fredag 17 augusti 2007

There is a light that never goes out



Min snart 15-årige kusin har precis upptäckt The Smiths! Jag är så lycklig! Så fint att femtonårigar fortfarande upptäcker The Smiths. Jag är helt övertygad om att Morrissey är det enda en tonåring behöver. Mig räddade han i alla fall när han fick mig att inse att det finns en värld bortom folkölsfyllor och mopeder; en vacker, bitterljuv värld befolkad av Oscar Wilde, Shelagh Delaney, gamla svartvita 50-talsfilmer, påskliljor och poesi; en värld där himlen alltid är blyertsgrå och ingen har hört talas om vare sig dokusåpor eller Posh & Becks. Steven Patrick Morrissey, rescuing alienated teens since 1982.

(Är inte Moz så söt att man vill äta upp honom på den bilden förresten? Om jag någonsin skulle vara dum nog att äventyra världens bästa äktenskap skulle bara tre män komma ifråga: Agent Cooper, Henry Winter i Den hemliga historien och så Moz cirka 1984. Med andra ord kan min man vara lugn. Tänk om allas drömmän kunde vara fiktiva alternativt helt jävla ouppnåeliga, då skulle svartsjuka vara något alldeles onödigt.)

(Kanske John Cusack också. Men det går väl in under kategorin "helt jävla ouppnåelig"?)

Inga kommentarer: