söndag 30 september 2007

Out on the weekend

Bra helg! Jag har ridit islandshäst och druckit öl i en lada med Amy Winehouses beslöjade, sorgsna röst som ett eko över Bergslagens skogar. Och så har jag börjat läsa We Need To Talk About Kevin och har svårt att lägga ifrån mig den, till och med på skumpiga grusvägar tjugo mil från civilisationen.

Är förresten Amy Winehouse en Janis Joplin för 2000-talet? Jag börjar nästan tro det. Så ung och redan så nerdekad, med en röst som förmedlar känslor en 23-åring inte rimligtvis borde ha hunnit uppleva. Varje gång hon dyker upp i tabloidpressen gör det ont i hjärtat. Hoppas, hoppas att hon klarar sig.

fredag 28 september 2007

Åttiotalsnostalgi



"- Nytvättat?
- Ja, i förrgår!"


"Jag har köpt en liten sak åt dig", sa maken igår kväll. Ljuv musik för petite moi, som älskar små onödiga presenter, särskilt när det finns en tanke bakom dem. När det visade sig att han hittat Jane Hellens schampo och balsam på Rusta blev det total 80-talsnostalgisk overload i det dahlgrenska hemmet. Visst minns ni? (Ni som är tillräckligt gamla, vill säga.) Min älsklingsförpackning var turkos med en leende rågblond tjej omringad av två killar som entustiastiskt sniffade i hennes hår. Rågblonda fräschbruden har ersatts av en mindre anakronistisk, rödhårig Cyntia Dicker-lookalike, men nostalgifaktorn är, kan jag glädja er med, intakt. Mitt hår doftar 1989 och lågstadiedisco.

Engelsk rea på Hedengrens

Förförisk annons i dagens DN: engelsk SLUTSPURTSREA på Hedengrens. 50 kronor styck för ett stort antal engelska titlar. Jag funderar på att gå dit på lunchen. Hedengrens är en av mina absoluta favoritbokhandlar, trots de höga priserna. Adlibris i all ära, men ibland kan det faktiskt kännas motiverat att lägga femtio kronor extra på en bok i utbyte mot mysig atmosfär och - framför allt - att få strosa omkring, bläddra och provsmaka inledningar. Jag är ju en sucker för bra inledningar: har en författare fått till ett par riktigt lockande förstameningar läser jag nästan alltid ut boken, oavsett hur mycket berättandet chanserar

(Chanserar? Stavas det verkligen så? Det ser så märkligt ut, men det kan i och för sig bero på att jag aldrig skrivit ordet förut. Ibland invaderas min hjärna av de märkligaste ord, företrädelsevis sådana som inte använts av allmänheten sedan 50-talet. Notera Stephen King-hommagen med BÅDE kursivering och parantes.)

därefter. Några av mina all time faves när det gäller inledningar:

1. "That morning she pours Teacher's over my belly and licks it off. That afternoon she tries to jump out the window."

(Raymond Carver, ur novellsamlingen What We Talk About When We Talk About Love - en av de bästa novellsamlingar som någonsin skrivits, förresten!)

2. "Watch your step. Keep your wits about you; you will need them. This city I am bringing you to is vast and intricate, and you have not been here before. You may imagine, from other stories you've read, that you know it well, but those stories flattered you, welcoming you as a friend, treating you as if you belonged. The truth is that you are an alien from another time and place altogether."

(Michel Faber, The Crimson Petal and the White)

3. "Aujourd’hui, maman est mort. Ou peut-être hier, je ne sais pas."

(Albert Camus, L'étranger)

4. "Does such a thing as "the fatal flaw," that showy dark crack running down the middle of a life, exist outside literature? I used to think it didn't. Now I think it does. And I think that mine is this: a morbid longing for the picturesque at all costs."

(Donna Tartt, The Secret History. Det enda citatet jag kan helt utantill och inte behövde Google-konsultera.)

5. "Ours is essentially a tragic age, so we refuse to take it tragically."

(D.H. Lawrence, Lady Chatterley's Lover - som är så mycket mer än sexskildringarna, y'all!)

Eller, om man är på humör för något minimalistiskt och rakt på sak:

"This is what happened."

(Stephen King, "The Mist")

Ju mer jag tänker på saken, desto mer ser jag det genialiska i Kings förstamening. Är det inte egentligen i slutändan vad alla intrigdrivna fiktioner går ut på?

Vilka är era favoritinledningar?

torsdag 27 september 2007

Vill ha!

Bokhororna är på Den Där Mässan, och jag är så avundsjuk att jag håller på att krevera i min ergonomiskt utformade kontorsstol. Det gröna monstret attackerar inte bara de kära bokhororna, utan alla som får knarka böcker i Götlaborg medan andra, mindre lyckligt lottade fellow bibliofiler är fast i vardagen och pappershögar. Jag kan i alla fall trösta mig med att en sådan här fin tröja ganska snart kan komma att bli min:



Den är nästan lika fin som den här ljuvliga moderna klassikern, odödliggjord av Rory i Gilmore Girls:



"Reading is sexy"-tröjan går bland annat att beställa här och finns även i mer gothvänlig utformning:

Morgondimma

Jag gick till bussen i dimma; Baker Street anno 1890 bland morgontrötta pendlare. Gud, jag måste läsa om alla Sherlock Holmes-berättelser. Allt jag upplever påminner om en bok jag läst - borde det inte vara tvärtom? Det där är inte mina ord utan Meg Ryans, i en film som hennes numera sorgligt sönderbotoxade ansikte sett till att det aldrig blir en uppföljare till. Så fort jag ställs inför en situation - vilken som helst, vardaglig eller potentiellt livsförändrande - tar jag till litteraturen och popkulturen. Just nu, när situationen faller in under den andra kategorin, flyttar jag mig mentalt till min läsfåtölj med en Sir Arthur Donan Doyle-berättelse i knät. Framför mig en kopp sött och mjölkigt te, två spinnande katter på fotpallen. Jag är kryptisk, jag vet. Berättar mer sen.

onsdag 26 september 2007

Läsrapport: Water for Elephants

Åh, att få ligga kvar i sängen och läsa om en cirkus i depressionens Amerika! Tyvärr var det ingen realitet idag, men bussläsning funkar också. Sågspånsdoft, elefanter och hallucinatorisk marschmusik varvas med segt, trådigt kött och portionsförpackad äpplejuice (aldrig en smakrik Cabernet Sauvignon) på ett ålderdomshem i nutid, och jag tror att det är just den juxtapositioneringen mellan exotiskt och tristess, dåtid och nutid som gör att jag gillar Water for Elephants så mycket. Berättarjaget, Jacob, som är antingen nittio eller nittiotre ("one or the other"), är oerhört sympatisk, och Sara Gruens skenbart enkla, vackra prosa lyfter berättelsen ytterligare ett snäpp. Det är så härligt att läsa på engelska igen!

tisdag 25 september 2007

Recension: The Divide av Nicholas Evans



Inledningen formligen skriker "PAGE TURNER!". En krispigt klar vinterdag i Montana gör sig en far och son redo för en offpist-tur. Lyriska naturskildringar varvas med ett detaljrikt, ödesmättat redogörande för skidturen uppför de sluttande bergen. Ett bra tag tror man som läsare att det ska sluta i en olycka, inte helt olik det adrenalinpumpande inledningskapitlet i Nicholas Evans' mest kända roman, The Horse Whisperer. Så blir det inte. Istället finner far och son liket av en ung kvinna inbäddad i is och snö. Den unga kvinnan är Abbie Cooper, ekoterrorist och misstänkt mördare på flykt från FBI, men också dotter, syster, exflickvän, vän. Är det självmord, olycka eller mord? Den största frågan: hur har det kunnat gå så fel för familjen Cooper, en i grund och botten lycklig All American Family?

Det var nästan fysiskt omöjligt att släppa taget om The Divide när jag börjat läsa. Efter den gastkramande inledningen - helt i klass med ridolyckan i The Horse Whisperer - skruvas tempot ner. Genom tillbakablickar från olika perspektiv lär läsaren känna familjen Cooper, och sakta men säkert, pusselbit för pusselbit, klarnar bilden. I slutändan är det inte deckarintrigen som fascinerar mest. Det är när Evans skildrar en lycklig familjs långsamma sönderfall, med de första turbulenta åren i det nya årtusende som fondvägg, som han griper tag. Han är helt klart bättre på att skriva om kärlek och relationer än regelrätta mordmysterier, för när gåtan uppdagas är det som om luften går ur hela berättelsen. Allra bäst gillar jag återblickarna till somrarna på The Divide, ranchen i Montana där allt började gå snett. Evans' skildring av ett hypnotiskt vackert Montana får den här annars så trofasta anglofilen att vilja åka till en ranch uppe i bergen, dra på sig cowboyhatten och inleda en fling med en hunkig hästkarl till tonerna av Lucinda Williams. Det är nog också naturbeskrivningarna jag kommer att minnas; historien och karaktärerna känns utbytbara på något sätt, lite såpavarning emellanåt. Det är förvånansvärt att det inte hunnit bli någon filmatisering ännu, för särskilt inledningskapitlet hade gjort sig väldigt bra på bioduken. Jag kom på mig själv med att mentalt casta karaktärerna flera gånger under läsningen. (En något yngre Joan Allen som Sarah, Jeff Daniels som Ben - ska förresten det faktum att Ben råkar vara arkitekt förklaras av slumpen, eller är Evans ett fan av It? - och Alexis Bledel som Abbie.)

Är du sugen på en kravlös, spännande och välskriven bladvändarbok är The Divide, eller vad som helst av Nicholas Evans, ett ypperligt val. Är det en Stor Läsupplevelse du är ute efter - fortsätt leta.

Betyg: (av fem möjliga)

måndag 24 september 2007

Höstens bästa filmnyhet!



Win a little, lose a little. Nu kommer jag inte kunna följa Dexter på TV6, men jag får ett ganska rejält tröstpris: jag, och alla andra hugna spekulanter givetvis, får avnjuta Inland Empire på bio om mindre än en månad! Det är Sonet och PAN Vision som lekt räddande änglar och säkrat biopremiären. Boka in den 19 oktober, fellow Lynch-fanatiker. För mig, som avgudar allt David Lynch råkat vidröra med sin lilltå och tidigare ventilerat min frustration över det djupt tragiska i att inte få se Lynch i biomörkret, kan det här vara höstens hittills bästa nyhet. Yay för Sonet och PAN Vision! I kiss you!

Darkly Dreaming Dexter - nu bokstavligt talat

Jag skulle ha anat att det var för bra för att sant. En serie som verkar vara 100% jag, med en av mina absoluta favoritskådisar, nu på en kanal jag faktiskt har i mitt magra satellitutbud. Klart att det var för mycket begärt att Dexter skulle sändas på en jobb- och sovvänlig tid. Snälla, ni kan väl backa upp mig här? Är 23.00 en rimlig sändningstid för en TV-serie som borde tilltala betydligt fler 8-till-16.30-arbetare än yours truly? I think not. Och så nu i morse: Michael C. Halls milt sardoniska leende överallt på stan, som ett illa förtäckt hån. "Den kanske största TV-händelsen hittills i år, nu på en kanal nära dig. Sömn- och rutinberoende kontorsråttor göre sig icke besvär."

Seriöst, ge mig lite moraliskt stöd. Visst är det inte bara jag som alltid sover klockan 23.00 på vardagar?

söndag 23 september 2007

Flyttlådenostalgi

Är jag södra Stockholms mest sentimentala person? Efter den här eftermiddagen börjar jag tro det. Vi, det kollektiva, av kyrkan välsignade viet, skulle bära ner lådor till källarförrådet, och jag trodde att jag skulle klara av att lämna ifrån mig min barndom, låta gamla förnumstiga uppsatser ("ordet hat är ett starkt ord som inte bör missbrukas, men jag kan ändå med rent samvete säga att jag verkligen hatar följande saker: mobbning, rökare, djurplågare, Ultimata Thule, death metal, alla former av alkohol, orättvisor och fega människor som inte vågar stå för sina åsikter"), Läslusen-böcker, popkalendrar och sönderälskade gosedjur samla damm i en fuktig källarlokal. Jag trodde fel. När det var dags att kånka in lådorna fick jag hjärtsnörp av en huvudlös Barbiedocka. Det slutade med att jag räddade med mig ett tiotal ungdomsböcker från Läslusen, böcker jag inte läst på ett och ett halvt decennium men nu helt plötsligt inte klarade av att skiljas från. Mest räddade jag amerikanska spökhistorier riktade till tonårsflickor med titlar som Flickan i spegeln, Skuggornas hus och Flickan från andra sidan. Flera av dem var skrivna av Betty Ren Wright, en amerikansk författare som skrivit ungdomsböcker om spökhus och mysterier i flera decennier. Jag älskade hennes böcker i tolv, trettonårsåldern - de var spännande och lagom otäcka utan att förlora den där härligt mysrysiga känslan. Hennes böcker är sprängfyllda med hotfulla skuggor, dammiga vindsrum, ödsliga gamla hus och excentriska gamla mostrar - stämningsfullt, spännande och alltid, alltid med lyckliga, något tillrättalagda slut. Några googlingar senare upptäcker jag att hon fortfarande är verksam som författare; hennes senaste alster utkom så sent som 2006. Det känns fint att veta att det fortfarande finns små storögda tolvåringar svältfödda på atmosfär och spänning som ligger instängda på sina flickrum och sträckläser Betty Ren Wright-böcker.

Finns Läslusen, Wahlströms egna bokklubb för barn och ungdomar, fortfarande kvar? Någon som vet? Jag funderar på allvar på att bli medlem.

lördag 22 september 2007

H.P. Lovecraft



"That is not dead which can eternal lie,
And with strange aeons even death may die."


Den senaste tiden har en ohälsosamt stor del av mitt litterära undermedvetna abonnerats av H.P. Lovecraft. Mina drömmar har återigen fått besök av uråldriga, fiskfjälliga havsvidunder, långsamt men målmedvetet har de simmat sig upp mot mitt medvetande, påhejade av Cthulhu-myten som fortfarande lever och frodas i ganska så exakt allt jag älskar inom skräck- och sci-fi-genren. När jag såg Nightmares and Dreamscapes och irriterade mig på hur Stephen Kings i grunden ambitiösa och läsvärda Cthulhu-pastisch "Crouch End" slarvats bort bland kass scenografi och pinsamma specialeffekter kunde jag nästan höra ett missnöjt avgrundsvrål från The Great Old Ones. Igår kväll, ungefär vid samma tid som mitt helgmys i 53-årsskrud skulle ha börjat, fastnade jag med två H.P. Lovecraft-volymer i mitt skräckbibliotek. Jag har numera ett skräckbibliotek, nästan hundra böcker kategoriserade efter författarnamn, kronologi och bindning, och två bekväma skinnfåtöljer med fotpall där mina katter älskar att kura ihop sig, och av alla volymer var det Lovecraft som lockade. Mer specifikt två volymer med de underbara titlarna Dreams of Terror and Death, berättelser från Lovecrafts så kallade drömcykel, och Bloodcurling Tales of Horror and Macabre, hem åt flera av de mest välkända Cthulhu-berättelserna, bland annat "The Call of Cthulhu", "The Dunwich Horror" och "The Shadow Over Innsmouth". Nu är jag lika fast i H.P. Lovecrafts slemmiga tentakler som jag var på gymnasiet. Jag är återigen torsk på The Necronomicon, den förödande boken som driver flera av Lovecrafts in i galenskapens värld och en central del i såväl Cthulhu-myten som i modern skräckhistoria, små sömniga kuststäder i New England och anglofila anakronismer och slumrande, uråldriga gudar. Jag är i gott sällskap. Författare som Neil Gaiman (som skrivit ett lysande förord till Dreamcycle-samlingen som jag tänker citera lite senare i inlägget), Robert Bloch, Clive Barker och Stephen King är alla uttalat inspirerade av Lovecraft, och det är svårt att komma på en modern skräckfilm helt utan lovecraftianska drag. Stephen King får ursäkta, men kungen av skräck dog redan 1937.

Innan jag totalt geggar ner mig i lovebombingträsket och blir Homer Simpson (har ni hunnit läsa Ola Larmos dissning av svenska bokbloggares oförmåga att nyansera sitt skrivande? Jag ska skriva något om det. Snart. Men först lite ogenerad lovebombing med disclaimer) bör påpekas att Lovecraft har sina brister. Det finns mycket att anmärka på: hans stundtals obehagliga syn på den vita, västerländska mannens överlägsenhet (en ofrånkomlig biprodukt av att ha levt i 1900-talets början, misstänker jag, men det är väl egentligen ingen ursäkt), det överbelastade, svulstiga språket med sina märkliga anakronismer och en hög, ibland nästintill biblisk ton som många kritiserat men som jag älskar och anser förhöjer innehållet i hans berättelser. Så. Nu fick jag det sagt. Nu återvänder vi till kontentan av hela det här inlägget, nämligen att H.P. Lovecraft regerar. Vad är det, i slutändan, som skiljer utbytbara dussinförfattare från odödliga författare? Jag har funderat i åratal, och just nu, en disig förmiddag när det inte krävs en alltför överaktiv fantasi för att föreställa sig lovecraftianska havsvidunder krypa i land vid Drevviken, tror jag att det är det här: när en författares verk blir ett universum, en helt unik och säregen plats man som läsare kan förflytta sig till närhelst man vill. H.P. Lovecrafts unika vision och högstämda, anglofilt anakronistiska språk skrämmer skiten ur mig varje gång jag börjar läsa en av hans berättelser. Ändå dras jag tillbaka till hans universum, gång på gång. Så här skriver Neil Gaiman i "Concerning Dreams and Nightmares", ett förord till The Dream Cycle of H.P. Lovecraft som är lika kompromisslöst fanboy-nördigt som initierat och läsvärt:

"If Literature is the world, then Fantasy and Horror are twin cities, divided by a river of black water. Horror is a rather more dangerous place, or it should be: you can walk around Fantasy alone. And if Horror and Fantasy are twin cities, then H.P. Lovecraft is the kind of long street that runs from the outskirts of the first city to the end of the other, built up on every side."

Hejdå, mysböcker och DVD-boxar; goddag, havsvidunder, livsfarliga skrifter och the horror, the horror! Just nu läser jag ofullständiga fragment från Lovecrafts tidigare verksamma år. Många av dem balanserar farligt nära pekoral, medan vissa, som "The Descendant", en tidig Necronomicon-berättelse, är både genuint skrämmande och läsvärd. Det pompösa språket och de våldsamma känsloutbrotten är bara en del av charmen, tycker jag. Kan ni motstå en berättelse som början så här?

"Writing on what the doctor tells me is my deathbed, my most hideous fear is that the man is wrong. I suppose I shall seem to be buried next week, but..."

Det kan i alla fall inte jag.

fredag 21 september 2007

Mina helgplaner i bilder



Jag läste första kapitlet så fort jag slitit upp paketet, och den verkar sååå bra!





Jag vet, jag är popkulturellt efterbliven - sisådär ett år i alla fall - men nu är jag med på noterna, med hjärtat i halsgropen och pulsen uppe i 200 slag i minuten under vartenda avsnitt.

För maximal helglyxeffekt, addera mjuka plädar, lagomsovmorgon, dvs tillräckligt för att känna sig utsövd utan att få dåligt samvete över att ha sovit bort hela dagen - se där, min mentala ålder är 53 -, katter, promenader, god mat och vin.

torsdag 20 september 2007

Ännu mer om Lundgren-debatten

Det har snart gått en månad sedan Albert Bonniers förlag gav ut Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Att säga att publiceringen - för let's face it, särskilt många ord har inte dryftats om själva romanen, om man bortser från skvalleraspekterna - blivit medialt uppmärksammad är en underdrift i klass med "Paris Hilton är lite förtjust i kameror". Nu tycker åtminstone jag att debatten övergått i en häxjakt, och jag har tidigare efterlyst mer fokus på romanens (åtminstone för mig) uppenbara litterära kvaliteter och dess kärna: kulturvärldens patriarkala maktstruktur och osynliggörandet av obekväma personer, oftast kvinnor. I gårdagens DN kom äntligen det inlägg jag gått och längtat efter, signerat Christer Hermansson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund. Artikeln hittar ni här. Det ska bli intressant att se hur mottagandet blir. Egentligen är jag märgtrött på hela debatten, men det vore trevligt mer lite mer nyansering och mindre medial skampåle innan debatten ebbar ut eller, mer troligt, byter måltavla. Unni Drougge, consider yourself warned.

Visst var säsongspremiären av Babel bra, förresten? Särskilt glad blev jag över reportaget om Richard Ford. Jag har länge velat läsa honom, stod faktiskt och höll i The Lay of the Land på Akademibokhandeln härom veckan. Nu inser jag att jag måste börja med första delen i trilogin. Can't wait! New Jersey är en pålitlig litterär miljö - Joyce Carol Oates, Alice Hoffman och Harlan Coben skildrar ofta New Jersey i sina romaner, och i Todd Solondz' lysande film Happiness blir New Jersey nästan en karaktär. Kanske är det förhållandet till New York - så nära, nästan gripbar på andra sidan vattnet, men samtidigt så långt bort - som gör att New Jersey funkar så bra i fiktiva konstellationer. Hur som helst: Richard Ford finns nu på min "att läsa"-lista, som sakta men säkert börjar anta episka proportioner. Snart är tunnelseendet ett faktum.

onsdag 19 september 2007

Flygplatslitt

Jag har ju varit ute och rest alldeles nyligen, och vill passa på att ge en eloge till Kallax flygplats för deras eminenta bokutbud. Särskilt det engelska utbudet är helt fantastiskt: litet, men ojojoj, helt spot on och i min smak. Det är inte ofta jag hittat Dennis Lehane, Jodi Picoult och Douglas Kennedy i en liten flygplatsbutik där man mest dricker vin ur miniatyrflaskor och tittar på Idol-uttagningarna. Dessutom: Myggor och tigrar på bästsäljarlistan! All heder till Luleborna. Är Luleå en stad befolkad av bokslukare? Johanna L på Bokhora, fd Lulebo som skrivit en Luleå-baserad (väl?) ungdomsbok med massor med härliga blinkningar till författare som Haruki Murakami och Douglas Coupland, känns som en auktoritet i den här frågan. Har jag rätt som läser in något mer än bara duktiga inköpare i min lilla flygplatsspaning? Är det NoU (North of Umeå) som de mest hängivna bokslukarna håller till?

Uppdate: En liten chock utspelar sig i Umeå, inte Luleå. Nollåttesyndrom, sorry.

tisdag 18 september 2007

Bokfemman v 38: page turners

Jag har ett plan att passa, så veckans Bokfemma får gå i minimalismens tecken. Veckans tema är page turners, dvs böcker som inte går att lägga ifrån sig förrän de är slut. När jag besökte min inre bokhylla upptäckte jag att min IRL-bokfylla är ganska späckad med page turners. Antingen det, eller så har jag bara svårt att lägga ifrån mig böcker över huvud taget.

1. The Big Picture (svensk översättning: Den gåtfulle fotografen) av Douglas Kennedy



Douglas Kennedy är page turner-romanens okrönte mästare om ni frågar mig. Fastän hans böcker sällan innehåller rafflande intriger à la Davinci-koden utan snarare fokuserar på mänskliga relationer och krissituationer är det nästan fysiskt omöjligt att lägga ifrån sig en Douglas Kennedy-roman innan den är utläst. The Big Picture, som är mer uttalat thrilleraktig än hans andra berättelser, drabbar en fysiskt, så spännande är det. Hjärtklappning, svettiga händer, the works. Jag, som är en utpräglad morgonmänniska och börjar gäspa redan framför Rapport, låg vaken en halv natt och sträckläste.

2. Shutter Island (Patient 67) av Dennis Lehane



En av de mest fängslande spänningsromaner jag någonsin läst, med ett minst sagt häpnadsväckande slut som ger hela boken ett lyft. (Tjuvkika inte!)

3. The Lake of Dead Languages (De döda språkens sjö) av Carol Goodman



Carol Goodman är verksam inom en genre som jag är oerhört svag för: litterära spänningsromaner. Hon rör sig i litterära och kulturella miljöer, ofta med vackra skildringar av landskapet längs Hudsonfloden. The Lake of Dead Languages påminner en hel del om min absoluta favoritbok, The Secret History, även om språket som studeras är latin istället för grekiska och stämningen är mer utpräglat deckaraktig. Dessutom innehåller den klockrena meningen "it's hard to be a goth lumberjack". Så sant, så sant.

Jag har aldrig behövt mer än två dagar på mig för att börja och avsluta en Carol Goodman-roman, men med The Lake of Dead Languages slog jag alla rekord genom att läsa ut den i en enda sittning. Jag kan nästan garantera att ni kommer göra detsamma.

4. Light on Snow (Ljus på snö) av Anita Shreve



Det här är så långt ifrån deckare man kan komma - Shreve skildrar, likt en Anne Tyler i mer renodlad underhållningsskrud, vanliga människor i en ovanlig situation i ett vintrigt New England-landskap. Ändå är man som trollbunden och hittar på ursäkter för att slippa beblanda sig med det verkliga livet innan sista sidan är läst. Alla Anita Shreves böcker har page turner-känsla och är så atmosfäriska att man vill leva inuti sidorna.

5. A Grave Talent (Farlig begåvning) av Laurie R. King



Den första Kate Martinelli-boken är också den bästa. Originell och välskriven med en genomsympatisk hjältinna, fantastiska miljöer (San Francisco med omnejd) och en intrig som får den mest ihärdiga antideckareförespråkaren att förlora nattsömn.

Bokdröm

Jag drömde om Water for Elephants i natt. Med tanke på att mitt exemplar knappt lämnat postlimbo ännu måste väl det vara ett bra tecken?

måndag 17 september 2007

September månads första Adlibris-beställning

SHRIVER, LIONEL:WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN
GRUEN, SARA:WATER FOR ELEPHANTS

Efter en okarakteristiskt lång period av svenskt och nytt riktigt rycker det i den anglofila språktarmen: jag vill läsa på engelska, pronto! Att jag inte redan läst We Need To Talk About Kevin är både otippat och, återigen, väldigt okarakteristiskt för mitt normala läsbeteende: jag är ju den okrönta drottningen av New in Fiction. Minns att jag redan under hardcover-buzzen gjorde både en och två mentala anteckningar att läsa, men det blev faktiskt Shrivers uppföljare, The Post-Birthday World, som blev min första kontakt med Lionel Shriver. En jättebra bok förresten, som snart borde finnas i engelsk pocket - läs! Det är en maffig och välskriven bok med ett upplägg som påminner lite om Sliding Doors (för övrigt en av få Gwyneth-filmer jag klarar av att se; The Royal Tenenbaums är den andra. De där darrande fullblodsnäsborrarna och den affekterade dialekten, jag pallar inte!). En kvinna, två män, två olika liv, före och efter en ödesmättad födelsedag. Lionel Shriver känns som ett av de mest intressanta namnen bland nyare anglosaxiska författare.

Water for Elephants är en annan sådan där bok som jag nästan är predestinerad att älska. Cirkusfreaks (oh vad jag saknar Carnivale!), hypnotisk, lätt opålitlig berättare (alltid ett lysande narratologiskt drag), romantik och spänning i nomadmiljö - what's not to love, liksom? Sara Gruen har dykt upp bland mina rekommendationer på Amazon ett flertal gånger, alltid när jag varit inne och gottat ner mig bland mina kära klimakterielittanter. Dessutom delar hon efternamn med Kittys trofasta hushållerska, bara en sån sak. Water for Elephants, som hyllats av en enig kritikerkår och även fick fin kritik i Aftonbladets bokuppslag igår, kom i dagarna ut på svenska under titeln Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow.

söndag 16 september 2007

Ny Alice Sebold!



Fantastiska nyheter för alla oss som älskade The Lovely Bones: Alice Sebold utkommer med en ny roman den 16 oktober! The Almost Noon är berättelsen om Helen, konstmodell och vårdare av sin senila 88-åriga mamma, och utspelar sig under 24 traumatiska timmar i hennes liv. Beskrivningen låter mycket, mycket lovande och skapar läsklåda och -lust:

"For years Helen Knightly has given her life to others: to her haunted mother, to her enigmatic father, to her husband and now grown children. When she finally crosses a terrible boundary, her life comes rushing in at her in a way she never could have imagined. Unfolding over the next twenty-four hours, this searing, fast-paced novel explores the complex ties between mothers and daughters, wives and lovers, the meaning of devotion, and the line between love and hate."

Se där, nu är problemet med vad jag ska ta med mig till bokkollot löst.

Book, interrupted



""Later, when he considered this night -- and he would think of it often, in the months and years to come: the turning point of his life, the moments around which everything else would always gather -- what he remembered was the silence in the room and the snow falling outside."

Ibland hamnar böcker på undantag, bortskuffade av måsteböcker som tar all uppmärksamhet och energi. Oftast är dessa undantagsböcker riktigt bra - sällan livsomvälvande, men bra. The Memory Keeper's Daughter blev en undanskuffad bok för mig: Kate Atkinson, Mara Lee, Stephenie Meyer och den där kulturmaffiaboken kom ivägen. Nu, med måsteböckerna utlästa och insorterade i bokhyllan, har jag tid för The Memory Keeper's Daughter och konstaterar att det är en väldigt trevlig bok. Vackert skriven, angeläget tema, ett tilltal som påminner lite om Anita Shreve. Gillar ni välskriven amerikansk kvinnolitteratur - tänk de böcker Oprah valde till sin bokklubb för några år sedan; skimrande språk, direkt tilltal, vardagslivets sövande rutin och så plötsligt, i det lilla... - gillar ni det här. Det börjar med en snöstorm. (Inte riktigt en mörk och stormig natt, men nästan - se där, arvet från Edward Bulwer-Lytton lever vidare!) Året är 1964, platsen en sömnig håla i Kentucky. Under snöstormen föds två barn, en pojke och en flicka. Flickan har Downs syndrom, och medan hans unga fru fortfarande är nedsövd gör sig läkaren David Henry skyldig till en oförlåtlig handling: han lämnar bort den lilla flickan och berättar för sin fru att hon dog vid födseln. Davids svek ska komma att forma familjens liv i många år framåt, och som läsare får vi följa både familjen Henry och Phoebe, den bortvalda flickan som växer upp hos en sjuksköterska.

Klimakterielittgeneratorn går igång omedelbart. "A mesmerising tale of love, loss, and redemption"? Check. Småstadsskildring? Check. Konsekvenserna av oetiskt handlande? Check. Och så vidare, och så vidare. Är man som jag förtjust i den här typen av litteratur, som i USA brukas kallas Women's Fiction, är det här trevlig läsning. Visst blir det lite smetigt ibland, och man kan nästan se förtexterna under snöstormsskildringen, men på det stora hela är det en läsvärd roman. Kim Edwards, förlåt att du hamnade på undantag.

lördag 15 september 2007

I vildmarken (del II)

"Det var en mörk och stormig natt."

Tydligen inleds världens sämsta roman med den meningen. Sämst enligt vilka kriterier, kan man undra? Jag minns tyvärr inte var jag läste det. I någon roman, tror jag, någon ganska nyligen läst - anyone? Mitt midvinterbleka, svartnaglade jag ber i alla fall att få opponera sig. Exhibit A: vad är det för fel med mörkt och stormigt? Har ni LÄST inledningskapitlet av Joyce Carol Oates' Bellefleur? Gotik är kärlek. Punkt.

Exhibit B: den här - det måste erkännas - tämligen schizofrena, rödvinsdoftande narratologin börjar just så. Det var en mörk och stormig natt, so fucking sue me. Hundratals oskrivna förstameningar i Kalixälvens Katlavrål. Jag har redan gått och lagt mig i våningssängen med tydliga 70-talsvibbar, i tandemsovsäcken ligger jag ingrodd och alstrar värme och alkoholångor.

(Inte så mycket som jag hade alstrat för några år sedan. Jag är måttfullhet, jag är tre glas vin, en halv bastuöl, tre muggar kallt, friskt vatten från grannens brunn och en halv liter Portello light. Jag är en fucking laestadian. Typ.)

Mara Lee, lova att skriva en ny roman. Jag anropar även: Christine Falkenland, Carina Rydberg, Inger Edelfeldt, Mare Kandre på andra sidan graven; mina ladies of dark letters, skriv på, skriv på! Hör ni mig, eller är älvens brus övermäktigt? Just nu vill jag aldrig lämna den här överjordiskt vackra platsen: vatten möter kolsvart himmel möter vind möter timrad stuga utan en och runnande vatten - dags att bära in mer ved strax. Ett slags anakronismens charm. Förra ägaren hette Ola Hansson. Jag tror inte längre på slumpen.

I vildmarken (del I)

Herrejävlar vad jag älskar Ladies 200+ sidor in. Den poetiska sensibiliteten - jag blir påmind om Christine Falkenland, kanske är det den kompromisslösa avklädningen av kvinnlighet och sexualitet som gör det. Och Laura, en omvänd Dorian Grey-figur som förlorar sin skönhet (whatever that is) för varje sida hon skriver. Jag skriver det det här i den norrbottniska vildmarken. Utanför älvens vrål, kompakt mörker på väg mot utedasset; på något sätt känns tanken på en lampa, spastisk i vinden, otäckare än sammetssvart mörker och eventuella benbrott. David Lynch, so much to answer for.

Inne i den timrade stugan - inte helt olik Log Ladys, den Agent Cooper, Sheriff Truman och Deputy Hawk hittar mitt ute i skogen i ett av säsong etts bästa avsnitt - uppeldad värme, stearinljusets flackance ljus. Jag önskar att jag kunde fler spökhistorier. Hyllmetrar popkultur utanför: Blair Witch Project, Twin Peaks (duh!), Dreamcatcher (boken, inte filmen...), Cabin Fever, Evil Dead.... jag önskar att det fanns en svensk motsvarighet; jag önskar att jag kunde skriva den. Dags att klä av sig nu.

(Genomsvenskt, kroppsstärkande bastubad följt av - om vi vågar - dopp i den skummande, märgkalla älven. Don't get any funny ideas, mister.)

Tillbaka till Ladies, blöt i håret och vederkvickt. Jag portionerar ut de få sidorna som återstår, fördröjer, förhalar, undviker det oundvikliga. Mara Lee, I'm your fangirl. Skriv en till roman!

fredag 14 september 2007

Vykort från Norrbotten

Vi är i Kalix nu, maken, böckerna, den pinsamt dagbokiga anteckningsboken och jag. Alldeles strax ska vi åka till en timrad stuga vid älven. Jag ämnar läsa och ta långa stärkande promenader, lyssna på älvbrus och fågelkvitter. So much for the city.

torsdag 13 september 2007

Mer ur den pinsamt dagbokiga anteckningsboken (not a Moleskine in sight)

Ja, det var visst sträckan mellan Slussen och Medborgaplatsen som var kortast, my mistake. Det är däremellan jag befinner mig nu - vad är det med mig, skrivande och tunnelbaneåkande, det börjar nästan bli en vana. Mörk tunnel, svettigt ylle, fötter som tuktats in i den högklackade världen igen. Idag är jag Audrey Horne. Inte skolflicks-Audrey från säsong ett, utan den mer affärsbetonade Audrey i tweedkavajer och -kjolar från slutet av säsong två, när hon slutit fred med sin pappa och börjat arbeta i Horne-koncernen. Corporate Audrey. Corporate Audrey, Corporate Barbie, usch, jag är en lika god kålsupare. Objektifiera mera liksom.

Det är mitt favoritväder idag: soligt, klart och krispigt, terminsstart vid Yale, glödande höstlöv i John Irvings (eller Stephen Kings - fast då tänker jag mer på glöd i bemärkelsen "your hair is winter fire, January embers / my heart burns there, too" - känner ni igen citatet?) New England, promenad på torget i Stars Hollow (R.I.P.), ni kan den här sången nu. Har ni tänkt på vilka blickar man får när man skriver på offentliga platser? En annorlunda slags blick, väsensskild från den jag fick av två män i en grossistlastbil tidigare i morse. De tutade också; uppenbarligen går Corporate Audrey hem. (Men sen då? När tutandet, blickarna, visslandet slutar och jag blir osynlig? Kommer jag att sakna det då?) Nej, den här blicken är - ja, vad är den? Nyfiken? Vaksam? Rädd? Många verkar i alla fall tro att jag skriver om dem. De tror rätt. Hej, ni två tonårskillar (den ena med keps, den andra med längre hår) som stod bakom mig i busskön och diskuterade Judd Apatow-filmer alldeles nyss, nu är ni odödliggjorda. Jag blev så glad över vetskapen om att tonårspojkar faktiskt diskuterar Judd Apatow-filmer, även om jag misstänker att Freaks and Geeks gått er förbi. Kolla upp, ni kommer att gilla det även om humorn är mindre pubertal än i, säg, 40 Year Old Virgin och Superbad. Igår besökte jag mitt alldeles egna barn- och tonårskabinett, smulade kardemummaskorpor över gamla dagböcker där en oproportionerligt stor del handlade om Sylvia Plath, Brett Anderson och unga brittiska män med frodiga polisonger och målarfläckar på kläderna. Vad är det nu poeten säger? "I'm so glad to grow older, to move away from those awful times." Jo. Litet sidospår: "poeten" är, när han förblir oidentifierarbar bortom ett citat, alltid, alltid Morrissey. Vissa saker förändras aldrig. Jag iordningställde mitt flickboksbibliotek också: mest Lotta och Kitty, lite mindre Mary Lou, Kaja och Tvillingarna, de fina gamla tygryggarna synliga längst fram, de nyare, grälla gömda bakom.

På mitt nattduksbord ligger:

- Ladies av Mara Lee (I LOVE! Särskilt kapitlen om Paris och barndomsskildringarna, tillbakablickarna, dåtiden hellre än nuet, varför är det alltid så med mig?)
- Skugga av Karin Alvtegen, aka Sveriges kanske trevligaste författare. Jag var på releasefesten för just Skugga i tisdags - tack, Bokhora! Mina läppar och tänder färgades rödblå av vinet, jag kände knappt någon och drog i finklänningen, rättade till luggen men Karin var så fruktansvärt sympatisk, urgullig verkligen!
- I samma klass av Esther Ringnér-Lundgren

Gissa vilken bok jag tänker sträckläsa nu?

onsdag 12 september 2007

Vardagslyx 2.0

Att vakna, utsövd och behagligt rödvinsdäst - rödvinssäsongen har officiellt börjat nu! - och hamna i goshög med två keliga katter. Att vakna, notera samma regntunga skyar och ovilja att gå ut som tidigare dagar och sedan stanna kvar i sängen med goskatter och Ladies. Jag har ju tidigare skrivit om de fysiska förutsättningarna kring läsandet, och Ladies känns mer än de flesta andra romaner som en roman att avnjuta i sängen en regnig höstdag. Det där lite dekadenta i att bli kvar bland sömndoftande lakan, stänga ute vardagen och läsa, läsa, läsa. Jag hade höga förväntningar på Ladies, och 80+ sidor in i boken lever och frodas hypen. Mara Lee är inte bara innehaverska till litteratur-Sveriges i särklass snyggaste namn (Mara! Lee! Smaka på det - om jag någonsin skulle starta ett band skulle det heta Mara Lee), hon kan verkligen skriva också, skriva snyggt och viktigt om skönhet, relationer och att vara kvinna. Några av Bokhororna har stört sig på frosseriet i utseendebeskrivningar, men det är inget jag hängt upp mig på än. Dels därför att jag som barn älskade långa beskrivningar av de vackra hjältinnornas skönhet; jag sög mig fast vid de mörkblå, glittrande ögonen med långa, svepande fransar och de gyllene lockarna (Kitty) och de perfekt formade skrattgroparna (tvillingarna i Sweet Valley). Förmodligen därför att jag själv befann mig långt ifrån det klassiskt vackra och Wahlströms-söta. Nu, i vuxen ålder, har denna fetisch gett med sig lite, och jag kan till och med tycka det är skönt att ha läst ut en bok utan en enda utseendebeskrivning, men Mara Lee väcker de gamla tendenserna lite. Framför allt känns det som om det eviga påpekandet om Leas skönhet har en poäng. Exakt vad vet jag inte än; jag antar att det är vad sidorna 100 och 200+ är till för.

måndag 10 september 2007

Istället för bloggabstinens: en pinsamt dagbokig anteckningsbok

Jag har blivit med anteckningsbok. En nödvändighet såhär i internetlösa tider och även, kanske, en försiktighetsåtgärd - jag får nämligen paradoxalt nog alla mina bästa idéer till blogginlägg när jag inte sitter vid datorn. Anteckningsboken blir en transportsträcka mellan privat och offentligt, krafsig ungflicksstil och prydligt htlm:at typsnitt. Jag skriver det här på tunnelbanan: Medborgarplatsen blir snart Skanstull, den kortaste sträckan mellan två t-banestationer enligt Trivial Pursuit. (Om det står i TP måste det vara sant.) Mina fötter värker; de tänker fortfarande sandaler och ballerinaskor och är, misstänker jag, rätt bittra över att de aldrig fick känna solvarm sand silas mellan tårna i somras. De är i vilket fall som helst fortfarande väldigt anti-högklackat, men de ska tuktas. Skanstull blir Gullmarsplan blir dags att stiga av. Jag noterar att min handstil ser exakt likadan ut som den gjorde under dagbokseran, när jag var tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton men inte arton år gammal. Hafsig, barnslig, gymnasial. Jag har alltid beundrat människor med vacker handstil, helt ovetenskapligt satt likhetstecken mellan en vacker handstil och en vacker personlighet. Stämmer det? Själv vet jag inte. Det är så sällan man får se någons handstil idag, har ni tänkt på det? Jag kan inte låta bli att undra om det är ytterligare ett led i anonymiseringen av nutidsmänniskan. Istället för karakteristiska kråkfötter - ett stiliserat, opersonligt typsnitt of your choice att gömma sig bakom.

Det var inte det här jag ville skriva om. Allt är fel, till och med valet av anteckningsbok. Jag ville ha en Moleskine®, "the notebook used by Hemingway, Picasso, Chatwick". Var det den ofrånkomliga författarromantiken - blivande mästerverk nerkrafsade i ödsliga avgångshallar, Paris i förra seklets början, dekadens, skrivkramp, rödvinsfläckar på första utkastet till "The Snows of Killimanjaro" - eller syntax som drog mig till Moleskine där inne på Akademibokhandeln? Det är så fruktansvärt snyggt att använda komma istället för ett litet prudentligt sammanfattande "och". Vad heter det? 20 poäng svenska säger mig att jag borde veta det här. Hur som helst. Jag minns en skylt på gatan en snörasvinter - minns ni, vi hade ständigt blicken höjd mot hustaken, den ovärdiga, onödiga döden en istapp bort? Och så mitt bland avspärrningar, röda bockar och uppåtvända blickar detta: "Varning för snöras, istappar." Vackert, inte sant? Poesi courtesy of Stockholm stad, allt på grund av ett uteslutet litet "och". (Ellips? Är det så det heter?)

Av strikt ekonomiska och abibliofobiska skäl blev det ingen Moleskine-anteckningsbok. Det blev en billig dagboksaktig anteckningsbok (jag tror till och med att jag har en gammal dagbok i exakt likadan stil) och Mara Lees Ladies. Men ändå. Tanken svindlar - vilka tankar hade kunnat formuleras på likadant papper som det Hemingway använde?

Det var inte alls det här jag ville skriva om.

Vi backar. Buss nu istället för tunnelbana; någonstans längs Nynäsvägen. Jag läser ut Myggor och tigrar med säkerhetsbältet på. Det är ingen tillfällighet. Maja Lundgren bjuder på så många tvära kast, så många ambiguiteter, jag behöver något som ger stadga och skydd. Ännu kan jag inte recensera den eftersom jag fortfarande är kvar i boken, en osund symbios. Jag kan i alla fall passa på att citera mig själv, i en kommentar på Bokhora apropå den smått galna mediabevakningen kring Myggor och tigrar:

"[...]fastän jag själv kan känna mig mätt på dokuinslagen i svensk nutidslitteratur står två saker klara: 1. Maja Lundgren är en väldigt begåvad författare. 2. Hon har en poäng med budskapet i boken, även om hon ofta slåss mot väderkvarnar och ser konspirationer och vendettor där inget finns att hämta. (Maria Küchens babytröja, någon?) Men huvudpoängen, att kultur-Sverige är ett patriarkat med minst sagt tvivelaktiga härksarteknikner [sic!], är en ofrånkomlig sanning, och det är jättesynd att knappt en av de 500 artiklarna fokuserat på varför det är så och vad man kan göra åt det."

Fördelar med att ha en egen blogg, nr 207: man får citera sig själv hur mycket man vill.

söndag 9 september 2007

Frånvarorapport

Hej, jag testar det här med IRL ett tag. Inte frivilligt, nota bene, utan på grund av vissa ofrånkomliga omständigheter. Den mest påtagliga: att jag just bor bland flyttkartonger utan vare sig internetuppkoppling eller telefon. Jag har i alla fall packat upp och organiserat alla mina böcker. Det tog större delen av helgen. Jag äger många böcker. (Århundradets underdrift.)

Snart kommer en läsrapport om Myggor och tigrar, en utförlig beskrivning av mitt kategoriseringssystem (jag borde ha blivit bibliotekarie) och mycket mer. Stay tuned, kids!

tisdag 4 september 2007

Om att läsa med stil

Regnstril, the proverbial cats and dogs, utanför. Jag kryper upp i soffan med ett glas prosecco (alkoholromantik i vardagen - try it, you'll like it!) och kulturcamorran och tänker att det borde skrivas och pratas mer om hur man läser. Inte "how to read" i mästrande Harold Bloom-anda; jag menar hur i bokstavlig, krass bemärkelse. De fysiska omständigheterna runtomkring läsandet har ju stor inverkan på läsupplevelsen i stort. Just Prosecco kombinerat med Maja Lundgrens infernovandringar i Napoli bäddar för en ovanligt intensiv läsupplevelse. Prova själva!

ÄNTLIGEN! (Fast tre veckor försent)



Nu har jag äntligen lyckats få tag på ett exemplar av Myggor och tigrar! Jag började läsa på en gång, och än så länge är det mycket lovande. Maja Lundgren är så långt ifrån blygsam, sparsmakad och balanserad man kan komma, och det gillar jag. Redan på första sidan anges tonen: "Jag var trettiotre år, precis som Dante [och Jesus, är det väl underförstått...] när han blev stoppad i en så kallad "selva obscura", en mörk skog. Demonerna i mitten av min väg var verkliga." Om och om igen blir jag påmind om Strindbergs Inferno, och jag tänker att det är väl för jävligt, egentligen, att manliga författare med storhetsvansinne och paranoia hyllas som Stora Konstnärer medan Maja Lundgren och Carina Rydberg målas ut som patetiska, lättstötta fruntimmer med skev verklighetsuppfattning. Jag vet, urgammal historia, sparka in öppna dörrar, yada yada, men det ändras ju aldrig! Och så länge det luktar ruttet om könsmaktsordningen i svenskt kulturliv är det väl vår förbannade plikt att göra något åt det istället för att titta bort och låtsas att det doftar rosor?

Det här blir mitt sista inlägg för ett par dagar. Imorgon åker jag på en synnerligen vuxen jobbrelaterad resa, därefter blir det flytt. A bientôt, mes amies! Puss.

PS: Köpte skitsnygga jeans (mörkblå, smala, lagom hög midja, perfekt passform) från Johan Lindeberg och en mycket stilig argylemönstrad tröja idag. Idag hjärtar jag den klassiska preppystilen. Mörka jeans, lammullströja, välvårdad page och yllekappa. Så fint! Puss igen.

PS2: Jag har instruerat mig själv att bara vara inloggad på Facebook i tiominutersintervaller. Det funkar sådär. Puss puss, för sista gången nu.

Ny Jennifer Weiner!



Sök och du skall finna! Jag efterlyste ju en ny Jennifer Weiner-roman för ett par inlägg sedan, och på Weiners eminenta hemsida haglar det goda nyheter. Hon berättar a) att en ny roman är på g och b) att det är en fortsättning på Good in Bed. Lycka! Läs själva:

"My next novel, the sequel to GOOD IN BED, will be published in the spring of 2008. It picks up Cannie's story 12 years after GOOD IN BED ended, and deals with mothers and daughters, online dating, bat mitzvah planning, bad press, big decisions, and all the stuff that happens after happily ever after. It's called CERTAIN GIRLS."

Den här höstromantikern har precis hittat ett skäl att se fram emot våren.

Bokfemman v 36: Chick lit

Temat för veckans bokfemma är chick lit, en genre som jag är relativt väl bevandrad i. Det finns dagar då världslitteraturen och de allvarligt syftande romanerna får vänta; dagar då allt man vill ha är en enkel intrig, kul dialog och ett lyckligt slut. När chick lit är som bäst känns genren som ett samtal med en väninna. För att den där förtroliga myskänslan ska infinna sig kräver jag ett par saker:

1. En sympatisk hjältinna. Helt klart den viktigaste punkten - majoriteten av chick lit-romaner skrivs i första person för att skapa den där känslan av förtrolighet och intimitet, och i de allra flesta fall har huvudpersonen en rad motgångar hon måste genomgå för att komma till sitt mål (som, fastän manliga litteraturkritiker gärna inbillar sig motsatsen, faktiskt inte alltid är att skaffa sig en karl). Jag vill heja fram hjältinnan och glädjas med henne när allt löser sig, inte sitta och störa mig på hur osympatisk hon är. Det finns helt klart en poäng med att skriva romaner med osympatiska huvudpersoner, men när det gäller chick lit vill jag att hjältinnan ska kännas som en kompis.

2. Bra språk. Låt oss vara realistiska: jag kräver inte stilistisk perfektion. Jag klarar mig utan vindlande liknelser, stilövningar och stora ord, men det MÅSTE vara välskrivet. Min definition av chick lit-välskrivet är att det ska flyta på bra, vara rappt och kul skrivet och inte, under några omständigheter, överanvända adjektiv. Jag vet att många gillar Cecilia Ahern, men efter femtioelva "she said excitedly" och "she nodded happily" kände jag mest för att kasta PS I Love You i brasan. Alltså: språket måste flyta. Förmodligen är det ingen slump att flera av mina favoritförfattare i chick lit-genren har en universitetsexamen i engelska. Jennifer Weiner har till och med gått Creative Writing-kurser med Joyce Carol Oates som lärare vid Princetons universitet. Bara för att det inte är kärnfysik behöver inte språket brista.

3. Humor. Specifikt: rapp, sarkastisk/ironisk humor. Jag vill skratta, och helst inte bli idiotförklarad. Punkt. Slapstickhumor funkar för Bridget Jones, men hon är undantaget som bekräftar regeln.

4. Miljöerna. Det ska helst vara miljöer jag själv inte känner till, och lite glamour skadar inte. Hellre Hartford, Connecticut än Täby, hellre amerikanska arvtagerskor på lyxyachter i Saint Tropez än Östermalmsmaffian på skidsemester i Verpan.

Nu när jag etablerat mina regler för vad en bra chick lit-roman bör innehålla är det dags att komma till listan. Snart. Bara lite, lite mer föreläsning först. I media tenderar chick lit att behandlas som en enda homogen genre, och fastän en typisk chick lit-roman har vissa ofrånkomliga ingredienser (det förtroliga tilltalet, den avväpnande humorn, det lyckliga slutet, fokus på shopping och utekvällar) finns det många olika inriktningar. I USA och England, där chick lit är som störst, talas det redan om sub-genres. Några exempel på genrer inom genren är mommy lit (exempel: I Don't Know How She Does It av Allison Pearson), lad it (böcker med samma tilltal som chick lit fast men män som huvudpersoner. Mike Gayle och Louise Wener är två exempel på lad lit-författare), glamour lit (så glassigt som möjligt), mystery lit (chick lit möter deckare, tänk Janet Evanovich) och - det här måste vara den roligaste benämningen - hen lit, om och för äldre kvinnor. Det är även populärt att kombinera skräck och chick lit - tänk Buffy the Vampire Slayer för vuxna kvinnor.

Är ni fortfarande vakna? Ursäkta föreläsningen, folks, jag har en tendens att bli långrandig. Men. Nu är det dags.

Mina 5 bästa chick lit-romaner

1. Good in Bed av Jennifer Weiner



Egentligen allt av Weiner, men det här är hennes debutroman och ett bra ställe att börja på. Jennifer Weiner har allt jag letar efter i en bra chick lit-författaren: humorn (slagfärdig, sarkastisk, judisk), språket (hon var en av Joyce Carol Oates' favoritelever for crying out loud!), miljöerna (Philadelphia och Connecticut, cityliv och soccer moms på smaragdgröna gräsmattor) och - viktigast av allt - de sympatiska hjältinnorna. Weiners berättarjag är smarta, verbala och roliga, men samtidigt sårbara och synnerligen mänskliga. De drar dessutom alla storlek större - uppfriskande i en size zerofierad värld.

2. Anybody Out There? av Marian Keyes



Det finns en anledning till att Marian Keyes är drottningen av chick lit. Hennes romaner genomsyras av en värme som tilltalar mig enormt, och jag älskar den frejdiga irländska humorn. Jag gillar även hur hon lyckas skriva om svåra ämnen utan att det blir för tungt. I Rachel's Holiday skriver hon (tämligen självbiografiskt, om jag förstått det rätt) om alkoholism och drogberoende, i Watermelon drabbas huvudpersonen av förlossningsdepression efter att ha blivit lämnad av sin man på BB, och i Anybody Out There behandlas ännu tyngre ämnen. (Vill inte spoila er som inte läst!) Keyes är oerhört jämn i sin produktion; det är nästan omöjligt att hitta en dålig roman. Jag är särskilt svag för böckerna om familjen Walsh och håller tummarna för att hennes pågående romanprojekt handlar om Helen, den yngsta systern och den enda som ännu inte förärats en egen roman.

3. The Debutante Divorcée av Plum Sykes



Det här är glamour lit, big-time. Tänk Judith Krantz för 2000-talet fast roligare, smartare och med bättre koll på märken. Shoppingorgier på Fifth Avenue varvas med semestrar i Saint Barth's och jul i Aspen, och alla är utan undantag ekonomiskt oberoende och helt bortkopplade från vardagens måsten. Det är total jävla eskapism, och jag gillar det.

4. Dinner for Two av Mike Gayle



Mike Gayle faller in under lad lit-kategorin, men eftersom upplägget och tilltalet i hans romaner andas chick lit får han vara med ändå. Gayle är som en yngre, hippare och roligare Nick Hornby: rolig, rörande och kompromisslöst musiknördig. Ni minns väl Renée Zellweggers odödliga replik "You had me at hello" i Jerry McGuire? Mike Gayle had me at Acknowledgements när han tillägnade Dinner for Two till den gravt underskattade brittiska musikern David Kitt, "for making such a 10/10 album". När sedan boken visade sig vara jättebra, med karaktärer man identifierade sig med och - oh joy! - gott om musikreferenser var Mike Gayle en given topp 5-kandidat på min lista över författare jag tar till när jag bara vill ha lite kul.

5. Vince and Joy av Lisa Jewell



Försök ignorera det skitfula amerikanska omslaget. Vad är det med amerikanska utgåvor och total brist på smak? Jag har tappat räkningen över antalet bjärt oranga och spygröna omslag med reliefbokstäver jag har hemma i bokhyllan. I så fall är de brittiska utgåvorna så mycket mer classy. Men nu var det inte bokomslag vi skulle diskutera, utan chick lit. Lisa Jewell är en annan av de chick lit-författare jag läser allt av. Hennes böcker saknar Jennifer Weiners säkra stil och Plum Sykes glamazoner, men jag tilltalas av hur mänskliga och verkliga hennes karaktärer känns. I Vince and Joy berättar hon en egentliga ganska banal historia om en ungdomskärlek och vad som hade kunnat vara, men hon gör det bra. Sedan skadar det givetvis inte att hennes romaner är superbrittiska.

Oj, vilket maratoninlägg det här blev! Hoppas ni orkade läsa allt. Det här är lite overkill med tanke på att inlägget redan inhåller en regelbok, en introduktion till subgenrer och en rätt maffig lista, men när jag ändå är igång kan jag passa på att tipsa om andra chick lit-författare som är värda att kolla upp. Alltså...

Bubblare: Sophie Kinsella, Sarah Mlynowski, Jane Green (jag har ett rätt komplicerat hatkärlek-förhållande till henne, för hon ÄR rätt medioker när det gäller allt jag annars ställer så höga krav på, men jag är en sucker för hennes miljöer), Candace Bushnell, Louiser Wener (ja, det ÄR gamla Sleeper-sångerskan!), Alexandra Potter, Jennifer Crusie, Jenny Colgan, Lauren Weisberger, Emma McLoughlin & Nicola Krauss. Bland andra.

Hela det här ämnet har gjort mig sjukt sugen på att sjunka ner i soffan med lite bra chick lit. Synd att jag inte har några olästa hemma. Det är en annan bra sak med chick lit: det är böcker man läser snabbt och intensivt och aldrig lämnar olästa att damma på nattduksbordet. Ett slags litterär motsvarighet till snabbmat. Och let's face it, fastän det finns en tjusning i att äta rätt och GI-esque och känna att kroppen mår bra är det ibland inget som är så gott som ett Whopper Meal med extra pommes frites.

Istället för lästid: letargi

Jag har - ofrivilligt, I might add - ovanligt mycket fritid att disponera just nu, och kan inte låta bli att förundras över hur vissa saker aldrig förändras. Det mänskliga psyket, till exempel. Mer specifikt: mitt. Förut, när min tillfälliga hiatus från 9-till-5, läsa i rusningstrafik, jobbajobbajobba, träna, äta, sova låg ett par veckor framåt i tiden, mös jag när jag tänkte på allt jag skulle göra. Böcker som skulle sträckläsas i sängar, läsfåtöljer, badkar, det mesta som involverar horisontellt viloläge. Långa, stärkande promenader i soligt höstlandskap. (Inte kan väl jag rå för att det är dåligt väder?) Jag hade till och med tänkt ta itu med Den Där Romanen, förvandla hjärnspöken och popkulturella käpphästar till ord. Istället sitter jag med otvättat hår i en solkig morgonrock och spionerar på gamla ex på Facebook. Är inte Facebook lite av en scam? När man väl hittat de där personerna från ens förflutna man vill spionera på måste man ju bli kompis med dem för att kunna snoka reda på allt som kan tänkas vara intressant. Jag vill inte göra mig tillkänna, jag vill smyga omkring i svart slokhatt och vara suspekt och subtil. Absolut inte ge mig tillkänna, absolut inte bli kompis.

The Ruins är fortfarande inte utläst, trots att den är nästan lika spännande som jag hoppats. På nattduksbordet ligger ett par decimetrar romankonst som bara för några dagar sedan gav magpirr och läslust. Nu är jag mest sur över att min Adlibris-beställning av Myggor och tigrar blev felskickad, och jag grämer mig över att jag inte köpte Världens sista roman i Den Där Bokhandeln på Götgatan (jag gick förbi häromdagen och noterade namnet, men nu är hjärnan tom - ytterligare ett exempel på mitt allmänt letargiska tillstånd) när jag fortfarande hade råd. Tom Perrottas nya roman, som inte ens kommit ut än, hägrar också. Jag har inte läst en rad av Tom Perrotta i hela mitt liv, men helt plötsligt känns det väldigt angeläget att jag läser in mig på hans samlade verk. Jag längtar amerikanska prep schools, helyllequarterbackar, paranta soccer moms, subtil satir, The American Dream gone haywire. Allt är Jennifer Weiners fel. (När kommer hon ut med något nytt? Jag behöver henne just nu.)

Slutsats: Gräset är grönare på någon annans lönespec.

Idag ska jag i alla fall tvätta håret och läsa ut The Ruins. Det får räcka så.

måndag 3 september 2007

Facebook

Så där ja, nu har jag också torskat på Facebook. Jag är en mycket, mycket svag människa.

söndag 2 september 2007

Jennifer Weiner, Tom Perrotta och författarblurbs

En underbart sysslolös och slö söndag. Jag sitter i läsfåtöljen, läser The Ruins, slumrar till, vaknar upp, läser lite till, funderar på att sätta på kaffe, läser bloggar, överväger att ta dagens andra promenad men väljer läsfåtöljen framför fysisk aktivitet. Just nu läser jag Jennifer Weiners blogg och konstaterar nöjt att det inte bara är jag som köper böcker enbart därför att en författare jag gillat skrivit en blurb - ett litet positivt omdöme med syfte att sälja så mycket böcker som möjligt, oftast placerat på omslaget till amerikanska pocketutgåvor - om boken ifråga. Blurbsyndromet slår till hela tiden, allra senast med The Memory Keeper's Daughter med blurbs - blurbar? - från Jodi Picoult och Sue Monk Kidd, och i det fallet var mitt blurbstyrda bokshoppande helt berättigat - jättebra bok. Och uppenbarligen är jag inte ensam: Weiner har precis fått en Amazon-leverans på elva böcker. Två av dem har blurbs skrivna av Tom Perrotta, författaren till Little Children och Election. Eftersom jag i min tur är väldigt svag för Jennifer Weiners roliga, genomsympatiska och välskrivna chick lit tänker jag genast att jag måste kolla upp Perrotta. (Ser ni hur blurbsyndromet ynglar av sig?) Jag har - skäms på mig! - inte läst något av honom men däremot sett filmatiseringen av Election och tror att hans mörka, drastiska humor i kombination med den närgångna granskningen av Middle America bakom de vita staketen, fotbollsmammorna och äppelpajkäckheten borde tilltala mig. Hans nya roman, The Abstinence Teacher, publiceras i oktober och låter jätterolig:



"Stonewood Heights is the perfect place to raise kids. It's got the proverbial good schools, solid values and a healthy real estate market. It's the kind of place where parents are involved in their children's lives, where no opportunity for enrichment goes unexplored.

Ruth Ramsey is the human sexuality teacher at the local high school. She believes that "pleasure is good, shame is bad, and knowledge is power." Ruth's younger daughter's soccer coach is Tim Mason, a former stoner and rocker whose response to hitting rock bottom was to reach out and be saved. Tim belongs to The Tabernacle, an evangelical Christian church that doesn't approve of Ruth's style of teaching. And Ruth in turn doesn't applaud The Tabernacle's mission to take its message outside its doors.

Adversaries in a small-town culture war, Ruth and Tim instinctively mistrust each other. But when a controversy on the soccer field pushes the two of them to actually talk to each other, they are forced to take each other at something other than face value.

The Abstinence Teacher exposes the powerful emotions that run beneath the surface of modern American family life and explores the complex spiritual and sexual lives of ordinary people."


Sex, småstadsliv, skolmiljö och kristna fundamentalister - låter oemotståndligt, eller hur? Som frisinnad, småslampig (haha) svensk ter sig det amerikanska skolsystemets totalfokus på avhållsamhet i sexualundervisningen helt bisarr. Själv fick jag trä kondomer på gurkor och läsa Kamratpostens "Kropp och Knopp"-spalt.

lördag 1 september 2007

The Girl Least Likely To: The Skunkdagbok Years (del 3)

Att promenera längs lummiga förortsgator (the streets where you were raised) är förenat med livsfara. Särskilt så här års, när äppelträden dignar av nästanmogen frukt och dofterna av grillos och nyklippt gräs stiger långt, långt över mexitegelhusen. Det väcker så många underliga tankar om bolån och leende golden retrievers; gigantiska studsmattor och solmogna krusbär man plockat från sin egen trädgård. Cykelavstånd till skolan man lovade att aldrig återvända till, särskilt inte på andra sidan katedern. Senare, när barnen blivit större: bokklubbskvällar med smakrikt rött vin, som i Desperate Housewives fast med riktiga, grånade tanter med celluliter under långkjolarna. Plötsligt ser man inte de uppgivna minerna på Vivo eller klistermärkerna från Nationaldemokraterna som inte går att skrapa bort från lyktstolparna hur mycket man än försöker. Bara gröna gräsmattor, skrattande ungar som lär sig cykla utan stödhjul (som heter Lydia. Mitt bästa barnnamn!) och Stabilitet.

Jag är tjugofem år och romantiserar (retuscherar) min barndom bortom vett och sans. Det känns rätt perverst, faktiskt.

© The Girl Least Likely To 2005-08-14

Observationer under promenad

Långsjön med omnejd ser ut som omslaget till en Kristin Hannah-roman, fint! Nu är det äntligen Labor Day weekend. Dags att läsa om The Secret History.

The Ruins av Scott Smith



A dreaded sunny day, så jag börjar läsa vad Stephen King kallar det här århundradets bästa skräckroman.

A dreaded sunny day med mjuk kattkropp mot kinden och smutsiga fönster i motljus.

A dreaded sunny day i sällskap av fyra amerikanska backpackers i Mexico. Det skulle ha varit en tre veckors soldränkt Corona-orgie, men något går väldigt, väldigt fel. Tänk en kallsvettig skräckversion av The Beach i Mexicos djungel. Än så länge gillar jag. Århundradets skräckroman? Njae, det är nog att ta i.

Smiths uppmärksammade debutroman, A Simple Plan, blev en sevärd film med Billy Bob Thornton och Bill Paxton i huvudrollerna. Jag skulle inte bli förvånad om även The Ruins blev film; den har den där "now a major motion picture"-känslan över sig. Inte på ett dåligt sätt. I den bästa av världar skulle de två paren spelas av Heath Ledger, Michelle Williams, Ryan Gosling och Rachel McAdams - jag tänker att "par på riktigt"-aspekten skulle kunna skruva upp den panikartade skräckstämningen på ett givande sätt. I själva verket lär det bli Jessica Biel som får spela huvudrollen, hon verkar vara överallt nu. Vad är grejen med Jessica Biel? Missar jag något?