torsdag 9 augusti 2007

Utmärkelse!

Den här veckan har varit helt otrolig i många skriv- och läsrelaterade aspekter, och den blir bara bättre och bättre. Knappt har morgonkaffet börjat kicka in förrän jag får reda på att Lise gett mig en utmärkelse, en überstylish chockrosa som harmonierar perfekt med dödskallemotivet i min annars gothiga outfit*:



Tack, Lise, you've made my day! Jag borde ha vuxit ifrån det här, men jag blir verkligen alltid lika barnsligt glad för alla former av beröm och uppmuntring. Ett vänligt ord och jag blir en gläfsande liten cockerspaniel.

* Förr i tiden, när jag var gymnasial och Sylvia Plath- och Joy Division-marinerad ända in i själen, brukade jag bära svart enligt Morrisseys paroll: "I wear black on the outside because black is how I feel on the inside." Nu för tiden sportar (sorry, Ebba von S-vokabulär! Nota bene att jag egentligen avskyr kvällspressiga anglicismer som "sportar", "dressad" och "kittad") jag svart efter Johnny Cashs devis:

Up front there oughta be a [wo]man in black
I wear it for the sick and lonely old
For the reckless ones whose bad trip left them cold
[...]
Oh I'd love to wear a rainbow every day and tell the world that everything's okay
But I'll try to carry off a little darkness on my back
Till things're brighter I'm the [wo]man in black


Om en dryg månad var det fyra år sedan Johnny Cash, den stiligaste svartklädda ikonen jag känner till, gick bort; fyra år sedan jag gick in på text-TV och fick sminka om mig. Men också: fyra år sedan mina döttrar i päls kom i två transportburar från Stockholms katthem, tilltufsade och rädda men med en nyfikenhet som överskuggade rädslan. För mig, som knappt fyra år senare lyssnade på The Man In Black nonstop medan jag blev sminkad och friserad på min bröllopsdag, känns det symboliskt. När jag tänker efter har mina popkulturella hjältar en tendens att följa mig in i livets avgörande epoker: "London" med The Smiths på repeat när jag, nitton, klumpig och blyg, åkte trettio (minst) stationer på Picadilly, District och Central Line med resväskor sprängfulla av böcker och förhoppningar, Johnny Cash överallt när jag - äntligen, efter decennier av känslomässig utpressning, ohörda böner och "snääälla, jag kan väl..?" - blev kattmamma, Johnny Cash återigen på min bröllopsdag, Nick Cave och Neil Young i kyrkan. Ibland är det svårt att veta var fiktionerna, det musikaliskt och litterärt nedärvda, slutar och jag ta vid. But that's the way I like it. Vad är det nu Rob säger i High Fidelity? "It's not what you're like, it's what you like." Elitistiskt och världsfrånvänt, javisst, men jag är benägen att hålla med Rob.

Här är en till teori om varför jag krampaktigt håller fast vid en ickefärg: jag bär svart av födsel och ohejdad vana och, misstänker jag, ren lathet. Kanske också som en subkulturell markör, fastän jag så gärna vill inbilla mig att jag vuxit ifrån de fasonerna.

Hur som helst: Tack, Lise! Jag ska bära utmärkelsen med stolthet.

Inga kommentarer: