torsdag 26 juli 2007

Maria Lang och jag



Det har varit mycket Maria Lang här på bloggen, och det beror nog åtminstone delvis på att jag vet att det finns Lang-fans bland mina läsare - we aim to please! Egentligen handlar det dock mest om att sommartider är deckartider, och för mig är deckare lika med Maria Lang. Punkt. Det vilade något nästan magiskt över alla de där regniga julidagarna tillbringade i en kvalmig lillstuga vid sjön Väringen med Langs akademiska pusseldeckare som enda sällskap. Jag tror att jag plöjde igenom halva hennes produktion (hon skrev sammanlagt 42 vuxendeckare) på en enda läskomasommar. Av dessa var fem lysande (Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära, Rosor, kyssar och döden, Mörkögda augustinatt och En skugga blott), ett tiotal riktigt bra och resten halvkassa. När det begav sig var en ny Lang big business för bokhandlarna, även om det inte går att jämföra med dagens hårdlansering av Läckberg et al. Mina kriterier för en lysande Lang-deckare är följande:

1. Akademiska inslag

Lang var professor i nordiska språk och litteraturhistoria, vilket genomsyrade hela hennes romanproduktion. Allra tydligast är de akademiska inslagen i tidiga böcker som debuten Mördaren ljuger inte ensam (1949), där såväl mördare som offer och misstänkta diskuterade avhandlingar och doktorsgrader och modern svensk poesi mellan mördandet, och En skugga blott (1952), som utspelar sig på Humanistiska Biblioteket (numera Spy Bar - oh, the irony!) och involverar stulna uppsatsutkast, Shakespeare och Puck Bures Sisyfos-arbete med licentiatuppsatsen om Fredrika Bremer. Akademisk porr* anno 1950 - underbart!

*= ™ Johanna L på Bokhora. Annars är Donna Tartts Den hemliga historien, en annan bok jag ständigt återkommer till i cykler, det kanske allra bästa exemplet på företeelsen.

2. Puck Bure

Lang-kännare är nästan rörande överens om att hennes första åtta deckare var allra bäst, och där kan nog Puck Bure, hennes sympatiska, ständigt iakttagande berättarjag, ta nästan hela äran. Jag har i tidigare inlägg pekat på hur viktig berättartekniken är i deckarsammanhang, och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om kopplingen mellan första person och odödliga deckare. Agatha Christie (i Poirot-böckerna) och Sir Arthur Conan Doyle använde båda sig av en berättare som befann sig i händelsernas centrum utan att vara direkt delaktiga i detektivarbetet. Hos Maria Lang är det Puck Bure, gift med kriminalkommissarie Christer Wijks barndomsvän Einar Bure, som fungerar som filtret mellan oss och brottet. Puck är impulsiv, intuitiv, nyfiken och en god människokännare. I egenskap av privatperson lyckas hon infiltrera sig mitt i brottets kärna, och Christer Wijk har ofta nytta av hennes iakttagelser. Man kan, om man känner för att vara kritisk, poängtera orimligheten i att en och samma kvinna gång på gång bokstavligt talat snubblar över lik, och förmodligen var det just detta som fick Maria Lang att 1956 skriva den sista deckare med Puck Bure som berättarjag. Därefter skrevs hennes böcker i tredje person med större fokus på det polisiära arbetet - helt klart en förlust rent stilistiskt och även innehållsligt. Nu har ju Patricia Cornwell upprepat samma misstag med Scarpetta-serien, vilket bara ger mig ytterligare vatten på min "deckare är som bäst i första person"-kvarn.

3. Många mord, fast snällt

Minst tre, gärna med något skuldbelagt självmord också. På Stieg Trenters och Maria Langs tid dog folk som flugor; i dagens deckare är det lite mer restriktivt. I say bring on the body count! På något märkligt sätt lyckades ändå Lang hålla sina mordorgier på ett trivsamt puttrigt plan. Inga sadistiska seriemördare, bara gamla hederliga mord.

4. Christer Wijks slutplädering (gärna i en salong av något slag, med alla inblandade som andäktiga åhörare)

Det här snodde Lang rakt av från Agatha Christie. Skit samma, slutpläderingen, där man som läsare sitter och ropar "just det!" och "att jag inte tänkte på det!", är ett annat obligatoriskt element. I pusseldeckarnas värld handlar det, för att citera Hercule Poirot, om att använda de små grå cellerna. Och med risk för att låta kulturkonservativ och totalt kritisk mot dagens deckare: har inte just fokuset på hjärnan som arbetsredskap och utgångspunkt försvunnit i dagens svenska deckare? Numera är det mer slumpen, att befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt tillfälle, som fungerar som drivkraft i lösningen av ett mysterium. Efterlyses: mer hjärna (och akademiporr!) i den nutida detektivromanen.

5. Nora/Skoga

En del av nöjet i mitt frenetiska Lang-läsande (jag tror att jag var tretton den där första, regniga sommaren) låg i life imitating art-delen; det faktum att Maria Langs mördare, hjältar och offer vistades i en stad som låg inom utflyktsavstånd från vårt sommarställe. Genom åren har det knappt gått en sommar utan det obligatoriska Nora-besöket, som alltid ser ungefär likadant ut: jag äter Noraglass, promenerar längs strandpromenaden och tänker på stackars Anneli Hammar i Kung Liljekonvalj av dungen och letar förstautgåvor i antikvitets- och diversebutiken på torget tills mitt sällskap frågar om jag är färdig snart. Förra året passade jag även på att hälsa på Maria Lang-bysten som ställts upp längs strandpromenaden. Det var kärlek vid första ögonkastet, som ni ser.

På lördag är det dags för årets Norabesök, och jag hoppas på att återvända med åtminstone ett par snygga 50-talsutgåvor och lite bilddokumentation.

3 kommentarer:

Katarina sa...

Nu blev jag - som aldrig tidigare har läst något av Maria Lang - så nyfiken att jag beställde "Mördaren ljuger inte ensam". :)

The Girl Least Likely To sa...

Katarina: Åh, vad roligt! Var hittade du "Mördaren..." någonstans? Har för mig att hennes böcker kan vara svåra att få tag på.

Katarina sa...

Den hittade jag på www.bokborsen.se för endast 15 kr - ett fynd! Men den var i pocket då. Fanns många, många fler böcker av Maria Lang till salu där. Har du kollat?