måndag 6 augusti 2007

Augustimelankoli anno 2006

Jag är egentligen alldeles för upptagen för att blogga, och istället för att - som jag först tänkt - lista saker jag skulle ha skrivit om om jag hade haft tid tänkte jag dela med mig av ett inlägg jag skrev för ganska så exakt ett år sedan, om den där dubbelbottnade känslan av melankoli och bitterljuv lycka, förhoppningar och nostalgi som åtminstone jag alltid uppfylls av i augusti. Med back-up från Christer Wijk och allt. Här, Camilla, får du hela citatet du efterlyste plus lite årsgammal terminstartsångest och starkölsframkallad semesterlullighet. Enjoy!

BEST OF THE GIRL LEAST LIKELY TO: THE SKUNKDAGBOK YEARS (DEL 1)

Solen har redan gått ner över Pyrenéerna när vi tänder grillen. Grillolja möter Dolce & Gabbana Light Blue möter nyduschad Baby. Mamma har släckt alla lampor i huset i ett ambitiöst men, ska det visa sig senare, inte helt lyckat försök att lura myggorna - Myggorna med stort M, monsterblodsugarna som lämnat centimeterstora, svidande blaffor på mina ben. Det är mörkt och fuktigt och, med undantag för syrsorna och grillens stillsamma väsande, helt tyst. Tills jag oombedd börjar spela Elvis, that is. Jag står i en muy sexy Pucci-mönstrad halterneckklänning och fuldansar till "Burning Love" och tänker att om varje dag kunde sluta som den här skulle vuxenlivet - det som lurar runt hörnet, 50 högskolepoäng bort - vara snudd på uthärdligt. Pärlande vitt vin i generösa glas (har ni någon gång druckit vin som är ett mellanting mellan - fyll i valfri sommelierterm här; i brist på ord väljer jag att kalla det "vanligt" vitt vin och mousserande, ett vin som liksom spritter till på tungan och pärlar i glaset?), Fet-Elvis' sammetsröst som fått ett stråk av svärta och därför börjar kännas intressant - tänk vad Rick Rubin hade kunnat åstadkomma med honom om det inte vore för elvahundra stekta jordnötssmörsmackor och ännu fler piller!

Ett par meter bort står mannen jag vet att jag kommer att älska resten av mitt liv och ropar att middagen är serverad.

Terminsstartsångesten är med andra ord kvävd, åtminstone tills jag kommer hem och möts av CSN-beslut och terminsräkning. Istället är jag uppfylld av en ganska fånig men totalt uppslukande bitterljuv, naturlyrisk sensommarmelankoli. Jag har plöjt igenom världslitteraturen och ni får lov att tro mig när jag säger att ingen beskriver den känslan lika träffande som Maria Lang:

"- Jag blir alltid så melankolisk av augusti. Överallt i naturen stöter man på ett sådant överflöd och en sån fullkomning att man lider mer än annars av sin egen tomhet och fattigdom. Det är en månad, då jag skulle vilja älska, sätta barn till världen, ge ut mig själv... Hur är det det står? Nånting om att vara värdig allt det här omkring oss...

Han sökte i minnet och fann ett par rader, dubbelt suggestiva därför att de så hemlighetsfullt hade ryckts loss ur sitt sammanhang.

Din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt
"

Bry er inte om mig, jag har druckit två starköl till lunch och suttit i solen för länge.

© The Girl Least Likely To 2006-08-04

4 kommentarer:

Linnéa sa...

Hej Helena.
Nu har jag sett Inland Empire (på bio i Prag) och jag är lite splittrad inför den. Känner att den är för fragmentarisk för min smak, t.o.m. så pass att den känns emotionellt distanserad. Inte alls lika överväldigande upplevelse som t.ex. Mulholland Drive var första gången.
Men det ska bli spännande att se vad folk säger när den har premiär i Sverige.

När får man se dig på Facebook förresten?

/ Linnéa (Gingersnaps på skunk)

The Girl Least Likely To sa...

Hej Linnéa! Splittrad, eh? Jag litar på din smak, men hoppas ändå att jag kommer gilla den. NÄR får den svensk premiär egentligen?

camilla sa...

ahh, vackert!
Skriv en bok! (jag menar det verkligen)

The Girl Least Likely To sa...

Camilla: Thanks, sweetie! :D Jag har tänkt skriva en bok sedan jag var fem. Än så länge har det inte blivit något, men en dag...