tisdag 31 juli 2007

Whatever happened to Corey Haim (och Feldman)?



Älskar ni också 80-talsfilmer med the two Coreys, Feldman och Haim? Undrar ni, liksom The Thrills, vad som hände med Corey Haim? I så fall ska ni läsa den här artikeln i Aftonbladet. Nytt gemensamt dokusåpaprojekt på g, tydligen. Hoppas att Kanal 5 köper in - för visst blir det Kanal 5, det känns som ett klockrent Kanal 5-program. På ett bra sätt för en gångs skull. Gud, de kommer att vara så patetiska, the two Coreys, säkert helt sprängfyllda med hybris och gamla makarna Feldman inte direkt ligga hemma och högläsa Dostojevskij på kvällarna. Och bad boy-looken är intakt, om än i något bedagad form. Corey H var ju alltid lite mer docksöt och skulle, åtminstone på bilden här ovan, kunna vara NKOTB-Joes okända tvilling. (Åh, all denna sena 80-talsnostalgi!)

Jag blev nästan outhärdligt sugen på att se om The Lost Boys för femtioelfte gången nu. Min bästa 80-talsfilm tillsammans med Stand By Me (Corey Feldman!) och Heathers. En nedgången kalifornisk kuststad ("this is the coastal town that they forgot to bomb") med blonderade tonårsvampyrer (bland annat en chockerande ung Kiefer Sutherland) som stryker längs pirerna och arkadspelen, Corey gånger två, ett bra soundtrack och så, som bonus för oss Gilmore Girls-älskare, Rorys morfar i en liten men viktig biroll. Och så Corey & Corey. Som sagt: MÅSTE se om.

Regissören



Såhär i en post-bergmansk tideräkning, när ordinarie sändningar lyfts åt sidan och Börje Ahlstedt är i alla tevesoffor, kommer jag att tänka på en bok jag länge velat läsa men av olika anledningar glömt bort: Regissören av Alexander Ahndoril. Är den något att ha? Jag vet att både Alexander och hans fru nämndes i DN:s ypperliga artikel om den svenska nygotiken förra sommaren/hösten, och det låter ju lovande. Någon som läst mer av dem? Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril känns som ytterligare ett spännande författarpar som verkar leva i kreativ symbios med varandra - jag vill skriva "ett svenskt Paul Auster/Siri Hustvedt", men jag är a) på tok för nerkärad i Paul och Siri för att våga göra den jämförelsen och b) relativt oinsatt i både Ahndorils och Coelho Ahndorils författarskap för att kunna göra det uttalandet. I vilket fall som helst: jag gör en mental anteckning att kolla upp båda.

PS: Idag känner jag mig riktigt pigg. Grönt te smakar faktiskt helt okej, särskilt med lite smak. Grönt te med apelsinsmak är en favorit, liksom grönt te med jasmin. Någon ångande bautamugg med etterstarkt Agent Cooper-kaffe är det ju inte, men det funkar. Tills vidare.

PS igen: Johanna, jag började läsa En liten chock i sängen i går kväll och kunde inte sluta. Och då är jag ändå legendariskt kvällstrött och detoxtrött. Det du! Jag älskade alla popkulturella referenser, Boston-anknytningarna, Murakami, Coupland, Twin Peaks (såklart) och, mest av allt, Jack! S! Davenport!. Vi får prata mer om mina popkulturreferenspoäng (puh, längsta sammansättningen på länge!) under bokkollot.

måndag 30 juli 2007

Ingmar Bergman död

Ingmar Bergman är död, och jag sitter med två tankar. Den första av Ronja Rövardotter-art. Ni vet när Skalle-Pär dött och Mattis säger "Han har alltid funnits, och nu finns han inte"? Så känns det nu. Bergman är på så många sätt synonym med svenskt film- och kulturliv och har varit det så otroligt länge. Vad händer nu? Kommer svensk film att omdefinieras, eller kommer Bergman att förbli giganten vars verk alla svenska filmskapare hamnar i skugga bredvid - särskilt internationellt? Och vad är egentligen att föredra? Mitt i alla hyllningstexter kanske det är välkommet och relevant med en ny, post-Bergmansk cinematisk skola? Jag vet inte, men jag vet att jag också vill läsa Laterna Magica. Nu.

Andra tanken: att jag skulle ha brytt mig väsentligt mer om jag hade fått i mig kaffe. (Yep, it's all about me!)

Bokkollo 20/10



Nu har jag också anmält mig till Bokhorornas bokkollo och det ska bli så himla mysigt, bara en massa bokhoror och stillsamt läsande och diskussioner kring litteratur i pittoresk skärgårdsmiljö. Just kollektivt läsande - tillsammans men ändå enskilt - är något av det trevligaste man kan ägna sig åt. Tyvärr gör man inte ofta det, i alla fall inte i vuxen ålder. Jag minns hur jag och min mellanstadiebästis låg och sträckläste Kitty-böcker på våra flickrum. Kompakt tystnad timme efter timme med undantag för ljudet av sidor som vändes och mariekextuggande. Så underbart! Jag hoppas att bokkollot blir en vuxenversion av det, med vin istället för saft och mariekex och något lite mer substantiellt än Kitty-böcker. (Oroa dig inte, Caroline Keene, I still love you - alla femhundratio versioner av dig.) Frågan är bara vad? När man ges tid att läsa, läsa, läsa borde det vara något saftigt och rejält, en Stor Läsupplevelse. Men vad? Måste börja grunna.

Mantra

När som helst kommer kaffeabstinensen gå över. När som helst kommer kaffeabstinsen gå över. När som helst kommer...

I'm dying here, alltså.

PS

JAG HITTADE ÖGONEN! Den där svåråtkomliga novellsamlingen av Maria Lang från 1964, ni vet, som jag skrivit om tidigare. Jag har letat efter den i snart 15 år och så helt plötsligt stod den framför mig, i en specialutgåva med kommentarer av Lang och två extra noveller. Hjärtat slog runt 200 slag i timmen när jag bad expediten i Noras diversehandel om en pall för att nå dyrgripen. Som alltid när jag siktat in mig på något blev jag helt nojig över att någon skulle komma och ta den ifrån mig. Som om resten av världen delar min ohälsosamma besatthet av en död och (förutom i Nora) bortglömd deckartant; som om någon skulle komma inrusande i Noras diversehandel mitt under värsta semesterlunken, knuffa mig åt sidan och roffa åt sig sista exet. (I min värld nojas det över sådana här saker hela tiden.) Expediten verkade också vara ett fan; vi diskuterade omslagstecknare och beklagade oss över hur värdelösa den sista tredjedelen av Langs romanproduktion var. Sedan berättade hon att Langs systerson öppnat ett litet Maria Lang-museum i en gammal tågvagn nere vid järnvägsstationen. Jag rusade ner dit. Stängt pga sjukdom. D'OH! Jaja, I'll be back.

Övriga bokfynd under Norabesöket:

- Kung Liljekonvalje av dungen, tryckår 1957
- Rosor, kyssar och döden, tryckår 1953

(Att ersätta mina gamla fula pocketutgåvor med.)

Dessutom, i Noras bokhandel, en liten bloggrelaterad bokchock: Johanna Lindbäcks (aka Johanna L på Bokhora) debutroman En liten chock. Den stod och ropade på mig i skyltfönstret bredvid nya Harry Potter. Jag har läst Johannas blogg i flera år nu och följt arbetet med boken ända från början, så det ska bli skitkul att läsa.

Liten disclaimer

Om jag de kommande 10 dagarna ger sken av att vara lättirriterad och/eller dum i huvudet så finns det en orsak. Två, egentligen; den ena en konsekvens av den andra. Orsak nummer ett: Jag är en självplågare av rang med alldeles för lite liv. Vilket leder oss till orsak nummer två, den egentliga orsaken till kommande irritation och hjärndödhet: jag och The Boy Least Likely To har bestämt oss för att detoxa. De kommande tio dagarna blir det nada, zero, zip vad gäller alkohol, kaffe, socker, vitt mjöl, kött och mjölkprodukter. Det var reportaget i Femina som gjorde oss nyfikna, men jag har länge velat prova. Tydligen ska de första dagarna vara helvetiska - hur helvetiska beror lite på hur mycket gifter man proppar i sig i sitt vanliga, giftiga liv - men efter en fyra, fem dagar ska allt vända och man formligen flyger fram, helt lycklig och fri från gifter och skit.

För att inte måndagen skulle bli alltför helvetisk smygstartade jag igår genom att utesluta kaffe, hörnstenen i min normala diet. Det var inte kul. Jag tillbringade större delen av dagen halvsovande på en soffa, helt utan energi med en lätt men konstant huvudvärk. Det hjälpte knappast att jag låg på ovannämnda soffa och läste om Christer Wijks Lorelai Gilmore-aktiga kaffekonsumtion... eller jo, det gjorde det nog lite. Faktiskt. Därför ska jag återuppta min "frukost framför Twin Peaks"-vana från och med imorgon. Varje gång Agent Cooper dricker en kopp "deep, black joe" ska jag sucka hänfört och känna värmen mot gommen, den djupa, aromatiska doften i näsborrarna. Coopers njutning blir min njutning, varje kaffekanna som Shelly eller Norma balanserar på Double R Diner tillhör mig. Kaffeporr!

Resten av vår detox-regim är jag inte ett dugg orolig över. Vi äter semi-vegetariskt och, inbillar jag mig, relativt hälsosamt 90% av tiden. Det är kaffet, min följeslagare sedan 15-årsåldern, som kommer att bli sjukt jobbigt. Just nu hinkar jag vitt te (jag får välja mellan vitt, grönt, rött och örtte - inget påminner det minsta om kaffe) och tänker glada tankar. Småsvettas gör jag också, om jag ska vara helt ärlig. Detoxsvett ska tydligen inte vara att leka med. Bring it on säger jag! Om tio dagar ska min nya, perfekt fungerande mage, min persikohy och jag köpa oss en DVD-box. Antingen säsong fyra av Gilmore Girls eller säsong ett av Supernatural. Det är så jag fungerar: en nästan otäck drivenhet som bottnar i mutor, mutor och fler mutor. Underkategorier: böcker, DVD-boxar och klänningar.

Det ska bli riktigt spännande, det här. Någon som provat? Det är alltså inte fråga om någon hardcorefasta. Man FÅR äta massor, bara inget konstgjort eller beroendeframkallande. Gud, tänk om jag blir värsta hälsofreaket - den där tjejen man hatar på festerna som vägrar gräva ner handen i chipsskålen därför att chips är "ofrääääscht". Not bloody likely, men ändå.

Puss / Anna Skipper

fredag 27 juli 2007

En tidning i min smak

Tror ni jag kunde motstå en tidning med det namnet och den omslagspojken? Tack, Science Fiction-bokhandeln.

R.I.P. Lars Forssell



Bekännelsedags. Med undantag för Den Där Schlagerlåten med Clabbe om bröst som är som svalor som häckar känner jag inte till särskilt mycket av Lars Forssells textproduktion, men oj vad rörd jag blev av Aktuellt-reportaget igår kväll! Särskilt när han pratade om böcker och hela ansiktet liksom mjuknande och lyste upp, som om han pratade om sitt livs kärlek - vilket han givetvis på sätt och vis gjorde. Jag minns inte hans exakta ord, men han talade om böcker som medicin och livselixir, om hur de, åtminstone tillfälligt, gjorde honom ung och fick alla krämpor och åldernojor att försvinna. Jag älskar att höra folk prata om sitt förhållande till böcker (hellre "böcker" än "litteratur") och det här var något av det finaste jag hört på länge. Sov gott, Lars.

Helgpackning?

Sitter här - med en kopp örtte istället för den sedvanliga baljan med Agent Cooper-starkt svart kaffe, eftersom jag ska försöka detoxa mig själv ett tag - och funderar på lämplig helgpackning. Givetvis pratar jag inte om kläder, utan om böcker. The Dead Hour befinner sig i slutspurten och The Last Breath har inte hunnit komma än, så något Denise Mina-maraton blir det tyvärr inte. Harry Potter och jag är fortfarande proppmätta på varandra. Det GÅR bara inte, jag vet inte vad det är för fel på mig. Var det bara masshysteri och missriktad anglofili som fick mig att sluka de tidigare delarna, eller är det avsaknaden av skolskildringen som spökar? (Ett slags förstadium till akademisk porr.) I dunno. Så Harry Potter går också bort. Återstår mina Myrorna-fynd som jag bloggade om förra veckan. Empire Falls kanske? Jag är sugen på något stort och välskrivet men samtidigt hyfsat lättuggat; något som gör sig i solstolen jag tänker sitta i under helgen, ty det kommer att vara fint väder, hör du det, väderguden! Å andra sidan är Empire Falls lika med New England-skildring, och sådana gör sig bäst klara höstdagar när luften är klar och hög och lövverken påminner om de Richard beundrar i de begynnande kapitlen av The Secret History - minns ni, de rödkindade flickorna som spelar fotboll, doften av äpplen i luften och sol i höstlöven, så fint! Återstår Nora, Nora, The Loop eller Twilight. Äh, jag packar alltihop för säkerhets skull. Och så lite Maria Lang, såklart.

Jag önskar att jag kunde vara lika förutseende för alla eventualiteter när jag packar kläder.

torsdag 26 juli 2007

Shopaholics of the world, unite and take over

Attention, shopaholics!

Indiska har just nu en "Köp 2, betala för 1"-kampanj som jag utnyttjade å det grövsta nu på lunchrasten. För ynka 367 kr fick jag följande:

- En storblommig solklänning, väldigt 70's
- En svart klälång klänning med stora knappar och skärp i midjan. Väldigt tillknäppt men het sekreterare, perfekt för mitt nya jobb (vad nu det blir)
- En t-shirt med dödskalletryck, för att nära hobbygothen
- Ett silverhalsband, modell större
- Två par solglasögon, modell enorma. (Har man ett ansikte bredare än Nicole Richies kan man få tefatslooken att funka.)

Jag älskar att fynda, särskilt när det sker oväntat. Och okej, om vi ska vara helt ärliga behöver jag inte nya kläder - däremot nya solglasögon, eftersom jag råkat sitta sönder mina gamla. Men visst kan man motivera och rationalisera de mest onödiga köp med "köp 2, betala för 1"? Äldsta säljtricket, och jag faller för det. Varje gång.

Så min impulsiva shoppingrunda blir dagens plus, tillsammans med min kommande resa till Maria Lang-land såklart. Dagens minus? Alla sniglar till turister som tagit över Västerlånggatan. Att jobba i Gamla stan har många fördelar (farligt nära till Science Fiction-bokhandeln och x antal klädbutiker) och ännu fler nackdelar. När jag powerwalkade förbi alla flegmatiska snigelturister med magväska, Stockholmskarta modell gigantisk och fula glasögon och mina klackar lät klippetiklapp tänkte jag precis som Bengt Ohlsson gjorde i en DN på stan-krönika härom månaden: De (läs: de flegmatiska snigelturisterna med magväska, Stockholmskarta modell gigantisk och fula glasögon) ser säkert mig och tänker "åh, en riktig stockholmare på väg till sitt jobb, sehr exotisch". Sedan började jag fundera på om det verkligen var något att bli stolt över.

Maria Lang och jag



Det har varit mycket Maria Lang här på bloggen, och det beror nog åtminstone delvis på att jag vet att det finns Lang-fans bland mina läsare - we aim to please! Egentligen handlar det dock mest om att sommartider är deckartider, och för mig är deckare lika med Maria Lang. Punkt. Det vilade något nästan magiskt över alla de där regniga julidagarna tillbringade i en kvalmig lillstuga vid sjön Väringen med Langs akademiska pusseldeckare som enda sällskap. Jag tror att jag plöjde igenom halva hennes produktion (hon skrev sammanlagt 42 vuxendeckare) på en enda läskomasommar. Av dessa var fem lysande (Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära, Rosor, kyssar och döden, Mörkögda augustinatt och En skugga blott), ett tiotal riktigt bra och resten halvkassa. När det begav sig var en ny Lang big business för bokhandlarna, även om det inte går att jämföra med dagens hårdlansering av Läckberg et al. Mina kriterier för en lysande Lang-deckare är följande:

1. Akademiska inslag

Lang var professor i nordiska språk och litteraturhistoria, vilket genomsyrade hela hennes romanproduktion. Allra tydligast är de akademiska inslagen i tidiga böcker som debuten Mördaren ljuger inte ensam (1949), där såväl mördare som offer och misstänkta diskuterade avhandlingar och doktorsgrader och modern svensk poesi mellan mördandet, och En skugga blott (1952), som utspelar sig på Humanistiska Biblioteket (numera Spy Bar - oh, the irony!) och involverar stulna uppsatsutkast, Shakespeare och Puck Bures Sisyfos-arbete med licentiatuppsatsen om Fredrika Bremer. Akademisk porr* anno 1950 - underbart!

*= ™ Johanna L på Bokhora. Annars är Donna Tartts Den hemliga historien, en annan bok jag ständigt återkommer till i cykler, det kanske allra bästa exemplet på företeelsen.

2. Puck Bure

Lang-kännare är nästan rörande överens om att hennes första åtta deckare var allra bäst, och där kan nog Puck Bure, hennes sympatiska, ständigt iakttagande berättarjag, ta nästan hela äran. Jag har i tidigare inlägg pekat på hur viktig berättartekniken är i deckarsammanhang, och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om kopplingen mellan första person och odödliga deckare. Agatha Christie (i Poirot-böckerna) och Sir Arthur Conan Doyle använde båda sig av en berättare som befann sig i händelsernas centrum utan att vara direkt delaktiga i detektivarbetet. Hos Maria Lang är det Puck Bure, gift med kriminalkommissarie Christer Wijks barndomsvän Einar Bure, som fungerar som filtret mellan oss och brottet. Puck är impulsiv, intuitiv, nyfiken och en god människokännare. I egenskap av privatperson lyckas hon infiltrera sig mitt i brottets kärna, och Christer Wijk har ofta nytta av hennes iakttagelser. Man kan, om man känner för att vara kritisk, poängtera orimligheten i att en och samma kvinna gång på gång bokstavligt talat snubblar över lik, och förmodligen var det just detta som fick Maria Lang att 1956 skriva den sista deckare med Puck Bure som berättarjag. Därefter skrevs hennes böcker i tredje person med större fokus på det polisiära arbetet - helt klart en förlust rent stilistiskt och även innehållsligt. Nu har ju Patricia Cornwell upprepat samma misstag med Scarpetta-serien, vilket bara ger mig ytterligare vatten på min "deckare är som bäst i första person"-kvarn.

3. Många mord, fast snällt

Minst tre, gärna med något skuldbelagt självmord också. På Stieg Trenters och Maria Langs tid dog folk som flugor; i dagens deckare är det lite mer restriktivt. I say bring on the body count! På något märkligt sätt lyckades ändå Lang hålla sina mordorgier på ett trivsamt puttrigt plan. Inga sadistiska seriemördare, bara gamla hederliga mord.

4. Christer Wijks slutplädering (gärna i en salong av något slag, med alla inblandade som andäktiga åhörare)

Det här snodde Lang rakt av från Agatha Christie. Skit samma, slutpläderingen, där man som läsare sitter och ropar "just det!" och "att jag inte tänkte på det!", är ett annat obligatoriskt element. I pusseldeckarnas värld handlar det, för att citera Hercule Poirot, om att använda de små grå cellerna. Och med risk för att låta kulturkonservativ och totalt kritisk mot dagens deckare: har inte just fokuset på hjärnan som arbetsredskap och utgångspunkt försvunnit i dagens svenska deckare? Numera är det mer slumpen, att befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt tillfälle, som fungerar som drivkraft i lösningen av ett mysterium. Efterlyses: mer hjärna (och akademiporr!) i den nutida detektivromanen.

5. Nora/Skoga

En del av nöjet i mitt frenetiska Lang-läsande (jag tror att jag var tretton den där första, regniga sommaren) låg i life imitating art-delen; det faktum att Maria Langs mördare, hjältar och offer vistades i en stad som låg inom utflyktsavstånd från vårt sommarställe. Genom åren har det knappt gått en sommar utan det obligatoriska Nora-besöket, som alltid ser ungefär likadant ut: jag äter Noraglass, promenerar längs strandpromenaden och tänker på stackars Anneli Hammar i Kung Liljekonvalj av dungen och letar förstautgåvor i antikvitets- och diversebutiken på torget tills mitt sällskap frågar om jag är färdig snart. Förra året passade jag även på att hälsa på Maria Lang-bysten som ställts upp längs strandpromenaden. Det var kärlek vid första ögonkastet, som ni ser.

På lördag är det dags för årets Norabesök, och jag hoppas på att återvända med åtminstone ett par snygga 50-talsutgåvor och lite bilddokumentation.

onsdag 25 juli 2007

Världens godaste läsk?



Jag saknar dig redan. Någon som vet ifall det går att få tag på Portello light i Stockholmstrakten? Snart överväger jag och maken att köra i sporrsträck upp till bryggeriet i Sundsvall. Coca-Cola, släng dig i väggen.

Mer Mina

Wee, ett ex av Denise Minas nya Paddy Meehan-deckare är på väg hem till mig as we speak! Nu heter den The Last Breath även hos Adlibris. Mysko. Jag kommer nog precis bli färdig med tvåan, The Dead Hour, tills den dyker upp, så nu ska jag riktigt gräva ner mig i deprimerande men beroendeframkallande skildringar av ett Thatcher-skadat Glasgow. Undrar vad Paddys nya bantningsmat blir? I ettan tuggar hon hårdkokta ägg en masse och i tvåan är det kall, bakad potatis. Blä.

Oldie

Det är bara att konstatera: jag är för gammal för att kunna kombinera utgång med heltidsarbete. Exakt när metamorfosen från ölhävande partybrud till kvällstrött soffpotatis (med otrolig löpfrekvens nevertheless! Ja, jag ska sluta...) inträffade vet jag inte, men det var nog någonstans runt 25-årsstrecket. Yngre läsare, beware! Å andra sidan finns det inget i hela världen jag hellre gör än ligger hemma och myser med min lilla familj, så det gör inte så mycket. Men oh boy vad jag lider för de där glasen (tyvärr tappade jag räkningen - hello, Bridget Jones!) jag drack igår. Nu ska jag smita ut och köpa pannkakor. Perfekt bakislunch.

tisdag 24 juli 2007

Mer osannolikt springskryt

Militärtränaren (tänk en snäll version av Full Metal Jacket-militären - jag vet, oxymoron) till mig under lunchens joggingpass: "Du har ju en otrolig stegfrekvens, Helena!"

Och bara sådär seglade den meningen upp på förstaplatsen under kategorin "Mest osannolika ord att yttras till mig". Idag tror jag att den Ian Curtis- och Sylvia Plath-marinerade tjockisgothen mest hånskrattar.

Ranelid vs Guillou



Jaha, nu är Björn Ranelid och Jan Guillou nere i sandlådan och tjafsar igen. Vem ska man hålla på? I mitt fall blir det ett klockrent pest eller kolera-scenario, för jag råkar ha oerhört svårt för båda herrarna. Klart är i alla fall att Ranelid vinner poäng på underhållningsvärde. Ur dagens Aftonbladet:

"- Min stil är fullkomligt unik i Sverige, säger Björn Ranelid.
– Har du hört talas om guillouska?
– Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk."

Ständigt detta avundsjukeargument! Finns det någon diskussion som inte så småningom urartar i avundsjukeargumentet? "Jaha, du tycker att Victoria Beckham är för smal? Du är bara avundsjuk, ditt fetto!" "Jaså, du ogillar sport. Du är bara avundsjuk på de fina sportiga ungdomarna, din gamla soffpotatis!" "Så, du gillar inte den nya regeringen? Du är bara avundsjuk för att du har en kass tjänstemannalön!" Ja, för hela min existens går ut på att hysa avund mot mina medmänniskor. Så måste det ju vara. Gud förbjude att man skulle ha åsikter som grundas på ideologi, tankeverksamhet och - här är en tanke! - personlig smak.

Mätt på Harry Potter

Jag vet inte om det är Rowlings adverbsjuka eller att jag är för djupt inne i Denise Minas sjaskiga åttiotals-Glasgow, men nya Harry Potter känns inte särskilt upphetsande. Jag måste nog komma in i rätt stämning innan jag kan börja plöja sido på allvar. Hinka Earl Grey - i min värld är Harry Potter synonym med tedrickande, det är väl det där anglofila som spökar - och sätta på trollkarlshatten innan min förkärlek till spoilers blir övermäktig.

måndag 23 juli 2007

At my most beautiful/min bröllopsvals i bild och ord (underrubrik: jag är så jävla sentimental)



I've found a way to make you smile
I've found a way
A way to make you smile

I read bad poetry
Into your machine.
I save your messages
Just to hear your voice.
You always listen carefully
To awkward rhymes.
You always say your name,
Like I wouldn't know it's you,
At your most beautiful.

I've found a way to make you smile
I've found a way
A way to make you smile

At my most beautiful
I count your eyelashes, secretly.
With every one, whisper I love you.
I let you sleep.
I know you're closed eye watching me,
Listening.
I though I saw a smile.

(Buck, Mills & Stipe)

Istället för arbete: stiltje

Så, det är det här som kallas industrisemester? Det är nästan löjligt lugnt här: ekande tomma korridorer och nedsläckta kontor. Inte mig emot.

Hoppas, hoppas att mitt ex av Harry Potter and the Deathly Hallows ligger och väntar när jag kommer hem. Kanske inte smartaste draget att beställa från CDON.com; det känns som om ALLA redan läst ut boken och har åsikter om slutet. Jag hatar att ligga efter. Egentligen är jag ingen fantasyälskare, men det är något tryggt anglofilt med Harry Potters värld som tilltalar mig. Sedan att JK Rowling är lite för förtjust i adverb för att någonsin få några stilistiska poäng hos mig... ja, det kan jag faktiskt ha överseende med. Annars är överanvändande av adverb ett riktigt irritationsmoment för mig och ett fullgott skäl för att överge ett läsprojekt - något som jag inte gillar att göra. Show, don't tell, som min gamla Creative Writing-lärare brukade säga.

söndag 22 juli 2007

Om sensommarens och höstens bokskörd

Många gamla bekanta och The Girl Least Likely To-favoriter släpper nya bokprojekt framöver. Här är ett axplock av boksläppen jag inte tänker missa:

The Gravedigger's Daughter - Joyce Carol Oates



Ingen boksäsong utan närmast maniskt produktiva Joyce Carol Oates. Hennes näst senaste roman, Black Girl White Girl, har inte ens hunnit komma ut i engelsk pocket innan det är dags för ytterligare ett Oates-epos. Hur orkar kvinnan? Jag kan av personlig erfarenhet intyga att man som Oates-fan får göra avkall på sömn, mat och personlig hygien för att hänga med i den strida strömmen av romaner, noveller, essäer, barn- och ungdomsböcker, spänningsromaner, Joyce Carol Oates as, Joyce Carol Oates presents... Om jag ska vara helt ärlig har jag nog slutat ens försöka hänga med. Dels för att jag gillar att vara utsövd, välnärd och dofta gott, men kanske främst för att Oates' väldiga produktion efter 2001 års Blonde - som jag håller som en av 2000-talets bästa romaner - varit relativt ojämn. Mycket hit'n'miss. The Gravedigger's Daughter verkar dock vara en hit i klassiskt americana-episk Oates-anda. Håll utkik efter recension.

PS: Min personliga teori om Oates' vansinniga kreativitet? Jag tror inte hon ätit sedan 1962. Släng dig i väggen, tanten som inte ätit på åtta år!

Svenskt och begåvat: Daniel Sjölin, Marie Hermansson och Maria Ernestam är alla tre högaktuella i augusti med nya romaner. Särskilt nyfiken är jag på Daniel Sjölins Världens sista roman, som även - tyvärr! - ser ut att bli Sjölins sista på ett bra tag. "Jag har aldrig känt mig lyckligare än den dagen jag bar ut mitt skrivbord för att bära in skötbordet", säger Sjölin i augustinumret av Femina, och på ett privatpolitiskt plan jublar jag. Vad fint med en förälder som verkligen tar sig tid för sitt barn! Som läsare och litteraturälskare sörjer jag förlusten av en av det unga litteratur-Sveriges mest intressanta röster. Kom tillbaka om ett par år när bebisen börjar på dagis, Daniel!

Deckare: Den 1 augusti blir det högtidsstund för fans av skotska deckardrottningen Denise Mina, då tredje delen av Paddy Meehan-kvartetten utkommer. Nu har det hunnit bli 1990, och Paddy undersöker mordet på en gammal kollega och älskare, känd för alla som läst The Field of Blood. Missa inte! Viss förvirring råder över titeln: på brittiska Amazon heter den The Last Breath, medan den på Adlibris och Internetbokhandeln går under namnet Slip of the Knife. Det råder dock ingen tvekan om att det handlar om samma bok. Freaky!



Patricia Cornwells senaste Kay Scarpetta-deckare, Book of the Dead, utkommer i oktober. Någon som bryr sig? Egentligen har jag för länge sedan gett upp hoppet om att Cornwell ska producera en deckare i klass med de skitläskiga nagelbitarna hon formligen sprutade ur sig under hela 90-talet. Hennes tre senaste Scarpetta-böcker har känts trötta, oengagerade och mossiga, och det märkliga beslutet att byta berättarperspektiv från första till tredje person har inte hjälpt ett dugg. Jag associerar till Maria Lang, vars deckare blev rejält sämre när hon gjorde sig av med sitt berättarjag. Den förtrolighet som en berättelse skriven i första person ger brukar funka väldigt bra i deckarsammanhang - se bara på Sue Graftons hjältinna Kinsey Millhone, eller varför inte Hercule Poirots trogne vän Hastings eller Doctor Watson i Sherlock Holmes-deckarna. Så nej, jag kan inte påstå att en ny Kay Scarpetta-deckare, den femtonde i ordningen, känns sådär jätteupphetsande. Ändå är det något som gör att jag klamrar mig fast och fortsätter köpa dyra, tunga hardcover-utgåvor. Jag VET ju att hon kan: The Body Farm och From Potter's Field är smart När lammen tystnar-spänning när den är på sitt bästa, mest bloddrypande humör. Kan det vara så att Cornwell, som hamnar på bestsellerlistorna per automatik, nästan i sömnen, tappat stinget? Hur som helst: Book of the Dead släpps den 23 oktober, och jag tänker ge henne en chans till, för gammal vänskaps skull. Igen.

Och just det, Björn Ranelid har tydligen skrivit den viktigaste svenska romanen på över tio år. Intresseklubben antecknar.

fredag 20 juli 2007

Husmodersblogg

Okej, jag inser det paradoxala i att ena minuten (i Bokhorans gästbok) kalla Linda Skugge en "moraliserande KD-kärring" och sedan lägga ut ett recept i den egna bloggen. However...

SOMMARSALLAD MED MELON OCH FETA

1 påse babyspenat
1 påse ruccola eller valfri salladsblandning
sockerärter eller sugarsnaps
1 burk tärnad fetaost, gärna Apetinas 3-procentiga (den är god!)
1/4 vattenmelon
1 msk god balsamvinäger

Skölj spenaten, sockerärterna och salladen och lägg upp på ett stort fat eller i salladsskål. Droppa över lite balsamvinäger. Skär vattenmeloner i små kuber. Tillsätt vattenmelonen tillsammans med fetaosten. Enjoy!

Tyvärr kan jag inte själv ta credit för det här receptet; det är en lätt anpassad version av något jag hittade i en tidning. (Femina? ICA-kuriren? Jag minns inte.) Gott är det i alla fall.

So long

Nu åker jag till Bergslagen med Jonathan Kellerman och Denise Mina. Kellerman skriver tryggt lagombra slentriandeckare, Mina är gruvligt bra med den mest sympatiska deckarhjältinnan sedan Maria Langs Puck Bure. En utmärkt kombination, känns det som.

Trevlig helg!

torsdag 19 juli 2007

Mitt stora feta norrländska bröllop + fotodokumentation

Klänningen var 20-talsinspirerad i siden och spets med organzaband. Väldigt Huset Elliott.

Håret lockades, fästes i en låg hästsvans och smyckades med lila nejlikor. Lugg och sidbena.

Make-upen var klassisk med retrovibbar. Ljus hy, persikofärgat rouge, välmarkerade bryn, mycket mascara och matt, rött läppstift. I love.

Vigseln skedde i Kalix kyrka. En vän spelade och sjöng "Into My Arms" med Nick Cave och "Harvest Moon" med Neil Young, två gemensamma favvolåtar. Tårar fälldes - tur att jag använde vattenfast mascara.

Middagen och efterfesten var på Filipsborgs herrgård längs andlöst vackra Kalixälven. Solen sken långt in på natten och allt var sådär trolskt och bedårande som Norrlands guld-reklamen borde vara.

Transporten var en ångbåt, där jag och The Boy Least Likely To fick dricka champagne och äta jordgubbar. Jag spillde jordgubbssaft på klänningen efter uppskattningsvis fem minuter. D'OH!

Och nu... bildbevis.



Jag blir kidnappad till min möhippa...



... och får köra världens vackraste kallblodstravare. Åh, det riktigt värker i hästtjejshjärtat!



Min tioåriga "adoptivdotter" och jag efter möhippan. Vi målar Bratz, pratar hästar och fuldansar nonstop när jag är uppe i Kalix. Än så länge har jag inte fått henne att joina Läslusen, men jag jobbar på det.



Baby och jag vid Kukkolaforsen dagen innan B-day. Notera den synkroniserade outfiten. Posh and Becks, eat your hearts out!



Here comes the bride...



På väg ut från kyrkan.



Notera Silvia-vinkningen!

Framme på festplatsen.



Tårtan.

Enjoy, och kom ihåg att det går att klicka på bilderna för att få en större version.

Den minst sannolika flickan goes Oprah

Jag springer längs smärtsamt välbekanta gator. Gator jag vuxit upp på, gator jag snart ska kunna kalla mina igen. Jag springer au naturel, utan iPod idag eftersom jag vill vara ett med gräsklipparna, fågelkvittret, motorbåtarnas smattrande - alla de där ljuden som är intimt förknippade med min barndom; ljud som jag tidigare avvisat som svenniga och inskränkta. Jag springer, och väntar på att lungorna ska börja svida och mjölksyran pumpa i benen. Inget händer. Jag springer lite till. Och lite till. Fortfarande ingenting. Benen springer som av sig själva, utan någon som helst inblandning av mig. Jag orkar. Helt plötsligt handlar den här joggingrundan inte längre om att hålla borta fantomfettet och provrumsångesten, utan om något mycket djupare och mer äkta; något som har med friskhet och kroppens förmåga att göra. Det är en monumental insikt för mig, lite light bulb moment nästan.

Jag springer vidare, doften av grillolja och sötvatten. Jag springer runt hela Långsjön, och mjölksyran och lungsvidet är fortfarande frånvarande. Inga filter mot omvärlden, jag är ett med fåglarna & motorbåtssmattret & gräsklipparna & grilloljan. Någonstans hoppas jag att mitt sjuttonårsjag, hon som marinerat själen kolsvart med Joy Division och Sylvia Plath, ser mig och tänker "det här är mitt liv, och det suger inte".

Å andra sidan: hur mycket lycka och grillolja kan en gammal pseudogoth tåla utan att det blir Tomas Ledin-text av det hela? Jag som alltid hävdat att mörker är nyckeln till kreativitet, hur ska det här gå nu när jag kan springa runt Långsjön utan avbrott och jag inte kan låta bli att smeka vänster ringfinger och le fånigt?

Kort om kattbeteende

Finns det några kattägare som råkar läsa den här bloggen? Jag har ett litet problem med min ena femåriga katthemskatt, söt-Stella. Eller: egentligen är det väl inget jätteproblem, för hon är übergosig och följer mig överallt. Bekräftelse, bekräftelse, underbart! Men. Den senaste tiden har hon börjat kombinera gosandet med att tvätta mig. Överallt. Hon drar sin sträva, Sheba-doftande tunga längs mina nyinköpta kläder, på mina armar, till och med i håret och ansiktet. Vad är dealen med det? Försöker hon märka mig så att ingen annan ska vilja gosa med mig? Är det någon typ av äganderättsgrej? Har hon en skruv lös? Jag har försökt få henne att sluta, men då verkar hon tro att jag vill att hon ska sluta sitta i knäet och gosa, vilket ju inte alls är fallet. Men jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan att bli sönderslickad varje dag.

Någon?

Bokstopp schmokstopp

Oops, jag bröt visst bokköpsstoppet. Igen. Motiveringen den här gången? Hur ofta får man tag på fyra engelska pocketböcker för 70 spänn? Jag älskar Myrorna, och den här gången var deras engelska avdelning ovanligt respektingivande. Ja, se själva:



2002 års Pulitzer Prize-vinnare, en småstadsskildring som utspelar sig i Maine, har jag velat länge redan innan den blev en Emmy-belönad miniserie med Paul Newman i en av huvudrollerna. Orden "småstadsskildring" och "Maine" är ljuv musik i mina öron; jag börjar nästan dregla och skälla, som om det vore frågan om någon litterär Pavlovs hundar-effekt. Jag ser verkligen fram emot att läsa Empire Falls.



En metafysisk detektivhistoria från 1986 års mottagare av Nobels fredspris, kan det vara något? Låter helt klart läsvärt, och jag älskar att chansa när jag secondhand-shoppar böcker. Wiesels Night, en fruktansvärt viktig bok om förintelsen, blev på nytt uppmärksammad då Oprah valde ut den till sin bokklubb - den litterära motsvarigheten till att bli upphånglad av Brad Pitt, typ. (Eller, om man är funtad som jag, John Cusack.)



Sommaren 2006 blev en riktig Anne Rivers Siddons-sommar för mig, mycket tack vare hennes egentligen rätt okarakteristiska The House Next Door. Jag säger okarakteristisk därför att The House.. är en klassisk spökhistoria i spökhustraditionen, medan Rivers Siddons i vanliga fall är mer intresserad av mänskliga relationer än det övernaturliga. Språkbehandlingen och de lyhörda skildringarna av South Carolinas Low Country återkommer dock ständigt. Om du gillar Anita Shreve och Kristin Hannah tycker jag att du ska kolla upp Anne Rivers Siddons pronto. Välskriven kvinnolitteratur (aka klimakterielitt) blir inte mycket bättre än så här.



Jag har inte läst något av Nicholas Evans sedan Mannen som kunde tala med hästar, men jag har hört mycket bra om hans senaste, The Divide, och i väntan på att ramla över den på något antikvariat tänkte jag se om The Loop håller måttet. Jag är nästan pinsamt svag för storslagna naturskildringar, särskilt om berg är inblandade och ännu mer om bergen heter Klippiga bergen. Personligen skyller jag på Kitty och vildmarksmysteriet. Anyway, The Loop utspelar sig liksom den där lilla blygsamma succén om hästar i Montana, och eftersom jag i nio fall av tio väljer atmosfär före intrig borde det här bli trivsam läsning.

Synd att min semester slutar på söndag.

onsdag 18 juli 2007

Jag hjärta Hjalmar Söderberg


Ett av mina finaste semesterminnen från den här sommaren är när vi stannade och åt på en herrgård strax utanför Sundsvall, åt världens godaste lunchbuffé och strosade runt på den angränsande loppmarknaden. Det var regn i luften, jag hade sovränder på kinden och var uppsvälld av Portello och tre (3) påsar Aromagodis*.

* Något ni borde känna till om mig: jag är MYCKET specifik när det gäller mina mat- och godisfavoriter. Jag älskar hallonbåtar, men då måste det vara Aromas hallonbåtar. Inget annat duger. Samma sak med mina andra favoritsorter geléhallon, geléhjärtan, gröna grodor och sega råttor. Försök inte komma med någon Webes- eller Toms-fejk, jag kan smaka mig till en bluff även när jag är dunderförkyld och/eller full.

Hur som helst. Inne i bodarna luktade det gammalt trä och kokkaffe - det där sista är en utsmyckning, för det var nog vanligt bryggkaffe, men kokkaffe passar in i hela den anakronistiska folkhemsmysiga miljön, tycker ni inte? - och jag var egentligen mest inställd på att komplettera min Maria Lang-samling. Det finns en oerhört svåråtkomlig novellsamling från tidigt 1960-tal, Ögonen, som jag letat efter ända sedan jag som trettonåring smög omkring på Noras/Skogas kullerstensgator och letade mordplatser. Än så länge har jag provat online-antikvariat, deckarforum och åtskilliga internetbokhandlar, men jag har på känn att den dag jag hittar Ögonen kommer det att vara på en ödsligt belägen loppmarknad, med regn i luften och många koppar kaffe skvalpande i magen. Nu hittade jag inte Ögonen, men däremot en volym med nästintill allt Hjalmar Söderberg skrivit, inklusive hans debut Förvillelser och en rad lysande noveller - förlåt, historietter. Jag avgudar Hjalmar Söderberg, kan utan att ljuga säga att jag älskat vartenda ord han någonsin skrivit. När jag får barn vill jag döpa dem till Lydia eller Arvid, så långt går min varma, smetiga kärlek till en av Sveriges genom tiderna bästa författare. Den här volymen från 1969 har bara ytterligare befäst min fangirl-kärlek till Hjalle. Gud, Förvillelser! Har ni läst? Ni måste! Den som är det minsta svag för dekadenslitteratur kommer att svimma, för här får ni allt. Kroniskt uttråkad ung flanör? Check. Kopiösa mängder alkohol? Check? Allmänt moraliskt tvivelaktigt leverne? Check. Dåtidens litteraturkritiker med Harald Molander i spetsen fick spel, och Söderberg blev allmänt känd som en osedlig författare. Det är en kategori som även Ola Hansson, August Strindberg och Stella Kleve föll in i under den tiden, så han var i fint sällskap. Lägg därtill vackra Stockholmsskildringar, ett fullkomligt självlysande språk och klarsynta personbeskrivningar, och ni har en riktig liten pärla som alla som är intresserade av vilka underverk det svenska språket kan resultera i borde läsa. Novellerna, som jag på söderberska borde kalla historietterna eftersom det låter så sirligt och underbart, är minst lika bra. "Tuschritningen", en och en halv sida kort, kvalar direkt in i topp 10-listan över de bästa novellerna jag läst. Lyssna bara på inledningsmeningen:

"En aprildag för många år sedan, på den tid på jag ännu undrade över livets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en cigarr."

Åh, det är sådana meningar som gör att jag aldrig någonsin kommer att sluta bokknarka. Och OMG, Söderberg har skrivit en novell som heter "Registratorn"! Helt plötsligt fick jag yrkesstolthet.

Jag har en väldigt liberal och opretentiös syn på litteratur. Är det bra så läser jag det, oavsett om jag hittat boken via DN:s kultursidor eller i Harlequin-ståndet på ICA. Jag flyttar mig obehindrat mellan genrer - jag måste erkänna att jag har en liten, liten fobi mot viss typ av fantasy, men jag bättrar mig på den fronten, mycket tack vare Neil Gaiman - och bland mina favoritförfattare återfinns såväl Margaret Atwood och Kazuo Ishiguro som Stephen King och Marian Keyes. Jag är villig att förlåta det mesta förutom dålig språkbehandling. Ibland, när solen skiner och jag är sugen på rosévin och fluff, kan jag till och med förlåta det. Periodvis blir det nästan uteslutande chick lit och bloddrypande skräck, inte ett Nobelpris så långt ögat kan nå. Men. Det finns vissa författare som får mig att älska Litteraturen, den med stor bokstav. Per Lagerkvist och Selma Lagerlöf är två Författare-författare jag ständigt återkommer till; Hjalmar Söderberg ytterligare en. När man försiktigt, försiktigt, eftersom man fått tag på en originalutgåva från 1909, öppnar boken, andas in doften av åldrat papper och läsupplevelser; när varje ord, varje morfem får en att tappa andan - då lovar jag mig själv att viga resten av livet åt att läsa böcker som betyder något. Sedan blir jag bad- och rosésugen och upptäcker att halvtrashig romance med vampyrundertoner också betyder något.

Nystart

Så. Det är det här som kallas för att Blogga På Riktigt, eh? Kritvit skärm väntar på att fyllas med ord. Jag får flashbacks till uppsatsskrivande i skolan; blyertspennans rispande mot kladdpapper, känslan av att inte behärska sitt eget språk. Lite läskigt är det, men det ska nog gå fint. Måste bara författa det högtidliga Första Riktiga Blogginlägget först, och det ser ni ju själva hur bra det går... NOT. (Att läsas med Boratröst, så klart.)

Varför Blogga På Riktigt då? Flera skäl, egentligen, såväl praktiska som mer egoistiskt betonade.

1. Jag började tröttna på skunkmess modell booty call från finniga kåtbockar (min personliga favorit är den smått legendariska porrnovell som cirkulerat i åratal på Skunk och börjar med "Mmm, ser dig djupt i ögonen" och slutar någonstans bortom Hustler), förfrågningar om användna trosor (ew!), fotfetischism (dito) och huruvida jag föredrar yngre killar (uppenbarligen inte, eftersom jag gifte mig med en borderline-oldie). Visserligen finns pervon överallt, och de tycks riktigt frodas i internetmiljö, men jag inbillar mig att en hyfsat nischad blogg om litteraturfanatism borde eliminera de värsta porrtendenserna. Den enda porr jag kommer att intressera mig för här är bokporr, och då syftar jag INTE på Judith Krantz och Grottbjörnens folk. Eller jo, Judith Krantz kan nog komma med på ett hörn; trogna skunkdagboksläsare kanske minns att jag har en faiblesse för de softade 80-talsomslagen och inblickarna i modevärlden. Det är när ord som "bultande lem" och "sköte" börjar dyka upp som jag inte vill vara med längre. I'd rather have a cup of tea, för att citera Morrissey. Sköte förresten, är inte det ett av de fulaste omskrivningarna för det kvinnliga könsorganet? Jag är ledsen Christine Falkenland, jag vet att du är en flitig anhängare av den lilla eufemismen (se Trasdockan) men nej, jag får bara hemska Björn Ranelid-vibbar; en svettig kulturman med stånd. EW igen.

2. Jag är, sedan fyra dagar tillbaka, en gift kvinna och en ny blogg känns symptomatiskt för mitt nya liv. Dessutom är jag - let's face it - för gammal för att hänga på ett ungdomscommunity. Jag borde ha tagit hinten när jag blev kallad för milf:ig.

3. Nu kommer vi till egoanledningen. Jag vill veta vilka som läser mig och vad ni tycker, kunna läsa och svara på kommentarer och försöka få ett någorlunda bra grepp om min målgrupp. Häcklare längst bak i lokalen: "Oooh, min MÅLGRUPP! Kliv ner från shirehästen, bruden." Och jo, jag är väl medveten om att jag i bloggsammanhang snarare borde stiga upp på en ponny - inte en shetlandsponny, det vore väl lite väl blygsamt, men kanske en New Forest-ponny? Min första kärlek var en New Forest-ponny, så det vore passande.

Så, här sitter jag på min New Forest-ponny lagom högt upp - max 147 centimer ovanför marken - och kan inte låta bli att oroa mig över ifall det här första blogginlägget någonsin kommer att ta slut. Jag är ju, som vissa av er kanske redan vet, en stor vän av lååånga romaner och har, genom decennier av litterär snobbism och åtskilliga littvet-poäng, behållit min kärlek till kungen av litterär elefantiasis, Stephen King, intakt. Takes one to know one.

Var ska jag egentligen börja? Hur mycket ska jag förutsätta att gamla läsare av min skunkdagbok lagt på minnet, och hur mycket hänsyn ska jag ta till eventuella nya läsare? Jag tror i alla fall att vi skippar David Copperfield-versionen. Om min semester fortsätter att regna bort - och just nu hoppas jag på lågtryck, för det här är ju skitkul! - blir det nog en liten presentation.

SAKER JAG KOMMER ATT SKRIVA OM

Böcker, bokhorerier, strövtåg i bokhandlar, bibliotek, antikvariat, you name it. Mycket litteratur blir det, oavsett om det handlar om mina senaste bokinköp, de snyggaste författarfotona eller den litterära världens mest pajiga sexscener. 90-talserier. Film. Musik. Känslan av att befinna sig mellan subkulturer, med ena (stödstrumpeklädda, mentalt hennafärgade) jaget i kulturtantslandet med Miss Marple, te, promenader och kattfanatism och det andra (Cheap Monday-klädda, svartfärgade) kvar i indielandet. Skräck i alla dess former. Katter. Bisarra vardagsincidenter. Twin Peaks. Tomrummet efter Gilmore Girls. Leggings - vän eller fiende? Bridget Jones-esque pseudofetma. Förort vs innerstad. Saker jag läst och retar mig på/håller med om/kreverar över. Popkultur i allmänhet. Särskilt mycket "hej dagboken"-inlägg lär det nog inte bli eftersom jag gärna vill behålla något för mig själv och ändå strikt taget lever i fiktionernas värld.

Nu ropar min make att middagen är färdig (jag vet, "hej dagboken"-varning) och det här är väl en variant så god som någon att avsluta Det Första Riktiga Blogginlägget på? Vi hörs, kompisar. Ni som är nya kanske vill lära känna mig? Det gör man bäst genom att läsa min gamla skunkdagbok, där det finns inlägg från 2003 och framåt:
http://skunk.spray.se/diary_other.jsp?id=1130945&namn=The+Girl+Least+Likely+To