onsdag 15 augusti 2007

The Girl Least Likely To: The Skunkdagbok Years, del 2, eller: När Annie Wilkes mötte Stephen King

Här är texten om Stephen King-signeringen, eftersom den kom upp i och med veckans bokfemma. Enjoy!

Hängivenhet eller galenskap? Jag sitter på ett tåg - mitt tredje inom loppet av två timmar - och tittar ut över Essex landsbygd. Det finns mycket av den varan, konstaterar jag. Lite oväntat, för när jag tänker på Essex tänker jag oundvikligen på stål, motorvägar och skräpiga high streets där alla kvinnor ser ut som Jordan - eller, ännu värre, önskar att de gjorde det - och alla män som Peter André. Likväl: landsbygd. Fält, fåglar (hägrar? Kanadagäss? Jag kan inget om fåglar) i en hästhage, träd som skriker tidig oktober i New England fastän vi är inne i mitten av november och det inte finns något "new" över detta England. Jag sitter och huttrar, drar kappan tätare omkring mig. Varför glömmer jag alltid hur KALLT det är i England? Egentligen är det inte kylan i sig utan typen av kyla: fuktig, råkall, den sort som kryper ända in i märgen och framkallar fantasier om varma bad, skållhett te, fungerande element, varmvattenflaskor for Christ's sake. Kissnödig är jag också. Ångrar att jag hällde i mig den där jättekoppen kaffe på stationen i Slough för en dryg timme sedan. (FYI: Slough är precis lika deprimerande som i förtexterna till The Office, minus komiken.)

Jag springer i högklackat runt en sjö i Thurrock, Essex, Världens Ände. (Förlåt, Thurrockbor!) Har ägnat den senaste halvtimmen åt att irra omkring i ett köpcentrum som får köpcentrat i Dawn of the Dead att framstå som litet och mysigt. Vi talar fyra, fem våningsplan och en kvarts rask promenad för att ta sig från en sida till en annan. Under normala omständigheter hade jag älskat det här - muzaken, juldekorationerna, de översminkade expediterna, den perfekt tempererade luften. Det här är inte normala omständigheter. Kunde inte någon vänlig själ ha informerat mig om att Tesco-butiken ligger en kvarts promenad (eller sju minuter högklackad löpning) från själva shoppingcentret? Tänk om jag har utsatt mig för den här överdosen av tågtabeller och iskalla kupéer bara för att missa allting?

Står i kön utanför Tesco. Kön är lång, men inte mardrömslång; inte 4000 lajvare utklädda till orcher natten till Sagan om ringen-biljettsläppet-lång. Det här kommer att hända. Fördriver tiden med att prata med mina kögrannar. Mannen bakom mig - prydlig, gråsprängd, någonstans mellan femtio och sextio - berättar att det är hans fru som är det stora fanet, men hon är för sjuk för att kunna vara här själv. Han nämner inte C-ordet; det behövs inte. Det här är hans andra försök att få en bok signerad av Stephen King åt sin fru. Häromkvällen, i Battersea, var kön så lång att många fick gå hem utan att ha fått träffa the King. Vi konverserar artigt om favoritböcker (min: Bag of Bones; hans: inte en roman utan en novell, "The Shawshank Redemption") och jag känner mig fanatisk, som vanligt. Är det bara inbillning, eller hajar han till när jag berättar att jag flugit ända från Sverige för att vara här? Finns det inte en liten bit av honom som tänker "FRR-EAK!" bakom den artiga exteriören? Skit samma, han är snäll. Jag babblar på - min universallösning mot nervositet. Författarporträtt, yada yada, Kings näradödenupplevelse, blablabla - kanske inte det lämpligaste samtalsämnet med tanke på hans sjuka fru, inser jag senare - och visste du att han tog sig fram mellan signeringarna på motorcykel under en bokturné för ett par år sedan? Tjejen till höger om mig jobbar på IKEA precis runt hörnet och är här på sin lunchrast. Vi lovar att hjälpa varandra med fotografier när det är vår tur att kliva fram till signeringsbordet. Klockan är kvart i tolv, tjugofem minuter över tolv, tjugo i ett men aldrig ett.

Han är så mycket magrare och gråare än jag föreställt mig honom. Hans armar är nästan sparvliknande, håret mer salt än peppar men tjockt och yvigt. Textboksdefinitionen av uttrycket "a full head of hair". Ögonen bakom glasögonen - så välkända, så stora, så anakronistiska! ÄR det samma par han bar på författarfotot till Pestens tid för över tjugo år sedan? - är vänliga och intensivt blå. Hej, orosmoment - han mår väl bra? Det ligger väl ingen sanning i ryktena om någon diffus sjukdom, förstående blindhet och pensionering? Oj, min tur.

Det hela är över på max tio sekunder. Pennkrafsande, överlämnande av skiva (han ser förvånad men glad ut och säger "thank you", sannolikt de enda två ord som den moderna populärlitteraturens häxmästare någonsin kommer att yttra till mig), klickklick och så blir jag bortschasad av Tesco-anställda med ett signerat exemplar av 1994 års pocketutgåva av Mardrömmar i handen och ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Var det värt det, frågar någon. Alla mil fördelade på flyg, tåg, tunnelbana, två spinkiga strumpbyxeklädda ben? Jag tror det. Jag är inte säker, men jag tror det. Det räcker.

2 kommentarer:

Piratdrottningen Alwilda sa...

Fem anledningar till att din blogg är så grymt bra:

1. Du har, precis som jag, utsökt smak när det gäller böcker...

2. ...vilket gör att jag får fullkomligt OVÄRDELIGA boktips här.

3. Stephen King.

(Fast min första bok var Död zon, som för övrigt lästes i smyg under korta stunder när mina föräldrar inte var hemma, eftersom mamma ansåg att deras Stephen King-hylla var för otäck för mig. Ha! Och inte hjälpte det att flytta böckerna högst upp i bokhyllan heller. Tack vare detta lilla hinder i min ungdom har jag utvecklat en riktigt fallenhet för klättring.)

4. Du delar, efter vad jag förstår, ditt hem med katter. (Mycket sympatisk egenskap.)

5. Min blogg finns med bland dina länkar. (Nämnde jag utsökt smak...?)

The Girl Least Likely To sa...

Hehe, dito på alla 5 punkter. :)