fredag 31 augusti 2007

Dagens inköp

Det är livsfarligt att jobba i närheten av Science Fiction-bokhandeln:



Borde vara precis vad jag behöver. Jag är nästan barnsligt svag för filmatiserade skräcknoveller à la Tales From the Crypt, och Stephen King och jag är ju gamla bästisar. Jag har läst och gillat samtliga noveller som ingår i serien, men det är ju lite si och så med King-filmatiseringar. För varje Nyckeln till frihet och Stand By Me finns det en Lawnmower Man. Återstår att se vilken kategori Nightmares and Dreamscapes hamnar i - jag skulle gissa på någonstans mittemellan.

(Jag har inte slutat läsa böcker, även om det kan verka så.)

En skräckfilmsaficionados våta dröm

Hur hade jag kunnat missa det här?



Rob Zombie gör vansinnigt underhållande och råa slasherskräckisar i snygg 70-talsretrostil. The Devil's Rejects är något av det piggaste och roligaste jag sett i en annan ganska trött genre på länge. Lysande soundtrack dessutom! Kombon Rob Zombie och ny Halloween-film låter hur bra som helst. Hoppas den får svensk biopremiär snart.

Dexter på TV6



Win a little, lose a little. Jag kommer inte att få avnjuta Inland Empire på bio, men i höst börjar i alla fall äntligen Dexter på TV6. För oss som är för fega och/eller tekniskt handikappade för att ladda ner, och för snåla för att skaffa Canal Plus, är det här en fantastisk nyhet. Jag älskar Michael C Hall sedan Six Feet Under-tiden, och upplägget verkar mycket lovande: hans karaktär är blodanalytiker med en ovanlig hobby - han är nämligen även seriemördare. TV-serien bygger på Jeff Lindseys romanserie. Jag stod och höll i första delen, Darkly Dreaming Dexter, på Akademibokhandeln för ett par månader sedan. Är böckerna lika bra som TV-serien? Bättre, kanske, rentav?

Inland Empire, eller: en studie i besvikelse



Ikväll skulle det ha varit högtidsstämning. Jag skulle ha köat med en handsvettig biljett i näven, undvikit popcorn, läskkladd, alla distraktioner eftersom inget får komma emellan mig och en David Lynch-premiär. Jag skulle ha suttit i biomörkret på premiärdagen, precis som jag gjorde när Lost Highway, The Straight Story, Mulholland Drive, alla Lynch-filmer som gjorts sedan jag var gammal nog att se barnförbjudna filmer. Nu blir det inte så. Som en konsekvens av Triangelfilms konkurs och SF Bios förkärlek till flamsiga testosteronkomedier och svettluktande actionfilmer får Inland Empire ingen svensk biopremiär. Jag vägrar leva i ett universum när en av de bästa nu levande regissörerna inte anses biopremiär-worthy. David Lynch direkt till DVD? För mig känns det lika främmande som när Morrissey stod utan skivkontrakt. Det löste ju sig till det bästa, och jag hoppas att det här också gör det. För fastän jag kan irritera mig på andra människdors andning, mobiltelefoner, kladd, ovälkomna avbrott så kvarstår faktum: David Lynch-filmer bör avnjutas på bio. Åtminstone första gången, sedan följer givetvis flera omtittningar i hemmets lugna vrå. Men jag minns fortfarande den kallsvettiga skräcken när en diaboliskt leende Robert Blake ber Bill Pullman att ringa hem och möts av Blakes röst i andra änden av telefonen: "I'm at your house right now." Skulle den scenen ha varit så kompromisslöst obehaglig om jag inte hade suttit fånge i biomörkret utan någon kudde att gömma sig bakom eller någon pausknapp? Och monstret utanför dinern i Mulholland Drive, Lynchs läskigaste mardrömsgestalt sedan BOB, hade han skrämt skiten ur mig på samma sätt om jag hade suttit i sällskap av spinnande katter och myspläd? Jag vet inte, men jag vill i alla fall kunna ha möjligheten att uppleva David Lynchs filmer i så många olika miljöer som möjligt.

Svensk Filmindustri får en stor fet tistel från mig idag.

torsdag 30 augusti 2007

Min kulturhöst: ett preliminärt kalendarium

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är hösten synonym med roliga kulturevenemang. På vägen till jobbet tidigare i morse, andandes klarblå krispig höstluft i kungsblå höstlig kappa, gick jag och tänkte på allt kul jag har inplanerat och blev alldeles till mig. Här är ett litet preliminärt schema över mina kulturella höstaktiviteter:

Konserter
30 oktober spelar Lucinda Williams, aka Sankta Lucinda, min och Jackson Brodies gemensamma favorit av alla sorgsna countrysångerskor, på Chinateatern. Det blir tredje gången jag ser henne och jag räknar med hypnotisk stämning och vuxna män med musikrecensentskägg och tårar i ögonen.

5 november spelar Arcade Fire på Annexet. De är ett av de få nya (det vill säga post-90-tal) band jag verkligen tagit till mig, och jag har grämt mig över att jag missade Cirkus-spelningen i månader nu. Dags att reparera skadan. Synd att Annexet är en så sjukt tråkig konsertlokal bara.

Teater
11 oktober blir det Fans på Orionteatern. Hoppas jag i alla fall. (Eller hur, Johanna K?)

Litteratur
Massor med lästid under mjuka plädar medan det kuras skymning goes without saying. Förra hösten blev en Christine Falkenland-höst; denna höst tänker jag läsa mycket svenskt och nytt, t ex Jerker Virdborgs Mannen på Trinisla, Maja Lundgrens omtalade kulturmaffiaroman och Daniel Sjölins Världens sista roman. Utländska författare som jag tänker hålla hårt i handen i höst: Jenny Diski (har fortfarande Skating to Antarctica och ett flertal romaner framför mig), Joyce Carol Oates (känner att jag ligger efter...), Mary Lawson, Scott Smith (kan skräckiga The Ruins leva upp till förväntningarna som A Simple Plan skapade för vad som känns som eoner sedan?), Kim Edwards (hennes The Memory Keeper's Daughter gillas av Jodi Picoult och Sue Monk Kidd = tillräckligt för att jag ska bli nyfiken). Plus min vanliga blandning av mörkerkvinnor, pusseldeckare, krisande klimakterietanter, pittoreska bergsbyar i Montana/Kanada/Vermont, New Englands höstlöv, viktorianska London och stämning, stämning, stämning.

20-21 oktober åker jag på Bokkollo med Bokhororna! Can't wait. Har inte ännu fastställt bokpackningen, men jag tänker uppslukande och stort - fast inte så stort att jag inte kan lägga ifrån mig boken för att ta ett glas vin och diskutera med läsande med en fellow abibliofob.

TV
Dexter, Heroes och Top Model Sverige. Och den sista oktober kommer en deluxe-utgåva med båda säsongerna av Twin Peaks med massor av extramaterial och - håll i er nu! - DELETED SCENES!

onsdag 29 augusti 2007

Bokfemman v 35: facklitteratur

Skam den som ger sig. När jag kom hem igår kväll gick jag igenom min bokhylla - mentalt, inte fysiskt, eftersom alla mina böcker för tillfället är nerpackade - och insåg att jag faktiskt har läst och gillat en hel del facklitteratur. Det är nog själva ordet jag har problem med. Facklitteratur. Finns det något osexigare ord på svenska? Jag associerar till torra, beskäftiga manualer om datorer, DIY-snickeri, stickning, varpa for God's sake. Snustorr, skittrist sakprosa som varken sjunger, dansar eller svänger. I så fall är det engelska ordet, non-fiction, mycket bättre.

Hur som helst. Här är fem icke-skönlitterära böcker som, inbillar jag mig, säger lite om vem jag är som person och vad jag intresserar mig för. Det är ingen slump att de nästan uteslutande handlar om litteratur och popkultur. "It's not what you're like, it's what you like" (™ Rob i High Fidelity).

1. On Writing: A Memoir of the Craft av Stephen King



Delvis självbiografi, delvis handfast och hjälpsam instruktionsbok om att skriva. Med en stor dos humor och självdistans (ni som läst hans Constant Reader-intron till novellsamlingar och romaner kommer att känna igen er) berättar han om hur han började definiera sig själv som en skrivande människa i barndomen, om sitt adverbförakt (ett förakt vi delar) och ger tips om hur man vässar till en historia rent stilistiskt. Sedan ändrar boken helt plötsligt karaktär. Livet kommer ivägen. Mitt i arbetet med On Writing blev King påkörd av en bilist, enligt King själv som tagen ur en av hans romaner, när han var ute på en av sina dagliga promenader vid sommarstugan i Maine. Han bröt i princip vartenda ben i kroppen och svävade mellan liv och död i flera dagar. Under konvalescenstiden fungerade skrivandet som smärtlindrare och skäl att kliva upp om morgnarna. Kanske är det därifrån den mognad och berättarglädje som hans senaste verk uppvisar kommer ifrån. Jag vet inte. I vilket fall som helst är On Writing obligatorisk läsning för alla skrivande människor och, givetvis, King-fans.

2. Stranger on a Train: Smoking and Daydreaming around America (With Interruptions)



Diski är personlig, underhållande, tänkvärd och underbart brittisk i den här ömsom roliga, ömsom rörande skildringen av en inre och yttre resa längs USA. Det är ironiskt att Jenny Diski på senare år blivit kategoriserad som reseboksförfattare, för någon mer ofrivillig resenär är svår att hitta. Jag associerar till Macon Leary, huvudpersonen i Anne Tylers underbara The Accidental Tourist, en annan reseförfattare vars favoritdel av resan är återkomsten hem. Som alltid är fallet med Diski är det hennes inre resa som är den viktigaste och mest läsvärda. Medan hon är fast i trånga rökkupéer med ett filmiskt välbekant men samtidigt främmande USA utanför tänker hon tillbaka på sin ensamma, bokbeströdda barndom (det finns en underbar beskrivning av när hon som barn åkte Circle Line runt, runt hela dagarna med en tjock roman som enda sällskap) och sin tid på mentalsjukhus. Hon råkar ut för alla möjliga bisarra människor som, i ett uttryck för den där förtroligheten som kan uppstå i resandets vakuum, anförtror sig sina livs historier för henne. Själv vill hon bara röka och vara ifred. Och komma hem, så klart.

3. Lär dig förstå och tala med din katt av Claire Bessand



Jag har två katter och funderar ofta över vad som rör sig i deras huvuden - om det rör sig något. Hur ter sig världen för dem? Varför kan min ena katt bara gosa i femminutersintervaller? Varför vill den andra slicka mig från topp till tå under våra gossessioner (som alltid varar längre än fem minuter)? Finns det något sätt att lära sig tyda deras signaler? Bessands bok tar upp flera av de här frågeställningarna. Ett måste för kattälskare.

4. Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse av Jenna Jameson och Neil Strauss



Vansinnigt underhållande självbiografi som kombinerar Neil Strauss' förmåga att berätta en hostoria med Jenna Jamesons smaskiga livshistoria. Man kan tycka vad man vill om hennes karriärsval, men hon är befriande ärlig och rak i sin framställning. Hon är absolut inget offer, snarare en slipad affärskvinna, och till skillnad från andra fd porrstjärnors böcker (jag tänker t ex på Traci Lords och Linda Lovelace) har hon fortfarande ett gott förhållande till porrbranschen och dess bisarra karaktärer. Jag blev överraskad över vilket sympatiskt intryck Jameson gör: hon känns som en tjej jag skulle kunna ta några öl med, och det är just så Att älska som en porrstjärna känns - som en alkoholdränkt långsittning på en halvsjaskig sylta med den coola tjejen från högstadiet alla killar ville ha och alla tjejer tog avstånd från. Vi börjar på eftermiddagen, dagsljus i strimmor kämpar sig innanför smutsiga fönster, långtradares rytande på motorvägen utanför. Kanske dansar ett par blonderade halvnakna tjejer med tomma ögon som för länge sedan gett upp hoppet om att bli den nya Jenna på en scen längst in i lokalen, kanske finns det istället en jukebox som spelar Hank Williams och Creedence Clearwater Revival. Efter två Coronas och en tequilashot inser vi att vi, trots att våra liv fortfarande är som natt och dag, har riktigt trevligt i varandras sällskap. I alla fall så länge som tequilan flödar.

5. Touching From a Distance av Deborah Curtis



Ian Curtis, sångaren i kultförklarade Joy Division och andlig gudfader för tusentals vilsna svartklädda tonåringar runtom i världen (bland annat den här fd vilsna svartklädda tonårsgothen), tog livet av sig till tonerna av Iggy Pops The Idiot en majdag 1980. Det här är hans änkas berättelse om livet med Ian. Oerhört gripande läsning. En film baserad på boken är på g med Anton Corbijn som regissör.

tisdag 28 augusti 2007

Istället för bokfemma: frustration

Arrrgh, Veckans Bokfemma är verkligen inte min kopp te! Jag som nästan uteslutande läser skönlitteratur och strängt taget föredrar fiktion framför verklighet. Verklighet, fakta, fack- anything är inte min grej. Alls. Mitt huvud är långt uppe i molnen med mina fiktiva hjältar, och jag trivs med det. Svaret på Malins fråga "vad gör ni när ni inte läser?" blir följaktligen: inte mycket. Eh, promenerar? Äter? Sover? Längtar höst? Alternativt: tänker på fiktioner.

Men. Riktigt så lätt ger jag inte upp. I do love a challenge. Och visst måste väl min själs- och numera frisyrfrände Jenny Diski räknas som facklitteratur? Jag återkommer.

Oh, but then again...

Jenny Diski ogillar att promenera. Ah well, även själsfränder har rätt att tycka olika i vissa frågor.

Idag behöver jag inte längre låtsas höst. Kappan, den kungsblå, är på, höstens frisyr är Teri Hatcher i Lois och Clark eller - minns ni? - Linda i Models Inc och igår köpte jag höstplagg enligt dresscoden hot librarian. Tänk svarta, tighta polotröjor, rutiga kjolar med hög midja, skotskrutiga ylleklänningar, tjocka, svarta strumpbyxor och svarta snörskor. Väldigt Audrey Horne. Mmm, jag vågar nästan påstå att min höstlook är perfektion.

Min eviga höststilikon:



Uppdatering: Audrey Horne har en egen sida på Wikipedia! Uppenbarligen är det fler än jag som har issues med att skilja på fiktion och verklighet.

måndag 27 augusti 2007

Jenny Diski och jag är själsfränder



För varje kapitel av On Trying to Keep Still som jag avverkar, desto mer övertygad blir jag att min själsfrände är en snart 60-årig judisk-engelsk agorafob. Korrektion: Jenny Diski är mitt mest världsfrånvända jag, hon som är som lyckligast inuti sitt eget huvud, med sina böcker (organiserade efter ämne på ett fönsterbräde i en liten stuga eoner från civilisationen) och sporadiska besök av en spinnande katt som enda sällskap. Vi har till och med samma sjuka syn på den egna kroppen. Jag trodde att det bara var jag som inte klarar av att greppa tanken på att innanför skinnet, bortom det exfolierade, epilerade, insmorda, parfymerade, finns organ, en hel biologibok inuti mig. När Jenny Diskis läkare berättar för henne att hon har blåsljud på hjärtat svarar hon "nonsense, I don't have a heart". Det är du, jag och Berta Funcke, mina fellow civilisationens abnormaliteter.

Skillnanden mellan mig och Diski är att jag alltid återvänder till civilisationen, "because I want to see people and I want to see light", med vetskapen om att i ett parallellt universum sitter min själsliga (fastän hon inte tror på själen) tvillingsyster och ser höstlöven falla i en ödsligt belägen stuga i Nya Zeeland. Detta universum befinner sig aldrig mer än ett par pärmar och en läspläd bort. Det är gott så.

Vilken bok är du?

Jag är barnsligt svag för alla former av frågeformulär, särskilt om de handlar om böcker. Prova själv! Och nej, jag blev INTE förvånad över att jag visade mig vara en tjock, melodramatisk 1800-talsroman...




You're David Copperfield!

by Charles Dickens

Coming up from a childhood that felt abusive, you have risen through
hard work to gain a place of stature in your life. You've spent altogether too much time
in factories and end up misspelling a fair number of words. But in general you are seen
as a beacon of hope for others who might not be as fortunate. Lots of people keep
mistaking you for a magician and are waiting for you to disappear.



Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Nightswimming

Minnesanteckningar från helgen:

Klockan har precis slagit tolv när vi beger oss ner mot sjön, åtta vin- och snapsfnissiga flickkvinnor i lånade handdukar. Augustimörkret är kompakt, allomslutande; jag snubblar på ett rör på vägen ner. Jag kan inte se min hand utsträckt framför mig, kan knappt ana konturerna av de andra när vi glider ner i det sammetslena, kolsvarta vattnet. Kanske är det vinetsnapsenölet som skapar en artificiell värme, men vattnet är i alla fall mycket varmare än jag trott. Den svala nattluften gör att jag vill ligga kvar, länge, flytande på rygg insvept i mjukt insjövatten och titta på stjärnorna. Jag vet att det här med största sannolikhet blir det sista doppet för i år - det vet nog allihop, och den insikten ger en bismak av bitterljuvt, prematur nostalgi. Vi simmar ut till pontonen, dröjer ett ögonblick innan vi dyker ner i sammetssvart vatten igen. Svart, vitt, vatten, Karlavagnen. Jag fryser fortfarande inte.

Det första jag gör när vi kommit upp till stugan är att sätta på R.E.M.:s "Nightswimming". September's coming soon...

fredag 24 augusti 2007

Veckans impulsköp



"Efter att ha tagit livet av den rödhårige gick jag till Quinn's och intog en ostronsupé."

En mening som skapar nyfikenhet och läslust, ne c'est pas? Mörkrets väg: en bekännelse av Michael Cox utkom på Albert Bonniers Förlag i veckan, och något måste Cox göra rätt, för han fick undertecknad att helt frångå sina principer och köpa inbundet och översatt. (Finn fem fel liksom.) Opiumhålor, mörka gränder och ond, bråd död i 1850-talets London... jag tror och hoppas på ypperlig höstlitteratur. Cox har jämförts med Charles Dickens och Patricia Highsmith och har översatts till 22 språk. Dan Brown i 1800-talsskrud? Gud, jag hoppas verkligen inte det.

Om frisörbesök och abibliofobi: uppdate

Det blir Jenny Diski som får hålla mig sällskap hos frisören senare i eftermiddag:



Det kommer att bli alldeles strålande trevligt. Diski är rolig, insiktsfull, välformulerad och genomsympatisk. Att läsa hennes reseskildringar - som alltid har utgångspunkten att det bästa med resandet är att få komma hem - är som att ha en intressant diskussion med en god vän, en sån där diskussion där man hela tiden kommer fram till nya, roliga poänger och vips så har fem timmar och två vinflaskor passerat utan att man märkt något. Som bonus är hon dessutom alltid väldigt stylish i håret. Inte för att jag tror att jag vågar kopiera hennes välvårdade kulturtantspage, nota bene, men ändå.

Visste ni att Jenny Diski hade en blogg? Det hade åtminstone jag helt missat. Här är den i alla fall:

http://jennydiski.typepad.com

Om frisörer och abibliofobi

Jag ska till frisören idag. Inget raskt avklarat "bara klippa topparna"-besök, utan vi talar färgaklippaändrahöstförnya. Säkert två timmar. Bokhororna har skrivit om frisörstolen som läsplats, om att ta med romaner istället för att bläddra i gamla Hänt Extra, och jag håller med: det är helt klart ett bra lästillfälle. Om man är förberedd, vill säga. Jag, som alltid kånkar omkring på minst två tegelstener och får sned rygg och nackspärr på köpet, är nämligen snart utan bok. Abibliofobin lurar tjugo Fly-sidor bort, och jag förbannar mig själv för att jag inte var mer förutseende. Vad gör jag nu? Köper nytt? Andas djupt och bulimiläser skvaller? Missförstå mig rätt, jag har inget emot skvaller. Under vissa omständigheter - ett hett skumbad, ett glas svalt vitt vin, en stor påse plockgodis - kan det till och med vara riktigt angenämt att läsa skvaller. Men hos frisören, njaee. Kanske är det för förutsägbart, väntat? Eller så gillar jag inte att läsa skvaller offentligt? Fingrarna i syltburken, skägget i brevlådan, yada yada. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste åtgärda det här asap.

torsdag 23 augusti 2007

Mitt liv som mrs Stephen Fry



En gång i tiden, när jag var så ordentligt nergosad i anglofilins bleka, chips'n'lager-degiga armar att nog ingen i min omgivning trodde att jag skulle överleva en dag utan att få marmite toast, PG Wodehouse och Vauxhall and I-låtar intravenöst, hette min drömman Stephen Fry. That's right, min drömman var en redan då medelålders, småfet, synnerligen homosexuell brittisk överklassman med panikångest. Det låter märkligt nu, men jag kunde se vårt gemensamma liv framför mig: långa, lata frukostar med Times, äggröra och litervis med te i hans vackra lägenhet vid St James' Park (min bästa London-park) följda av behagliga sysslolösa eftermiddagar då vi skulle sitta i var sin läsfåtölj med var sin tjock roman, jag älskar ju det ordlösa umgänget som kollektivt läsande innebär. Framåt eftermiddagen skulle vi plocka fram en flaska dyr och gammal sherry och diskutera PG Wodehouse, Conan Doyle och CS Lewis, alla dessa döda ärkebrittiska män vi båda beundrar och som lämnat tydliga avtryck i hans kreativa produktion. Vi skulle ha skilda sovrum, givetvis, men varje kväll, när konjaken ("care for a night cap, darling?") var urdrucken och vi hade klätt oss i matchande pyjamaser i egyptisk bomull, skulle han ge mig en snabb men kärleksfull kyss på min svala panna innan vi drog oss tillbaka i var sitt hörn av paradlägenheten. Någonstans strax efter premiären av Wilde föreställde jag mig hur en underskön Jude Law-typ ibland skulle bjudas in på våra överdådiga middagar med fasan (!!) och vintage-vin. Vi skulle båda bli kära i den undersköna Jude Law-typen, och när det visade sig att vår kärlek var obesvarad skulle vårt platoniska men innerliga förhållande växa sig ännu starkare under terapisessioner i det gröna med picknickkorgar, medhavda romaner och kallt, skummande öl i muggar. (Jag älskar också den där scenen i The Night Watch, Caroline!)

Nu för tiden är jag gift med en smärt och synnerligen heterosexuell fd trollhättebo (oh, the best-laid plans of mice and men!) och har slutat drömma om ett liv som Stephen Frys kyska hustru, men jag älskar fortfarande allt han rör vid, från Peter's Friends via Jeeves and Wooster till hans romaner. Ikväll visar SVT den andra och sista delen i serien om Stephen Frys liv som manodepressiv. Missa inte!

Fyra romaner, en självbiografi (Moab Is My Washpot och en essäsamling har det blivit vid sidan av skådespelandet. Alla Frys böcker är läsvärda, men jag är särskilt svag för debutromanen The Liar. Tänk en snuskigare internatskoleversion av PG Wodehouse. I oktober släpps A Peruvian Diary, en humoristisk reseskildring om Frys försök att rädda den glasögonprydde björnen (what?). Under tiden kan man besöka hans underhållande hemsida där man bland annat kan fnissa åt vad en brådmogen, deprimerad men träffsäker Fry sa som sjuttonåring: "“My whole life stretched out gloriously behind me.”

Adlibris-beställning på tema mörker och atmosfär (underrubrik: Snart är det löning!)

SMITH, SCOTT: RUINS
GRIMSRUD, BEATE: JAG SMYGER FÖRBI MED EN YXA
LIFFLER, EVA-MARIE: DRÖMMAREN OCH SORGEN
JUNGERSEN, CHRISTIAN: UNDANTAGET
VIRDBORG, JERKER: MANNEN PÅ TRINISLA

Mycket mörker, mycket atmosfär, väldigt baserat på rekommendationer från andra bokbloggare. Jag litar på er smak!

Istället för höst: svettrygg och ofrivillig Edward Scissorhands-look

Meh, vad är det här för fasoner? VÄRME och T-SHIRT-VÄDER när jag officiellt börjat tänka höst? Jag satt på Café Milano med min varma pasta & min svarta Winona Ryder-outfit & Fly och kände mig som ett freak bland alla lättklädda pastasalladstuggande sommarmänniskor. När ska det bli socialt accepterat att bära svart och heltäckande året om? Jag är så fruktansvärt trött på sommarkläder. Sommarkläder är mina sämsta kläder, helt opassande för min stil och kroppstyp. Är inte alla snyggare i höstkläder förresten? Tänk å ena sidan vita shorts och fladdrigt linne i godtycklig pastellfärg, å andra sidan en svart stickad klänning, heltäckande strumpbyxor och en fin kappa. En no-brainer, eller hur? I vilket fall som helst: Sommaren, det är slut mellan oss, sluta klänga fast.

PS: Är helt jävla ledbruten efter min sportinsats häromkvällen, så min freaklook kompletteras med konstig hållning och bisarr gångstil. Glöm Winona Ryder, jag är Edward Scissorhands.

Checklista inför hösten

Böcker: tjocka, välskrivna, atmosfäriska. Stämning of choice: dimma, diffusa obehagskänslor, skräck alternativt überbrittiskt, viktorianskt myspys. (Tips mottages gärna!)
Koftor: varma, mjuka, kulturtantiga.
Väder: soligt, kyligt, krispigt.
Vin: rött, mustigt, lättdrucket.
Mat: robust, värmande, kryddigt (tänk grytor).
Musik: samma gamla sorgsna singer/songwriters som förra hösten. Och hösten dessförinnan, och... ja, ni fattar.
Film: otäckt, suggestivt, krypande. Kanske lite genuint roliga och berörande romcoms också för att lätta upp stämningen lite.

Lägg därtill en höstkappa som är på väg med posten, två gosiga katter, ett stycke make och ett par, tre DVD-boxar och jag är all set för min favoritårstid.

onsdag 22 augusti 2007

Skrytblogg

Det här inlägget går rakt emot den strikta litteraturinriktning jag haft här på sistone, men det måste sägas: Jag kom på 10:e plats i Tjejgåingen runt Årstaviken igår kväll. Av 2600 deltagare kom jag in bland de tio första. Jag, ett före detta fetto som bara sprang om jag var rädd för att få en boll i ansiktet under skolgympan! Hallå, upp-och-nedvända världen.

Nu måste jag hetsdricka öl och ägna mig åt horisontalt viloläge ett tag, för det här börjar nästan bli lite otäckt.

Fly

Nytt läsprojekt:



So far, so good. Jag gillar språket, tilltalet, miljöerna, människorna men är fortfarande känslomässigt investerad i den melankoliske fd polisen, fd privatdetektiven, fd maken, fd allt och hans ledsna countrysångerskor. Ibland kan det vara en god idé med en mellanbok, något att varva ner med mellan Medelstora till Stora Läsupplevelser. En Liten Bagatell, typ. Jag ska konsultera högen från bokbytet.

Insåg förresten att jag börjar bli riktigt duktig på att läsa svenskt, nytt och ungt. Jag var inne i den där bokhandeln på Götagatsbacken - ni vet, ner mot Medborgarplatsen, mysig lokal, lockande skyltning (ursäkta Stockholmsfixeringen, ni från resten av landet!) - och längtade böcker förra veckan, och nästan alla var skrivna av svenska författare. Det känns fint.

Visst har Cilla Neumann också skrivit en roman som heter Fly? Är den bra?

tisdag 21 augusti 2007

Mina 5 bästa svenska författare (Bokfemman vecka 34)

Dags för ytterligare en bokfemma, denna gång om svenska författare eller böcker. Jag måste erkänna att jag, med tanke på de senaste veckornas teman, hoppats på just det här temat. Egentligen är jag rätt dålig på svensk litteratur - pinsamt dålig, om man ser på balansen mellan antalet lästa anglosaxiska författare versus antalet lästa svenska - men har, inbillar jag mig, ryckt upp mig den senaste tiden. Så, without further ado...

Mina 5 svenska favoritförfattare

1. Christine Falkenland



Christine Falkenland har, med viss hjälp av sin tematiska själssyster Carina Rydberg, fått mig att se på svensk nutidslitteratur med helt nya ögon. Hon skapar atmosfärer och karaktärer som är genuint obehagliga, kryper in under skinnet, kliar, irriterar, gör ont. Ändå söker jag mig gång på gång tillbaka in i hennes värld. Det är en sällsam, lätt anakronistisk värld av rättargårdar, orangerier, Bohusläns saltstänkta klippor, sexuell ångest, våld och djupt olyckliga kvinnor med vackra, gammaldags namn som Cora och Siri. Med Christine Falkenland vet man aldrig om hennes berättelser utspelar sig i 1900-talets början eller i en förvrängd, anakronistisk nutid. Jag vet bara att jag måste få läsa mer.

Lästips: Själens begär, Min skugga, Öde och Trasdockan

2. Carina Rydberg



Inte den mediabrusiga bekännelselitteratur-Carina, utan skräck-Carina som skriver så läskigt att Joyce Carol Oates' nattsvarta kvinnoskildringar känns som godnattsagor i jämförelse. Jag har tjatat massor om Den som vässar vargens tänder. Jag tänker fortsätta tjata. Snälla Carina, låt nästa bok bli skriven av skräck-Carina.

Lästips: Den som vässar vargens tänder, Nattens amnesti

3. Hjalmar Söderberg



För motivering, läs ett gammalt blogginlägg här.

Lästips: Den allvarsamma leken, Förvillelser och Doktor Glas

4. Selma Lagerlöf



Ju mer svensk litteratur jag läser, desto mer övertygad blir jag om att Gösta Berlings saga är den bästa romanen som skrivits på svenska.

Lästips: Gösta Berlins saga, En herrgårdssägen

5. Maria Lang



Såhär i Nicke Lilltrolltider kan det vara trevligt med en påminnelse om att det fanns en tid (långt, långt bort, i sagornas land...) då Sveriges hade en deckardrottning som skrev beläst och litterärt om mordlystna akademiker. (Det där kommer att bli en av många käpphästar när jag är gammal och senil, det känner jag redan nu. Kan riktigt se framför mig hur jag ligger på min dödsbädd, hud som pergament, blind och halvdöv och kvider "det ska ni veta, barn, att det fanns en tid då Sveriges deckardrottning skrev om akademiska intriger och litterära anspelningar".)

Lästips: Mördaren ljuger inte ensam, En skugga blott och Kung Liljekonvalje av dungen

Bubblare: Mare Kandre, Maria Gripe, Stella Kleve, Pär Lagerkvist.

Jackson Brodie for president!

Ytterligare ett skäl att älska Kate Atkinsons sjabbiga, melankoliska fd polis, fd privatdetektiv, fd man, fd allt: Han är precis lika insnöad på sorgsna countrykvinnor som jag och tilltalar Lucinda, Emmylou, Kathryn, Gillian mfl vid förnamn - för att visa på deras nära relation, I guess. Undrar om han hört Neko Case? Och ja, i min begreppsvärld är det helt naturligt att fundera på vad romankaraktärer gillar och inte gillar...

Bokbytarkväll 20/8

Åh, alldeles fantastiskt trevligt på Bokhorornas bokbytarkväll igår! (Jag hade inte räknat med något annat.) Helt lovely att få träffa likasinnade och kunna vara sådär härligt kompromisslöst nördig. Alla - bokhoror, bokbloggare, bokomaner - var jättetrevliga och fastän jag må ha anammat "taking out the trash"-metoden när jag packade min fina, rosa Strand Bookstore-väska (tack, Sara!) hade många tagit med sig riktiga guldkorn. Se lista över vad jag lyckades lägga beslag på nedan. Jag längtar massor till bokkollot, men insåg att det är nästan två månader dit, så jag hoppas på fler bokrelaterade aktiviteter innan dess. Böcker + vin + bokhoror = sant.

Vi höll till i Lisas mysiga kök, och jag kände mig som en hetsig greyhoundhund strax före start när Jessica ropade ut våra slumpvis dragna nummer. No need; jag fick de böcker jag spanat in. I alla fall nästan alla.

En liten lista över de böcker jag bytte till mig, sorterade i den ordning jag valde dem (förstahandsvalet först, alltså):

1. Enduring Love av Ian McEwan.

Efter underbara Chesil Beach (som ni måste läsa! Bröllopsnatt, 60-tal, sexuella hämningar, hotellrum med havsutsikt) gjorde jag en mental anteckning att läsa mer av McEwan, glömde bort men blev påmind när den här lilla kompisen låg och frestade mig på bokbordet.

2. The Up and Comer av Howard Roughan.

Lite av en dark horse. Jag valde den utifrån två kriterier: min förkärlek för spänningsromaner om affärsdealar som går förfärligt snett (tänk Douglas Kennedys The Job och rekommendationen från Bret Easton Ellis. Misstänker att det sista kriteriet vägde tyngst.

3. Jag älskade honom av Anna Gavalda

Är Gavalda bra? Jag har hört många positiva omdömen om henne men aldrig känt mig tillräckligt lockad för att köpa något. Bokbytarkvällar är perfekta för den typen av läsning. I ett annat, mer ambitiöst liv hade jag läst den på franska. Alors...

4. Murder Suicide av Keith Ablow

Samma kriterium som bok nr 2: rekommendation från författare jag gillar, den här gången Dennis Lehane. (Vilket påminner mig: NÄR ska han skriva en ny bok? Ingen McKenzie/Gennaro-deckare, utan en fristående roman i stil med Mystic River och Shutter Island, tack!) Kaka söker maka, typ. Den taktiken fungerar förvånansvärt ofta. Ett exempel: Alice Hoffman hypas av Kate Atkinson, som i sin tur hypas av Stephen King, som i sin tur hypas av Anne Rivers Siddons. Jag gillar alla fyra.

5. Bananflugornas herre av Fredrik "Sigges brorsa" Eklund

Därför att ibland är en självbiografisk berättelse om en gayporrskådis med examen från Handels precis vad man behöver.

6. Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld

Svensk chicklitt, fick svalt mottagande. Inget jag hade betalat pengar för, men ibland vill man läsa utan att tänka eller ens känna något särskilt över det man läser. Något att kyla ner sig med när lovebombingen och läsglädjen nästan får mig att självantända.

7. Picknick med brie och Beaujolais av Mary Wesley

Varsågod, mamma. :)

All in all, en strålande afton. Och alla mina (luggslitna, badkarslästa) böcker gick åt, bara en sån sak. Hoppas på repris snart!

UPDATE: Bilddokumentation, där man bland annat kan njuta av flera close-ups på en sammanbiten och småsvettig petite moi (jag hade skitkul, lovar, men gamla poserhabits die hard) finns här.

måndag 20 augusti 2007

Mer höstpepp

En kollega kom just in med victoriaplommon hon plockat i sin trädgård! Det är höst i luften, mark my words.

Höstpepp

Det är höst i luften, känner ni det? Strunta i hundratals lättklädda cyklister i morgonsolen på Skeppsbron, strunta i ifall solen fortfarande värmer eller ej; det hör inte hit. Blunda och låt höstporren ta över. Visst känner ni det nu, en antydan till krispighet i luften, en mörkare nyans blått än vanligt på himlen? Någonstans i Cape Cod förbereder en välbärgad Massachusetts-familj för hemfärd - möbler i mörkt, rustikt trä täcks av svala lakan. (Confession time: jag var jättenära att köpa en hel serie med möbler jag egentligen inte behövde bara för att Mio var smarta - eller dumma - nog att köpa möbelserien till Vineyard. Cape Cod, Martha's Vineyard, New England-porr, jag klarar inte av att stå emot. Enligt Andres Lokkos gamla Bibelartikel "Den engelske patienten" befinner jag mig i den sista, mest kritiska sjukdomsfasen: förnekelsefasen, där patienten överger Dear Old Blighty och nördar in sig på något specifikt och amerikanskt, gangstarap från Compton, altcountry från Louisianas träskmarker eller, varför inte, New England-porr.) Snart är det Labor Day, vita linnekläder byts ut mot tweed. Bär välbärgade Massachusetts-familjer fortfarande tweed? Jag vet inte, men de gjorde det 1962, och det är väl någonstans där min tideräkning har stannat. Jag bar kappa i morse! En tunn, ljus, utpräglat sensomrig, men likväl: en kappa! Igår beställde jag min höstkappa, den som ska rivalisera med min trygga, invanda Lorelai Gilmore-kappa om att få värma mig i höst. Jag köpte den via postorder, en helt ny företeelse för mig. Ungefär hundra saker kan gå fel vad gäller storlek, nyans, material, passform, men jag känner mig optimistisk idag. Den kommer att sitta som en smäck. Och visst är den fin?



Jag har alltid velat bära något kungsblått - eller är kleinblått den exakta nyansen? Jag är nog inte så duktig på att utskilja nyanser som jag skulle vilja, över huvud taget. Hur som helst: jag tänker att vi ska bli såta vänner, min kungsblå/kleinblå kappa och jag. Vi ska promenera runt sjöar och parker, andas hög, klar luft, sparka i lövhögar. Kanske ligger ett tummat pocketexemplar av The Secret History i ena fickan - jag glömde kolla, men jag hoppas att fickorna är rymliga. Förmodligen följer kungs- eller kleinblå kappan med på bokkollot i oktober, jag tänker kyliga men vänliga vindar, lövprakt på New England-nivå, redan vinterbleka händer i (de förhoppningsvis rymliga) fickorna. Det kommer att vara början på en vacker vänskap. Lorelai Gilmore-kappan, bli inte svartsjuk, mitt hjärta är stort nog att rymma både tweed och ylle, lilarutigt och kungs- eller kleinblått, Connecticut och Dear Old Blighty.

Är "autumnal" det vackraste ordet på engelska?

söndag 19 augusti 2007

En popkulturhoras nattliv

Total popkulturell overload i mina drömmar i natt! Först ytterligare ett okänt Twin Peaks-avsnitt - jag har säkert drömt ihop en hel säsong om vad som kan tänkas ha hänt efter att The Good Dale fastnade i Black Lodge, kanske något att ta fasta på? - och sedan grävde jag efter DVD- och bokutgåvor av Degrassi High i en nersläckt affärslokal. Man skulle kunna tro att det räcker med all litteratur och popkultur jag utsätter mig för i vaket tillstånd men nej, mina fiktiva kompisar - och mina hjärnspöken om vad som hade kunnat vara - följer med mig in i drömmarna. Ofta.

Nu ska jag bruncha och börja fundera över vilka böcker jag ska ta med mig till Bokhorornas bokbytarkväll imorgon. Jag hoppas att inte alla är lika snåla på läsupplevelser som jag. Har nämligen otroligt svårt att lämna ifrån mig böcker som betytt något för mig, så de böcker jag gör mig av med är nästan undantagslöst junk. Ibland är i och för sig lite kravlös skräplitteratur precis vad en bokhora behöver, så jag hoppas att jag inte blir lynchad. Ser fram emot det i alla fall!

lördag 18 augusti 2007

Bilddagbok

Mina kvällsplaner i bilder:



+



+ de Agatha Christie-böcker jag skrev om tidigare. Bliss!

Ljuva lördag

Mmm, lördag! Helgerna får verkligen en helt ny dimension när man jobbar. Inga ångestframkallande tentor eller uppsatsinlämningar, inga måsten, bara en (tyvärr alldeles för kort) räcka underbart blanka timmar att fylla med så lite aktiviteter som möjligt. Just den här helgen har jag absolut ingenting inplanerat. Eller, det var inte riktigt sant. Jag har två saker inplanerade: Gilmore Girls på Kanal 5 om en knapp halvtimme, och så ett spinningpass imorgon eftermiddag. Jag har aldrig, kommer aldrig, att förstå de som går igång på fullklottrade kalendrar och att Hitta På Saker; ni vet, den kategori människor som aldrig kan sitta stilla och blir rastlösa efter fem minuter av slappande. Jag LEVER för att göra ingenting. Den här dagen kommer att gå i mysbyxornas, läsfåtöljens och badkarets tecken. Planerar givetvis att hamna i läskoma - Kate Atkinson så klart, och någon (eller några, beroende på läskomanivå) av de Agatha Christie-deckare jag fyndade i Kungsträdgården i onsdags:





Min samlarnoja slutar inte med Maria Lang, you see, utan jag ser till att köpa upp mig på så många Agatha Christie som möjligt. På engelska, gärna så gamla utgåvor som möjligt. Jag har drygt tio böcker kvar tills min samling är komplett. Av de böcker jag hittade häromdagen är jag mest lycklig över Death Comes as the End, som utspelar sig i Egypten 200 år före Kristus. Christie utan a nice cup of tea, pittoreska byar och ärkebrittiska majorer och skvallertanter? Tanken svindlar. Christie tillbringade i och för sig en hel del tid i Egypten med sin man, som var arkeolog, så det blir säkert en intressant upplevelse.

Här är en ambitiös hemsida om Agatha Christie med en guide till alla hennes böcker, internetbokhandel, diskussionsforum och en sökmotor man kan ta till för att hitta rätt bok. Några tips på mer okända Christie-deckare: By the Pricking of My Thumbs och The Pale Horse, som är lite mörkare i tonen än de vanliga mysdeckarna och båda anspelar på Shakespeares Macbeth. Jag är även svag för Miss Marple-deckarna At Bertram's Hotel och Sleeping Murder. Christie höll, till skillnad från Maria Lang, en imponerande jämn nivå på sin romanproduktion och var läsvärd in i det sista.

fredag 17 augusti 2007

Just because you're paranoid it doesn't mean they're not out to get you

Mitt ex av Myggor och tigrar har fortfarande inte dykt upp, trots leveransavisering från Adlibris förra torsdagen. Har kulturmaffian spioner inom Posten? Ser de ut såhär?

There is a light that never goes out



Min snart 15-årige kusin har precis upptäckt The Smiths! Jag är så lycklig! Så fint att femtonårigar fortfarande upptäcker The Smiths. Jag är helt övertygad om att Morrissey är det enda en tonåring behöver. Mig räddade han i alla fall när han fick mig att inse att det finns en värld bortom folkölsfyllor och mopeder; en vacker, bitterljuv värld befolkad av Oscar Wilde, Shelagh Delaney, gamla svartvita 50-talsfilmer, påskliljor och poesi; en värld där himlen alltid är blyertsgrå och ingen har hört talas om vare sig dokusåpor eller Posh & Becks. Steven Patrick Morrissey, rescuing alienated teens since 1982.

(Är inte Moz så söt att man vill äta upp honom på den bilden förresten? Om jag någonsin skulle vara dum nog att äventyra världens bästa äktenskap skulle bara tre män komma ifråga: Agent Cooper, Henry Winter i Den hemliga historien och så Moz cirka 1984. Med andra ord kan min man vara lugn. Tänk om allas drömmän kunde vara fiktiva alternativt helt jävla ouppnåeliga, då skulle svartsjuka vara något alldeles onödigt.)

(Kanske John Cusack också. Men det går väl in under kategorin "helt jävla ouppnåelig"?)

Jag hjärtar Kate Atkinsson



"When she was younger she used to fantasize about sex and love, about keeping chicken and bees, being taller, running through fields with a black-and-white Border collie. Now she daydreamed about being the keeper at the gates, of standing with the ultimate ledger and ticking off the names of the dead as they appeared before her, giving them the nod through or the thumbs down. All those people who parked in bus bays and ran the red light on pedestrian crossings were going to be very sorry when Gloria peered at them over the top of her spectacles and asked them to account for themselves."

One Good Turn (underrubrik i hardcover-utgåvan: "A Jolly Murder Mystery") är allt jag hoppats på och mer. Ingen kan som Kate Atkinson få en att ena minuten gapskratta åt hennes absurda karaktärer och infall, för att sedan nästa minut få andnöd över den makalösa språkbehandlingen. One Good Turn är en lustfylld, skitrolig och spännande lek med detektivromanen som genre med ett atkinsonskt bisarrt men älskvärt persongalleri som bland annat innehåller en uttråkad deckarförfattare, en desillusionerad medelålders lyxhustru (Gloria, kvinnan med Sankte Per-drömmar) och så givetvis Jackson Brodie och hans Julia från Case Histories. Varför fick inte Kate Atkinson plats i veckans bokfemma? Jag skulle ha gjort två separata listor, en för brittiska och en för amerikanska författare. Oh well.

torsdag 16 augusti 2007

Ordmärkare unite

Ursäkta en gammal inbiten besserwisser tillika Morrisseyfanatiker, men vad är dealen med att John Ajvide Lindkvists underbara vampyrroman Låt den rätte komma in heter Let the right one in (utan "slip") på engelska? Hela poängen med titeln är ju att det är ett Morrissey-citat, det har Ajvide Lindkvist, själv ett stort Moz-fan, sagt. Irriterande.

Just nu, när dimman ligger tät över Skeppsbron och det är regn i luften, längtar jag efter hyllmeter med gotik, skräck och stämningar. Jättegärna en ny John Ajvide Lindkvist. Borde inte romanen han pratade om i Babel, den som redan består av över 500 sidor och handlar väldigt mycket om vatten, komma ut snart? Någon som vet? Ingen info på Adlibris än i alla fall. I väntan på en ny John Ajvide Lindkvist-roman får ni hemskt gärna tipsa mig om andra läsvärda, gärna svenska, författare som levererar krypande skräckstämning för oss som är som lyckligast när det duggregnar ute. Om ej svenska: något som påminner om Daphne duMauriers Rebecca. Tänk dimma, hedar, mystik och gärna Cornwall.

onsdag 15 augusti 2007

The Girl Least Likely To: The Skunkdagbok Years, del 2, eller: När Annie Wilkes mötte Stephen King

Här är texten om Stephen King-signeringen, eftersom den kom upp i och med veckans bokfemma. Enjoy!

Hängivenhet eller galenskap? Jag sitter på ett tåg - mitt tredje inom loppet av två timmar - och tittar ut över Essex landsbygd. Det finns mycket av den varan, konstaterar jag. Lite oväntat, för när jag tänker på Essex tänker jag oundvikligen på stål, motorvägar och skräpiga high streets där alla kvinnor ser ut som Jordan - eller, ännu värre, önskar att de gjorde det - och alla män som Peter André. Likväl: landsbygd. Fält, fåglar (hägrar? Kanadagäss? Jag kan inget om fåglar) i en hästhage, träd som skriker tidig oktober i New England fastän vi är inne i mitten av november och det inte finns något "new" över detta England. Jag sitter och huttrar, drar kappan tätare omkring mig. Varför glömmer jag alltid hur KALLT det är i England? Egentligen är det inte kylan i sig utan typen av kyla: fuktig, råkall, den sort som kryper ända in i märgen och framkallar fantasier om varma bad, skållhett te, fungerande element, varmvattenflaskor for Christ's sake. Kissnödig är jag också. Ångrar att jag hällde i mig den där jättekoppen kaffe på stationen i Slough för en dryg timme sedan. (FYI: Slough är precis lika deprimerande som i förtexterna till The Office, minus komiken.)

Jag springer i högklackat runt en sjö i Thurrock, Essex, Världens Ände. (Förlåt, Thurrockbor!) Har ägnat den senaste halvtimmen åt att irra omkring i ett köpcentrum som får köpcentrat i Dawn of the Dead att framstå som litet och mysigt. Vi talar fyra, fem våningsplan och en kvarts rask promenad för att ta sig från en sida till en annan. Under normala omständigheter hade jag älskat det här - muzaken, juldekorationerna, de översminkade expediterna, den perfekt tempererade luften. Det här är inte normala omständigheter. Kunde inte någon vänlig själ ha informerat mig om att Tesco-butiken ligger en kvarts promenad (eller sju minuter högklackad löpning) från själva shoppingcentret? Tänk om jag har utsatt mig för den här överdosen av tågtabeller och iskalla kupéer bara för att missa allting?

Står i kön utanför Tesco. Kön är lång, men inte mardrömslång; inte 4000 lajvare utklädda till orcher natten till Sagan om ringen-biljettsläppet-lång. Det här kommer att hända. Fördriver tiden med att prata med mina kögrannar. Mannen bakom mig - prydlig, gråsprängd, någonstans mellan femtio och sextio - berättar att det är hans fru som är det stora fanet, men hon är för sjuk för att kunna vara här själv. Han nämner inte C-ordet; det behövs inte. Det här är hans andra försök att få en bok signerad av Stephen King åt sin fru. Häromkvällen, i Battersea, var kön så lång att många fick gå hem utan att ha fått träffa the King. Vi konverserar artigt om favoritböcker (min: Bag of Bones; hans: inte en roman utan en novell, "The Shawshank Redemption") och jag känner mig fanatisk, som vanligt. Är det bara inbillning, eller hajar han till när jag berättar att jag flugit ända från Sverige för att vara här? Finns det inte en liten bit av honom som tänker "FRR-EAK!" bakom den artiga exteriören? Skit samma, han är snäll. Jag babblar på - min universallösning mot nervositet. Författarporträtt, yada yada, Kings näradödenupplevelse, blablabla - kanske inte det lämpligaste samtalsämnet med tanke på hans sjuka fru, inser jag senare - och visste du att han tog sig fram mellan signeringarna på motorcykel under en bokturné för ett par år sedan? Tjejen till höger om mig jobbar på IKEA precis runt hörnet och är här på sin lunchrast. Vi lovar att hjälpa varandra med fotografier när det är vår tur att kliva fram till signeringsbordet. Klockan är kvart i tolv, tjugofem minuter över tolv, tjugo i ett men aldrig ett.

Han är så mycket magrare och gråare än jag föreställt mig honom. Hans armar är nästan sparvliknande, håret mer salt än peppar men tjockt och yvigt. Textboksdefinitionen av uttrycket "a full head of hair". Ögonen bakom glasögonen - så välkända, så stora, så anakronistiska! ÄR det samma par han bar på författarfotot till Pestens tid för över tjugo år sedan? - är vänliga och intensivt blå. Hej, orosmoment - han mår väl bra? Det ligger väl ingen sanning i ryktena om någon diffus sjukdom, förstående blindhet och pensionering? Oj, min tur.

Det hela är över på max tio sekunder. Pennkrafsande, överlämnande av skiva (han ser förvånad men glad ut och säger "thank you", sannolikt de enda två ord som den moderna populärlitteraturens häxmästare någonsin kommer att yttra till mig), klickklick och så blir jag bortschasad av Tesco-anställda med ett signerat exemplar av 1994 års pocketutgåva av Mardrömmar i handen och ett stort fånigt leende över hela ansiktet. Var det värt det, frågar någon. Alla mil fördelade på flyg, tåg, tunnelbana, två spinkiga strumpbyxeklädda ben? Jag tror det. Jag är inte säker, men jag tror det. Det räcker.

Mina 5 bästa brittiska och amerikanska författare, eller: Dagen då The Girl Least Likely To officiellt blev galen av beslutsångest

Veckans bokfemma är som klippt och skuren för mig, som nästan undantagslöst läser anglosaxiska författare på originalspråk. Enda problemet är att det är nästintill omöjligt att begränsa sig till fem. Mina 50 - eller 150 - favoriter hade varit sååå mycket lättare. Hur jag än gör kommer hjärtevänner att utelämnas, så det här kan inte bli en definitiv eller ens särskilt representativ lista. Det finns flera tillvägagångssätt här. Alternativ 1: lista de författare som betytt mest under en längre period - författare jag slukar ALLT av och alltid köper inbundet av. En slags litterär motsvarighet till vänner man haft i många år och aldrig kommer tappa kontakten med. Alternativ 2: lista de författare som betyder mest för mig nu, idag. Nya förälskelser och bekantskaper, för att fortsätta med liknelsen. Too-woo, what to do? (CS Lewis kommer inte att dyka upp på den här listan, men säkert om det blir något barn- och ungdomstema. För ni fattade väl Narnia-referensen, boys and girls?)

Efter moget övervägande blir det alternativ 1. Alltså: de författare jag av olika skäl klamrar fast vid av ohejdad vana. De namn som poppar upp först när jag får den både underbara och vidriga frågan "vad läser du för något?". (Mina standardsvar: "Hur mycket tid har du på dig?" och "Don't get me started".)

Brittiska och amerikanska författardarlings

1. Joyce Carol Oates



Hon ser ut som en bindgalen anorektisk älva men är en gigant i USA:s litteraturkanon. "America's dark lady of letters" har på senare år visat prov på en närmast manisk utgivningstakt, och kvaliteten är skiftande. En halvdan Oates är dock alltid, alltid bättre än 90% av annan anglosaxisk skönlitteratur. Jag kanske är partisk eftersom jag skrivit flera uppsatser om Oates och läser allt hon ger ut, men för mig saknar hon motstycke. Många begåvade svenska författare har Oates som förebild; allra tydligast märks inflytandet kanske hos Carina Rydberg, som även hon är en fena på nattsvarta, krypande litterära spänningsromaner. Oates täcker alla genrer och målgrupper: Nobelpris-worthy finlitteratur, skräck (hon har varit redaktör för flera skräckantologier och höll ett välkomsttal till Stephen King när han gästade Princeton för ett tiotal år sedan), spänningsromaner under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly, fiktiva biografier (Blonde är och förblir en av de bästa böcker jag någonsin läst), magisk realism (Bellefleur), ungdomsromaner, non-fiction (bland annat underbara On Boxing som även sportanalfabeter kan uppskatta), uppväxtsskildringar, stora episka romaner med Great American Novel-känsla, poesi, dramatik... Ibland blir jag helt matt bara jag tänker på hur många år det kommer att ta för mig att beta av hela hennes litterära produktion. Då är jag ändå på god väg.

Allra bäst gillar jag Oates när hon väver in gotik och skräckbetonade stämningar i sina verk. Någon som är förvånad? Min näst bästa Oates är när hon skildrar ett Amerika i förändring på makro- och mikronivå, som i The Falls, We Were the Mulvaneys, Them och Wonderland. Ingen kan som Oates skriva om brustna förhoppningar, skuggsidan av den amerikanska drömmen och bortslösade kvinnoliv. En vanlig invändning när det gäller Oates är att hon gräver sig ner FÖR djupt i misären, att det nästan finns något sadistiskt drag i hennes ofta väldigt mörka och otäcka kvinnoskildringar. Det är en legitim invändning, men jag tycker ändå aldrig att Oates exploaterar sina karaktärer. Ibland, som i The Tattooed Girl från 2003, balanserar hon farligt nära gränsen, men jag beundrar hennes förmåga att skapa alltigenom osympatiska karaktärer som man ändå ömmar för. Och när det gäller stilistisk förmåga är hon utom tävlan. Särskilt hennes inledningar, herregud, jag får gåshud bara jag tänker på de första raderna i Blonde och Bellefleur!

Om inte Joyce Carol Oates hinner få Nobelpriset innan hon dör kommer jag att viga mitt liv åt att bli en böld i Horace Engdahls röv. Tänk Gert Fylking gånger hundra.

Lästips: Blonde, The Falls, Wonderland, Bellefleur, skräckiga novellsamlingarna The Collector of Hearts: New Tales of the Grotesque och Faithless: Tales of Transgression. Även spänningsromanerna under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly är väl värda att kolla upp.

2. Stephen King



Förmodligen den författare på listan som jag haft ett intimt läsförhållande med längst. Jag var bara nio år när jag hittade Cujo i min fabrors bokhylla; nio år när jag tog det avgörande steget in i den värld av mörker och skräck som ända sedan dess genomsyrat mina preferenser angående litteratur, film, musik och TV-serier. Vi har inte alltid varit på speaking terms, Stephen och jag - under min barmhärtigt korta men intensiva period som litteratursnobb ignorerade jag mina hyllmeter King och ansträngde mig för att vara så svår som möjligt utan att spricka sönder - men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Mina favoritböcker med King är de som rör skrivande och författarskap: Misery, Lisey's Story, novellerna "Secret Window, Secret Garden" och "Word Processor of the Gods" och, framför allt, Bag of Bones, Rebecca-pastischen som är lika mycket kärleks- som spökhistoria. It, The Dead Zone, vampyrromanen Salem's Lot, långnovellen "The Library Police" och härligt slem- och bloddrypande novellsamlingen Night Shift. Förra hösten åkte jag en resa som involverade ett flygplan, två tågbyten, ett tunnelbanebyte och en språngmarsch på åttacentimetersklackar runt en lerig sjö i Thurrock, Essex - allt med målet att träffa Stephen King på en smått bisarr signering på Tescos långt ute i Essex. Ska lägga upp min episka resedagbok här på bloggen för er som missade den.

Lästips: It, On Writing (en underhållande och handfast handbok om skrivande, där King bland annat outar sin adverbfobi - som jag själv delar, btw), Bag of Bones, The Dead Zone

3. Alice Hoffman



En relativt ny favorit, i alla fall ställd bredvid King. Hoffman skriver magisk-realistiska romaner med sagoskimmer. Det låter fånigt, men det är det inte. Jag får aldrig nog av hennes vackra, lekfulla och mänskliga skildringar av New England. Kate Atkinson, som står och stampae otåligt precis bortom femteplatsen på den här listan, är ett stort Hoffman-fan. Bara en sån sak!

Lästips: Here On Earth (en magisk-realistisk Wuthering Heights i nutidsmiljö), Turtle Moon, Blackbird House.

4. Paul Auster

En given kandidat på min topp 5-lista. Här finns massor att älska: ömsinta New York-skildringar, metainslag (i briljanta "City of Glass", första berättelsen i redan klassiska New York-trilogin, börjar alltsammans med en felringning från en person som vill få kontakt med "Paul Auster, the author" - bara ett av många exempel på metainslag hos Auster), slump vs öde, rörande människoskildringar, medryckande, exakt språk... Framför allt är det berättarglädjen jag älskar hos Auster. Man märker att han fortfarande är förälskad i skrivandet som hantverk och konstform, och han behandlar sina karaktärer - som ofta återkommer i andra romaner, i olika sammmanhang - med en anmärkningsvärd ömhet och värdighet. Hans fru, Siri Hustvedt, är en annan amerikansk favoritförfattare - kolla upp!

Lästips: New York-trilogin, Moon Palace, Oracle Night och Travels in the Scriptorium

5. Anne Tyler



Anne Tyler är en riktig "author's author"; ett namn som ständigt återkommer när författare ska lista sina egna favoriter. Det var så jag upptäckte henne, och jag måste säga att jag verkligen förstår vad Nick Hornby med flera med flera gillar med Tyler. Hennes styrka är skildringarna av den vanliga människan, den som sällan beskrivs i dokusåporkvällspressnyhetsrapporteringarmediabruset men vars existens är precis lika värdefull och intressant som alla andra existenser i världen, nyhetsmaterial eller ej. Hon skriver fantastiskt vackert, med en skenbar lätthet, och rör sig ofta i Baltimore med omnejd. Det är mysigt och litterärt, och karaktärerna bär man alltid med sig långt efter att sista sidan vänts. En oerhört angenäm bekantskap, särskilt om ni redan gillar författare som Alice Hoffman och Elizabeth Berg.

Lästips: A Patchwork Planet, Back When We Were Grownups, Dinner at the Homesick Restaurant

Alla ni som inte fick plats på listan: jag älskar er med, lovar. Gud, det här var en PÄRS! Det kanske märks på omfånget?

tisdag 14 augusti 2007

D'OH!

Dagens



Glömde linnet hemma och fick jogga längs ett fullpackat semestersvettigt Söder Mälarstrand endast iförd sportbehå och minimala shorts. Inget jag rekommenderar. Ibland är män djur - jag hörde åtminstone fyra olika djurläten under min lilla joggingtur. Samtliga från isterbukade, svettiga gubbar i luftkonditionerade bilar. Jag vet, jag vet, sparka in öppna dörrar och allt det där, men betyder det att man ska acceptera det?

På tal om män och djur så fanns det en rolig intervju med Maja Lundberg i Expressen i söndags. Cecilia Hagens intervjuer är alltid läsvärda, tycker jag, och den här var inget undantag. Med lite tur kan jag hämta ut Myggor och tigrar i eftermiddag. Någon som hunnit läsa än? Jag har bara ett par hundra sidor kvar i Stephenie Meyers ljuvliga vampyrroman i highschool-miljö, och jag misstänker att de sidorna kommer att försvinna alldeles för snabbt. En liten del av mig önskar att böckerna om Bella och Edward hade funnits när jag var tonåring. Misstänker att Edward hade kunnat rivalisera med Henry Winter från The Secret History om min största fiktiva kärlek. (Agent Cooper och Sherlock Holmes kommer också högt upp på listan.)

Men men. Tillbaka till tonår och Eclipse. Fastän jag är smått besatt av serien tror jag ändå att jag kanske missar den där extra dimensionen eftersom jag inte längre befinner mig i rätt ålder. Nu har visserligen några av de typiska tonårskvaliteterna - förmågan att bli hänryckt och totalengagerad i petitesser, en allmänt lättupptänd natur - överlevt tjugoårsstrecket, men ändå. Det är så oerhört mycket upprörda känslor, hormoner som får frispel och ord som "furious" och "rage". Men så VAR det ju i den åldern, så Meyers gestaltning är helt klockren. Inte ens tonårsvampyrer och -varulvar kommer undan. Väääldigt mycket sexuell frustration mellan berättarjaget Bella, som till sin stora sorg fortfarande är väldigt mänsklig, och bildsköne vampyren Edward, för alltid sjutton år och sekelskiftesanakronistisk. Nu jävlar får de komma till skott! Om nu det funkar när den ene är vampyr...?

Litet tillägg re: Neko Case

Glömde skriva att Neko Cases briljanta mördarballad "Furnace Room Lullaby" finns med på soundtracket till The Gift, en film med underbar stämning (träskmarker! Södern! Läskiga redneckgrannar!) men också tyvärr massor av intrighål, en stelopererad Keanu Reeves och Katie Holmes. Glömde dessutom nämna att Neko trots uppväxten i staten Washington även med jämna mellanrum väcker inre bilder av ett svettfuktigt Virginia. Till exempel heter hennes första, väldigt countrybetonade skiva The Virginian. Attention sydstats-lovers alltså!

Dagens skivtips



Blacklisted - Neko Case (2002)

Här är några av de många saker som får mitt popkulturskadade hjärta att skena iväg: mördarballader, suggestiv Twin Peaks-stämning, alt country, känslan av att befinna sig i en mörk, rökfylld lokal där en vacker men sorgsen chanteuse sjunger sönder hjärtat mot en dekor av tunga, röda sammetsgardiner på en alltför stor och enslig scen medan förlorade själar tittar allt djupare ner i sina glas. Hos Neko Case återfinns allt detta, och mer. Julee Cruise får ursäkta, men i min sinnesvärld är det Neko som sjunger på The Roadhouse när Maddy blir mördad av BOB och alla kroggäster faller i gråt till musiken. Neko vet säkerligen inte om det här - den enda gången jag har fått prata med henne kunde jag bara klämma ur mig ett Wayne's World-aktigt "you're awesome!" - men hon har nästlat sig in i flera av mina favoritböcker, -filmer och TV-serier. Det finns en scen i Stephen Kings roman Bag of Bones (det bästa han skrivit, om ni frågar mig) där berättarjaget drömmer att han befinner sig vid en sjö runt midnatt. Det är augustimörkt och varmt, det enda som lyser upp det beckmörka vattnet är röda papperslampor som leder fram mot en provorisisk scen. Alla festdeltagare är spöken, inklusive kvinnan som sjunger. I Stephen Kings version heter torchlight-sångerskan Sara, men i min begreppsvärld har Neko Case smugit sig in även där. Inte illa för en i högsta grad levande 37-åring från Tacoma. Just nu hör jag hennes röst, rökig men ändå metalliskt klar, en pipa man aldrig glömmer, i Stephenie Meyers Eclipse, som utspelar sig i skogarna där jag så gärna inbillar mig att Neko Case söp sig fjortisfull på moonshine för några decennier sedan.

Blacklisted, producerad av medlemmar från Giant Sand och Calexico, har Neko Cases Twin Peaks-country fått sällskap av ökenrock, rökig loungejazz och gammaldags blåögd soul. Det finns inte ett halvdant spår på den här skivan och det är nästan omöjligt att plocka ut favoritlåtar, men jag kan inte sluta lyssna på "Look For Me (I'll Be Around)", där Neko är så fast rotad i Twin Peaks att jag kan se dvärgen och jätten dansa med varandra vid de röda gardinerna i Black Lodge.

måndag 13 augusti 2007

Om spartanskt leverne och lästid

Nu har vi kommit i ordning i vårt tillfälliga, synnerliga spartanska hem. Säng, köksbord, bokhylla (ett måste för varje bokhora - även om det "bara" är för en månad), kaffemaskin, (läs)fåtölj och kattprylar. Ingen TV, dator eller stereo, men däremot en halv hyllrad med läsmaterial. Lovely! Jag tänker vara anakronistisk och världsfrånvänd i en månads tid, stänga av mediebruset och läsaläsaläsa. (Och blogga om 'et när jag kan hitta en dator.)

Några av de böcker jag tänker ägna mig åt de kommande veckorna: Myggor och tigrar, den mångomtalade, av Maja Lundgren, Fly av Elise Karlsson, Patient av Ben "Everything But the Girl" Watts, One Good Turn av Kate Atkinson och The Other Side of the Bridge av Mary Lawson. Funderar dessutom på att börja min årliga omläsning av The Secret History, Donna Tartts makalösa debutroman från 1992 som prenumerat på förstaplatsen på min lista över favoritböcker ända sedan jag var femton år. Jag föredrar att läsa den på hösten, det är så mycket höst över hela romanen. Färgsprakande höstlöv, New England-klar himmel, terminsstart, omstart, tweedkavajer, yllekappor, den där första förhoppningen om höst. Herregud, jag blir alldeles till mig i trasorna bara av TANKEN! Ibland tänker jag att det kanske inte är riktigt sunt att ha ett så passionerat förhållande till en bok. Det gäller nämligen inte bara det höstliga, förstår ni, utan min aldrig falnande glöd för Den Där Boken tar sig ungefär femtio olika uttryck. Min första kärlek var en av karaktärerna i The Secret History, och när det var uppsatsskrivning på svenskan i högstadiet och alla andra skrev på temat "Min första kärlek" skrev jag om Henry Winter och mitt förhållande till litteratur. OBS! Inget skämt, tyvärr.

Note to self: lista de bästa romanerna med hösttema. Ni vet redan vilken bok förstaplatsen går till.

söndag 12 augusti 2007

Goodbye house forever

Det här blir det sista blogginlägget jag skriver i min gamla lägenhet. Överallt flyttlådor, rädda katter som kurar under sängramen, hela vårt liv i kartonger. Om det vore kväll skulle jag ha lyssnat på Morrisseys "Late Night, Maudlin Street".

Mer Murakami

Eftersom jag är ute på ett enkvinnaskorståg med ambitionen att få alla bokmalar att upptäcka Haruki Murakami tänkte jag lista alla hans utgivna romaner och novellsamlingar, med en liten stjärna vid de titlar jag tyckt särskilt mycket om:

Murakami på engelska

A Wild Sheep Chase*
Norwegian Wood* (blev en hysteriskt stor framgång i Japan och ledde till en lång tillvaro i exil för Murakami, då han bland annat översatte min darling Raymond Carver till japanska)
The Elephant Vanishes (novellsamling)
Dance Dance Dance
South of the Boarder, West of the Sun
The Wind-Up Bird Chronicle
Sputnik Sweetheart* (min första Murakami och en klar favorit. Vackert, fängslande och halvmysko med klara paralleller till en annan favoritbok, The Magus av John Fowles, särskilt mot slutet av romanen. Kanske är det ömiljön och mystiken som gör det)
Hard-Boiled Wonderland and the End of the World
Underground (nonfiction om gasattacken i Tokyos tunnelbana)
After the Quake* (novellsamling)
Kafka on the Shore*
Blind Willow, Sleeping Woman (novellsamling, har inte hunnit läsa än)
After Dark (hans senaste, ligger högt upp på min önskelista)

Murakami på svenska

Norwegian Wood (finns i pocket)
Elefanten som gick upp i rök
Underground
Kafka på stranden
Den mekaniska fågelns krönika


Om Murakami

Haruki Murakami and the Music of Words av Jay Rubin (Murakamis engelska översättare)

Sådär, nu har ni läslista och allt. Inga ursäkter nu - marsch pannkaka till närmaste bibliotek eller bokhandel och utforska Japans mest fängslande, poetiska, roliga och bisarra nutida författare!

lördag 11 augusti 2007

Mina 5 bästa utländska (icke-anglosaxiska) romaner

Jag hoppar på Malins bokfemma om utländska böcker skrivna av författare från andra länder än Storbritannien och USA. Utmaningen lät faktiskt svårare än vad den visade sig vara: eftersom jag läser så mycket engelskspråkig litteratur hade jag trott att det skulle bli svårt att skaka fram kandidater. Så blev det inte alls - snarare var det svårt att begränsa sig till bara fem. (Story of my life, det där.) Här är alltså min bokfemma för vecka 32:

1. Norwegian Wood av Haruki Murakami (Japan)



Egentligen ALLT av Murakami, men det är något med den här lyhört skildrade coming-of-age/kärleksromanen som sticker ut bland hans annars mer surrealistiskt präglade verk (tänk David Lynch i Japan). Lika bitterljuv och vacker som låten den hämtat sin titel från. Jag är avundsjuk på alla er som ännu inte blivit av med er Murakami-oskuld.

2. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (Ryssland)



Skildringen av Raskolnikovs frenetiska febervandringar i ett hett och smutsigt Petersburg är något av det mest suggestiva jag läst. Jag tror nästan att jag själv fick feber av att läsa. Det här är en klassiker man inte behöver vara rädd för. Kasta er in bara & enjoy the ride! Min bästa Dostojevskij tillsammans med Bröderna Karamazov.

3. Blecktrumman av Günter Grass (Tyskland)



Vansinnigt bra, ömsom hemskt, ömsom burleskt-roligt och ömsom sorgligt om Oskar som aldrig blir större än en treåring men kompenserar sin småväxthet med andra, magiskt betonade egenskaper. Det är svidande krigsskildring och magisk realism i en fantastisk blandning och helt klart Nobel-worthy.

4. Andarnas hus av Isabel Allende (Chile)



Mer magisk realism! Strunta i Bille Augusts (trots Winona-medverkan) halvkeffa filmatisering och fall i trans över Allendes lysande, magiska skildring av flera generationers kvinnor i Chile.

5. Madame Bovary av Gustave Flaubert (Frankrike)



En av de bästa romaner som någonsin skrivits. Det räcker som motivering, va?

Några till icke-anglosaxiska författare jag gärna läser är Arundhati Roy (Indien - skriv en ny bok, kvinna!), Peter Hoeg (Danmark), Ben Okri (Nigeria), Maarten 't Hart (Holland), Gabriel García Marquéz (Colombia), Koji Suzuki (japansk skräck av författaren till The Ring) och Lesley Lokko (glamourchicklit från Ghana). Vill bli bättre på att läsa icke-anglosaxiskt. Det är ju så lätt att fortsätta nöta in sina invanda spår och hålla sig till sådant vi som unga västerlänningar bär med oss i ryggmärgen, som ett popkulturellt nedärvt chip: New York i jultid, neurotiska, vinpimplande Londonbor, Santa Ana-vindar över LA... Ibland kan det vara så oerhört mycket mer givande att plocka upp en bok och inte omedelbart tänka på en tidigare läs- eller filmupplevelse. Tipsa mig gärna om andra böcker och författare! Hemskt gärna från någon gammal brittisk koloni så att jag kan läsa på originalspråk. Jag har en liten (?) hang-up där - vill så hemskt gärna komma så nära språket och berättelsen som möjligt och inbillar mig att man bäst gör det genom att läsa på det språk romanen skrevs på. Det där skapar ju genast begränsningar, tyvärr. Jag kanske borde gå i terapi? Passa på att jobba på min abibliofobi och rädsla för översatt skönlitteratur, två flugor i en smäll?

Fast min abibliofobi VILL jag inte bli botad från. Den där vetskapen om att jag, var jag än befinner mig, har minst två alternativa världar att försjunka mig i gör mig helt ärligt till en lyckligare människa. Och så länge en fobi gör en lycklig kan den väl inte vara alltför skadlig? Termen abibliofobi fann jag för första gången i Camillas läsdagbok och beskrivs på engelska som "the morbid fear of running out of books to read". Och ja, jag kände mig träffad. Just nu riskerar jag att få whiplashskador av Stephenie Meyers enorma (628 sidor och inbunden) vampyrroman som ligger nerpressad i handväskan så att jag aldrig ska gå miste om en lässtund i trafikstockningar, försenade bussar och annan oplanerad dödtid.

fredag 10 augusti 2007

Får man trycka på ångerknappen?

Myggor och tigrar är alltså 509 sidor lång? Och väldigt, väldigt gnällig? Nej, jag tror inte jag orkar. Inte den här helgen i alla fall. Kanske att jag snabbläddrar fram till de smaskiga delarna. Det är ett stort "kanske".

Fulblogg + (surprise, surprise) mer bokprat

Ord som beskriver mitt fysiska och mentala tillstånd idag:

Trött. Matt. Slö. Loj. Lat. Slapp. Utschasad. Omotiverad. Ofokuserad. Seg. Mest enstaviga ord, för min loja hjärna orkar inte tänka ut långa ord. Det här vädret, jag pallar inte! Hela världen är en tjock, varmblöt filt; klibb, klister och äckel. Idag ångrar jag bittert att jag lovade att springa Midnattsloppet. Vi får se hur det blir med det där. Min ambitionsnivå för helgen = tjock bok + stor godispåse. Vi hörs när min hjärna aktiverats igen!

Recensioner av Daniel Sjölins och Marie Hermanssons nya böcker i dagens DN, förresten! Nu är jag jättesugen på att läsa Svampkungens son. Och Världens sista roman, fortfarande. Daniel Sjölins beskrivning av sig själv som en blandning mellan River Phoenix, Per Hagman och Per Sinding Larsen är ju helt klockren. PRECIS så ser han ut! Särskilt Per Sinding Larsen, det är något med mimiken tror jag. River Phoenix känns lite mer som en långsökt självutnämnd fåfänge-lookalike, ungefär som jag och Lara Flynn Boyle (pre-anorexia, cirka Twin Peaks, så klart - i ärlighetens namn är jag nog mer lik Michael Jackson, men långsökta fåfänge-lookalikes kan vara nyttiga för självkänslan). Men jag kan förstå hur han tänker. Det är något över ögonen, något med sättet att titta under pojkrufsig lugg som andas River Phoenix.

Eller vad säger ni?



Jag gör en mental anteckning om att återkomma till River Phoenix-temat, då hermetiskt åtskilt från alla Daniel Sjölin-konnotationer. River förtjänar att stå på egna ben. Stand By Me! (Jag var kär i hans rollfigur och grät alltid när Richard Dreyfuss' voiceover, så lik Stephen Kings frasering och röst, berättade vad som hände med honom som vuxen.) Running On Empty! My Own Private Idaho! Var hade han befunnit sig idag om det inte vore för överdosen utanför Viper Room den där halloweennatten 1993? Jag blir fortfarande lika ledsen när jag börjar tänka i de banorna.

torsdag 9 augusti 2007

Blogglook

Det tog mig en månad att fatta att det finns funktioner för att ändra färgsättning på bloggen. Jag är en skam för den teknikbesatta generation jag tydligen ska tillhöra. Vad tycker ni? Bu eller bä, på eller av? Går det bra att läsa?

Jag beamar mig själv tillbaka till 1800-talet nu. Först ville Holmes dricka te på 221B Baker Street och sedan har jag lite pappers(!)arkiv att ordna i. Puss!

The Girl Least Likely To lever upp till sitt namn

Jag upphör aldrig att förvånas över mig själv nu för tiden. Senaste nyhetsbulletinen i mitt nya, förbättrade liv: jag ska springa Midnattsloppet! Jag upprepar för dramatisk effekt: jag, The Girl Least Likely att springa något lopp, ever, ska springa Midnattsloppet. En (1) mil i sällskap av äkta spring-geeks, dvs inte den typ av geek jag brukar försystra mig med. Smaka på den, gamla gympalärare som sa att jag var "bra i huvudet" (men saknade en hel del när det gällde det fysiska/praktiska, var undertexten I guess). Tre dagar senare ska jag vara med i tjejgåing-loppet runt Årstaviken - dagen efter bokbytarkvällen med vin och bokprat i Bokhorornas regi. Hujedamej, jag fattar inte hur det ska gå till.

Lägg följande till protokollet: det var inte min idé. Däremot lät jag mig villigt övertalas, trots att jag än så länge aldrig sprungit längre än 30 minuter i sträck. När beslutet var fattat kände jag mig lite som Charles i Fyra bröllop och en begravning, ni vet när han bestämmer sig för att inte följa med sina vänner till Toms slott och istället beger sig till The Lucky Boat eller Boatman eller vad nu den där puben hette för att hångla upp Carrie? "Right. Odd decision." Very odd indeed.

Lite popkulturell kuriosa på tal om Fyra bröllop.., som är och förblir min #1 av romantiska komedier: från början var det meningen att Sarah Jessica Parker skulle spela Carrie. Lite lustigt såhär i efterhand eftersom hon några år efteråt BLEV Carrie i en hel världs ögon. Jag älskar att läsa om vilka stjärnor som ursprungligen var tilltänkta till olika roller - ofta är det bara sååå fel. Visste ni till exempel att producenterna till X-Files ville ha en blond, bystig Pamela Anderson-typ i rollen som Scully? Varje kväll knäböjer jag vid mitt X-Files-altare och tackar Chris Carter för att han stod på sig och valde Gillian Anderson.

Nu laborerade jag lite med sanningen igen. Jag har inget defacto-altare, men min kompis Emelie har det, och här är en bild på mig i bästa dyrkarposen:



Senaste nytt i den eviga följetongen om den andra X-Files-filmen (Fight the Future kom ju redan 1998) är att det ska finnas ett färdigt manus och att både Gillian och David är ombord. Detta enligt David Duchovny själv, så jag hoppas innerligt att det inte är ytterligare ett fall av Peter och vargen. Trots Carnivale och Six Feet Under har jag, med undantag för Gilmore Girls, aldrig hittat en TV-serie på den här sidan av millenniumskiftet som fängslar mig till 110%. Det är bara att konstatera att även mina preferenser när det gäller TV-serier är hopplöst cementerade i 90-talet.

Utmärkelse!

Den här veckan har varit helt otrolig i många skriv- och läsrelaterade aspekter, och den blir bara bättre och bättre. Knappt har morgonkaffet börjat kicka in förrän jag får reda på att Lise gett mig en utmärkelse, en überstylish chockrosa som harmonierar perfekt med dödskallemotivet i min annars gothiga outfit*:



Tack, Lise, you've made my day! Jag borde ha vuxit ifrån det här, men jag blir verkligen alltid lika barnsligt glad för alla former av beröm och uppmuntring. Ett vänligt ord och jag blir en gläfsande liten cockerspaniel.

* Förr i tiden, när jag var gymnasial och Sylvia Plath- och Joy Division-marinerad ända in i själen, brukade jag bära svart enligt Morrisseys paroll: "I wear black on the outside because black is how I feel on the inside." Nu för tiden sportar (sorry, Ebba von S-vokabulär! Nota bene att jag egentligen avskyr kvällspressiga anglicismer som "sportar", "dressad" och "kittad") jag svart efter Johnny Cashs devis:

Up front there oughta be a [wo]man in black
I wear it for the sick and lonely old
For the reckless ones whose bad trip left them cold
[...]
Oh I'd love to wear a rainbow every day and tell the world that everything's okay
But I'll try to carry off a little darkness on my back
Till things're brighter I'm the [wo]man in black


Om en dryg månad var det fyra år sedan Johnny Cash, den stiligaste svartklädda ikonen jag känner till, gick bort; fyra år sedan jag gick in på text-TV och fick sminka om mig. Men också: fyra år sedan mina döttrar i päls kom i två transportburar från Stockholms katthem, tilltufsade och rädda men med en nyfikenhet som överskuggade rädslan. För mig, som knappt fyra år senare lyssnade på The Man In Black nonstop medan jag blev sminkad och friserad på min bröllopsdag, känns det symboliskt. När jag tänker efter har mina popkulturella hjältar en tendens att följa mig in i livets avgörande epoker: "London" med The Smiths på repeat när jag, nitton, klumpig och blyg, åkte trettio (minst) stationer på Picadilly, District och Central Line med resväskor sprängfulla av böcker och förhoppningar, Johnny Cash överallt när jag - äntligen, efter decennier av känslomässig utpressning, ohörda böner och "snääälla, jag kan väl..?" - blev kattmamma, Johnny Cash återigen på min bröllopsdag, Nick Cave och Neil Young i kyrkan. Ibland är det svårt att veta var fiktionerna, det musikaliskt och litterärt nedärvda, slutar och jag ta vid. But that's the way I like it. Vad är det nu Rob säger i High Fidelity? "It's not what you're like, it's what you like." Elitistiskt och världsfrånvänt, javisst, men jag är benägen att hålla med Rob.

Här är en till teori om varför jag krampaktigt håller fast vid en ickefärg: jag bär svart av födsel och ohejdad vana och, misstänker jag, ren lathet. Kanske också som en subkulturell markör, fastän jag så gärna vill inbilla mig att jag vuxit ifrån de fasonerna.

Hur som helst: Tack, Lise! Jag ska bära utmärkelsen med stolthet.

onsdag 8 augusti 2007

Min önskelista hos Adlibris/önskad sensommarläsning

HADLEY-KAMPTZ, ISOBEL: JAG GÅR BARA UT EN STUND
KARLSSON, ELISE: FLY
OATES, JOYCE CAROL: GRAVEDIGGER'S DAUGHTER
SHREVE, ANITA: BODY SURFING
SJÖLIN, DANIEL: VÄRLDENS SISTA ROMAN
CONNELLY, MICHAEL: THE OVERLOOK
ERNESTAM, MARIA: KLEOPATRAS KAM
HILL, JOE: 20TH CENTURY GHOSTS
PICOULT, JODI: NINETEEN MINUTES
LOWDEN, MARTINA: ALLT

The music of chance

På sistone har shuffle-funktionen på min iPod envisats med att börja spela "City Sickness" med Tindersticks varje! gång! jag kliver av bussen vid Centralen. Jag väljer att bortse från de slumpmässiga aspekterna och ser det som symptomatiskt för min nya livsstil. Om mindre än en vecka tar jag farväl till speedade lattemorsor med designerbarnvagnar, Konstfackstrendiga innegeeks (borde vara en oxymoron, men...) med överdimensionerade Urkle-glasögon, trängsel, asfalt och ängslighet. Istället säger jag howdy till grönområden, sjöutsikt, kvällsdopp från bryggan, hästhagar och inte en sojalatte i sikt. Det ska bli så skönt! Jag är ju en lantis av födsel och ohejdad vana, och när jag tänker på alla framtida kvällar tillbringade med min man i en hammock ute på en solig terrass med en bok i handen blir jag alldeles tårögd.

Titeln på det här inlägget gjorde mig sjukt sugen på en ny Paul Auster, by the way. Någon som vet något om eventuellt nytt bokprojekt?

PS: Jag drack min första kopp kaffe på 10 dagar i morse. Det var obscent gott. Fåglar kvittrade, Sarah Nixey sjöng sådär ljuvt och tokbrittiskt och jag tror nästan att hjärtat stannade en millisekund. Hejdå detox, goddag retox!

Åh, ljuva nittiotal

Länge hade jag dåligt samvete över det faktum att 99,9% av min (ganska digra) skivsamling består av skivor gjorda mellan 1992 (exempel: Automatic for the People, Your Arsenal och Harvest Moon) och 1999 (till exempel Central Reservation och den sista riktiga Blur-skivan). Nu har jag slutat med det. Det är väl bara att acceptera att dessa år var mina formative years där jag grundlade mina musikaliska preferenser och att det därför är helt naturligt att min musiknördiga utveckling med ytterst få undantag (Antony and the Johnsons, Rufus Wainwright, Interpol, Arcade Fire) stagnerat i 90-talet. Jag är helt cool med att jag lär bli den där jobbiga överåriga tanten som envisas med att nostalgidansa till "A Design for Life" och "Common People" så fort jag fått i mig mer än två glas bag-in-boxvin. Sure, jag känner mig som en mossig 90-talsrelik så fort jag öppnar Sonic och bara känner igen skivorna som recenseras under vintageavdelningen. Men vadårå? Jag är ett med mitt 90-tal, när det gäller såväl TV som musik och popkultur i allmänhet.

Och allt det där var ett ganska långrandigt sätt att presentera ett litet segment som jag tänkte ha med här på bloggen ibland, nämligen...

*trumvirvel*

DAGENS SKIVTIPS



Black Box Recorder består (bestod?) av Luke Haines från The Auteurs, gamla Jesus and Mary Chain-medlemmen John Moore och så ljuvliga, ljuvliga Sarah Nixey med sin honungsdoppade hyperengelska RP-stämma som kan få vilken gammal anglofil som helst att gå upp i brygga. Om du liksom jag vurmar för mörka, morbida texter framförda av en klar, ärkebrittisk änglaröst - look no further, det här är din drömskiva. Smaka bara på några av titlarna: "Girl Singing from the Wreckage", "England Made Me", "Kidnapping an Heiress" och "It's Only the End of the World". Dessutom är Black Box Recorder godkända av Gilmore Girls, bara en sådan sak. Det finns en jätterolig scen i första säsongen där Rory och Lane sitter på Rorys rum och lyssnar på "Child Psychology", en av de allra kusligaste och mest lakoniska låtarna på England Made Me:

RORY: I like this song. It makes me gloomy.
LANE: Gloom is good.
RORY: Really gloomy.
LANE: Like Joy Division gloomy? Nick Cave gloomy? Robert Smith gloomy?
RORY: Johnny Cash gloomy.
LANE: So kind of like a San Quentin-y, it's a long road home and my horse just got shot but I've still got my girl by my side gloomy?
RORY: You read my mind.

Alltså: dagens skivtips är England Made Me med Black Box Recorder, som givetvis spelades in 1998. Kostar bara 79 pix hos CDON, så vad väntar ni på? Själv ska jag försöka få tag på Sarah Nixeys soloalbum som släpptes tidigare i år. Jag får aldrig nog av de där tokanglofila ljuva kvinnorösterna. Exempel på andra liknande sångerskor: Harriet Wheeler från The Sundays, vars Reading, Writing and Arithmatic visserligen utkom 1988 men ändå är en hörnsten i min skivsamling, och Kerry Shaw från Whistler (försök hitta deras version av "At Seventeen", Janis Ians kampsång för tonåringar som aldrig blir uppbjudna på skolbaler). Deras klara, nästan sadistiskt välartikulerade röster (jag tror att jag har ovanstående damer att tacka för min Outstanding Native Speaker Competence-award jag fick när jag pluggade i London på slutet av nittiotalet) svalkar heta sommardagar och värmer en frusen decembersjäl när det är kallt ute.

tisdag 7 augusti 2007

Är det fel att vara kär i en tonårig vampyr född 1901?



Goda nyheter: Stephenie Meyers tredje roman om dödliga Bella och odödlige Edward är på väg hem till mig as we speak! Jag älskade hennes två första böcker som trots att de är ungdomsböcker borde tilltala alla med ett särskilt gott öga till vampyrlitteratur. Edward är så viktorianskt gentlemannamässig att man döööör, och att romanerna utspelar sig i Twin Peaks-land (Washington State) skadar inte heller.

Mer om Maja Lundgren-debatten

Några länkar om ni vill läsa mer om debatten kring Myggor och tigrar och Sveriges kulturredaktioner:

Maria-Pia Boethius ger sig in i debatten och passar på att dissa Ian McEwan - synd, för annars håller jag med henne. Typ.
Intervju med Maja Lundgren i DN
DN:s recension
Expressens recension

Knock yourselves out. Jag önskar att jag kunde kulturdebattsgoogla hela dagen, men alas, jag måste jobba.

Nu finns förresten även Daniel Sjölins roman ute, också den en metafiktiv lek med fiktioner, allvar och författaridentitet. Den svenska bokhösten börjar bra!

Myggor, tigrar och kulturmaffior



Såg ni debatten i Gomorron Sverige om Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar, som kommer ut idag, tidigare i morse? Eva Beckman, Maria "Bitterfittan" Sveland, Jenny Aschenbrenner och Carl Otto Werkelid, kulturchef på Svenska Dagbladet, var med, och det var en riktigt intressant diskussion som i vanlig ordning började brännas på riktigt ungefär samtidigt som det var dags att avrunda. Jävlar i min lilla låda vad jag går igång på kulturdebatter! Det behövdes inget koffein för att skaka liv i mig i morse. Om jag ska vara brutalt ärlig och outa mig själv som den usla människa jag är ligger det nog till så att det är den enda form av debatt som jag verkligen engagerar mig i.

Kort sammanfattning för er som mot förmodan ännu inte läst något om Maja Lundgren-debatten: Lundgren har gjort en Carina Rydberg, det vill säga skrivit en roman där existerande personer namnges och skildras på ett inte alltför smickrande sätt. Hon rör sig mellan Italiens maffia och Stockholms kultursidor och visar på paralleller mellan dessa två världar. Kritikerna har varit relativt ljumma, men jag bryr mig inte, av två anledningar: Inferno av August Strindberg och Den högsta kasten av Carina Rydberg. Myggor och tigrar har jämförts med båda. Det råkar röra sig om två av mina absoluta favoritromaner. Klart jag måste läsa! Dessutom är jag väldigt svag för skuggvärlden mellan fiktion och verklighet och är - kom igen, det är ni också, erkänn! - jättenyfiken på vilka kulturpersonligheter som namnges och hängs ut i boken. Skvaller är alltid kul, oavsett om det gäller Paris Hilton eller tidningarnas kulturskribenter. Båda sfärerna känns ungefär lika avlägsna för mig, och jag antar att det är där nyckeln finns. Skvaller är kul och ger åtminstone en illusion av harmlöshet så länge det inte drabbar någon i ens närhet. Exakt hur hänsynslös Lundgren är i sin utforskning av "gränslandet mellan litteratur och verklighet" (hämtat från Adlibris) vet jag givetvis inte än. Men jag är en Adlibris-beställning ifrån att kunna uttala mig om saken.

Update: en postleverans ifrån.

måndag 6 augusti 2007

Läsrapport från helgen

Både The Undomestic Goddess och Dedication passade mitt lättjefulla soldränkta humör perfekt i helgen, så jag rekommenderar båda till fans av lättsmält och rolig chick lit. It ain't rocket science, men helt klart bra underhållning för de dagar då man inte orkar fördjupa sig i något alltför krävande.

Dedication är Emma McLaughlins och Nicola Kraus' tredje gemensamma roman. Den första, The Nanny Diaries, blev en stor succé och har nu filmats med snygg brunett-Scarlett. Undrar hur Emma McLaughlin och Nicola Kraus bär sig åt när de skriver sina böcker? Rent konkret alltså. Skriver de vartannat kapitel, eller sitter de bredvid varandra och samförfattar? Vem sitter i så fall vid tangentbordet? Vem startar flest upprörda diskussioner som börjar med "nooo, you can't write that! It's totally out of character for her!"? Vem hämtar kaffet? Vem är ordmärkaren? Delade författarskap gör mig alltid lite konfunderad, kanske därför att jag själv är en utpräglad ensamvarg när det kommer till mitt skrivande. Jag har liksom svårt att relatera till hela konceptet. I vissa fall, t ex Stephen King och Peter Straub, är det ganska lätt att se vem som skrivit vilket kapitel, i alla fall om man är förtrogen med båda författarnas typiska stil. Här vet jag inget mer än att två snygga, New York-sleeka brunetter delar författarskapet och hemsida. Kanske kommer den dag då jag kan sitta tillbakalutad i min solstol och förnöjt skrocka "hoho, den där meningen var en riktig McLaughlin-mening!" eller "hon är allt förtjust i adjektiv, den där Kraus", men av någon anledning tvivlar jag på det. Intressant koncept i alla fall, och det verkar inom chick lit-världen bli alltmer vanligt med delat författarskap. Läste nyligen Stjärnfabriken, en småkul liten bagatell i The Devil Wears Prada/The Nanny Diaries-traditionen, och även den är skriven av två kvinnliga författare, Claire Naylor och Mimi Hare. How do they do it? Jag skulle ALDRIG klara av att samskriva en bok. På gymnasiet hade jag och en tysk brevvän ett ganska ambitiöst romanprojekt där vi skrev vartannat kapitel, och där var det pinsamt uppenbart vem som skrivit vilket kapitel. (Jag krämade på med så många lyriska beskrivningar av Radcliffe Camera i motljus som möjligt - vår roman, om man nu kan kalla sida efter sida av ogenerat anglofilrunkande för det, utspelade sig nämligen i Oxford.)

Augustimelankoli anno 2006

Jag är egentligen alldeles för upptagen för att blogga, och istället för att - som jag först tänkt - lista saker jag skulle ha skrivit om om jag hade haft tid tänkte jag dela med mig av ett inlägg jag skrev för ganska så exakt ett år sedan, om den där dubbelbottnade känslan av melankoli och bitterljuv lycka, förhoppningar och nostalgi som åtminstone jag alltid uppfylls av i augusti. Med back-up från Christer Wijk och allt. Här, Camilla, får du hela citatet du efterlyste plus lite årsgammal terminstartsångest och starkölsframkallad semesterlullighet. Enjoy!

BEST OF THE GIRL LEAST LIKELY TO: THE SKUNKDAGBOK YEARS (DEL 1)

Solen har redan gått ner över Pyrenéerna när vi tänder grillen. Grillolja möter Dolce & Gabbana Light Blue möter nyduschad Baby. Mamma har släckt alla lampor i huset i ett ambitiöst men, ska det visa sig senare, inte helt lyckat försök att lura myggorna - Myggorna med stort M, monsterblodsugarna som lämnat centimeterstora, svidande blaffor på mina ben. Det är mörkt och fuktigt och, med undantag för syrsorna och grillens stillsamma väsande, helt tyst. Tills jag oombedd börjar spela Elvis, that is. Jag står i en muy sexy Pucci-mönstrad halterneckklänning och fuldansar till "Burning Love" och tänker att om varje dag kunde sluta som den här skulle vuxenlivet - det som lurar runt hörnet, 50 högskolepoäng bort - vara snudd på uthärdligt. Pärlande vitt vin i generösa glas (har ni någon gång druckit vin som är ett mellanting mellan - fyll i valfri sommelierterm här; i brist på ord väljer jag att kalla det "vanligt" vitt vin och mousserande, ett vin som liksom spritter till på tungan och pärlar i glaset?), Fet-Elvis' sammetsröst som fått ett stråk av svärta och därför börjar kännas intressant - tänk vad Rick Rubin hade kunnat åstadkomma med honom om det inte vore för elvahundra stekta jordnötssmörsmackor och ännu fler piller!

Ett par meter bort står mannen jag vet att jag kommer att älska resten av mitt liv och ropar att middagen är serverad.

Terminsstartsångesten är med andra ord kvävd, åtminstone tills jag kommer hem och möts av CSN-beslut och terminsräkning. Istället är jag uppfylld av en ganska fånig men totalt uppslukande bitterljuv, naturlyrisk sensommarmelankoli. Jag har plöjt igenom världslitteraturen och ni får lov att tro mig när jag säger att ingen beskriver den känslan lika träffande som Maria Lang:

"- Jag blir alltid så melankolisk av augusti. Överallt i naturen stöter man på ett sådant överflöd och en sån fullkomning att man lider mer än annars av sin egen tomhet och fattigdom. Det är en månad, då jag skulle vilja älska, sätta barn till världen, ge ut mig själv... Hur är det det står? Nånting om att vara värdig allt det här omkring oss...

Han sökte i minnet och fann ett par rader, dubbelt suggestiva därför att de så hemlighetsfullt hade ryckts loss ur sitt sammanhang.

Din rika kärlek värdig,
mörkögda augustinatt
"

Bry er inte om mig, jag har druckit två starköl till lunch och suttit i solen för länge.

© The Girl Least Likely To 2006-08-04

fredag 3 augusti 2007

Bokhoran slår till igen

4 för 3-erbjudanden är livsfarliga, I'm telling you. Kastade i mig min detoxlunch för att hinna med ett varv på Akademibokhandeln och tänkte egentligen bara leta upp The Undomestic Goddess för att bunkra upp på tröstlit. However...

Shoppingrapport fredag

- The Undomestic Goddess av Sophie Kinsella (hoppas verkligen den är värt allt flängande)
- The Other Side of the Bridge av Mary Lawson

Lawson är en av många begåvade kanadensiska författare från Kanada. Riktigt i samma klass som Atwood och Shields är hon inte, men jag är väldigt svag för hennes vackra språk, atmosfäriska miljöer och enkla men fängslande berättelser. Lite spyvarning på att hon blev kallad mappie-författare i Amelia Adamos Andra Tidning, men det kan ju faktiskt inte hon rå för. Och let's face it, min bokhylla är knökfull av mappie-författare. Jag föredrar bara att kalla det klimakterielit.

- The Divide av Nicholas Evans (naturporr!)
- Dedication av Emma McLoughlin och Nicola Krauss

Mer tröstchicklit från författarna till The Nanny Diaries (som snart blir film med Scarlett Johansson). Upplägget verkar rätt kul: huvudpersonens expojkvän slår igenom som rockstjärna med utlämnande texter om deras tid tillsammans. Säkert helt okej tidsfördriv.

Oj, insikt: Akademibokhandeln har "köp 4, betala för 3"-erbjudanden året om. De känner oss bokhoror. Jaja. Eftersom (snart) nästan alla mina precious ligger i flyttkartonger behöver jag bunkra upp lite. (Ett tecken på att man är beroende: det ständiga rättfärdigandet av ett stört beteende...)

TGIF

Stämmer det att det ska vara sommar i helgen? Att den där märkliga, heta, gula saken kommer att visa sig i valda delar av Sverige? Jag tänker sol och bad på en liten (helst öde) ö i Drevviken, timmar av lästid på en solvarm klippa. Vågar man hoppas?

torsdag 2 augusti 2007

Lagen om alltings jävlighet strikes again

Så klart att Undomestic Goddess var slut både på Pocketshop och Press Stop. Så klart att precis allt som andas fluff och hjärngodis och ren, skär underhållning lyste med sin frånvaro. Ingen tröstchicklit för mig ikväll, alltså, men Paddy Meehan kanske också kan hålla mig i handen, fastän det är i mörkaste laget för mitt humör just nu.

Hittade i alla fall en bok som i vanliga fall skulle slå ungefär 100 gånger högre än Sophie Kinsella:



That's right, Kate Atkinsons andra Jackson Brodie-roman är nu ute i engelsk pocket. Underbart! Jag avundas er som har Kate Atkinsons författarskap framför er. Hon är helt gudabenånad, allt hon skrivit - möjligen med undantag för Emotionally Weird, som "bara" är allmänt bra - är helt lysande. Börja med ljuvligt bisarra Human Croquet (min favorit) och fortsätt sedan beta av. Ni kommer inte att ångra er!