onsdag 8 augusti 2007

Åh, ljuva nittiotal

Länge hade jag dåligt samvete över det faktum att 99,9% av min (ganska digra) skivsamling består av skivor gjorda mellan 1992 (exempel: Automatic for the People, Your Arsenal och Harvest Moon) och 1999 (till exempel Central Reservation och den sista riktiga Blur-skivan). Nu har jag slutat med det. Det är väl bara att acceptera att dessa år var mina formative years där jag grundlade mina musikaliska preferenser och att det därför är helt naturligt att min musiknördiga utveckling med ytterst få undantag (Antony and the Johnsons, Rufus Wainwright, Interpol, Arcade Fire) stagnerat i 90-talet. Jag är helt cool med att jag lär bli den där jobbiga överåriga tanten som envisas med att nostalgidansa till "A Design for Life" och "Common People" så fort jag fått i mig mer än två glas bag-in-boxvin. Sure, jag känner mig som en mossig 90-talsrelik så fort jag öppnar Sonic och bara känner igen skivorna som recenseras under vintageavdelningen. Men vadårå? Jag är ett med mitt 90-tal, när det gäller såväl TV som musik och popkultur i allmänhet.

Och allt det där var ett ganska långrandigt sätt att presentera ett litet segment som jag tänkte ha med här på bloggen ibland, nämligen...

*trumvirvel*

DAGENS SKIVTIPS



Black Box Recorder består (bestod?) av Luke Haines från The Auteurs, gamla Jesus and Mary Chain-medlemmen John Moore och så ljuvliga, ljuvliga Sarah Nixey med sin honungsdoppade hyperengelska RP-stämma som kan få vilken gammal anglofil som helst att gå upp i brygga. Om du liksom jag vurmar för mörka, morbida texter framförda av en klar, ärkebrittisk änglaröst - look no further, det här är din drömskiva. Smaka bara på några av titlarna: "Girl Singing from the Wreckage", "England Made Me", "Kidnapping an Heiress" och "It's Only the End of the World". Dessutom är Black Box Recorder godkända av Gilmore Girls, bara en sådan sak. Det finns en jätterolig scen i första säsongen där Rory och Lane sitter på Rorys rum och lyssnar på "Child Psychology", en av de allra kusligaste och mest lakoniska låtarna på England Made Me:

RORY: I like this song. It makes me gloomy.
LANE: Gloom is good.
RORY: Really gloomy.
LANE: Like Joy Division gloomy? Nick Cave gloomy? Robert Smith gloomy?
RORY: Johnny Cash gloomy.
LANE: So kind of like a San Quentin-y, it's a long road home and my horse just got shot but I've still got my girl by my side gloomy?
RORY: You read my mind.

Alltså: dagens skivtips är England Made Me med Black Box Recorder, som givetvis spelades in 1998. Kostar bara 79 pix hos CDON, så vad väntar ni på? Själv ska jag försöka få tag på Sarah Nixeys soloalbum som släpptes tidigare i år. Jag får aldrig nog av de där tokanglofila ljuva kvinnorösterna. Exempel på andra liknande sångerskor: Harriet Wheeler från The Sundays, vars Reading, Writing and Arithmatic visserligen utkom 1988 men ändå är en hörnsten i min skivsamling, och Kerry Shaw från Whistler (försök hitta deras version av "At Seventeen", Janis Ians kampsång för tonåringar som aldrig blir uppbjudna på skolbaler). Deras klara, nästan sadistiskt välartikulerade röster (jag tror att jag har ovanstående damer att tacka för min Outstanding Native Speaker Competence-award jag fick när jag pluggade i London på slutet av nittiotalet) svalkar heta sommardagar och värmer en frusen decembersjäl när det är kallt ute.

2 kommentarer:

Sara sa...

Tack för tipset! Ska genast kollas upp!
Själv kan jag rekommendera Keren Anns senaste skiva! (Och om du tar med de där skivorna vi brände alt. har dem på din ipod nästa gång vi ses så ska du få låtnamnen av mig).

The Girl Least Likely To sa...

You're welcome, hon! Ska kolla upp Keren Ann också. Just nu är alla mina skivor nerpackade i cirka 25 flyttkartonger, men när vi kommit i ordning ska jag ta med skivorna. :)