vad är det för fel med lovebombing och hyllande? Det är för lite kärlek i papperstidningarna, tycker jag, och så länge man kan argumentera för sin sak och skriva bra och intressant ser jag absolut inget problem med att hylla istället för att kritisera. Ska som sagt skriva något om det här snart.

Pi sa...

Jag har googlat men inte hittat något om bokbloggare av Larsmo. DN gissar jag? De verkar inte lägga ut hans skriverier på nätet.
Jag blev väldigt nyfiken. Upplys mig! Är det ytterligare en magsur medelålders man som har tagit illa vid sig av någon nutida företeelse? Nu studsar jag lite i min stol...

The Girl Least Likely To sa...

Pi: Det var bara en liten notis, det kanske är därför den inte finns på nätet. Han klagar i alla fall på att svenska bokbloggare är på Homer Simpson-nivå ("Books! My favorite!") och inte problematiserar, kritiserar eller nyanserar - till skillnad från bokbloggarna i England, som tydligen är helt fantastiska. Som exempel använde han skillnaden i mottagandet av Ian McEwans On Chesil Beach bland "riktiga" kritiker och bokbloggare i England. Ungefär så. Han verkar i alla fall inte gilla svenska bokbloggare. Alls.

Anonym sa...

Neil Gaimans vän Terry Pratchett är också väldigt influerad av Lovecraft, även om han förvaltar arvet på en annan nivå än Gaiman.

Magister sa...

"The Descendant" är tvärtom en ganska sen Necronomicon-berättelse (eller snarare fragment eftersom den är oavslutad), troligen tillkommen 1927.

Jag kan inte rekommendera Ballantine-utgåvorna av Lovecraft (eller de olidligt fulla brittiska Omnibus-volymerna heller). Exempelvis saknar "The Call of Cthulhu" den signifikanta undertiteln, och ALLA deras utgåvor av "The Case of Charles Dexter Ward" sedan åtminstone 70-talet har ett grovt tryckfel där första raden i ett kapitel fallit bort och ersatts med första raden av ett annat kapitel. Köp Penguin-utgåvorna i stället, eller Barnes & Nobles kompletta samlingsvolym THE FICTION (men vänta på andra tryckningen eftersom den första är ännu värre än Ballantine-utgåvorna).