måndag 4 maj 2009

Istället för bloggande

Om ni undrar varför jag inte skrivit något på länge...





fredag 6 mars 2009

Raisons d'être



Jag kan inte tänka mig ett trevligare eftermiddagssällskap än den här trion, kan ni?

Kattbebis

Vi börjar komma igång på allvar med bebispreppandet nu. Barnvagnen (en Emmaljunga Twin City Cerox) är beställd, babysitters, gosedjur, lite kläder och uppblåsbar skötbordsmojäng inköpta. Jag har även insett att bebismarknaden är sprängfull av moochpotential - startpaket hit och dit, gratisblöjor från Liberoklubben, jatack! - även om jag fattar att jag lär få betala tillbaka i form av massmejlutskick och marknadsundersökningar ad nauseum. Härom helgen åkte vi till IKEA och tokshoppade bebisprylar, inklusive en spjälsäng som vi gjorde i ordning så fort vi kom hem. Tvillingar ska helst sova i samma säng som spädisar, vana som de är vid att ligga sida vid sida och mysa i magen. Sängen blev jättefin! Vi är särskilt förtjusta i mobilen med Tummen och hans vänner (R.I.P., Lasse Sandberg!) som börjar spela "You are my sunshine" när man drar upp den. Ett rätt bisarrt låtval, egentligen, med tanke på att det är en avgrundssorglig sång om förlorad kärlek. Lyssna på Johnny Cashs hjärteskärande version på "Unearthed"-boxen så fattar ni. Inte direkt vaggvisematerial.




Allra mest förtjust i spjälsängen är, som ni ser, Stella. Hon kastade en blick på den och utsåg den till sin nya favoritsovplats - möjligen i konkurrens med min huvudkudde. Vi har testat att lägga över glansiga tyger, lyfta bort henne, ropa "FY!" och klappa i händerna så fort hon hoppar ner och vid ett tillfälle lekte jag Cartman och ropade "Nooo kitty, it's miiiiine!" med genuin Cartmanröst och allt. Inget tycks riktigt bita. Hon har faktiskt självmant tappat intresset för sängen en aning de senaste veckan, så som katter brukar göra när de legat in en ny möbel i hemmet, så jag hoppas helt optimistiskt på att hon självmant ska sluta hoppa ner i spjälsängen innan bebbarna kommer hem. Meanwhile: kattuppfostrartips mottages tacksamt.

torsdag 5 mars 2009

1. Stänger du av mobilen när du sover? Ja, alltid. Fattar inte den där "måste ständigt kunna bli nådd"-hysterin. Ibland - rätt ofta - glömmer jag att slå på mobilen på morgonen. Det brukar inte leda till några större konsekvenser.
2. Vem såg dig senast naken? En av katterna, haha. De gillar inte när jag är naken, bar hud är tydligen väldigt ogosvänligt ur kattperspektiv.
3. Hur såg du ut på högstadiet? 5% grungewannabe, 95% helyllepräkto.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Som mig själv plus 20 år?
5. Hur var du på dagis? Tyst, inåtvänd och missanpassad. Jag avskydde dagis, men det var inte förrän jag skulle sluta som mina dagisfröknar berättade det för mina föräldrar.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Effektiv och jobbinriktad men, hoppas jag, rätt rolig mellan varven. Lite fikarumshumorist sådär.
7. Har du celluliter? Gud ja.
8. Biter du på naglarna? Nej, en neuros jag lyckats undvika.
9. Har du något handikapp? Extremt dålig finmotorik pga prematur födsel, räknas det?
10. Är du rädd för att få hängbröst? Nej, då skulle jag vara lite sent ute...
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Inte är det Alanis Morrissette i alla fall. (Vad tänkte du, Kevin Smith? Du hade väl kunnat få tag på PJ Harvey istället?)
12. Svär du? Ja, antagligen för mycket.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Nej.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? Inte särskilt homo alls nu, faktiskt, minus lite experimentation i unga år.
15. Tror du på utomjordingar? Ja! The truth is out there!
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Någon slags pasta, men shit vad tråkigt det skulle bli efter ett tag!
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Inälvsmat.
18. Har du blivit arresterad? Nej.
19. Ljuger du? Nope, jag är en pinsamt dålig lögnare.
20. Har du kysst en polis? Ja, fast inte kysst i romantiskt/erotiskt syfte. Bara vänskapliga pussar.
21. Är du rädd för Securitasvakter? Litegrann, faktiskt.
22. Har du någonting att dölja? Lite biblioteksskulder bara.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Nycklar.
24. Är du/har du varit gift? Japp, sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Min man? På krogen klockan tre? Händer inte these days.
26. Kan du laga cyklar? Nej. Jag kan fanimig inte laga någonting.
27. Kan du fixa med bilar? Se ovan.
28. Brukar du köra om? Körkortslös och stolt!
29. Kan du baka bröd? Osäker faktiskt. Jag bakade frallor i hemkunskapen på högstadiet och de blev rätt goda, men därefter har jag inte vågat testa igen.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Teoretiskt sett? Ja, men jag har aldrig gjort det på egen hand.
31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Alltså, nu har vi ju det lilla problemet att nästan alla mina älsklingsserier är så fruktansvärt mörka. Leva i "Twin Peaks", med BOB rännande ute i skogarna? I en paranoid X-Filestillvaro? På Hellmouth? I ett hus fullt av balsamerade lik i källaren? Åh, nu vet jag förresten: "Gilmore Girls", såklart! "Ed" verkar rätt mysigt att bo i också, även om det inte är en favvoserie på samma sätt.

måndag 2 mars 2009

En typisk dag i en sjukskriven tvillinggravids liv

Oj. Länge sedan jag skrev något här. (Visst var Stephen Frys HIV-dokumentär fantastisk, förresten? Jag grät och vredgades och var tvungen att ringa min Englandsbaserade lillasyster och ha det där blommor och bin-samtalet som vi båda undvikit fram tills nu.) Det slår mig när jag sitter här, oduschad och läsrusig i en baconflottig morgonrock som med nöd och näppe går att stänga och en spinnande katt i knäet, att min nuvarande tillvaro som sjukskriven och tvillinggravid (vecka 30+5 idag, vilket översätts till v 31 alternativt "någonstans i slutet av sjunde månaden" för gravidn00bs. Hey, jag var själv där för sju månader sedan...) borde resultera i en hel del fulbloggande. Så är inte fallet hittills, vilket möjligen tyder på att jag lyckas få dagarna att gå ändå.

När jag gick hem från jobbet för sista gången på ett och ett halvt år frågade många, inte helt utan en gnutta ömkan i rösten, hur jag skulle fördriva tiden fram tills förlossningen. Själv såg jag - och ser - inget direkt problem; med undantag för att jag helt tappat förmågan att gå länge än femtio meter (foglossning möter extrem bukfetma - ajajaj, säger jag bara) och följaktligen varit tvungen att dra in på mina långpromenader tillbringar (!) jag mina dagar på samma sätt som jag tidigare gjort under längre ledigheter. Så, utan några dröjsmål ger jag er

EN TYPISK DAG I EN SJUKSKRIVEN TVILLINGGRAVIDS LIV



05.30. A:s väckarklocka börjar ringa. Han snoozar några gånger innan jag motvilligt släpper upp honom ur sängen. (Att helt plötsligt väga cirka 20 kilo mer än sin make har sina fördelar.) Katterna och jag somnar om.
06.50. A åker till jobbet. Katterna och jag börjar vakna till liv. Tydligen är det fysiskt omöjligt för mig att sova till efter sju. Klar pensiovarning.
07.00-08.00. Sängläsning, just i morse var det Kathryn Harrisons "Medan de sov" som höll mig sällskap.
08.00-09.00. Internettimmen. Mejlkoll, bokhorafixande, uppdatering av Facebookstatus, koll av de olika bloggar och gravidsidor jag följer.
09.00. Frukost intas framför Buffy. Har precis sett det inledande dubbelavsnittet av säsong sex och herregud, jag är glad över att jag inte använder mascara så ofta these days...
10.00. Om en MVC/ultraljudsdag: duschar, gör mig i ordning och beger mig iväg för att kolla upp mitt och/eller bebisarnas hälsotillstånd. Vi mår bra alla tre; vid senaste tillväxtsultraljudet vägde tvillingarna 1440 respektive 1250 gram var. Det är lite under normalkurvan, vilket också är att räkna med när man bär på två barn. Jag kommer inte att behöva krysta ut några jättar direkt.

Om hemmadag: fortsatt sängläsning/Buffytittande/skrivande fram till lunch.

12.00: Lunch. Graviditeten har gjort mig till en om möjligt ännu större Skalman. Mat- och sovklockan styr mitt liv. Nu när tvillingarna upptar varenda millimeter av min livmoder har alla övriga inre organ, inklusive magsäcken, fått maka på sig vilket resulterar i att jag blir mätt väldigt fort - och hungrig strax därefter.
Eftermiddag: Tupplur följt av läsning/Buffytittande/bebis- och förlossningspluggande (just nu läser jag "Att föda" igen, för sist var jag nog inte riktigt mogen)/skrivande-rutinen. Ibland - rätt ofta - hänger jag lite med mina föräldrar.
16: 00. You wanna be on top? ANTM-repriser på TV3, just nu tredje säsongen med Eva the Diva och "I'm legally blind"-Amanda. Good times! Runt den här tiden brukar jag passa på att äta mellanmål.
17:00. Somnar på soffan med Stellakatt på magen.
17.30. A kommer hem! Dagens höjdpunkt. Vi pratar, pussas, klappar mage och fixar middag.
18:30 - 20.00. Läsfåtöljshäng - en människa, en tekopp och en katt i vardera läsfåtölj - alternativt lite TV-tittande. Om jag orkar hålla ögonen uppe efter klockan åtta är det en bedrift.
20.30. Zzzzzzz.

Det ser lite futtigt ut när jag ställer upp det så här, men tro mig, det är ett program som passar min nuvarande energinivå perfekt. Ibland känns det som om min kropp blivit kidnappad av en överviktig sjukpensionär. Jag saknar att kunna röra mig i den takt jag är van vid, att promenera, springa och simma, men de här stillasittande/stillaliggande veckorna har gett och fortsätter att ge mig ett inre lugn som jag tror kommer att komma väl till pass snart. Kanske snarare än vi har räknat med...

torsdag 15 januari 2009

En liten sistaminutenpåminnelse



Ikväll klockan 20.00 visar SVT äntligen den första delen av Stephen Frys hyllade dokumentärserie "Att leva med HIV", som visades i Storbritannien redan 2007. Missa inte!

söndag 11 januari 2009

Hillbillyskräcktips



Mitt sug efter hillbillyskräck tycks vara omåttligt, och istället för att börja filosofera kring huruvida min lilla hangup är ett sätt att bearbeta min livslånga identitet som närförortsbo, eller möjligen en uppgörelse med det bonnablod som trots allt rinner i ådrorna på mig, tänkte jag tipsa om en hyfsat ny, sevärd film i ämnet. Timber Falls är berättelsen om ett ungt, vackert par från DC-området som beger sig till West Virginias bergsmarker - samma trakter som i Wrong Turn, mer eller mindre! Stackars turistnäringen i West Virginia.. - för att campa men istället blir kidnappade av blodtörstiga religiösa fanatiker. Den manliga huvudrollsinnehavaren är visserligen så dum och osmidig att jag nästan satt och hejade på de blodtörstiga hillbilliesarna, och manuset har en del logikluckor, men vem bryr sig? Det är hillbillyskräck! Som en kul bonus är dessutom den kvinnliga religiösa fanatikern (en till oigenkännelighet förändrad Zelda från Sabrina, tonårshäxan!) försvinnande lik Donna Tartt - en Donna Tartt i countryfierad Log Ladyskrud, nota bene, men visst finns likheten där? Den enda bild jag kunde hitta är inte klockren, så ni får helt enkelt se filmen själva, alternativt lita på mitt omdöme. Något med den isiga blicken och spikraka pagen, tror jag.



Donna Tartt?



Is that you, Ida?

lördag 20 december 2008

God jul från snorfabriken

Åh! Jag hade så gärna velat fortsätta tro att de fantastiska julkorten som Therese visar upp på sin nya, fina blogg är autentiska. Sekelskiftesjulestetik möter tentakler liksom, kan det bli mer underbart? Jag kontrar med en liten Helenabloggig jultradition i form av Sherilyn Fenn i någon slags julutstyrsel plus lite photoshoppad fejksnö:



In other news: Jag är en hostande, nysande, ynkande snormaskin som inte ens klarar av att titta på ett barnprogram utan att behöva ta till Lottaböcker. Den där scenen i Flickan vid stenbänken när Berta drömmer att hon åker i spökvagnen tillsammans med Clara de Leto (måste det väl vara?) som försöker strypa henne alltmedan vagnen blir allt kallare och kallare, den tog knäcken på mig. Där försvann min eventuella credd som skräckauktoritet...

Ska snyta mig och dricka alkoholfritt mousserande vin döpt efter en berömd psykoanalytiker nu. Kanske vågar jag mig på en ungdomsbok i Kalla kårar-anda också, vi får se.

måndag 15 december 2008

Gripefiering


Mitt uppe i min pågående Maria Gripevurm, som involverar ritualistisk omläsning av Skuggserien såväl som rätt långt framskridna planer att döpa mina förstfödda efter Gripekaraktärer, upptäcker jag att det går att låna "Flickan vid stenbänken" på biblioteket! Visst minns ni TV-serien från 1989? Slottet Rosengåva, den skira grönskan, den stackars osaliga Lydia, spökvagnen, Storråda, Astra regent orbem. Dirgit astra deus... och så förstås förnuftiga, sansade Berta (som man identifierade sig med) och Carolin/Carl, en androgyn, gäckande Tintomarafigur (som man ville vara). Fastän jag inte sett serien sedan den gick på SVT minns jag den klart och tydligt, samtidigt som den - är ni förvånade? - höljts i ett lager mystik genom åren. Vågar jag demystifiera ett av barndomens mest älskade och mytologiserade minnen?

Äh. Klart jag gör. Farväl, grymma värld säger jag bara!

torsdag 4 december 2008

Preggersblogg, del 1

Nu har de börjat komma, de surrealistiska graviddrömmarna om förlossningar hämtade från Alien-filmerna, konstiga Damienbarn och allmän Lynchstämning. Börjar så sakteliga förstå varför graviditet och barnafödande varit ett genomgående underliggande tema i modern skräck- och scifi i åratal. I nattens dröm ammade jag mina tvillingar. En var en alldeles normal och docksöt liten bebisflicka med fjunigt brunt hår och ljuvlig bebisdoft (jo, jag minns att jag snufsade på henne), vid mitt andra bröst låg... min katt Stella, päls, svans, klor, sylvassa huggtänder och allt. Enligt drömmens logik var det självklart att hon var min bebis, och jag lät henne smaska uppsvälld mammatutte fastän hennes tänder bet igenom huden (tur i oturen att hon tappade en tand i början av året). Man behöver ju inte vara Freud för att gissa hur drömmen ska tolkas. Jag har dåligt samvete över hur jag ska hinna med fyra bebisar, varav två som alldeles garanterat kommer att bli försummade eftersom de mänskliga bebisarnas behov måste gå före, kommer att gå före. Jag läser om Linda Skugges "Hejdå Sebastian"-krönika och börjar gråta när hon skriver om hur Sebbe protesterar genom att kissa överallt. Sebbe jamar, Linda öser upp mer mat men egentligen vill Sebbe bara ha gos, Helena gråter som ett spädbarn.

Tur att jag i åtminstone ett avseende är överens med Anna Wahlgren och inte tänker låta människobebisarna sova i vår säng. Det får bli min kattid, hoppas de köper det och inte börjar bete sig skräckfilmsaktigt och letar sig upp på mitt bröst med sylvassa huggtänder om nätterna...