måndag 31 december 2007

Bilddagbok från New York (del I)



Utsikt från hotellfönstret.



Pannkaksfrukost!



Times Square.



Baby och jag drack Samuel Adams på en mysigt nerdekad irländsk pub som i den bästa av världar skulle ha "Fairytale of New York" på repeat. De spelade Aerosmith. Massor med Aerosmith. Mysigt ställe i alla fall: mörka träpaneler, inrökt känsla, god öl på fat, trevlig personal. Har glömt bort vad puben hette, men den ligger i alla fall precis vid en av uppgångarna till West 57th Streets t-banestation.



Skridskoåkning i Central Park på julaftonsmorgonen.



Central Park-ekorre!



Greenwich Village, där vi gick på en guidad visning med kulturellt tema. Jag hade hoppats på mycket Edith Wharton och Henry James-snack eftersom båda bodde i kvarteren ett tag. Tyvärr ansåg den annars trevliga guiden att två av 1800-talets största romanförfattare (you know, in my humble opinion - jo, Angela Chase igen) var riktiga sömnpiller, så det blev inget med det. Oh the humanity! (Det där var från Heathers, jag känner för att citera klassiska repliker från high school-epos i dag.)



Julpyntat hus i the Village.



Gosiga Shakespeare & Co-katten!

Mer bilder kommer i morgon. Gott nytt år så länge! Jag är fortfarande Paul Auster-darrig konvalescent, så jag ska ta det lugnt. Max ett glas champagne. Eller två.

söndag 30 december 2007

ÄNTLIGEN! Ny Siri Hustvedt!

Fantastiska nyheter hos Bokhora: Siri Hustvedt utkommer med en ny roman i vår! *gör vågen och skriker exalterat* Den 1 april släpps The Sorrows of an American, och Amazon-blurben ser mycket lovande ut. Eftersom jag vet att inte alla på förhand vill veta vad boken handlar om - där kan man lite klumpigt dela in oss bokhoror i två kategorier, vi som alltid tjuvkikade på julklapparna innan och de (omänskligt behärskade) typer som klarade av att vänta tills efter Kalle Anka - låter jag bli att återberätta här. Nyfikna kan klicka här.

Så där ja, nu har jag förhandsbokat hos Adlibris. Kan det inte bli 1 april snart?

Shoppingfacit från NY



Här är alla mina shoppingfynd från NY, fint uppradade i hotellfönstret. Från övre raden till vänster och nedåt: 20th Century Ghosts av Joe Hill i snygg inbunden utgåva med gammaldags sträva blad, The Portable Dorothy Parker - bästa NY-fyndet! Jag nästan skrek av lycka när jag upptäckte den på Shakespeare & Co. Har länge velat bekanta mig bättre med the fabulous Ms Parker, och den här jättevolymen med otroligt snyggt omslag känns som en perfekt utgångspunkt. Sedan har vi The Ghost Writer av Philip Roth, som en introduktion till Nathan Zuckerman-böckerna i allmänhet och nyligen utkomna, Ghost Writer-besläktade Exit Ghost i synnerhet. Bredvid Roth står Two Girls, Fat and Thin av Mary Gaitskill, vars Veronica om vänskapen mellan en livstrött, sjuklig fd it-girl och en HIV-smittad kvinna i New York är bland det mest drabbande jag läst på åratal. Har hört mycket bra även om Two Girls..., så jag hoppas på favorit i repris. Sedan har vi en bok jag faktiskt skäms över att jag ännu inte läst: The Painted Veil av W. Somerset Maugham. Jag är ett stort fan av Maughams noveller, och med tanke på att The Painted Veil innehåller såväl kolera- som 20-talselement ska det mycket till för att jag inte ska älska den. Nästa bokfynd är Don't Look Now, en novellsamling av underskattade Daphne Du Maurier där titelnovellen, som filmatiserats med Donald Sutherland och Julie Christie, är den mest kända. Sedan har vi två böcker av min feelgood-drottning of choice, Oprah-favoriten Elizabeth Berg som skriver varm, mänsklig och rolig klimakterilitt av bästa slag.

Nedre raden: Neptune City av ljuvliga Nicole Atkins, som känns som en Neko Case från New Jersey, eller chanteusen som David Lynch glömde att rekrytera till Twin Peaks. Det är blått, bombastiskt och atmosfäriskt, och Atkins' beslöjade alt doftar sena kvällar på inrökta Jersey-syltor, svunna tider och, som sagt, Lynch. Sedan har vi decembernumret av New Yorker, och vilket nummer! Vad sägs om en hitintills opublicerad novell av Jhumpa Lahiri, ett långt reportage om Raymond Carver och allmänt fantastiska artiklar med litterärt tema? Går det att prenumerera på New Yorker utan att ruinera sig? I så fall önskar jag mig en prenumeration i försenad julklapp. På tal om läsvärda tidningar: varför kan inga svenska tidskrifter skriva nöjesjournalistik med hjärna, hjärta och humor, som Entertainment Weekly? I numret jag köpte summeras nöjesåret 2007, inklusive bokåret, och jag fick flera tips att lägga till min önskelista. Bloggar mer om det senare. Ja, och så var jag uppenbarligen sist i hela världen med att upptäcka Feist.

Inte med på bilden:



En Pinhead-docka! Kommer att göra sig fint i min lilla skräckhörna. Nu vill jag ha en mjukis-Cthulhu att ställa vid min Lovecraft-samling och gärna en Pennywise the Clown i miniformat till King-samlingen.



Senaste Clean-parfymen är den bästa hittills. Jag går omkring och sniffar förtjust på mig själv hela tiden.

Mina tre Heathrow-fynd, redan ombloggade Agatha Christie-biografin och Me and Mr Darcy samt senaste Maura Isles-deckaren The Bone Garden av Tess "Nya Patricia Cornwell, fast bra" Gerritsen, är inte heller med på bilden.

Mycket nöjd med mina inköp!

Flickan och sjukdomen, uppdatering

Har sovit 14 timmar i sträck och känner mig lite som huvudpersonen i Paul Austers Oracle Night som på gammalmansdarriga ben stapplar sig fram i en värld som känns smått surrealistisk. De senaste 48 timmarna har jag levt helt utan kaffe, fast föda och litteratur - en bisarr tillvaro, let me tell you. Eller, helt litteraturfri har den inte varit: orkade i alla fall läsa 26 sidor i Alexandra Potters Me and Mr Darcy. Jag är ju ständigt på jakt efter intelligent, gärna litterärt färgad underhållningslitteratur, och jag gillade verkligen Potters tidigare roman, Be Careful What You Wish For. Smart, rappt, roligt och sympatiskt. It ain't rocket science, men nog så gulligt och underhållande, och i mitt post-kräksjuka, allmänt darriga tillstånd är det nog ungefär vad jag bör rikta in mig på. Me and Mr Darcy är allt det där, plus litterära konnotationer. Huvudpersonen är föreståndare för en liten mysig bokhandel i New York och har problem med att träffa män eftersom hon ständigt mäter dem mot Mr Darcy. (Här måste jag bara säga: jag sympatiserar! Jag missade flera års dejtande för att alla potentiella pojkvänner bleknade bredvid Henry Winter, Sherlock Holmes och Agent Cooper.) När hon av en slump får nys om en resa i Jane Austens fotspår packar hon omedelbart resväskan full med böcker - återigen, sååå sympatiskt! - i hopp om att verkligheten ska överträffa fiktionen. Som sagt, jag har bara mäktat med 26 sidor än så länge - den här sjukdomen gör mig sinnessvag - men än så länge är det väldigt trevligt. Läs en mer fullständig recension hos Calliope.

lördag 29 december 2007

Istället för NY-blogg: YYYYYNK! (Denna gång en motiverad ynklighet)

Uuuääh, har drabbats av Sjukdomen Vars Namn Man Ej Får Yttra, ni vet den där åkomman som tack vare kvällspressen nu låter lika äcklig som den faktiskt är. Personligen misstänker jag flygplansluften; den där återanvändna luften som cirkulerar runt, runt, plockar upp det göttaste i bakterieväg för att sedan fortsätta, runt, runt. Får Captain Trips-vibbar av flygplansluften. Oavsett hur jag fått sjukdomen med det äckligaste namnet och de äckligaste symptomen är jag i alla fall nere för räkning. Kanske orkar posta lite NY-bilder senare, men just nu orkar jag knappt vända mig om i sängen utan att börja gråta. Jag blir sjuk väldigt, väldigt sällan, vi pratar fem år sedan min senaste rejäla sjuka, men när jag väl blir det är det mycket, mycket synd om mig. Oh yes.

Nu ska jag lägga mig tillrätta i sängen med Laura Thompsons biografi om Agatha Christie som jag misstänker är precis vad jag behöver i mitt ynkliga, äckliga tillstånd. Trivsam old school-britannia med fina inblickar i Christies uppväxt, och massor med referenser till hur hennes olika detektivromaner blev till. Ett litet problem bara: den är alldeles för bastant för att mina stackars darrande sparvarmar ska orka stötta. Hur göra? Sätta kuddar bakom ryggen? Ligga på mage? Konkreta tips mottages tacksamt.

fredag 28 december 2007

NY-intryck i jetlagvänligt sifferformat

Nylandad och inte så lite mosig i huvudet efter att ha varit på resande fot i samma kläder i över ett halvt dygn - i flera olika tidszoner, dessutom. Alltså blir det ett väldigt kort inlägg om det väsentligaste kring min New York-vistelse.

Antal köpta böcker: 11.
Antal böcker inhandlade på Airport Editions-hörnan på WH Smith: 3.
Antal Paul & Siri-sightings: 0.
Antal Jonathan & Nicole-sightings: 0.
Antal kändissightings över huvud taget: 1 - Benicio Del Toro i cowboyhatt på JFK-flygplatsen, och strikt taget var det mina syskon som stod för den kändisspottingen, men herregud, lite glamour måste jag väl få in någonstans.
Antal gravt försenade väskor: 2.
Antal gånger jag oohade och aaahade "gud, ge mig ett brownstone-hus här NUU!" under Paul Auster-stalkningen promenaden i Brooklyn Heights: 14, typ.
Antal gossessioner med överjordiskt gullig tjockiskatt på Shakespeare & Co: 1.
Antal pannkaksfrukostar: 4 (av 5, nota bene!)
Antal steg per dag: 20 000, minst. (Ganska bra med tanke på alla pannkaksfrukostar - nej förlåt, nu blev det Bridget Jones-varning!)

Bilddokumentation, inköpslistor, bok-, mat- och teaterrecensioner och reseanteckningar (jo,
den pinsamt dagbokiga anteckningsboken fick följa med!) med mera, med mera kommer så fort jag sovit min Törnrosa-sömn.

fredag 21 december 2007

Later!



Nu åker jag till New York och firar jul. Hej på ett tag, och god jul! Jag lovar att återkomma med massor av litteraturrelaterade reseskildringar.

torsdag 20 december 2007

Have yourself a merry little Christmas



Varsågoda, en helt omotiverad idolbild på Chris Isaak, aka världens hetaste och mest skönsjungande stjärngosse med en Lynchfilm på sitt CV - alltid ett plus i min bok. Ni har väl köpt Christmas? Inget julfirande - oavsett om det sker framför Kalle Anka och hans vänner i ett radhus i Tyresö eller på ett hotell på West 57th Street - är komplett utan Chris, I'm telling you.

Om chick lit och att sparka in lite fler öppna dörrar

Sista arbetsdagen 2007! Känner mig käck och peppig i dag, hejaklacksledare-i-highschool-film-peppig. Jag läste Shopaholic and Baby på bussen i morse, den passade mitt nya, fram till i morse okända sinnestillstånd alldeles utmärkt. Egentligen finns det väl något djupt tragiskt i Becky Brandons (née Bloomwood) karaktär, allt det där ändlösa shoppandet, hur hon hela tiden känner sig osäker inför sin yuppie-makes kyligt vackra överklass-exflickvänner. (Hej, Bridget Jones!) Överlag är det trist att alla chicklit-hjältinnor, förutom ett övertrasserat bankkonto och en benägenhet att göra bort sig stup i kvarten, definieras av sin osäkerhet. I så fall tar jag mycket hellre Plum Sykes' och Candace Bushnells überamerikanska "go getter"-attityd, även om den är påklistrad och i längden rätt tröttsam. Allra bäst gillar jag Jennifer Weiner, Joyce Carol Oates' gamla skrivarkurselev på Princeton som är självironisk utan att bli självförminskande. I vår - den 8 april enligt Amazon - släpps Certain Girls, uppföljaren till Weiners uppmärksammade debutroman Good in Bed. Jag har redan förhandsbokat. Chick lit som inte förolämpar läsarens intelligens och självkänsla är närmast att betrakta som rariteter, tyvärr. Varför? Det känns som om det borde skrivas magisteruppsatser om det här. Hmm, det HAR nog skrivits magisteruppsatser om det här, nu när jag tänker på det.

onsdag 19 december 2007

Önskelista

Jag vill också läsa Kicki och Lasse. Någon som hunnit läsa senhöstens/vinterns mest unisont hypade roman än? Jag sparar en trojka av svenskt och hyllat - Stundande natten, Bitterfittan och Kicki och Lasse - till mellandagarna, då jag planerar att, lagom jetlaggad, ligga på soffan och knäcka nötter och tokläsa. Kanske leder det till en reviderad årsbästalista, vem vet?

Peter Kihlgård har jag förresten velat läsa ända sedan jag hörde att han skrivit en roman med titeln Du har inte rätt att inte älska mig. Jag är en sucker för vackra titlar.

Mer önskelitteratur: Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten, som gav Johanna L Murakami-vibbar, och Bikupesång av samma författare eftersom den ska innehålla en novell med Morrissey-tema. Vad mer? The Overlook, Michael Connellys senaste Boschdeckare, har precis kommit ut i pocket - såld till kvinnan som blir knäsvag av hårdkokta beskrivningar av Hollywood Hills i nattskrud. Stephen Kings senaste tegelsten Duma Key som utkommer i början av januari har jag redan satt på bevakning hos Adlibris. Hit eller miss? King är ju notoriskt ojämn, men jag känner mig hoppfull. Fjolårets Lisey's Story bevisade att King är långt ifrån uträknad, och gav oss en mognare, mer eftertänksam skräckkung mer intresserad av frågeställningar kring den egna dödligheten och författares slutgiltiga arv till omvärlden än skrämseltaktik. Jag hoppas att han fortsätter i samma stil med Duma Key, och Amazon-blurben låter lovande:

"Six months after a crane crushes his pickup truck and his body self-made millionaire Edgar Freemantle launches into a new life. His wife asked for a divorce after he stabbed her with a plastic knife and tried to strangle her one-handed (he lost his arm and for a time his rational brain in the accident). He divides his wealth into four equal parts for his wife, his two daughters, himself and leaves Minnesota for Duma Key, a stunningly beautiful, eerily remote stretch of the Florida coast where he has rented a house. All of the land on Duma Key, and the few houses, are owned by Elizabeth Eastlake, an octogenarian whose tragic and mysterious past unfolds perilously. When Edgar begins to paint, his formidable talent seems to come from someplace outside him, and the paintings, many of them, have a power that cannot be controlled. Soon the ghosts of Elizabeth's childhood return, and the damage of which they are capable is truly terrifying. Like Lisey's Story, this is a novel about the tenacity of love and the perils of creativity. Its supernatural elements will have King fans reeling."

The Dead Zone möter Lisey's Story, någon?

tisdag 18 december 2007

New York-lektyr (i dubbel bemärkelse)



Om fyra dagar står jag vid Macy's julskyltning och tindrar med en sumostor dinerburgare i magen och ett dussin bokhandlar på "att göra"-listan. Liten parantes: i min popkulturskadade idévärld smakar alla dinerburgare som de Luke lagar till Lorelai i Gilmore Girls - en rätt befängd tanke eftersom jag inte har en aning om hur Lukes hamburgare smakar. Men ni fattar. Det börjar alltså dra ihop sig för avfärd, och eftersom min julklapp från CDON anlände föredömligt tidigt börjar jag omdefiniera min bokpackning. Varför inte fokusera på romaner med NY-anknytning? En sådan temapackning skulle kunna bestå av Jonathan Safron Foers Extremely Loud and Incredibly Close, frugan Nicole Krauss' The History of Love, ett tummat och sönderälskat ex av Paul Austers New York Trilogy eller Moon Palace, kanske även Siris What I Loved om jag - sannolikt, jag vet - skulle stöta på ett av Brooklyns litterära power couples under min fan girl-utflykt i Brooklyn Heights. Ja. Så blir det. Och Nineteen Minutes av Jodi Picoult istället för Sobril på flygplanet. På hemvägen kommer jag att sitta fånleende och gosa med alla mina fynd, så det behöver jag inte oroa mig för.

Det lutar även åt en promenad i Edith Whartons gamla kvarter. Är det normalt att planera en hel utlandsvistelse efter böcker? (Här kan ni brista ut i ett rungande "JA", tack.)

Men om man bara får välja fem böcker, då...?

Jo. Jag vet. Jag har ju redan gjort mitt (ganska volumniösa) bokslut över 2007, men jag kunde inte låta bli utmaningen att komprimera 16 - egentligen 18, eftersom jag listade Paddy Meehan-trilogin under en och samma siffra, eller, om vi ska vara petnoga typ 40, eftersom jag utifrån någon slags självbevarelsedrift och hänsyn till eventuella läsare bara listade en bråkdel av alla årets läsupplevelser - böcker till 5. För let's face it, att lista årets 18 största läsupplevelser i icke inbördes ordning är inte särskilt svårt, i alla fall inte om man som jag läser många och bra böcker. Att begränsa sig, däremot, tvingas välja ut de absoluta guldkornen från en lång parad av välskrivna, underhållande, gripande böcker... DET är en utmaning! Följaktligen hoppar jag på Malins bokfemma om årets 5 bästa lästa böcker.

1. We Need to Talk About Kevin - Lionel Shriver

Därför att jag fortfarande tänker på Eva och Kevin mer eller mindre varje dag, tre månader efter att jag läst ut den.

2. The Emperor's Children - Clare Messud

Därför att Clare Messud är allt det där som Zadie Smith så innerligt gärna vill vara, men bara lyckas leva upp till i varannan bok.

3. The Abstinence Teacher - Tom Perrotta

Därför att det här blev inkörsporten till Tom Perrotta-land, en plats jag besökt ofta och gärna i höst. Vi kan nästan tala om Tom Perrotta-hösten. (Jfr förra årets Christine Falkenland-höst.)

4. One Good Turn: A Jolly Murder Mystery - Kate Atkinson

Därför att Kate Atkinson bok efter bok bevisar att hon är ett av Storbritanniens mest intressanta och vitala författarskap. Och därför att sorgsna privatdetektiver med faiblesse för ännu sorgsnare alt country-donnor har en given plats i mitt hjärta.

5. On Trying to Keep Still - Jenny Diski

Därför att gårdagens uttalande om att jag gladeligen skulle läsa Jenny Diskis inköpslista - eller en liten redogörelse från tvättstugan, för den delen - fortfarande gäller. Damn, vad jag gillar den kvinnan!

Det här blev ju väldigt anglosaxiskt och enasida, ser jag nu. Då har jag ändå läst fler svenska romaner än på flera år, och gillat många av dem, gillat massor, men inte tillräckligt mycket för att platsa på topp 5, uppenbarligen. Jag vill ändå uppmärksamma Jessica Kolterjahn, Mara Lee och Maja Lundgren, som alla skrivit fint, viktigt och läsvärt i år. Daniel Sjölin skulle förmodligen ha sällat sig till gänget om jag hunnit läsa Världens sista roman. Nästa år hoppas jag på ännu fler! Några litterärt präglade nyårslöften inför nästa år: mer svenskt, mer icke-anglosaxiskt, mer poesi, mer oprövade kort.

Vilka är de fem bästa böcker ni läst i år? Och har ni också några litterära nyårslöften att dela med er av?

måndag 17 december 2007

Ett slags bokslut: bäst 2007

Det börjar bli dags att summera bokåret 2007: höjdare, besvikelser och allt där mittemellan. Jag har redan listat 2007 års stolpskott; nu kommer en liten (?) sammanställning över mina största läsupplevelser - med reservation för att det är 14 dagar kvar på året.

1. We Need to Talk About Kevin- Lionel Shriver

Hudlöst, smärtsamt ärligt och välformulerat om det ofattbara. Läs mer om mina (ganska tårdränkta och subjektiva) intryck här och här.

2. Historietter - Hjalmar Söderberg

Vi kan säga så här: Söderberg är bäst i novellform, och då vill jag ändå döpa mina barn till Arvid och Lydia. För mer Hjalle-lovebombing, klicka här.

3. The October Country - Ray Bradbury

Omistliga berättelser från kungen av skräcknoveller. "Skeleton", om en man som blir besatt av sitt eget skelett, kan vara det otäckaste jag någonsin läst. Ett paradexempel på min teori om att den bästa skräcken utgår från det egna jaget.

4. Ladies - Mara Lee

Jo, den var faktiskt bra.

5. The Emperor's Children - Claire Messud

Varför skrivs inte fler sådana här böcker? Det här är mumma för alla lovers av den litterära amerikanska romanen i dess mest ogenerat ambitiösa form, med stilistiska blinkningar till de stora 1800-talsförfattarna. Samtidigt är Messud så tydligt förankrad i dagens USA när hon med skarpa ögon och ännu skarpare penna skildrar dagarna kring 11 september 2001 genom en handfull priviligerade slackerakademiker på Upper West Side. Den amerikanska samtidsromanen blir inte bättre och mer underhållande än så här, tro mig.

6. The Good Life - Jay McInerney

En till 9/11-skildring av rang. Välkommen tillbaka, Jay.

7. Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

Som om Maria Gripe - årets tyngsta litterära och mänskliga förlust i min värld - skulle ha skrivit en vuxenbok ur queerperspektiv. Lysande, med andra ord.

9. I Am Charlotte Simmons - Tom Wolfe

Ännu mer americana i supersize-format - med collegeporr! Jag snabbläste kapitlen med sportanknytning, men i övrigt är I Am Charlotte Simmons 900+ sidor stor romankonst. Låt er inte luras av det gubbsjuka omslaget.

10. The Almost Moon - Alice Sebold

När en roman börjar med meningen "When all is said and done, killing my mother came easily" väcks vissa förväntningar. Alice Sebold införfriar dem.

11. Little Children - Tom Perrotta

Little Children känns lite som inledningsscenen i Blue Velvet, med insekterna som kryper under den vackra villafasaden. Tragikomiskt, mörkt och med lika vassa som ömsinta personporträtt. Tom Perrotta är en av USAs bästa satiriker, och det här är bara början.

12. On Trying to Keep Still - Jenny Diski

Om Jenny Diski fick för sig att ge ut sin inköpslista skulle jag gladeligen läsa den. Diski är rolig, relevant och oupphörligt underhållande. Läs mer Diski-lovebombing här.

13. One Good Turn: A Jolly Murder Mystery - Kate Atkinson

A jolly good murder mystery. Finns det någon Jackson Brodie-fanclub jag kan joina?

14. The Field of Blood, The Dead Hour och The Last Breath - Denise Mina

Minas serie (tänkt att bli en kvartett) om Glasgows mest sympatiska journalist, ständigt tröstätande underdogen Paddy Meehan, är kriminallitteratur när den är som bäst. Dessutom lyckas Mina i sin skildring av Thatcher-erans Glasgow säga mer om 80-talets politiska kris än många mer renodlat samhällskritiska författare.

15. Everyman - Philip Roth

En mans drömmar, förhoppningar, lustar, liv och död på mindre än 200 sidor. Ja, det är möjligt och ja, Roth förtjänar ett Nobelpris.

16. Learning to Swim - Clare Chambers

Ömsint, roligt och gripande om att växa upp i 70-talets England. Hädanefter ska jag köpa alla böcker med Lisa Jewell-blurbar.

YAY!

Den 28 och 29 februari gör Neilan sin enda nordiska spelning i Köpenhamn... OCH JAG HAR BILJETTER!

Julafton infaller tidigt i år.

Anna Järvinen gav mig feeling

07.10. Stockholm city ("the centre of things from which everything stems") fortfarande nedsänkt i kompakt nattskrud. Om man kisar lite skulle Centralbron kunna vara Brooklyn Bridge, med staden som ett glittrande smycke under. Jag sätter på "Götgatan" med Anna Järvinen och blir glad över att Centralbron inte är Brooklyn Bridge. Lokalpatriotism!

Det råder inga tvivel om saken: Jag fick feeling med Anna Järvinen är årets bästa svenska skiva. Ingen ovanlig åsikt december 2007, men så är det.

söndag 16 december 2007

Little Children - boken vs. filmen

Trots att det fanns massor att gilla i Little Children the movie - svärtan, den mörka humorn, Kate Winslet i toppform, Jackie Earle Haley i en minnesvärd biroll som sexualförbrytare, den alltid enastående birollsdrottningen Jane Adams (Happiness) i en ännu mindre roll som dennes mentalt labila blinddejt, en övergripande bitterljuv stämning som påminner mig om American Beauty - måste jag nog ändå ge 1-0 till den litterära förlagan. Jag gillade inte riktigt att man skrivit ihop ett helt nytt slut som kändes onödigt brutalt och sorgligt medan slutet i boken, fastän det är långt ifrån "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" (det är ändå Tom Perrotta vi talar om) ändå har en liten, liten skärva av försoning och förlåtelse i sig. Det är bara att konstatera: med försvinnande få undantag (Bridget Jones, The Shawshank Redemption, Gudfadern, Hajen, kommer ni på flera exempel?) är boken alltid bättre än filmen.

lördag 15 december 2007

Jul med Christie



Raggsockor, spinnande katter och jul à la Agatha Christie anno 1938. Jag gillar min lördagseftermiddag, som nu börjar övergå i kväll med löften om svalt vitt vin, fullkornsvåfflor med löjrom, Little Britain-julspecial och Little Children da movie. Bliss!

I kväll



Jag brukar ha problem med att ta till mig filmatiseringar av favoritböcker - ett faktum som ingalunda stoppar mig från att mentalt rollbesätta alla karaktärer och i vissa extremfall (The Secret History) besöka diskussionsforum där man bråkar om varandras nomineringar - men något säger mig att Little Children the movie kan vara nästan lika bra som romanen. Med In the Bedroom skapade Todd Field en tyst desperation och intensitet jag tror harmonierar fint med Tom Perrottas svarta humor och träffsäkra personporträtt. Återkommer med recension.

fredag 14 december 2007

Edward och Bella - snart på en biograf nära dig

Vi är många bokbloggare som kärat ner oss i Stephenie Meyers romantiska skräckromaner - egentligen riktade till ungdomar, men minst lika läsvärda för fullvuxna vampyrfantaster - om den sirlige gentlemannavampyren Edward och synnerligen dödliga Bella, och nu kommer snart filmatiseringen av Twilight, den första romanen i serien. För regin står glädjande nog Thirteen-regissören Catherine Hardwicke - bara det ett faktum som talar för att det här blir en seriös och kvalitativ produktion, yay! Som Bella, den Brontë-älskande, världsfrånvända highschool-tjejen som föredrar att hänga med vampyrer och varulvar, får vi se 17-åriga Kristen Stewart, kanske mest känd som Jodie Fosters dotter i Panic Room och aktuell i Sean Penns Into the Wild (som jag måste se). Robert Pattinson, aka Cedric Diggory i Harry Potter and the Goblet of Fire har precis blivit castad som Edward. Inspelningen börjar i februari och biopremiär blir det redan i december 2008, om man ska tro IMDB.

Bella?



Edward?



Några spontana reaktioner, helt baserade på tio minuters (okej då, tjugo minuters... eller en halvtimmes, om vi ska vara petiga) bildgooglande: bra att man valt att casta skådespelare i rätt ålder. Inget Bevvan-syndrom, alltså. Skönt, också, att man inte valt en konventionellt snygg fräschbrud att spela Bella! I samtliga filmer jag sett med Kristen Stewart - alla två, Panic Room och underskattade thrillern Cold Creek Manor - har hon en skönt avig och småsur framtoning som jag tror kan fungera perfekt i gestaltningen av Bella. Dessutom påminner hon en hel del om den mentala bild jag hade av Bella när jag läste böckerna. Robert Pattinson som Edward - återigen, helt och hållet grundat på ytliga observationer - kan nog också bli bra. Nu väntar jag på att resten av ensemblen ska bli offentliggjord. Några sistaminuten-önskningar om rollbesättning? Stephenie Meyer själv vill se John C Reilly som Bellas pappa; jag skriver gärna under på den önskningen. När det gäller Jacob, Alice, Rosalie och de andra yngre karaktärerna känner jag att jag har alldeles för dålig koll på dagens teen-skådisar för att kunna uttala mig. Jag lever liksom fortfarande i en värld där Philip Seymour Hoffman är tillräckligt ung för att kunna spela Bunny i filmatiseringen av The Secret History.

Läs mer här och här.

Fredagkväll i eskapismens tecken + den tröttsamma klyschan om geeken och cheerleadern

TGIF indeed. Har tillbringat kvällen på det bästa sätt jag känner till: i den litterärt och popkulturellt präglade eskapismens tecken. Vi började med Knocked Up, som trots att den inte levde upp till Freaks and Geeks eller ens 40 Year Old Virgin-höjder var precis vad jag behövde efter en lång, kylslagen vecka av försenade bussar och en konstant röd iskall nästipp. Jag är dessutom barnsligt svag för Seth Rogen, har haft en grej för honom ända sedan Freaks and Geeks-eran. (Jag är fortfarande lite upprörd över att det bara blev en säsong.) En liten* grej bara. Genom hela filmen satt jag och störde mig på att dramaturgin, Judd Apatows ömt geekomfamnande hantverk till trots, så uppenbart dikterade oss att sympatisera med Katherine Heigls rollfigur och tycka att Seth Rogens karaktär ska känna sig lyckligt lottad för att en tjej i hennes kaliber ens tittar åt hans håll. I min begreppsvärld är det den blonda E!-programledaren som ska vara glad för att hon fått Seth Rogens karaktär i säng, inte tvärtom. Vad är dealen med att nördiga killar i fiktionernas värld alltid åtrår de tjejer som ignorerade dem i skolan? Varför är kvinnliga geeks inte bara osynliga utan totalt avsexualiserade i 99,9% av alla filmer som ges ut? Det spelar ingen roll hur många X-Files-avsnitt de kan citera eller hur djupt insyltade de är på serieromaner, shoegazing eller 80-talsfilmer med Winona Ryder. Så fort cheerleadertjejen kastar med sitt Timotejdoftande hår och går mot deras håll är allt kört. Min empiriska erfarenhet säger att det inte är så i verkliga livet, så varför måste geek-killarna alltid få de puckade före detta cheerleader-tjejerna i filmens värld? Är det någon ouppfylld dröm som geeksen som sedermera blir framgångsrika regissörer har, att få ligga med den populäraste tjejen i klassen? Jag är ledsen, men jag fattar inte.

Eskapismen fortsätter - med single malt och dataspel för min make (som valde en tjej som kan citera fler TV-serier än han och aldrig fick vara Lucia i skolan - in your face, manusförfattare in the US and A!), rödvin och Rachel Cusk för mig. För första gången på en vecka får inte Tom Perrotta följa med mig till sängs; jag är allvarlig med att vänta till New York, och min självbehärskning gör mig alldeles matt av beundran. Inför mig själv och min okarakteristiska viljestyrka, that is. Och Arlington Park har jag velat läsa länge, så jag och Tom ska nog klara en liten time out från varandra.

Nu: läsfåtöljen och ett glas rött. "All night the rain fell on Arlington Park..."

* Okej, uppenbarligen inte så liten.

Sista bokbeställningen före jul?





CDON.com lockade med rabatt eftersom jag - citat - "är en av våra bästa kunder" (I bet you say that to all the girls...) och då säger det sig självt att jag var tvungen att slå till. Det blev två böcker jag velat läsa länge, länge, och lite mellandagsfluff. Ser särskilt fram emot att kontrastläsa Bitterfittan och Shopaholic and Baby. Hmm, undrar var jag kommer att finna den oförställda, oglamourösa sanningen om moderskapets baksidor...?

4 x Christine Falkenland



Ett boksläpp att längta efter: 4 x Prosa av Christine Falkenland. För 39 (trettionio!) ynka kronor får man fyra av hennes utsökta kortromaner, Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Jag har läst och älskat de två sistnämnda, i synnerhet Min skugga - hallå, kargt bohusländskt landskap och ännu kargare själsliv, spanska sjukan, tidigt 1900-tal, livsleda och sexuell ångest, what's not to love? Däremot har jag inte lyckats få tag på de två första titlarna, så det här blir ett måsteköp för mig. Preliminärt publiceringsdatum maj 2008 enligt Adlibris. Den bästa nyheten hade givetvis varit en helt ny Falkenland, men den här volymen kommer att göra min väntan betydligt mer behaglig. Har du av någon outgrundlig anledning missat Christine Falkenland? I så fall borde 4 x Prosa vara en ypperlig utgångspunkt.

När det ändå Falkenland-lovebombas kan jag passa på att tipsa om hennes två andra romaner, Öde och Trasdockan. Båda blir dina för 39 kronor hos Adlibris; båda är obligatorisk läsning för alla som gillar vackert språk/suggestiva miljöer-kombon (bästa kombon!) och inte värjer för det nattsvarta och ångestridna.

Uppdatering! Sedan tidigare finns 4 x dikter att köpa till ett minst sagt förmånligt pris. Fastän Christine Falkenland tillhör mina absoluta favoriter i kategorin svenskt 1990- och 2000-tal har jag faktiskt aldrig läst henne som poet. Är överlag pinsamt dålig på att läsa poesi, känner nästan att "läsa mer poesi" får bli mitt nyårslöfte tillsammans med "dricka mindre kaffe" och "sluta skälla ut folk som inte ser Gilmore Girls storhet". (De två företeelserna är intimt länkade med varandra, så det kanske räcker med "dricka mindre kaffe".) Någon mer poetiskt bevandrad person som kan uttala sig om Falkenlands poesi? Om det är liknande teman och stämningar som i kortromanerna borde jag gilla.

torsdag 13 december 2007

R.E.M., Tom Perrotta och jag

Michael Stipe would have understood, Dave was pretty sure of that. If there was one message R.E.M. had sent to the world, it was that standing still got you nowhere. They'd never been afraid of changing directions or taking risks. Even Dave was having trouble getting used to Monster, all the raw feedback and distortion, the glaring absence of the sensitivity and subtlety that had been the band's hallmarks for more than a decade. It was like they woke up one morning, looked in the mirror, and said, "Fuck it, man. We're tired of being ourselves. Let's be someone else for a while." If Stipe had been in the car, Dave would have told him that he knew that feeling.

(The Wishbones - Tom Perrotta)

Litet hallelujah moment på bussen i morse. Så klart att Tom Perrotta också är R.E.M.-fan! Det här förklarar så mycket, och ger intensiva Technicolor-flashbacks till hösten 1994, då "Strange Currencies" gick på repeat på min flickrumsstereo. Eller 1992, då mandolinintrot i "Losing My Religion" blev soundtracket till mitt - och Brenda Walshs - liv, och gav löften om ett liv bortom iskalla kvällar utanför Kringlans ungdomsgård och dagboksskrivande på ett låst flickrum. Jag gick direkt från New Kids on the Block till R.E.M., och Michael, Peter, Mike och Bill öppnade dörren till en helt ny värld: Neil Young, Velvet Underground, Nirvana, Sonic Youth, Radiohead, Patti Smith... kött, blod och själ istället för plastig pojkbandspop. R.E.M. hjälpte mig att befästa min musikaliska och popkulturella identitet (det vill säga min identitet, för vad är jag utan det?) och för det kommer jag alltid vara dem tacksamma. Då är det lätt att förlåta att de inte gjort ett riktigt relevant album sedan 1998:s Up, och att prognosen för en ny Automatic for the People inte är särskilt god.

onsdag 12 december 2007

Startrapport: The Wishbones



Det kan väl inte ha undgått någon regelbunden läsare av denna blogg att jag hittat en ny favoritförfattare att lägga till min redan digra lista över samtida amerikanska prosaister. Hos Tom Perrotta hittar man flera av mina favvoelement: New Jersey, förortsskildringar, ömsint satir, popkulturell koll, high school-årens permanenta skador på själen, nerdekade fd quarterbacks som fortfarande identifierar sig själva med sina high school-jag, humor, en genomgående känsla av skärpa och insikt.... listan fortsätter. Nu har jag påbörjat min tredje Perrotta: The Wishbones och kan med glädje konstatera att han inte är ett one hit wonder - eller two hit wonder, om vi nu ska gå in på petitesser. Om The Abstinence Teacher och Little Children påminner om en mer svartsynt Tom Wolfe eller, på andra sidan spektrat och särskilt relevant med tanke på Garden state-skildringarna, en mer uppsluppen Rick Moody är det snarare Nick Hornby jag kommer att tänka på när jag läser The Wishbones. Tänk er en High Fidelity i Bruce Springsteen-land, där Championship Vinyl ersatts av bröllopssångare i hyrd smoking som framför tveksamma 70-talscovers på syltor längs New Jersey Turnpike. Huvudpersonen Dave är liksom High Fidelity-Rob en förvuxen tonåring som angstar över huruvida det går att kombinera musiknörderier och slackerliv med äktenskap. Tilltalet är mjukare än i Little Children, svärtan mindre påtaglig, dramatiken nedskruvad, men humorn och de skarpa personporträtten känns igen. Me likey. Nu återstår tre Perrotta-böcker, och eftersom jag helt saknar självbehärskning och närmar mig ett nytt lovande författarskap med samma subtilitet som en hetsätare närmar sig ett överfyllt kakfat spår jag att jag kommer ha betat av samtliga innan 2007 blir 2008. Här är de:

- Bad Haircut: Stories from the Seventies (1994)
- Election (1998, och ja, det är förlagan till filmen där Reese Witherspoon gör en lysande insats som bindgalen elevrådsordföraraspirant - ni måste se den om ni inte redan gjort det!)
- Joe College (2000)

Strand Bookstore, here I come.

tisdag 11 december 2007

Årets 5 sämsta (som blev 3 och en smärre b-uppsats om garderingar och boknej)

Veckans Bokfemma handlar om årets litterära bottennapp; ett slags bokslut över det sämsta man läst under året. Vilka fem böcker är de sämsta jag läst i år? Har jag över huvud taget läst fem dåliga böcker i år? Orsaken till att jag tvekar är att jag har en ganska hög success rate när det gäller mitt läsande. Inte hundraprocentig, men inte långt därifrån - de flesta böcker jag läser skulle jag, utifrån en 1-5-skala, betygsätta med en fyra. Jag har flera teorier om hur det kommer sig att jag så sällan läser böcker jag genuint ogillar. Teori nr 1: Jag är sjukt noggrann - somliga skulle nog säga kräsen, eller snobbig - när jag väljer ut mina framtida läsprojekt. Med devisen "So many books, so little time" finns det helt enkelt inte utrymme för så många nitlotter, och decennier av intensivt läsande har gjort mig säker på vad jag gillar och inte gillar i bokväg. Några exempel på vad jag INTE gillar och över huvud taget inte befattar mig med:

- Verklighetsbaserad eländeslitteratur, så kallad feel bad-litteratur, skriven av "vanliga människor", dvs människor utan stilistisk begåvning som blir utgivna därför att det finns ett (i mitt tycke) ofattbart stort antal läsare med en glupande aptit på elände, misär och någon typ av upprättelse mot slutet. Ni vet den där gamla klyschan om att alla har en historia inom sig? Det är inte sant. Och även i de fall då man har något att berätta - och missförstå mig rätt, många av de icke-litterära feel bad-författarna har fantastiska, gripande och hemska historier att förmedla. Bara lite för gripande och hemska för min smak - är detta ingen garanti för att man kan förmedla historien på ett effektivt och litterärt tillfredsställande sätt. Oh no. Ergo: feel bad-litteratur typ Pojken som kallades Det, tsunamiberättelser och Linda Rosings självbiografi - som på så många sätt är feel bad förkroppsligad, nu när jag tänker på det - och jag väljer två olika vägar. And never the twain shall meet. Gott så.
- Paulo Coelho. Nej, jag tänker inte röra Alkemisten med en fem meter lång pinne. Kejsaren är naken, people, och Agneta Sjödin och Madonna är inte personer som jag skulle ta boktips från.
- Martina Haag. Jag har läst några av hennes prisbelönta krönikor, pinat mig igenom ett radioframträdande där hon med babyröst läste utdrag ur Martinakoden av snittet "asså gud, hemma hos mig och Erik är det så sjuuukt stökigt, vi är såhär lite crazy fastän vi verkar vara värsta rika mediabohemerna med villa i Äppelviken och kids med lagom galna namn och ojojoj, fniss fniss, har jag gjort bort mig nu igen?" och med en blandning av fascination och äckel begravt mig i hemmahos-reportage från ovannämnda villa i Äppelviken med de (för all del väldigt söta) kidsen med lagom galna namn och - det här måste sägas - en väldigt söt katt. Om jag ska vara diplomatisk kan jag sammanfatta mitt intryck av Martina Haag som författare, krönikör och Mama-ikon (är det någon skillnad?) så här: hon är inte riktigt min kopp te.

Måste komma ihåg att äta på regelbundna tider. Och ta Novalucol mot halsbrännan.

Teori nr 2: jag har, återigen med "So many books, so little time"-devisen i åtanke, lärt mig att våga sluta läsa böcker jag inte gillar. Det kan finnas en viss tjusning i att läsa en halvkass bok för att rensa smaklökarna efter en riktigt stor läsupplevelse, men om jag kommer på mig själv med att bli förbannad på hur dåligt det är, ja, då ger jag upp. Som resultat av detta elimineras antalet lästa dåliga böcker rätt radikalt. Ibland slinker dock ett par misstag igenom mitt elitistiskt präglade kevlarfilter. Här är några av dem jag läst i år:

1. The Book of the Dead - Patricia Cornwell



Jag har ursäktat, rationaliserat, väntat, gett chans på chans på chans. Nu är det slut, Patricia, hör du det? Inga mer bisarra karaktärsutvecklingar, floskelgeneratorer och lövtunna intriger. Jag har hittat nya kompisar att hänga med, och vi har mycket roligare tillsammans än vad vi har haft sedan 1999. Så hej hej, Patty, it's been real. Det vore trevligt att stanna och prata om gamla tider - den gastkramade spänningen när Scarpetta möter sin nemesis i New Yorks tunnelbanesystem, hela The Body Farm, scenen där Scarpetta skäller ut en kusk i Central Park för hur han behandlar sin häst, mina tårar i slutet av Point of Origin - men Tess, Laura och Karin ropar på mig. De lockar med nagelbitarspänning, blodiga obduktionsscener, god språkbehandling och genomtänkta intriger; saker som du gjort mig svältfödd på.

2. My Best Friend's Girl - Dorothy Koomsom




Platt, förutsägbart och nyanslöst med en riktigt otäck underton: den "dåliga" flickan som är otrogen med berättarjagets fästman dör en plågsam död i cancer medan den snälla, stackars bedragna flickan får prinsen och den dåliga flickans dotter - som, i en intrigtwist som är ovanlig utamför fiktionernas värld, visar sig vara resultatet av den dåliga flickans affär med den snälla flickans fästman. Det faktum att My Best Friend's Girl marknadsförs som en varm och mysig feel good-bok är ganska obehagligt.

3. Jenny S - Denise Rudberg



Vilket slöseri med papper! Låt oss glömma mineralvattenflaskor för ett ögonblick och fokusera på detta: varje år offras hundratusentals vackra, friska, levande träd. Somliga av dem har oturen att bli en ny Denise Rudberg-roman. Det är bara att beklaga.

Istället för tankeverksamhet: trivia

DAGENS VILL HA: Jullov!
DAGENS KLÄDSEL: Grafiskt mönstrad H&M-klänning, svart kofta med trekvartsärm, svarta strumpbyxor, svarta pumps med strassdetaljer modell Office Babe.
DAGENS SMINK: Puder från Lancome, jag namedroppar lite Patrick Bateman-esque sådär idag. Dito mascara - Definicils, världens bästa vardagsmascara. Läppglans från MAC, nyans Oversexed, haha. Jag lyckas alltid välja läppglans med porriga namn: Sexy från Makeup Store är ett annat favoritgloss med småporriga konnotationer. För övrigt finns det en del av mig som är villig att lägga ner en relativt stor summa pengar för att få tag på läppstiftet med nyansen Dirty Trollop som Lorelai använder i ett Gilmore Girls-avsnitt. Det luktar dock Amy Sherman-Palladino-fabrikation lång väg; för bra för att vara sant helt enkelt.
DAGENS FRISYR: Nytvättat och Jane Hellen-doftande.
DAGENS HÄNDELSE: Morgonsimmade på Kronobergsbadet, en i sig rätt trivsam upplevelse med vissa bra element - tända ljus, lite folk i bassängen så att man slapp simma om varannan längd - och vissa mindre bra - Celine Dions julskiva på repeat, konstig tjej modell frisinnad yogahippie som ägnade sig åt någon typ av nakenyoga inne i bastun. I ansiktshöjd, nota bene. Herregud, folk borde lyssna mer på Jerry Seinfeld. There's good naked, and there's BAAAAD naked.
DAGENS PLANER: Jobba, middag med mamma, läsa ut Little Children, påbörja ny roman, företrädelsevis en av Tom Perrotta. Jag har en kvar i mitt stash: The Wishbones. Resten för vänta till NYC. Kanske kolla lite Carnivàle också, jag har världens Carnivàle-abstinens och inga nya avsnitt att stilla den med. Tack så mycket, NBC. :(
DAGENS SAKNAD: Pengar - hallå, bankkontot, vad hände?
DAGENS DUMMASTE: Jag stör mig fortfarande lite på den snapstankade svennebanan-killen som trängde sig i småvarmt-kön och refererade till sin twentysomething-flickvän som "kärringen" på julbordet i lördags.
DAGENS DROG: Kaffe och clementiner.
DAGENS LÄSNING: Little Children, givetvis. Har bara några kapitel kvar och kommer på mig själv, rallyläsaren, att dra ut på texten så att den ska vara längre.
DAGENS FILM: Little Children, som jag ska se så fort jag läst ut boken. Har mycket höga förväntningar, och med all rätt. Jag menar: fantastisk Tom Perrotta-förlaga, Kate Winslet och Todd Field, som förutom underbara In the Bedroom även regisserat ett av mina favoritavsnitt av Carnivàle, "Cheyenne, WY". (DET visste ni inte, va?)
DAGENS ROLIGASTE: Jag. Får man säga så? Jag känner mig rätt rolig i dag faktiskt, tror att jag kan få utlopp för mina rolighetsministerdrag på fikarasten i eftermiddag.
DAGENS FAVORIT: Tom Perrotta!
DAGENS KÖP: Inget so far. Jag slår ett slag för köpstoppsrörelsen.
DAGENS GODIS: Clementiner. Frukt är också godis, right?
DAGENS HUMÖR: Glad och nyter fast lite trött.

måndag 10 december 2007

Bokbryderier

Nu är det bara 12 dagar kvar till NY, och precis som varje sann bokmal med självaktning skulle ha gjort i samma situation ägnar jag en oproportionerligt stor del av min vakna tid åt att tänka på böcker. Dels vilka böcker som ska få äran att följa med i resväskan, men också - och nu kommer vi in på själva kärnfrågan - vilka böcker jag ska köpa där. Jag tänker i första hand köpa upp mig på favoritförfattare vars verk är lite svåra att få tag på i Sverige: Elizabeth Berg (gud, förra hösten och vintern var verkligen en Elizabeth Berg-säsong för mig, jag tror jag klämde sex böcker på ett par månader. Tills Adlibris inte kunde erbjuda fler engelska titlar, that is) och Tom Perrotta, till exempel. Sedan vill jag besöka den där noirbokhandeln som var med i Babel för ett tag sedan, kanske söka upp en bokhandel som specialiserar sig på skräck och givetvis upptäcka nya, oprövade talanger som ännu inte marknadsförs i Sverige. Med andra ord får jag packa lätt: många lätta, skrynkelfria klänningar, bekväma skor, smink, två, tre böcker att roa sig med på resande fot - jag tänker Jodi Picoults Nineteen Minutes, ytterligare en Tom Perrotta (The Wishbones) och kanske någon deckare. Eventuellt något New York-betonat också - varför inte Breakfast at Tiffany's av Truman Capote, eller en Candace Bushnell-chicklit för att få till den där glamourösa Manhattan socialite-känslan?

Någon som varit i New York och kan tipsa om bra bokhandlar?

Uppdatering: Kolla, Bokhora tipsar om NY-boklådor! Idealisk tajming - och ja, försvenskningar är rätt estetiskt motbjudande när de skrivs ut, men här skall slås ett slag för det svenska språket. Tajming, mejl, rejv och bejb, yes Sirree Bob.

Eh, eller inte, nu när jag tänker på saken. Jag menar, det faktum att jag omedelbart kände mig tvingad att kontra med ett engelskt uttryck säger en del, don't you think?

Dagens citat (OBS! Mer Tom Perrotta-lovebombing)

The young mothers were telling each other how tired they were. This was one of their favorite topics, along with the eating, sleeping, and defecating habits of their offspring, the merits of certain local nursery schools, and the difficulty of sticking to an exercise routine. Smiling politely to mask a familiar feeling of desperation, Sarah reminded herself to think like an anthropologist. I'm a researcher studying the behavior of boring suburban women. I am not a boring suburban woman myself.

© Little Children av Tom Perrotta

söndag 9 december 2007

Jag hjärtar Tom Perrotta (igen)

Jag är kär i Tom Perrotta. Igen. Lita på mig och Jennifer Weiner, en skarpare, roligare och mer välformulerad satiriker över dagens USA och dess popkulturella konnotationer finns inte. För varje bok faller jag djupare och djupare; först The Abstinence Teacher och nu Little Children. Det är vansinnigt underhållande och relevant - en ganska oöverträffad kombination.

Jag är även kär i: The Big Lebowski, gräddstuvad grönkål, clementiner, min perkolator som tillhandahåller starkt, svart, ångande hett kaffe varje morgon, DN:s boklördag, Brian Krakows brev till Angela i det sista (snyft) avsnittet av Mitt så kallade liv, Nicole Atkins (som jag är kär i tack vare ett initierat tips från en bloggläsare!) och Rad i Learning to Swim, som lätt hade hamnat på den där listan om jag hade hunnit läsa boken innan. Och Agent Cooper. Min faktiska, köttsliga kärlek håller jag för mig själv - ordet "popkulturhora" uttalas med emfas på de tre första stavelserna, inte de två sista. I alla fall i min värld.

Antal dagar kvar till New York: 14. Har jag nämnt att Neilan spelar där tre dagar innan vi åker? Och fina, fina Nicole Atkins en dryg vecka innan? Lagen om alltings jävlighet, kallas det för. Det ska nog bli lovely ändå.

lördag 8 december 2007

Pre-julbordsfulblogg

Note to self I: Måste läsa Skumtimmen.
Note to self II: Måste sluta tänka på samarbetet mellan Stieg Trenter och Maria Lang som aldrig blev av eftersom Trenter hade fräckheten att gå och dö.
Note to self III: Måste lära mig att få ut så mycket som möjligt av julbordsätande. Bara en liten (o)kvalificerad gissning, men jag tror inte att det bästa tillvägagångssättet är att äta sig proppmätt på lax och gravlaxsås, missa resten av julbordet och sedan sitta som Cartman och ömsom rapa, ömsom kvida "No... more... food" medan de andra skyfflar in Janssons frestelse och köttbullar.

Nu:



I år med havtorn- och kanelsmak. Visst är havtorn ett av de intressantaste bären? Mest därför att bäret är inhöljt i mystik. Hur smakar havtorn egentligen? I'm about to find out.

Boklördag, (ännu mera) julpepp och framtidens deckare

Jag boklördagar och städar tillsammans med Phil Spector, The Ronettes, Darlene Love och The Crystals. I förra veckan stod det i DN att Phil Spectors julskiva är den enda man behöver. Jag är benägen att hålla med. På sistone har jag varit benägen att hålla med mycket som står i DN, och jag kan inte låta bli att oroa mig över mitt okritiska förhållningssätt till DN. Allt är Boklördags fel. Och adventspeppens, jag blir som jag tidigare nämnt lite småkorkad och pepparkaksloj i tider som dessa. Nu blir det lite mer okritiskt hyllande av saker jag läst i DN. Mer specifikt: artikeln om den svenska deckarens framtid i dagens Boklördag. Flera kritiker, bokhandlare, förläggare och författare tycker sig se en (ack så välbehövlig och välkommen!) glidning från blodiga slentriandeckare till mer oortodoxa spänningsromaner typ Marie Hermansson där fokus ligger på Stämning (!) och diffusa obehagskänslor och trötta medelålders poliser är portförbjudna. Samtidigt spås en (återigen: välbehövlig och välkommen) rennässans för detektivromaner av klassiskt pusseldeckarsnitt à la Stieg Trenter, HK Rönnblom och min älskade Maria Lang. Det kan tyckas märkligt och smått reaktionärt att det mest nyskapande man kan göra i deckar-Sverige 2007 är att skriva en pusseldeckare av klassiskt snitt, där stämningar, aningar och ett rikt persongalleri ersätter blod, likkavalkader och krisande poliser, men herregud, det är ju sant. Nu är frågan: när kommer den, den av mig hett eftertraktade litterära svenska pusseldeckaren? Jag väntar.

Under tiden funderar jag på att kolla upp HK Rönnblom. Någon som läst och kan tipsa om var man bör börja?

torsdag 6 december 2007

Bokfemma med jultema

Det kan knappast ha undgått någon att jag förvandlas till en lallande, pepparkaksfet, Ernst Kirschsteiger-tindrande julnarkoman när det börjar anas advent. Julmusik har redan avhandlats; nu har turen kommit till julrelaterad litteratur. De böcker jag listar nedan är av varierande kvalitet, från odödliga klassiker till violin- och sockervaddssmetiga historier som bara den mest energiske julfuriren kan uppskatta. Gemensamt för samtliga böcker är att de andas julstämning och alltså är perfekta att läsa i adventstider.

1. Skuggan över stenbänken av Maria Gripe



Tack, Ika för att du påminde mig om den här lilla pärlan. Maria Gripes Skuggserie är nödvändig läsning av många skäl; den atmosfäriska skildringen av julfirandet i det lite stela och tysta medelklasshemmet som väcks till liv när husan Carolin tar anställning i familjen är ett av dem.

2. A Christmas Carol av Charles Dickens



Lika omistlig som glögg i julsammanhang. Dickens ÄR jul, så är det bara. Läses lämpligen i en lagom nedsutten läsfåtölj med glögg, nötter och clementiner nära till hands.

3. A Redbird Christmas av Fannie Flagg



Okej, det är nu vi träder in i sliskigt violin- och sockervaddterritorium. Alla med latenta Ebenezer Scrooge-tendenser gör rätt i att hålla sig borta: det här är Julen i sin mest storögt tindrande och genomgoda form, om än i sydstatstappning. Historien i kort: ensam man med dödlig sjukdom åker till en liten stad i Alabama (givetvis - alla Fannie Flaggs romaner utspelar sig där) och återupptäcker livet och julen. Orsakar den lilla beskrivningen vällustskänslor eller spyreflexer? Lite av båda, va? Hur som helst finfin läsning för alla er som liksom jag totalt tappar omdömet så fort det börjar anas jul.

4. The Adventure of the Christmas Pudding - Agatha Christie



Hercule Poirot får äntligen sin gammaldags brittiska jul i lantlig herrgårdsmiljö, men den magnifika julpuddingen har knappt hunnit serveras förrän mystiken börjar tätna. Det här är en harmlös, helt oblodig mysdeckare som Christie enligt egen utsago hade väldigt roligt åt när hon skrev den. Det är minst lika roligt att läsa, särskilt om man är lagd åt det anglofila hållet och aldrig får nog av överdådiga julmiddagar i herrgårdsmiljö med stiffa majorer och dominanta hushållerskor.

5. Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang

Pusseldeckare och jul är en väldigt tacksam kombination - jag misstänker att det är mysaspekterna i de båda företeelserna som gör att de går så bra ihop. I den här Lang-deckaren från 1954 firar Puck och Einar Bure jul på en västmanländsk prästgård, och stackars otursförföljda Puck stöter på ytterligare ett lik, denna gång bakom disken på en lanthandel. Hur många lik kan en privatperson ramla på egentligen? I den av mig flitigt ombloggade akademiadeckaren En skugga blott hittar hon till och med en döing i sitt eget badkar. Bortser man från sannolikhetsaspekten är det här i vilket fall som helst förstklassig underhållning, med fina inblickar i 50-talets julfirande med julotta, julklappsrim, en fluffig vit kattunge till julklapp (prydligt inslagen i paket om jag inte missminner mig, hu så hemskt!) och andra företeelser som åtminstone för mig ter sig smått exotiska.

Det var de fem titlar som liksom ropade på mig när jag satte mig ner för att författa det här inlägget, men jag vet ju att jag knappt börjat skrapa på ytan. Därför frågar jag nu er, kära läsare: vilka böcker med jultema rekommenderar ni?

onsdag 5 december 2007

Åttiotalsnostalgi på flaska



Okej, jag inser att shoppingrapporter från Rusta ligger ganska långt ifrån den här bloggens devis "mest litteratur och popkultur", men jag bara måste anknyta till
ett rätt gammalt inlägg om åttiotalsnostalgi och Jane Hellen-schampo. Nu för tiden kan nämligen en nostalgiskt lagd person med faiblesse för småkitschiga skönhetsprodukter överdosera på Jane Hellen-produkter på Rusta! Jag köpte schampo, balsam, duschkräm, body lotion och hårspray, så nu kan jag dofta högkoncentrerat 80-talsflickrum närhelst jag känner för det. Empiriska bevis talar för att det här kommer bli en försäljningssuccé. När jag var i färd med att roffa åt mig åttiotal på flaska hörde jag den här konservationen mellan en mor (i 60-årsåldern) och en dotter (thirtysomething) som stod och höll var sin flaska Jane Hellen-schampo bredvid mig:

Dottern [med något borderline-religiöst i rösten]: Åh, så här luktade jag hela cykelsemestern på Gotland, kommer du ihåg, mamma?
Mamman [inte helt oförtjust själv]: Ja, gud ja, det var väl då du ramlade och slog upp knät? Precis så luktade du!

Som hämtat ur en reklamfilm, non? Åttiotalsnostalgi: can't beat the feeling.

PS: Visst är originalförpackningen och de två killarna som helt lyriskt sniffar henne i håret roligare?

Julskiveprojektet: uppdatering

Så här blev den, playlisten inför morgondagens julfest:

1. Santa Claus Is Coming to Town – The Crystals
2. Just Like Christmas – Low
3. Merry Christmas (I Don’t Want To Fight) – Ramones
4. Have Yourself a Merry Little Christmas – Chris Isaak
5. Happy X-mas (War Is Over) – John Lennon & Yoko Ono
6. Merry Christmas Baby – Otis Redding
7. Santa Claus Is Coming To Town – Bruce Springsteen
8. Donna & Blitzen – Badly Drawn Boy
9. Christmas Card From a Hooker in Minneapolis – Tom Waits
10. White Christmas – Darlene Love
11. Calling on Mary – Aimee Mann
12. Fairytale of New York – The Pogues
13. Santa Baby – Madonna
14. Blue Christmas – Bright Eyes
15. Rudolph the Red-Nosed Reindeer – Chris Isaak
16. Merry X-mas Everybody – Slade
17. Little Drummer Boy – Johnny Cash
18. All I Want For Christmas Is You – Mariah Carey
19. Frosty the Snowman – The Ronettes
20. Winter Wonderland – Darlene Love
21. Christmas on TV – Chris Isaak
22. I’ll Be Home For Christmas – Frank Sinatra
23. Christmas Card From a Hooker in Minneapolis – Neko Case (nästan lika bra som Tom Waits' original!)
24. Hey Santa! – Chris Isaak
25. I Saw Mommy Kissing Santa Claus – The Ronettes
26. Got Rest Ye Merry Gentlemen – Aimee Mann
27. Christmas (Baby Please Come Home) – Darlene Love
28. Christmas Is Going to the Dogs - Eels
29. Maybe This Christmas – Ron Sexsmith
30. Let It Snow – Chris Isaak
31. River – Joni Mitchell
32. The Christmas Song – Alan Jackson
33. White Christmas – Chris Isaak

Viss övervikt av Chris Isaak och Phil Spectors julskiva men hey, det finns en orsak till det. Är särskilt nöjd med "River": ingen traditionell jullåt men vansinnigt vacker och, med sin integrerade "Jingle Bells"-melodi och sorgsna text där julförberdelserna får ett melankoliskt stråk, helt klart julig. Drösvis med blå stråk också - skivan den är hämtad från heter till och med Blue! Robert Downey Jr:s version från Ally McBeal är inte heller så dum, faktiskt.

Mer julpepp: vi köpte utebelysning i kulörta färger på Rusta i dag! Clark Griswold, eat your heart out.

Ordmärkaren strikes again

Liten språk- och mediarelaterad spaning apropå Sofi Fahrmans skönhetsreportage i dagens Aftonbladet (Aftonblad?): Vad är dealen med att Sveriges mode- och skönhetsskribenter börjat använda ordet "skinn" när de egentligen menar "hy"? (Ebba von S är också ett fan.) Det stör mig, av rent lingvistisk-estetiska anledningar. "Skinn" har ju jättemånga otäcka konnotationer: skinntorra gummor, döda hudceller, ömsande ormar, KROPP, BIOLOGI, FÖRGÄNGLIGHET, oh the horror! "Hy", däremot, väcker helt andra associationer för mig: en daggfrisk fräschör, peaches and cream, Kate Winslet efter en långpromenad i the Cotswolds. Jämför "du har så vacker hy" med "du har så vackert SKINN" och se själva.

Andra hatord hämtade från den kvällstidningsbevakade mode- och skönhetsjournalistiken: tisha istället för t-shirt, sporta (som i: "Mischa Barton sportade en skönt rockig tisha" - och nej, det onomatopoetiska inslaget är ingen slump, och nej, jag skulle inte göra mig bra som kvällstidningsmodeskribent), kittad (som i: "Sienna Miller var snyggt kittad i [sätt in valfritt plagg här, jag är pinsamt kass på modetermer märker jag nu, men så har jag också hållit mig till min "bibliotekarie möter Audrey Horne och Lorelai Gilmore på höstpromenad"-look i flera år nu]"), bryn utan prefix... ad infinitum.

Julpepp med Sherilyn!



Jag återupptar en gammal kär tradition från
The Girl Least Likely To: The Skunkdagbok Years - Sherilyn Fenn-julkalendern!

I dag är julpeppen, och peppen i allmänhet för den delen, total. Jag är En Duktig Flicka™, jobbar på och gör en mental lista över vilka jullåtar som ska få äran att komma med på min eminenta blandskiva på tema jul. Än så länge har följande låtar kvalat in:

1. "Just Like Christmas" - Low
Bjällror! Sverigekoppling! ("On our way to Stockholm it started to snow") Skör melankoli möter eufori när världens mest skönsjungande mormoner skapar indiejulmagi.

2. "Washington Square" - Chris Isaak
De bästa jullåtarna innehåller ett stråk av melankoli, och här finns det massor med blå stämningar. Mr Forever Blue, bäst på blåtonad melankoli på den här sidan graven (R.I.P. Roy Orbinson), lägger huvudet på sned och sjunger med sin allra finaste röst om en oöppnad present under julgranen och hur julen vägrar infinna sig utan Henne.

3. "All I Want For Christmas Is You" - Mariah Carey
Jaja, skratta ni, men faktum är att den här låten är emblematisk för det överdådiga amerikanska julfirandet som, om mina grannars blinkande renar är något att gå efter, börjar få allt starkare fäste även här i Sverige. Varje wailande ton andas fejksnö, glitter och En päron till farsa firar jul-dekorationer, and I love it.

4. Allt från Phil Spectors julskiva, därför att julpeppiga girl groups i pampig wall of sound-skrud går ihop med glögg och pepparkakor som Mulder och Scully, som donuts och kaffe, som Lennon och McCartney, som... ni fattar. Alla låtar är perfekta smällkarameller, men jag är särskilt svag för Crystals' självlysande tolkning av "Santa Claus Is Coming To Town". Grinchen himself skulle hamna i julstämning om han fick höra den.

Det är de givna kandidaterna so far, men jag jobbar även på att få in jultolkningar från Aimee Mann, Ron Sexsmith, Johnny Cash och så givetvis jullåten framför alla - "Fairtale of New York" med The Pogues och Kirsty McColl. Tipsa gärna om fler jullåtar; tänk alternativt och überjuligt med det där lilla blå stråket så kan det inte bli fel.

I morse tog jag en senare buss för att hinna titta på julkalendern, och jag kan inte låta bli att notera den direkta kopplingen mellan mitt soliga humör och julkalendertittandet. Kan det verkligen vara hälsosamt?

tisdag 4 december 2007

En liten bok om döden till risgrynsgröten, någon?



Förhandstipsarna hade fel. Det blev inte Åsa Linderborg som fick gå hem med Augustpriset för skönlitteratur i går, utan Carl Henning Wijkmark, som kammade hem priset med sin roman Stundande natten. Jag är notoriskt dålig på att läsa nytt och svenskt, även om jag bättrat mig massor det senaste året, och har följaktligen inte läst Wijkmark men Bokhore-Jessicas rapport väcker nyfikenhet. Så länge jag kan minnas har jag, med varierande framgång, försökt bearbeta min dödsskräck genom att utsätta mig för så mycket fiktiv död som möjligt. Jag vet nog vad en psykoanalytiker skulle säga om min skräckfaiblesse, och jag har själv skrivit om kopplingen skräck/död, till exempel här. Stundande natten är - citerat Adlibris - "en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna" och utspelar sig i en sjukhussal där ett par dödssjuka män ligger och väntar på det oundvikliga. Rent spontant tänker jag på Maria Fagerbergs Svart dam, en sparsmakad och suggestiv berättelse om dödens grymma oundviklighet som jag tyckte oerhört mycket om. Sjukhussalar, morfindropp och dödsångest kanske dock inte är allas tekopp, och det är som
Therese skriver svårt att föreställa sig Stundande natten i glättig julklappspaketering. En liten bok om döden till mormor, kanske?

PS: Stundande natten är redan slutsåld hos Adlibris. Så klart. Augustpris + försäljningssiffror = sant, men det visste vi ju redan.

Om decembermörker, julkalenderfanatism och litterära varmbad

Decembermörkret är allomfattande, nertyngande och märkligt karaktärsdanande. Jag går till jobbet i beckmörker och går hem i samma kompakta svartsörja, och är så djupt insnurrad i det proverbiala ekorrhjulet att jag - yyyyynk! - inte ens hinner se julkalendern. Det jag såg i helgen gillade jag, men jag är i och för sig inte världens mest tillförlitliga när det gäller att bedöma julkalendrar. Jag är nämligen julkalenderfanatiker, kan på sant (jul)kalenderbitarmanér rabbla alla SVT:s julsatsningar under min medvetna livstid, dvs från Albert och Herbert och framåt, och är pinsamt onyanserad och partisk i alla julkalenderrelaterade diskussioner. Ge mig frikostiga inzoomningar på vintriga sagostäder, julstökande invånare som kolliderar med varandras omsorgsfullt lackade julklappar och en drömskt julig signaturmelodi så är jag nöjd. Årets julkalender innehåller dessutom scener från NORDPOLEN (!) och Vanna Rosenberg som jag gillat ända sedan Agnes Cecilia- och Rapport till himlen-eran. What's not to love liksom? Men nu får jag nära min julkalenderfanatism på avstånd, och frågan är om den kanske inte gör sig bäst så.

Berövad morgonmys med tända ljus och julkalendern på TV får jag hitta ljuspunkter på annat håll. I litteratur, till exempel. Mer specifikt: Clare Chambers' Learning to Swim, som jag bloggade om igår. "A warm bad of a novel: you slip into it and just don't want to get out", lyder en av blurbarna (det ÄR ett vedertaget ord - exhibit A: artikeln i DN häromveckan) och precis så är det. Frusna vintersjälar som får strumpbyxorna nersölade av förbipasserande bilar behöver den litterära motsvarigheten till varmbad, allra helst om morgnarna, i rusningstrafik, när den medhavda ryggsäcken får ondskefulla blickar av medpassagerare och man i alla fall kan trösta sig med att belysningen är exemplarisk. Lite senare, när det visar sig att ryggsäcken blev medsläpad och hatad helt i onödan eftersom spinningpassen, de som ska rättfärdiga helgernas måttlösa svullande av Annas kardemummakakor och mammas kolakakor, är inställda på obestämd tid på grund av fel på stereon, gör tanken på nästa litterära varmbad alltihop lite, lite mer uthärdligt. Vad gör folk som inte kan vända sig till böckernas värld gråa pissdagar som denna? Tar till flaskan? Knarkar? Konsumerar skvaller och tröstar sig med att Amy Winehouse och Brittan i alla fall har det värre?

måndag 3 december 2007

Bokhora - nu även med webbshop

Kalla mig gärna Gert Fylking, men men jag verkar inte kunna inleda ett blogginlägg utan ordet "äntligen" i dag. Följaktligen: ÄNTLIGEN har Bokhororna lanserat sin webbshop, där man kan köpa t-shirts, linnen, bärkassar, underkläder, you name it, med stilrent Bokhora-tryck. Varje vara är omsorgsfullt och kärleksfullt döpt efter en framstående litterär figur - något annat hade jag inte räknat med när det gäller våra kära Bokhoror! Fastän jag av naturliga skäl skulle vilja äga Richard Papen-tröjan tror jag ändå att det får bli en Fröken Julie eller Hedda Gabler för min del. Om nu inte Coraline-tröjan är tillräckligt lång för att kunna användas som miniklänning.

Fröken Julie:



Hedda Gabler:



Coraline:



PS: Nu lyckades jag ju med hjälp av lite metagarderingar - om man nu kan tala om metafiktion i bloggsammanhang - undvika att inleda ytterligare ett blogginlägg med ordet "äntligen"!

Startrapport: Learning to Swim av Clare Chambers



Äntligen läser jag Lisa Jewell- och Johanna L-hypade Learning to Swim. Resan från mental anteckning till faktiskt läsande har varit lång; ni, mina kära fellow bokknarkare, vet ju själva hur vissa böcker prenumererar på "att läsa"-listan i månader och år till förmån för andra, mer brådskande "att läsa"-ärenden. De här stackars åsidosatta böckerna kan vara hur välskrivna, intressanta och trevliga som helst, men av någon anledning tycks det alltid finnas andra, mer pockande läsupplevelser att ta hänsyn till.

Hur som helst. Learning to Swim är en oerhört sympatisk roman: en fyndig (egentligen hatord, men pga tidsbrist får det funka), rolig och rörande (annat hatord, gud jag får skärpa mig) uppväxtsskildring där varje sida är en stillsam njutning, just för att allt är så himla trevligt och sympatiskt. Myslitt! Jag längtar hem till läsfåtöljen och har fått mig en tankeställare om det där med mentala läslistor och prioritet. Ibland är det ju just det sympatiska, småtrevliga och läsarvänliga man vill ha.

Någon som läst mer av Clare Chambers? Tydligen ska inte hennes andra romaner vara i samma klass, or so I'm told. Trist i så fall, för när jag upptäckt en ny författare vill jag nästan alltid läsa åtminstone ett till verk. Nu när jag tänker på det har jag nog väldigt få litterära one hit wonders i min bokhylla. En bok av en läst och gillad författare blir två, och tre och i vissa fall (Joyce Carol Oates, Stephen King, Paul Auster, Maria Lang, Agatha Christie... listan fortsätter) hela hyllrader. Men så är jag också dumlojal när det gäller gamla beprövade kort. Ack ja.

söndag 2 december 2007

Pusseldeckarfynd i Maria Lang-land



Jag har varit på Nora Diversehandel och fyndat Maria Lang-rariteter igen. Den här gången hittade jag en Raritet med stort R: en engelsk översättning av Kung Liljekonvalje av dungen med titeln A Wreath for the Bride. "The Swedish Agatha Christie" lyder blurben på (det väldigt Christie-aktiga) omslaget, och faktum är att Maria Lang på gammaldags, lite stelbent skolengelska känns väldigt snarlik Agatha Christie. Det här är första gången jag läser en svensk roman översatt till engelska, och anmärkningsvärt är att översättaren valt att genomgående anglofiera namn, platser, ja, till och med valuta: Christer Wijk har blivit Christer Wick, Einar Bure heter på engelska Edwin Bure och de fem kronor som stackars Anneli Hammar bär med sig i sin vita väska då hon blir mördad har förvandlats till "a few shillings". Jag är som sagt helt grön på svensk-engelska översättningar, men företeelsen att dölja det svenska och försöka få Lang att framstå som brittisk känns väldigt daterad. Är det inte just det äktsvenska (vad nu det är?) som får amerikaner att läsa Henning Mankell? Hur som helst: sjukt roligt fynd! I samma serie finns även Inte flera mord! utgiven som No more murders. Ett tag övervägde jag att lämna mitt nummer och instruktioner om att ringa mig om den skulle dyka upp i diversehandeln, men det kändes nästan för nördigt. Expediten såg tillräckligt konfunderad ut när jag började ställa frågor om hur det går med projektet att filmatisera Lang-deckare i Nora. Hon kanske fortfarande minns mitt glädjetjut från i somras, när jag hittade überrariteten Ögonen i skyltfönstret. Det stavas D-E-D-I-K-A-T-I-O-N, och det är inte farligt. Om något förgyller det livet, motverkar det jämngrå och stabila. Jag vårdar min nördighet ömt, för herregud vad trist livet skulle vara om inte lyckan, den där totala hänryckningen, hela tiden lurade ett antikvariat bort.

Mer pusseldeckarfynd i Maria Lang-land: Agatha Christies Hercule Poirot's Christmas. Det blir ett ypperligt komponent till Dickens' julberättelser och Chris Isaaks julskiva. Håll utkik efter juliga listor på tema musik och litteratur framöver, by the way! 'Tis the season.

fredag 30 november 2007

Evening + nytt TV-gig

Åh vad fin Evening var! Jag älskar filmer som tar sig tid, som vågar vara långsamma och dröja kvar vid till synes små, oviktiga händelser. Som när Claire Danes sätter sig ner och sjunger för sina två små barn medan middagen kokar över på spisen. Så mycket kärlek i den vardagliga scenen. Skådespelarna är alla fantastiska och det osar Oscarsnomineringar lång väg om flera av insatserna: Claire (givetvis), en makalös Vanessa Redgrave, Meryl Streep, Toni Collette, Natasha Richardson, Glenn Close som tillknäppt, konservativ Newport-mamma och så Streeps dotter Mamie Gummer som gör en imponerande debut. Är du sugen på en perfekt spelad ensemblefilm med vacker scenografi och långsamt tempo är Evening helt klart rätt film.

Dessutom: Michael Cunningham! Om ni inte redan läst The Hours och Specimen Days, rätta till misstaget pronto. Han är, enligt min blygsamma åsikt, en av den samtida anglosaxiska litteraturens mest begåvade författare. Just Specimen Days, ett slags magisk-realistisk sci-fi uppdelad i tre historier där den första i 1800-talsmiljö med Walt Whitman-förtecken drabbade mig hårdast, måste jag börja rekommendera till fler. Samt läsa om.

I eftermiddag är det återigen dags för Axess-inspelning, denna gång på temat mode. Självklart kommer jag att koppla detta till litteratur. Vilka böcker har egentligen haft störst genomslagskraft i modet? Hur ser det litterära modet ut för läsare såväl som böckerna själva? Böcker har ju kommit att bli en typ av modeaccessoar med snygga limited edition-utgåvor, pocketskydd och alla möjliga slags attiraljer. Bu eller bä, av eller på? Förhoppningsvis ska jag hinna svara på de frågorna, och om jag inte helt missminner mig visas programmet redan i morgon kväll klockan 20.30. Återkommer.

Nu: frukost. Gud, det är ett illavarslande tecken när man bloggar pre-kaffekonsumtion, va?

torsdag 29 november 2007

Läsrapport 1 & 2

Läsrapport 1: Jag läser ut Ut ur skuggan med regnstril mot busstaket, utan att en enda gång titta upp och möta morgonsura blickar eller störa mig på otympliga ryggsäckar och resväskor. För en gångs skull är belysningen ombord acceptabel - sing hallelujah! Efteråt befinner jag mig i en drömsk, overklig sagostämning - den stämning, som infinner sig när man läst en riktigt bra bok och fortfarande befinner sig i glappet mellan fiktion och verklighet. Det är en underbar plats att uppehålla sig i. Befriande med en svensk debutant som vågar skriva om något annat än självbiografiska upplevelser i 2000-talets Stockholm, tyckte Calliope när hon läste Ut ur skuggan. Jag är benägen att hålla med. Skriv mer, Jessica!

Läsrapport 2: Handling: bisarra experiment i kargt skotskt ölandskap, barnamord, djurplågeri, galenskap, total isolering från det myndighetsreglerade samhället. Persongalleriet: en tvivelaktig fadersfigur, en psykotisk bror som bränner upp hundar och skrämmer barn med maskar, en dvärg och - framför allt - ett stycke antihjälte med klara issues. Vi kan kalla honom Frank. Stil och komposition: diskbänksrealism möter skräck, rejäl twist på slutet som, i alla fall så här med facit i hand, går att förutse i försiktigt utplacerade ledtrådar. Jag kan inte påstå att det var en trivsam upplevelse att läsa The Wasp Factory. Ändå kan jag inte värja mig från atmosfären, den nattsvarta humorn, MISÄREN i det hela. Alltså måste Iain Banks ha gjort något rätt. Dessutom: är vi - det kollektiva läsarvi:et - inte rätt fel ute om vi börjar sätta likhetstecken mellan huruvida en roman är njutbar och huruvida det är ett kvalitativt litterärt verk? Givetvis är det fritt fram att undvika litteratur man mår dåligt av - personligen slipper jag mer än gärna att läsa om brinnande hundar och lustmord på kaniner - men att feel bad-litteratur undantagslöst är "bad" litteratur, nej, det går jag inte med på. Slutomdömet för The Wasp Factory blir alltså minst sagt splittrat. Vad tycker ni andra som har läst den?

onsdag 28 november 2007

Startrapport: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

"Ibland när jag möter någon på gatan, eller någon annanstans, föreställer jag mig hur det vore att vara den människan istället. Och resten av promenaden hemåt fantiserar jag om att jag är kvinnan med den vackra röda kappan, på väg hem till sin man som hon älskar. Eller så är jag herren med den grå hatten som jag brukar se utanför cigarrboden. Då fylls alltid min kropp av ängslan och rädsla för döden. För det är så han ser ut. Mannen med den grå hatten."

Lyckad spontanshopping på Pocketshop i går: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn, en bok jag haft på min episka "att läsa"-lista ända sedan den kom ut - jag är lockad att skriva "i våras", men det var nog snarare förra året någongång, ur led är tiden indeed. Hur som helst. Det är verkligen min typ av roman, en perfekt vinterroman med massor av atmosfär. 20- och 30-tal i priviligerad miljö, uttråkad överklassflicka som ser världen genom kameralinsen, kall champagne och överhettade kinder, homoerotik, längtan och förbjudna tankar. Jag associerar - kanske felaktigt - till första boken i Skuggserien, det är något med tiden som dras ut, stannar upp, i stora, vackra rum, en försagd husa som ljudlöst, kattlikt, smyger in i en nedsläckt kammare, lägger svala kompresser på en migränhet panna för att sedan försvinna lika tyst som hon kom. Kanske lite Christine Falkenland också. Ut ur skuggan får MVG för stämning och språkbehandling; resten är det för tidigt att uttala sig om.

(Resten? Finns det något annat än språk och stämning? Inte i min värld, där intrigen alltid, alltid är underordnad de två s:en. Jag kan förlåta intrighål större än Dolly Partons du-vet-vad så länge jag serveras en schysst stämning och vacker språkbehandling.)

tisdag 27 november 2007

Dagens hat

Dagens, nej veckans, för det här börjar verkligen bli en inre följetong av gnäll och uppdämda frustrationer, hat: att ALLA bussar har kass belysning. Hallå SL, abibliofobiker med massa bra läsmaterial i handväskan sitter i mörkret och svär över förlorad lästid! Hur ska man fördriva 25-30 minuters kollektivåkande om man inte får läsa?

måndag 26 november 2007

Jag har en girl crush på Claire Danes



Gud, Claire Danes blir bara vackrare och vackrare! Efter att ha hållit låg profil i många år - på tok för låg profil, in, like, my humble opinion (för att citera Angela Chase) - är hon nu aktuell i flera filmer, däribland Neil Gaiman-filmatiseringen Stardust och bioaktuella Evening, som Michael "Timmarna" Cunningham skrivit manus till. På torsdag ska jag och min ömma moder gå och se Evening - visst känns det som en perfekt mor-och-dotterfilm? I alla fall om mor och dotter är kulturintresserade bokmalar med en särskild svaghet för välskrivna och - spelade snyftare. Allt talar för uppskrivning av yours truly på fredag: Claire Danes, Vanessa Redgrave, Michael Cunningham-inblandningen, Meryl Streep + vansinnigt porträttlik dotter... Very excite!

(Nej, det är ingen felskrivning utan en Borat-referens. Antal gånger jag sett Borat: sju, and counting. Sasha Baron Cohen ÄR Storbritanniens största komiska fynd sedan Ricky Gervais, och brottningsscenen med Azamat Bagatov får mig fortfarande att hamna i skrattkoma.)

Önskelistan växer...

Kom på ytterligare en bok jag tänker önska mig från tomten: 20th Century Ghosts av Joe "Stephen Kings son" Hill. Heart-Shaped Box var en välbehövlig vitamininjektion i den moderna skräckgenren; originell och lagom bloddrypande med små kul detaljer som ett spöke till salu på Ebay och två hundar som lystrar till namnen Bon och Angus. Pappa King kan vara stolt. Novellsamlingen 20th Century Ghosts belönades med prestigefyllda Bram Stoker Award, British Fantasy Award och International Horror Guild Award - inte illa för en debutant. Eftersom mitt sug efter skräck i behändligt novellformat kan slå till lite när som helst borde jag frångå min "bara en Adlibris- beställning i månaden"-princip* och införskaffa lite samtida americanaskräck.

* Jag har givetvis ingen gräns för hur många böcker den där lilla ynka beställningen får innehålla. Herregud, någon måtta får det vara på återhållsamheten.

Joe Hills hemsida, som innehåller roliga blogginlägg om skrivande, popkultur, musik och (så klart) Maine, hittar ni här. Så här ser Joe Hill, aka Joseph Hillstrom King, ut enligt egen utsago:



I själva verket är han en karbonkopia av sin fader skräckmästaren som ung:



Vågar man hoppas på ett litterärt samarbete mellan far och son? King den yngres popkulturella sensibilitet och mörka, drastiska humor plus King den äldres pålitliga förmåga att framkalla skräck i det vardagliga... luktar succé, ne c'est pas? Dessutom vet vi att King den äldre samarbetar bra med andra författare; jag tänker på samarbetet med Peter Straub, som än så länge resulterat i The Talisman och The Black House och så småningom - enligt rykten inom en inte alltför avlägsen framtid - ska generera en tredje och sista Jack Sawyer-roman.

På tal om familjen King: någon som läst fru King, Tabitha? Till skillnad från valda delar av familjen King uppehåller hon sig i en identifierbar verklighet utan inblandningar av spöken, vampyrer och barnamördare. Mycket småstadsskildringar och excentriska karaktärer. Jag lånade Pearls val på biblioteket för många år sedan, men har inte något som helst minne, vare sig positivt eller negativt, kopplat till läsningen vilket kan bero på två orsaker: 1. Den var så tråkig/intetsägande/dålig att den inte lämnade något som helst bestående intryck. 2. Jag läste den aldrig. Jag lutar åt orsak nummer två.

Stephen, Joe och Tabitha är inte de enda författande medlemmarna av King-klanen; förra året utkom yngsta sonen Owen (omnämnd i bakgrundsinfot till underskattade, härliga slibbiga långnovellen "The Library Policeman") med en kritikerrosad novellsamling. Dottern Naomi, däremot, har gett sig in på en helt annan bana: hon är präst! Jag väntar på din roman, Naomi - kombinationen skräck och religion är ju klockren.

lördag 24 november 2007

Blurbens genomslag på den svenska bokmarknaden

Jag börjar låta som en trasig skiva med mitt ständiga hyllande av DN:s boklördagar, men faktum är att de lyckats även den här lördagen. Allra bäst gillade jag artikeln om författarblurbar, ett ämne jag avhandlat
flera gånger tidigare i höst, och om hur dessa är på väg att få genomslagskraft även på den svenska bokmarknaden. Jag har vid flera tillfällen stått i en bokhandel och på vinst och förlust köpt en för mig helt okänd bok av en författare jag aldrig hört talas om bara för att Bret Easton Ellis/Augusten Burroughs/Zadie Smith/Elizabeth Berg/yada yada yada skrivit ett entusiasmerande omdöme på omslaget. För mig fungerar blurbarna lite på samma sätt som när man låter vänner och bekanta med dokumenterat bra boksmak rekommendera oprövade litterära kort. Jag vet ju att jag till exempel gillar Augusten Burroughs, och jag vet att Johanna L alltid rekommenderar bra böcker, ergo impulsköp av The Book of Joe, som båda talat varmt om - Augusten i form av en blurb, Johanna på Bokhora. Om jag någon gång kan sluta lyssna på "Four Strong Winds" och drömma mig bort till Albertas storslagna landskap tänkte jag läsa den i helgen. Återkommer med omdöme.

Eftermiddagens och kvällens plan: thaimat, vin och Twin Peaks, möjligen i omvänd ordning. Nästa vecka kommer jag att vara överlycklig ägarinna till Twin Peaks: The Definite Gold Box Edition. Okej att jag redan har 90-talets och följaktligen tidernas bästa TV-serie både på dvd och knastrigt kassettband anno tidigt 90-tal, men dude... DELETED SCENES! Fatta att det finns scener från Twin Peaks jag ännu inte sett; potentiellt livsomvälvande scener som kan komma att få mig att se hela serien med nya ögon.

Geek for life!

Vinterns, årets och livets bästa låt



Ju mer jag distanserar mig från mitt frenetiskt skivköpande, ängsliga High Fidelity-förflutna, desto mer står en sak klar: att Neil Young är den enda artist man behöver. Möjligen Morrissey och Nick Cave också, men framför allt Neilan - hey, det finns en orsak till att "Harvest Moon" framfördes i kyrkan när jag gifte mig. I dag är det exakt en månad kvar till julafton, men ni ska få en tidig julklapp i form av ett videoklipp där Neil, uppbackad av världens finaste Emmylou Harris och ett fantastiskt storband med steel guitar och allt, framför min absoluta favoritlåt, "Four Strong Winds". Det är faktiskt inte Neilan själv som skrivit det, utan en kanadensisk countryartist vid namn Ian Tyson, och legenden säger att Neilan upptäckte låten via en jukebox på en sylta någonstans i Alberta. Han blev som förhäxad av låten och stoppade in quarter efter quarter för att få höra den bitterljuva sången om förlorad kärlek och Alberta-provinsen om och om igen. Nu, många år senare, finner jag mig själv göra samma sak, minus småmynten i jukeboxen på en sylta på kanadensiska landsbygden. Många har gett sig på "Four Strong Winds", bland annat finns en hjärtknipande gammalmansdarrig version på Johnny Cashs allra sista American-skiva, inspelad veckor innan han dog, men inget slår Neilans version.

Inget - INGET! - skulle göra mig lyckligare än om Neilan skulle bestämma sig för att ge sig ut på världsturné, lämna Crazy Horse (bless'em) hemma och ackompanjeras av ett äkta countryband. Enligt mina smånördiga internetefterforskningar har han spelat "Four Strong Winds" vid två tillfällen i år, så det kanske finns en liten mikroskopisk chans att han skulle spela den om han bestämde sig för att besöka Stockholm? Det är många om i den ekvationen, men det skiter jag i.

Är ni lika sålda på Neilan som jag? I så fall rekommenderar jag senaste numret av brittiska musiktidningen Uncut (finns i välsorterade tidningsaffärer) där han pratar ut om näradöden-upplevelsen då han fick en hjärnblödning 2005, musiken och mycket mer. Eller, alltså, Neilan gör ju en grej av att aldrig prata ut, men man kan läsa om honom i alla fall, och beskåda hans buskiga ögonbryn som börjar få ett eget liv. Vad är dealen med gubbar och gigantiska, okontrollerbara ögonbryn?

fredag 23 november 2007

"To those of us who knew the pain of Valentines that never came, and those whose names were never called when choosing sides for basketball"

Det är mycket high school-ångest i mitt liv just nu. Dels via Mitt så kallade liv-boxen - alldeles nyss satt jag med en whisky i handen och tårar rinnande längs kinderna och led med Angela när hon och Jordan gjorde slut - men också tack vare 70-talet bäst bevarade singer/songwriter-hemlighet, Janis Ian. Det är ingen slump att den cyniska goth-outsidern i Mean Girls heter Janis Ian; original-Janis Ians kanske mest kända låt "At Seventeen", som jag spelat sönder den senase tiden, är en träffande och ömsint hyllning till alla oss som alltid blev valda sist på skolgympan, ett ledmotiv för freaks & geeks runtom i världen. Tänk en mer politisk Joni Mitchell i slick produktion så har ni Janis Ian. Between the Lines från 1975 har varit min kompis under tidiga morgonpromenader längs regnvåta, nyvakna gator hela veckan. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde "At Seventeen" spöklikt ekande från en gammal transistorradio i ett råkallt inackorderingsrum i östra London. Den gången var det Whistlers cover jag hörde, och hur mycket jag än älskar Kerry Shaws röst, den mest änglalika och ärkebrittiska man kan finna bortom Harriet Wheeler och Sarah Nixey, är Janis Ians original överlägset. Dagens skivtips!

torsdag 22 november 2007

Startrapport: The Wasp Factory

Nu är jag nästan halvvägs in i The Wasp Factory och fastän det är ett slags litteratur jag inte brukar läsa så ofta - alla former av feel bad, särskilt den icke-litterära, Dave Pelzer-alstrade varianten, men även mer ambitiöst litterära varianter typ diskbänksrealism går bort för mig, och The Wasp Factory ÄR feel bad-litteratur, om än välskriven och atmosfärisk sådan - är jag fängslad. Särskilt av miljön. Ödsligt skotskt ölandskap är en väldigt tacksam kuliss om man är ute efter massor av atmosfär; se bara på The Wicker Man (OBS! Originalet med Britt Ekland-nakenchocken, inte den amerikanska nyinspelningen med Nicholas Cage.) Mitt största problem med The Wasp Factory är djurplågeriscenerna. Jag är ganska tjockhudad när det gäller fiktiva vidrigheter, man skaffar sig inte hylldecimetrar skräcklitteratur utan att ha en hög tolerans för blod, tortyr, skräck och hiskligheter. När djur är inblandade blir huden så tunn att den går sönder och blöder, dock. Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på de stackars vanvårdade katterna i Ormars skepnad av Minette Walters - förmodligen är det alldeles för close to home för mig, då mina två små pälsänglar tillbringade sitt första levnadsår i en liknande miljö. Åsa Larssons Solstorm, en av de få svenska deckare som väckt mitt intresse på senare år, har jag inte ens vågat läsa. Orsaken? Det ska tydligen finnas en riktigt hemsk scen med en liten hund. Usch, jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Så nej, jag är inget fan av Franks djurplågeritendenser och bläddrar snabbt förbi de sekvenserna, men jag är glatt överraskad över Iain Banks språkbehandling och förmåga att skapa stämning. Det verkar som om Simon LeBon (och min kollega) hade rätt igen.

Ni andra som frossar i skräckligheter, vad är era akilleshälar? Vad får era litterära kevlarsjälar att spricka? Djur? Barn? Mordiska clowner? (Om jag vore Cirkus Scott et al skulle jag överväga att stämma Stephen King. Hans Pennywise har ju traumatiserat en hel generation skräckläsare och måste, tänker jag, ha påverkat biljettförsäljningen till cirkusar världen runt negativt. Nog för att det finns fler orsaker till att undvika cirkusar, men det är en annan historia och ett annat blogginlägg.) Jag är säker på att jag har missat flera bra romaner på grund av min ovilja att läsa om djur som far illa, men satt i proportion till hur dåligt jag mår över att läsa djurplågeriskildringar är det nog lika bra.

onsdag 21 november 2007

Varning: Fulblogg!

Lite fulblogg nurå om det är lugnt. Jag överkonsumerade äckligt automatkaffe i går - vi snackar obscena mängder, litervis med kaffe, Lorelai hade varit stolt - och har legat illamående, koffeinstirrig, surmagad och synnerligen vaken halva natten. I dag straffar jag mig själv genom att undvika kaffe (särskilt äckligt automatkaffe - 20% koffein, 80% garvsyra) och hinka grönt te istället. Abstinenshuvudvärken är redan ett faktum, surmagen är still going strong och dessutom är jag ful i håret.

Från djupet av mitt nertyngda novemberhjärta:

YYYYYYNK!

Sympati, s'il vous plaît, och tips på tröstlitt. Richard i The Secret History läser The Great Gatsby och PG Wodehouse när han är i behov av uppmuntring, själv brukar jag alternera mellan Lottaböcker, Jane Austen, CS Lewis' Narnia-böcker och gamla pusseldeckare à la Agatha Christie och Maria Lang. Vad är dealen med att man regredierar till barndomens favoriter så fort det börjar anas ynk? Just nu hade det där bokpaketet suttit väldigt fint, men ni ska nog se att det hinner bli både helg och tråkvardag igen innan det dyker upp. Det där sista sa jag mest för att återigen kunna stämma upp i ett YYYYYYYYNK!.

Fulblogg, over and out.

tisdag 20 november 2007

Bantarcola, gräddost och marmelad, grekkompis och andra obetalbara felöversättningar i 90-talets bästa debutroman

Jo, jag håller ju på och läser om The Secret History för tionde eller elfte gången, och den är - faktiskt - precis lika bra som när jag läste den första gången, andäktig och yr vid ett hörnbord på Trollbäckens bibliotek våren 1995. En sak bör dock poängteras: den vinner på att läsas på originalspråk. Det där är ju en evig käpphäst för mig, men tro mig, i det här fallet är det mer än berättigat. Eftersom jag inte har något liv har jag suttit och jämfört den svenska översättningen med originalet och hittat en hel del minst sagt tveksamma ordval. Nedan följer en liten sammanställning över de allra roligaste felöversättningarna. Nille Lindgren, jag hoppas du idag vet att "geeky" inte har något med greker att göra, inte ens när det gäller en grekiskstuderande, och att "bantarcola" inte är ett vedertaget begrepp i svenskan.

(Vad härligt det känns att återvända till mina gamla besserwissertendenser, förresten! På den gamla hederliga Skunken, i en pre-Blogspotsk tideräkning, ägnade jag många inlägg åt att klaga på dåliga översättningar från engelska till svenska. Det känns fint att vara tillbaka på gammal upptrampad mark, som att dra på sig ett par gamla slitna jeans ungefär.)

1. ”I hate his geeky friend” översätts som ”Jag hatar hans grekkompis”
2. ”Diet Coke” blir - en personlig favorit - ”Bantarcola”
3. “He’s hilarious”, säger Judy Poovey om Bunny i Tartts original. På svenska heter det “han är enorm”.
4. "Cream cheese and jam" = "gräddost och marmelad"

Annars är översättningarna av Dennis Lehanes böcker ett mecka för oss som gillar roliga översättningstabbar. I en av McKenzie/Gennaro-deckarna, jag tror att det kan vara Svart nåd, grillar någon peppar. Paprika kanske hade funkat bättre både på grillen och i språksammanhang?

Jag vet att det finns åtminstone en översättare i läsekretsen och flera som läser tvåspråkigt, så kom igen, spill the beans! Vilka är era roligaste felöversättningar?